söndag, april 25, 2010

Stoppa fördumningen av det politiska samtalet

Stikkan Andersson sade en gång att ”människor är inte så dumma som du tror, de är ännu dummare”. Just det citatet tänker jag på när jag läser om den socialdemokratiska riksdagsmannen Erik Brandt. Han nominerade 1939 Adolf Hitler till Nobels fredspris, så här såg hans nominering ut.

Till Det Norske Stortings Nobelkomité.
Undertecknad tillåter sig härmed vördsamt föreslå, att Nobels fredspris för 1939 måtte tilldelas Tysklands rikskansler och Führer Adolf Hitler, vilken enligt miljoner människors uppfattning framför varje annan man i hela världen är förtjänt av denna höga utmärkelse.
Det framgår av autentiska dokument, att världsfreden var i stor fara i september 1938 samt att det hängde på timmar, att ett stort europeiskt krig skulle utbryta. Den som i detta farofyllda läge räddade vår världsdel från den fruktansvärda katastrofen var utan minsta tvivel i främsta rummet det tyska folkets store ledare, vilken i det avgörande ögonblicket frivilligt avstod från att låta minan springa, ehuruväl han hade fullkomlig makt att släppa loss världskriget.
Av sin glödande fredskärlek, tidigare bäst dokumenterad i hans berömda bok Mein Kampf - näst Bibeln världslitteraturens kanske yppersta och mest spridda verk - och hans utomordentliga gärning att med enbart fredliga medel, utan blodsutgjutelse, med Tyskland införliva Österrike, förmåddes Adolf Hitler vid ovannämnda kritiska tillfälle att avstå från våld vid befrielsen av sina hemlängtande landsmän i Sudeterna och i sin legitima strävan att göra sitt fädernesland stort och mäktigt. Det är högst sannolikt, att Hitler, därest han ostörd av ännu förefintliga krigshetsare får i fred fullfölja sitt höga syfte, inom överskådlig tid kommer att pacificera Europa och kanske hela världen.
Emellertid finns det tyvärr ännu ganska många människor, vilka icke förmå inse storheten i Adolf Hitlers fredssträvanden, och jag skulle av hänsyn till detta faktum icke ha funnit tiden redan nu mogen för ett framförande av Hitler som kandidat till Nobels fredspris, därest icke ett antal medlemmar av Sveriges riksdag föreslagit en annan kandidat, nämligen Englands premiärminister Neville Chamberlain. Ett sådant förslag förefaller föga genomtänkt. Ty visserligen är det sant, att Chamberlain genom sin utomordentliga hänsynsfullhet och förståelse för Hitlers
pacificeringssträvanden i hög grad bidragit att rädda världsfreden, men i sista hand låg dock avgörandet hos Hitler och icke hos Chamberlain! Det är Adolf Hitler och ingen annan som vi främst ha att tacka för att fred ännu råder i större delen av Europa, och till honom knytas också förhoppningarna om framtida fred.

På grund av Chamberlains likväl obestridliga förtjänster om freden kunde det möjligen synas påkallat, att en mindre del av fredspriset tilldelades honom, men riktigast torde dock vara, att intet namn får ställas vid sidan av Adolf Hitlers och fördunkla detta. Adolf Hitler är dock vår tids oförliknelige, gudabenådade frihetskämpe, och miljoner människor blicka upp till honom såsom fridsfursten på jorden.
Stockholm den 27 januari 1939
 

E. G. C. Brandt, ledamot av riksdagens första kammare

Detta är ju som manna från himlen om man som systemkritiker vill sätta det Socialdemokratiska partiet på pottkanten och ge igen för alla överdrifter, stigmatiseringar och alla ”guilt by association” anklagelser som nutidens socialdemokrater riktar mot de som är politisk inkorrekta. På den tiden Brant verkade var dock det socialdemokratiska partiet något annat än i dag när Sahlins styr, skillnaderna är så stora så man kan knappast se det som samma parti ens. Dessutom gör man sig skyldig till samma felaktiga propaganda som nutidens socialdemokrater så gärna ägnar sig åt.

