Nu passar det att åsidosätta det kommunala självstyret

Lars Rådén M går ut i SvD och påstår att just i frågan om de ensamkommande barnen så är det riktigt och rätt att åsidosätta det kommunala självstyret. Denna artikel kommer alltså när regeringen tillsammans med MP kommit överrens om att tvinga alla kommuner att ta emot ensamkommande barn. Att den är skriven av ett kommunalråd från Solna ger känslan av ett beställningsverk från moderpartiet, att skapa acceptans bland de egna åtminstone. 

Man kan i och för sig förstå synpunkten att samtliga kommuner skall dela på bördan av dessa ensamkommande barn, om man nu tycker att hela denna folkomflyttningspolitik är vettig. Gör man inte det blir åsidosättandet av det kommunala självstyret obegripligt och ett statligt övergrepp. Har man åsikten att barn skall vara med sin familj för att bygga upp hemlandet och inte växa upp i en helt annan kultur där arbetslöshet och utanförskap möjligen väntar så blir regeringens senaste beslut som att hälla salt i såret. Vad finns logiken att flytta delar av en ungdomsgeneration i ett annat avlägset land hit till Sverige? Det är en absurd politik. Vi har ju t.o.m. skickat ned svenska soldater till Afghanistan för att göra det säkert där nere. Misslyckades både vår egen och alla andras mission fullständigt? Hade det varit säkrare och bättre innan USA invaderade Afghanistan? Det kom nämligen inga ensamkommande barn innan invasionen. Hur många ensamkommande tar förresten USA emot?     

Så här säger Rådén i SvD.

Inom andra politikområden skulle det framstå som underligt ifall en kommun skulle besluta att avstå från att delta. Det är exempelvis inte valfritt att ta hand om barn med särskilda behov i skolan eller äldre med missbruksproblem. I Sverige tar vi gemensamt ansvar för de som är i behov av stöd. Ensamkommande flyktingbarn och ungdomar ska inte utgöra ett undantag från detta.

Jämförelsen är helt felaktig. Barn med särskilda behov och människor med missbruksproblem står under kommunernas ansvar och det är just för dessa saker vi betalar kommunalskatt. Det var redan från början kommunernas angelägenheter och det är för dessa saker vi skapat kommunerna och skattesystemet. Detta gäller självklart inte barn (oftast unga vuxna) från andra sidan jordklotet. Det är Afghanska statens uppgift att ta hand om dessa ungdomar så gott de förmår. Det kan aldrig bli svenska kommuners uppgift att ge tandvård till kinesiska ungdomar eller sjukvård till Nepalesiska ungdomar, även om tanken skulle vara fin. 

Nu har alltså systemet havererat och det enda som återstår är statligt tvång för att kunna placera ut delar av Afghanistans ungdomsgeneration häruppe. En f.d. högt uppsatt sverigedemokrat har enligt tidningarna gått över till moderaterna, det är nämligen mer kvalité i moderaterna. De är dessutom mycket proffsigare enligt överlöparen. Jo det här verkar ju vara mycket proffsigt genomfört. Det är möjligt att det är mer kvalité i moderata människor och att de är lite mer värda än sverigedemokrater, men saknar de helt hjärna att tänka med? Tycker man att denna politik är tecken på kvalitet och proffsighet så skall man självklart ansluta sig till moderaterna, men frågan uppstår då varför man någonsin gick med i SD. 

Första maj – hur socialdemokratin förlorade sin själ

Även om vårens ankomst firats sedan hednisk tid så härstammar det lite mer moderna första majfirandet från en massaker i Chicago 1886 på arbetare som demonstrerade för 8 timmars arbetsdag. För att hedra minnet av de stupade arbetarna höll man en årlig demonstration som sedermera utvecklades till det första maj-firande vi ägnar oss åt i dag. Glansdagarna för både 1:a majfirandet och socialdemokratin har dock passerats och i vårt land ser vi en kraftig permanent nedgång för socialdemokratin. Hur kan det komma sig?

