Vattendelaren i det politiska Sverige

Dilsa Demirbag-Sten skriver i dag en artikel som är både tänkvärd och läsvärd. Dock så visar hon upp samma missuppfattningar och fördomar som vårt politiska etablissemang gör när det gäller vissa frågor. Det är framförallt frågor om vilka som är "främlingsfientliga" och vad dessa s.k. "främlingsfientliga" grupper menar och säger.

För det första måste vi vända oss mot rubriken, den lyder "Vår bild av muslimerna är präglad av skäggiga män". Demirbag-Sten kanske tror att just skäggväxt är något ovanligt och märkligt i vårt samhälle, så är det ju inte. Jag har själv odlat skägg under 10 års tid och många män i vårt samhälle har alltid haft skäggväxt. En lyckligare rubrik hade åstadkommits om burka hade ersatt skägg i rubriken (då hade man fått ändra ”män” i rubriken också naturligtvis).

Demirbag-Sten stöder inte politisk islam i vårt land men hon skiljer inte tillräckligt tydligt på muslimska extremister och den politiska rörelsen med t.ex. Aldebe, som vill förändra vårt samhälle efter muslimska seder och bruk. Det finns ju en tredje grupp muslimer som inte har ambitionen att förändra vårt samhälle men ändå är troende muslimer. Det finns få politiska problem både med muslimer som inte har samhälliga ambitioner och med extremisterna som förespråkar våld och en muslimsk revolution. Den sista gruppen är det i princip ingen som stöder och därmed uppstår ingen politisk konflikt. Det politiska problemet har vi kring gruppen muslimer där Aldebe ingår som vill förändra vårt samhälle i muslimsk riktning utan våld men med politiska medel.

Demirbag-Sten beskriver i övrigt hur vårt etablerade samhälle försöker tillmötesgå islam i vårt land, delvis som en ”kompensation” mot de grupper som Demirbag kallar ”främlingsfintliga”. Så här skriver hon i sin artikel.

För att kompensera för rasism och diskriminering går politikerna högljudda islamistiska grupper till mötes och beviljar pengar och resurser. Politikerna – liksom medierna – talar inte direkt till muslimerna utan går via självutnämnda företrädare för religionen. Samma kollektivisering är ett verktyg för de främlingsfientliga krafterna att skuldbelägga alla muslimer för allt ont som händer i landet.

Det skulle ha stått förmodad rasism och diskriminering. Nästan alla etniska svenskar som protesterar mot politisk islam kallas åtminstone främlingsfientliga. Hade Demirbag själv varit etnisk svensk hade hon förmodligen kallats främlingsfientlig för länge sedan. Man undrar vilka främlingsfientliga krafter det är som vill skuldbelägga alla muslimer. Grundproblemet är den massinvandringspolitik vi för och t.o.m. de problem vi har med politisk islam har sitt grund i denna politik. Vidare så står det så här i artikeln.

I många europeiska länder har främlingsfientliga partier, med goda marginaler, tagit sig in i parlamenten. Även politisk islam stärker sina positioner. Antidemokratiska krafter värvar allt fler anhängare och verkar dessutom numera i symbios med varandra. 

Vi har detta problem med att partier som protester mot den massinvandringspolitik Sverige inte är ensam om, alltid kallas främlingsfientliga. Eftersom de etablerade partierna är överens om sin massinvandringspolitik dyker det upp nya partier för att ta tillvara alla de som vill protestera mot en politik etablissemanget verkar vara ense om. I en demokrati måste människor få ha en åsikt om landets immigrationspolitik, detta utan att kallas främlingsfientlig eller något annat. Självklart stärker dessa partier sina positioner om politisk islam också stärker sina positioner, eftersom folk inte vill se en utveckling där samhället anpassar sig i muslimsk riktning. Vidare i artikeln så står det.

Fortfarande är anhängare av islamistiska organisationer och rörelser en minoritet bland muslimer i Europa. Men de har fått tolkningsföreträdet för muslimer i det politiska och offentliga rummet. Hur kommer det sig?

Det kan komma sig av att den majoriteten av muslimer med ”demokratisk agenda” är så fruktansvärt tysta och i princip aldrig protesterar mot extremistgrupperna. Några modiga muslimska kvinnor har ställt sig på barrikaderna och protesterat, men var är männen? Dessutom är väl det stora problemet den grupp Aldebe hör till som vill förändra vårt samhälle i muslimsk riktning med politiska medel. Vi lever i en demokrati så de har faktiskt rätt att verka politiskt, men de som då protesterar och tar fighten med denna rörelse måste få göra detta utan att kallas ”främlingsfientliga” eller ”islamofobiska”. Vidare så står det i artikel.

Politiker vänder sig till gärna till organiserade grupper för att bredda väljarbasen. Muslimer har blivit ytterligare en sådan grupp. Såväl denna som den föregående regeringen har vänt sig till självutnämnda företrädare som gärna ger röst och ansikte åt ”muslimers” kränkthet och krav.
För att kompensera rasism och diskriminering går man högljudda islamistiska grupper till mötes och beviljar pengar och resurser för att stärka ett islamiskt identitetsbyggande. Snart har väl varje statligt finansierad institution, organisation och stiftelse inlett ”brobyggande” och ”dialogarbete” med olika islamiska organisationer. Politiker talar inte direkt till muslimer, som till andra svenskar, utan går genom självutnämnda företrädare för religionen.

Ja här kan vi bara hålla med till fullo. Problemet är att skulle jag som etnisk svensk sagt exakt samma sak så skulle jag med all säkerhet få en viss stämpel i pannan av vårt etablissemang. Det är väl just detta Demirbag-Sten inte kan se. Till slut så står det så här i artikeln.

Utifrån rader i koranen och politisk islam målar, bland andra Sverigedemokraterna, sedan upp hotbilder av muslimer som genetiskt onda, redo att med våld erövra hela den fria världen. Muslimer bär, i samma tankevärld, kollektiv skuld för allt som sker i islams namn. I Sverige och resten av världen.

Muslimer är naturligtvis inte genetiskt onda. Inte heller står det på den muslimska agendan att de skall erövra västvärlden med våld, inte i närliggande tid i alla fall. Men vi har en stark politisk rörelse inom islam som vill förändra Sverige i muslimsk riktning, den talar ju Demirbag-Sten själv om. Jag förstår egentligen inte vad vi är oense om. När vi som är etniska svenskar vill ta strid med den politiska islamismen så kallas vi ”främlingsfientliga” fast vi till stora delar vänder oss mot exakt samma saker som Demirbag-Sten, vad är skillnaden? Är det återigen massinvandringspolitiken som ligger och skvalpar i bakgrunden?

Är man mot den immigrationspolitik som våra regeringar fört de senaste decennierna så får man inte heller uttala sig om politisk islam utan att kallas ”främlingsfientlig”. Jag kan hålla med om mycket som Demirbag säger om politisk islam men hon skulle aldrig sätta sig i samma debattsoffa som mig för att i bakgrunden vet hon att jag är emot massinvandring. Det är immigrationspolitiken som är den verkliga vattendelaren i vårt land, den gordiska knuten som verkligen avgör vilket läger du tillhör.

Länk DN