Läser man texten så måste man inse att detta är ironi, överdrifterna är tydliga och nästan komiska. Man undrar hur någon kunde ta denna nominering på allvar. Men det gjorde väldigt många människor. T.o.m. tidningar och andra högt utbildade människor förstod inte att Brandts nominering var grov ironi. Att samtida riksdagsmän inte såg ironin är väl inget att förvåna sig över, trots att bildningsnivån och intelligensnivån förmodligen var betydligt högre då än i dag på den genomsnittlige riksdagsmannen. Brandt själv, som faktiskt var känd som en övertygad antifascist reagerade med förfäran och skrev detta i ”Svenska morgonposten”

Häpnadsväckande har det blivit att ta del av alla de telegram och skrivelser som översvämmat mig. De ha kommit även från de högst uppsatta personer, vilka betygat sin uppriktiga tacksamhet över att jag velat föreslå Hitler som fredspristagare. Min tanke att nazisterna skulle ha blivit rasande över min drift med deras Führer har sålunda slagit slint, men ändå anser jag att min aktion varit av värde. Det tvärsnitt jag därigenom fått av den svenska folksjälen är helt enkelt häpnadsväckande. Det kan ej falla mig in att på detta stadium nämna några av de namn, som förekomma i min telegramskörd, men jag hade ju ej kunnat ana att omdömeslösheten är så stor att någon kunnat ta mig på allvar i detta fall.

Brandt hade ofrivilligt avslöjat en mängd människor som Hitleranhängare med sitt skämt. Det skymtar fram att majoriteten av dessa var högt uppsatta personer i samhället och inte den vanliga lågutbildade arbetaren som dagens mer lismande ”antifascister” vill göra gällande. Att högskoleutbildning och bostadsort i huvudstaden skulle vara en garanti mot fascistoida böjelser som dagens ”antirasister” vill göra gällande är sålunda rent nys.

Vad kan vi lära oss av historien med Brandt och hans nominering? Nu måste jag ställa en obehaglig fråga. Om jag enbart förde fram den första delen av Brandt text här och framställde honom som en socialdemokratisk Hitlerbeundrare av stora mått, hur många skulle svalt det med hull och hår och använt sig av detta mot dagens socialdemokrater? Godta inte alla argument på en gång bara för att det gynnar den egna politiska saken. Allt är inte sant och alla enkla schablonmässiga satser stämmer inte. Tänk en gång till, kontrollera fakta om möjligt, våga tänk annorlunda och våga byt perspektiv. För man fram alltför förenklade och rentav dumma budskap så blir det i förlängningen kontraproduktivt.

En annan lärdom är det politiska Sveriges reaktion på Brandts nominering. Vårt politiska etablissemang är skolad och uppfostrad i en politisk broilerskola. Det är knappast självständigt tänkande eller ens intelligens som premieras för att nå höga positioner. Inga är så lättpåverkade av politiska trender och politiskt korrekthet som de människor vilka strävar uppåt i det politiska systemet. Det är betecknande att den riksdagsman som vågade stå emot partipiskan när FRA-lagen skulle röstas igenom inte hade gått i den påbjudna politikerskolan, utan kom utifrån direkt in i riksdagen (Camilla Lindberg).

Och till sist, skämta eller ironisera aldrig i politiska församlingar, du blir garanterad missförstådd, avsiktligt eller oavsiktligt (vilket kan göra mindre skillnad).

4 kommentarer:

itsweden sa...

En modern variant på samma tema-
http://www.newsmill.se/artikel/2010/04/24/forfattaren-till-sunebockerna-sanningen-om-rasismanklagelserna-mot-mig

Anonym sa...

Tack för ett tänkvärt inlägg.

allah sa...

Ja jisses, haha Veckans bästa dänga detta

itsweden sa...

Jaha, så här kan man bete sig när man inte fattar att ett parti måste kompromissa om man ska få gehör för vissa grundåsikter.
http://www.dn.se/nyheter/valet2010/sd-politiker-bildar-nytt-parti-1.1083154

Detta gör även ND och faktiskt också svenskarnas parti. ND har dock etnopluralismen (praktisk antirasism) inskriven i partiets stadgar. Men i övrigt så har ND kompromissat (diverse interna röstningar och diskussioner), i andra frågor alltså.