I en tid när alla de gamla kraven från arbetarrörelsen i princip har uppfyllts så har det socialdemokratiska partiet fullständigt misslyckats att hitta sin nya roll och något som ens kan liknas vid en politisk agenda. I dag har vi 8 timmars arbetsdag och utvecklingen har gått dithän att människor inom många yrkesgrupper gått ifrån 8 timmar för att i stället frivilligt arbeta övertid. I stället har diskussionen handlat om föräldraförsäkringens delning mellan man och kvinna, där socialdemokratin inte alls har en lika självklar roll som fordom i frågan om arbetsdagens längd. 

Vi har ett system som erbjuder sjukvård till alla medborgare, t.o.m. de som vistas olagligt i landet. Men frågan att ge sjukvård till de som vistas här olagligt äger inte samma självklarhet som att ge sjukvård år en underbetald och utsliten arbetarklass. Oavsett vad man anser i själva sakfrågan så blir man inte ett statsbärande parti i frågan om vård av illegala, men man blev det i frågan om sjukvård till alla. När Sverige genomgick sin definitiva urbanisering byggde socialdemokratin det så kallade miljonprojektet så att den nya arbetar och tjänstemannaklassen kunde få tak över huvudet. Nu står socialdemokratin helt handfallen inför bostadsbristen och de därmed förknippade infrastrukturproblemen, i gott sällskap med de borgerliga partierna får man säga. De gamla miljonprogrammen har förvandlats till ”utanförskapsområden” där det ena integrationsprojektet efter det andra misslyckats. Inget parti blir statsbärande på att skapa dessa segregerade områden och inte ens om man hittar ett integrationsprojekt som lyckas lite bättre än vanligt blir man statsbärande på detta. Tvärtom, de gamla socialdemokratiska väljarna i förorten röstar i allt mindre grad på socialdemokratin ju bättre de får det. En lyckad integration betyder för socialdemokratin med nödvändighet färre väljare. 

Socialdemokratin drev en gång igenom allmän folkpension, även om beslutet togs av en i princip enig riksdag 1913. Inför pensionssystemet reformering 1957 drev socialdemokratin igenom sin linje, även om folkomröstningens resultat diskuterades en hel del, då en samlad borgerlighet faktiskt hade majoritet i frågan. Hela frågan om införandet av ett pensionssystem utgör själva kännetecknet på ett statsbärande parti. Men inget parti blir statsbärande på att höja pensionsåldern och urholka pensionerna, även om det är nödvändigt med en reformering av kostnadsskäl. Inte heller blir man statsbärande på att förespråka massimmigration av demografiska skäl (för att få människor att jobba inom vården) när arbetslösheten når över 8 procent och de som immigrerar dessutom själva hamnar i arbetslöshet. 

När samhällsklasserna blev allt otydligare och den forna arbetarklassen fick betydligt mer än livets nödtorft hittade inte socialdemokratin sin nya roll eller sina nya frågor. Det fanns inga mer naturliga stora reformer att genomföra och dessutom började samhället på något sätt ”slå i taket” vad välfärd och skattetryck anbelangar. Den gamla vägen till att vara ett statsbärande parti var stängd. I stället fortsatte man med att hitta nya grupper att ”kämpa” för, som invandrare, kvinnor och HBT-personer. Med emfas stod socialdemokratiska företrädare och deklarerade sin avsky mot diskriminering av dessa och andra grupper. Skillnaden från fordom var att de socialdemokratiska ledarna som kämpade för arbetarklassen, kom från densamma och kände problematiken in i märgen. De behövde inte ens ta till några bombastiska överord. Den forna kampen har ersättas av en ”tycka synd om” politik, vilket inte alls är samma sak. Att kämpa för kvinnans jämställdhet är bra, men vem argumenterar man emot? Dessutom är det inget man blir ett statsbärande parti på. Speciellt inte när de svenska kvinnorna kanske ändå är de mest jämställda i världen, trots vissa orättvisor.

