Med ryggen mot Sverige

Niklas Orrenius har skrivit en bok om SD, med anledning av det har SvD ett långt utdrag ur boken i sin nätupplaga (om den finns med i pappersupplagan undandrar sig min vetskap). Det är flera saker som man reagerar på vid en första genomläsning. Det första är att den förhållandevis milda nationalism SD står för återigen framställs som extrem eller i alla fall anmärkningsvärd. Så här står det bl.a. i SvD.

SD är en stark motståndare till EU, som enligt partiet riskerar att leda till ”nationsupplösning”. I partiets idédokument där Europapolitiken läggs fast citeras Vilhelm Mobergs bok ”Svensk strävan” från 1941.
Mobergtexten är lite som Per Albin Hanssons ”Sverige åt svenskarna och svenskarna åt Sverige”: ett nationalistiskt citat som älskas av SD och som återkommer i flera partisammanhang:

Att SD är skeptisk till delas av minst 40 procent av svenska folket. Vid EU-omröstningen 1994 så röstade 47 procent av befolkningen ”nej” till ett medlemskap. Samtliga nuvarande riksdagspartier är för EU (V kan vi lämna därhän), hur demokratiskt är det? Vem representerar de 40 procent (minst) som är skeptiska till EU i riksdagen?

SD är betydligt mindre nationalistiska än Demokraterna i USA (för att inte tala om Republikanerna då) i Frankrike är förmodligen alla betydande partier mer nationalistiska än SD, i Finland och Norge likaså. Det är Sverige som faktiskt sticker ut med sitt förakt för den egna nationen. Kan inte media någon gång säga sanningen, att det extrema representeras av våra nuvarande riksdagspartier vad gäller synen på den egna nationen. Så här står det i SvD och i Orrenius bok.

Det är värre när han kommer ensam till en stad. Då drar Jimmie Åkesson ner mössan i pannan och tar av sig glasögonen. För att slippa bli igenkänd, påhoppad, antastad. Går med spänd kropp och bestämda steg tills han kommer fram till hotellrummet eller vart han nu ska.
–Där pustar jag ut.
– Jävla fitta! Jävla rasistsvin! Svin du är!
Glåpord på östgötska regnar över SD-ledaren när han eskorteras av civilklädda poliser in i den stora föreläsningssalen på Linköpings universitet. Uniformerade poliser har bildat en kedja som håller borta demonstranterna. ”Arbetare slår tillbaka mot SD!” står det på en banderoll.

Det här är alltså situationen i det demokratiska Sverige för en partiledare som tycker lite annorlunda mot vad alla de andra i partiledarna tycker. Bara det att de andra partiledarna tycker nästan exakt likadant i viktiga frågor är ett allvarligt demokratiskt problem. Att den som tycker lite annorlunda dessutom blir behandlad på detta sätt är bedrövligt, sett ur en demokratisk synvinkel. Låt oss tala klarspråk, det är media och det övriga politiska etablissemanget som skapat den stämning som gör att det är i sin ordning att ösa ur sig dessa glåpord. Alla dessa glåpord öses ut för att ett parti vågar ha samma åsikt om immigrationspolitiken som en mycket stor del av befolkningen har, en allt större del dessutom.

Människorna som öser ur sig dessa glåpord anser sig nog själva som goda demokrater och humanister. Det är exakt den funktionen som alla hatfyllda budskap från det politiska och mediala etablissemanget har haft på människor som har lite svårt att tänka självständigt. En banderoll mot med skriften ”Arbetare mot SD” syns vid Linköpings universitet står det i boken. Tillåt mig tvivla att någon ”arbetare” skrivit den banderollen. Är det någon grupp som förlorat på denna vettlösa immigrationspolitik är det just arbetare. Förövrigt tycker jag lika illa om Reinfeldt och Sahlin som de verklighetsfrånvända studenterna, med sina glåpord tycker om Åkesson. Jag är långtifrån ensam om min antipati och vi blir hela tiden allt fler. Skillnaden är att vi med ett uns av uppfostran inte står i flock och skriker detta rakt ut.

Länk SvD