August "mäster" Palm

Stig-Björn Ljunggren skriver i Dagens Samhälle nr16 så här om det forna statsbärande partiet:

När partikongressen väljer en partiledare blir denne strax avsatt av partiets VU. När en ny partiledare ska skaffas fram finns den inte hämta bland partiets 100 riksdagsledamöter. Inte ens en ekonomisk-politisk talesperson kan de snyta fram ur den folkvalda församlingen. Och partikongressen sparkar glatt veteraner som Ylva Johansson och framtidsnamn som Anders Ygeman och installerar en person som får landets hela PK-maffia att gå i spinn.  

Förr var ordet ”valberedning” synonymt med ”arbetarrörelsen”. I dag är ”Socialdemokraterna” synonymt med ”valberedningshaveri”. Egentligen är problemet att partiet sedan lång tid tappat kunskapskompetensen bland sina förtroendevalda. 

Ljunggren är ju känd för att ta ut svängarna en smula, men här träffar han ändå ganska rätt. Hans beskrivning är ett porträtt av ett ideologiskt förvirrat parti som varken hittat sina väljare (eller så är de man hittat för få) eller sina kärnfrågor. Inför valrörelsen så gick socialdemokraterna till höger där de skulle vunnit väljare på att gå till vänster (välfärdens privatisering) och de gick till vänster där de skulle vunnit väljare på att gå till höger en smula (värdegrundsfrågor). Hur kan partiledningen och partistrateger bli så förvirrade? 

Svaren är många och svårfångade, men det mest uppenbara svaret (förutom den tappade kompassen) är att man likt de borgerliga partierna inte kan hantera konflikten mellan media och valmanskåren. Länge var det så att media och de stora tidningarna i hög grad styrde de väljarströmmar som inte redan var cementerade i ett parti. I dag är det inte så längre. Väldigt många människor röstar inte som landets chefredaktörer beordrar dem att göra. Många människor har upptäckt att de nödvändigtvis inte tycker likadant som de rabiata kulturskribenter vilka mest ägnar sig åt besinningslös propaganda i sina kulturkolumner. Om man ändå upptäckt diskrepansen mellan media och väljare så är det ändå inte säkert att man vågar trotsa en Wolodarski eller en Helin. Man är inte van att arbeta i medial motvind, man klarar det inte helt enkelt. Det socialdemokratin klarade av i början av 1900-talet, att arbeta i hård motvind mot en mäktig motståndare, är ännu en av de förmågor man förlorat någonstans på vägen. 

Ha en bra första maj!

Debaclet kring Wiechel och vårt värderingssystem

Expo har uppmärksammat en privat chattkommunikation av den nyblivne riksdagsledamoten Markus Wiechel där han uttrycker sig på ett fördömvärt sätt. Självklart tar jag avstånd och fördömer det aktuella vokabuläret (Som Wiechel inte ens minns att han skrivit, enligt egen utsago). Vi skall inte uttrycka oss nedsättande om någon folkgrupp självklart. Inte heller är det OK att ge en hel grupp skulden för vad några gör sig skyldig till. Men frågan är också proportionerna man ger det hela. Wiechel uttryckte sig i stark affekt i en privat chatt när han hade sett en fullständigt vidrig film där man brände kvinnor levande efter att först ha misshandlat dem, detta eftersom de klassats som häxor. En normal människa med normala känslor reagerar i stark affekt efter att ha sett sådana fruktansvärda scener. Att reagera helt kallt och objektivt är i detta läge inte helt friskt vill jag påstå  (Expo får gärna anmäla avvikande mening).

Självklart skall man inte klassa hela folkgrupper efter vad några människor gör sig skyldiga till. Jag vet inte om Wiechel ens gjorde detta, men jag hade inte uttryckt mig så. Men orden måste sättas in i sitt sammanhang. Dessutom måste det stå klart för alla normalbegåvade hyggligt oindoktrinerade människor att de människor som brändes levande och vars öde Wiechel kände sådan fasa inför, faktiskt tillhör exakt samma folkgrupp som han i sin frustration uttryckte vrede gentemot.

Vi måste fråga oss vad humanisterna på Expo anser är idealet när en människa ser kvinnor brännas levande. Är det att helt cyniskt konstatera att "detta måste strida mot internationell rätt och jag anser att denna bestraffningmetod är både felaktig och förmodligen inhuman". Det är nämligen sådana människor som premieras i vårt nuvarande mediala och politiska system och där humanismens förkämpar på Expo leder utvecklingen. I en framtid kanske vi får en väldigt hög andel politiker med rent psykopatiska drag, som alltid vet hur man uttrycker sig men med ett defekt känsloliv. Kanke vi redan gått en bit på den vägen. Har svensk media uttryckt ett enda ord om vad som händer på själva filmen? Har det ägnats minsta lilla intresse åt detta? Har någon enda människa på Expo eller i övrig media ägnat kvinnornas öde den allra minsta tanke? SVARA PÅ DET!

Vi har alltså fått en kultur där några ord i en privat chatt, om än fördömvärda, betyder allt och att kvinnor bränns levande efter brutal misshandel eftersom de anses vara häxor, inte betyder någonting. Denna utveckling leds av personer som enligt dem själva står för denna enda och sanna humanismen. Exakt vad är det i vår politiska och mediala diskurs som gör att vi värderar och prioriterar på detta sätt? Vem är det som står bakom denna diskurs och värderingsskala? Osökt kommer jag att tänka på vad Nicolas Bonnal skrev nyligen på Pravda Ru om att demokratiska system världen över har manipulerats av intressegrupper som i bakgrunden styr utvecklingen, detta bland annat genom propaganda. På grund av det rådande medieklimatet måste jag påtala att jag inte håller med alternativt inte tar ställning till vad han i övrigt skriver i artikeln, (något som annars vore självklart).

Vi måste också fråga oss hur Expo får tag på alla uppgifter från privat eller i vissa fall sekretessbelagd kommunikation. Vi måste också fråga oss på allvar varför de väntar så länge med att offentliggöra dessa uppgifter. Den senaste kommunikationen från Wiechel var från 2011. Detta tillsammans att Expo/Expressen hela tiden kommer över privat kommunikation och att man väntar med att offentliggöra uppgifterna i åratal ger en mycket stark DDR-känsla. Alla blev upprörda över FRA-lagen. Men ärligt talat, är detta som nu sker helt öppet mitt framför näsan på svenska folket ett dugg bättre? Eller så är det faktiskt så att stora delar av svenska folket faktiskt reagerar över dessa DDR-metoder och att de stigande opinionssiffrorna för SD under tidernas värsta mediedrev faktiskt är ett uttryck för just detta?

Jag hade först tänkt länka filmen härifrån, men den är alltför vidrig för det. Den som vill se den kan söka på Youtube själv och använda sökord som “häxbränning”. Jag rekomenderar dock INTE att man ser den, och varningen gäller inte enbart känsliga personer.

Invandring och godhet

Vårt behöv av att bli älskade är omättligt. Hur många har inte drömt om att bli en firad idrottsstjärna, artist eller bli uppmärksammad som en hjälte i en krissituation? Självklart beror dessa drömmar på att vi vill bli uppmärksammade och uppskattade av vår omgivning. Vi har också ett behov av att framstå som goda och ridderliga, det är ett av de ideal samhället socialt sett premierar. Få politiska områden bjuder på så uppenbara tillfällen för en politiker att framstå som god som immigrationspolitiken. Detta område har i princip blivit sinnebilden av godhet för dem som ställer sig på rätt sida, i bjärt kontrast mot den rena ondskan. Exemplen på detta är så talrika och ständigt återkommande att enskilda källhänvisningar torde vara överflödiga.  

Det är självklart inte fel att vara god och göra gott, tvärtom så är det i högsta grad berömvärt. Motsatsen att vara ond är lika självklart destruktivt, i en fallande skala från folkmord till att reta sin lillasyster. Tyvärr är människans natur komplicerad och det är inte riktigt samma sak att framstå som god, just för att påverka omgivningens respons, och att verkligen vara god och göra gott. I själva verket är det själva definitionen på psykopati att just vara en mästare i att manipulera sin omgivning när det gäller att ge intryck av godhet, medan man samtidigt enbart tänker på sig själv [psykoanalytikern Karen Horney har ingående beskrivit detta, för den intresserade].

K Horney

Hur förhåller det sig då med äktheten hos alla politiker som vill skylta med sin ”humana” immigrationspolitik och samtidigt peka ut de onda blåsipporna? Det är omöjligt att avgöra i varje enskilt fall och vi skall akta oss för att peka ut enskilda människors egenskaper, speciellt när vi inte känner dem personligen. Det finns sannolikt människor som på ett äkta sätt verkligen vill hjälpa utsatta grupper i andra världsdelar. Vi kan dock konstatera att många ömmar för hemlösa flyktingar på andra sidan jordklotet och pekar ut de vilka inte genast vill erbjuda uppehållstillstånd som ondskans inkarnation. Samtidigt kanske samma person inte ägnar en tanke åt uteliggarna i sin egen hemkommun. Om man ändå ägnar en tanke åt uteliggarna och vill föreslå en post i kommunbudgeten för att hjälpa denna grupp, så pekas ändå inte det protesterande moderata kommunalrådet ut som ondskans inkarnation, vilket är fallet i det globala exemplet. Likaså är den ond som vill hjälpa flyktingarna med resurser i stället för att erbjuda en fristad i vårt eget land, detta trots att man kanske kan hjälpa 100 gånger fler att överleva med hjälp på plats.

Hjälp att överleva med ekonomiska och personella resurser räknas inte på något sätt. Det är just lösningen med uppehållstillstånd som är den magiska nyckeln till godheten. Man undrar om det ens skulle hjälpa om vi kunde svinga ett magiskt trollspö som genast skulle förvandla förhållandet i det aktuella landet till välstånd, fred och frihet, eller skulle det också vara ett uttryck för avgrundsdjup ondska? Allt detta pekar på att det föreligger en icke försumbar diskrepans mellan verklig godhet och att synas vara god inför omgivningen.

Vi verkar också ha glömt bort att politikernas ansvar är att stifta lagar, förvalta skattebetalarnas pengar och skydda landets befolkning på bästa sätt. Ansvaret för folkvalda är inte att populistiskt framstå som en riksdagens Florence Nightingale, samtidigt som man raserar inhemska strukturer. Det är just för att förvalta samhället på bästa sätt som från början var politikernas kall, till medborgarnas fromma. Det var deras explicita ansvar. Att det politiska livet med tiden understundom nästan blivit variant av en Robinson-tävling där det gäller att samla godhetspoäng för att inte bli utröstad av det egna partiet eller media var aldrig meningen med vårt parlamentariska system. Utvecklingen måste betraktas som en avart av demokratisk parlamentarism. Också medierna och journalistkårens makt över partipolitiken i allmänhet och immigrationspolitiken i synnerhet måste betraktas som en demokratisk avart. En förhållandevis liten klick journalister får en helt orimlig makt över landets politik. Detta eftersom de flesta politiker i grunden är rädda för journalisternas semantiska vrede. Samfällt kan journalistkåren både avsätta och förnedra den politiker som får för sig att ändra på immigrationspolitiken (se Billströms senast).    

Självklart innehåller inte godhetsargumentet någon sakpolitik. Mellan raderna säger man i princip att ”jag är god medan du är ond”. Det är ingen sakpolitik utan man spelar på känslor av moralisk överlägsenhet och demoralisering av motståndaren. Devisen ”allas lika värde” blir ett sätt att inte ens behöva diskutera om vi skall hjälpa 10 000 människor på plats så att de överlever men får stanna i sitt hemland med en lägre levnadsstandard, eller om vi i stället skall ge asyl till 100 människor med en högre levnadsstandard. Eftersom ingen varken har ifrågasatt ”allas lika värde” eller givit någon förklaring på vad det egentligen betyder så måste ”allas lika värde” betyda att man ger uppehållstillstånd åt hundra personer och låter de andra 9 900 andra klara sig bäst de kan. Detta i stället för att ge hjälp åt alla 10 000 på plats. Rent logiskt skulle man nästan kunna tro att ”allas lika värde” betydde det rakt motsatta.  

I stället för att diskutera sakpolitik värnar man det moraliska prerogativet och satsar alla resurser på att demonisera sin politiske motståndare. Innan SD blev ett parti av betydelse var alla bedömare i Sverige överens om att just detta med att demonisera sin politiske motståndare var det absolut sämsta med amerikans politik, nu är vi alltså där själva. Hur detta med demonisering går ihop med det upphöjda godhetsidealet har heller aldrig fått något godtagbart svar. 

UPPDATERING:
Och så här funkar då godheten i praktiken, från Ekot

"På grund av ökat tryck på Sverige då det gäller flyktingtillströmning och bostadspolitik har kommuner i större utsträckning än tidigara sagt nej till att ta emot både asylsökande och kvotflyktingar. De senaste åren har man inte kunnat leva upp till sitt åtagande, kvotflyktingar är de speciellt utsatta flyktingar som utses av UNHCR, FN:s flyktingorgan. Förklaringen till varför de sedan inte får komma till Sverige beror på att man ej fått klart från någon kommun om placering."

UNHCR är kritiska till att kvotflyktingar får vänta på resan till Sverige då det är de mest utsatta och drabbade. Karolina Lindholm-Billing är chefsjurist på UNHCR.– Flyktingar som har varit utsatta för tortyr, våldtäkt som har skador från krig och förföljelse och därför är i stort behov av medicinsk vård psykosocialt stöd, det kan vara barn som har förlorat hela sina familjer i det krig som de har flytt från, säger Karolina Lindholm-Billing.

En samhällsutveckling vi aldrig valt

I samband med debaclet kring att Omar Mustafa tvingades avgå har det kommit fram olika uppgifter till vad som var den direkta orsaken till avgången. Det verkar som vanligt vara själva mediestormen i sig som var den direkta orsaken, vilket som vanligt förnekas av de inblandade parterna. I DN påstår Mustafa att den direkta orsaken till hans avgång från partistyrelsen skall ha varit.  

Att man inte kan förena ett partiuppdrag och ett uppdrag i det muslimska civilsamhället.

Socialdemokraten Olle Burell förnekar att de sagt något sådant, men han reagerar inte på själva beskrivningen av samhället. Vilket indikerar att vi verkligen har ett muslimskt civilsamhälle. Jag trodde att vi bara hade ett samhälle, antingen vi kallar det mångkulturellt, interkulturellt eller monokulturellt. Detta är ju ett mångkulturellt samhälle där vi har en massa samhällen i samhället. Det är alltså det som ett ”mångkulturellt” samhälle innebär.

I framtiden kan vi också tänka oss ett buddhistiskt, ett hinduistiskt och ett sekulärt civilsamhälle. Kanske varje samhälle utvecklar sina lagar och sina skolsystem. Att man då tror att det inte kommer att utveckla sina respektive värdesystem är mer än lovligt naivt. De som inte missar ett tillfälle att prata om ”värdegrund” är ofta samma människor som går i bräschen för denna utveckling, och alltså själva medverkar till att avveckla vår gemensamma värdegrund.

Jag är emot denna utveckling och jag anser att vi i framtiden skall ha en gemensam värdegrund. Alla människor tycker sannolikt inte som undertecknad, men jag kan heller inte påminna mig om att svenska folket har fått välja eller välja bort denna utveckling för vårt samhälle.  

Sekt och särintressen blir allt viktigare i vår demokrati

Flera erfarna och högt uppsatta politiker fick inte plats i Socialdemokraternas partistyrelse när denne skulle tillsättas i samband med partikongressen. Ett populärt sätt att beskriva detta bland socialdemokrater var att ”pusslet föll inte ut på det sättet”. Att t.ex. Ylva Johansson i princip petades från styrelsen har självklart högst konkreta orsaker, ingen tror något annat. Som vi alla vet kom Omar Mustafa in i samma styrelse, för att lika snabbt tvingas lämna styrelsen efter några dagar av intensivt mediedrev.

Hur kunde Mustafa ens bli invald undrar många som nu tagit del av en del mycket märkliga uttalanden och tweets. Visste Stockholms arbetarkommun och partiledningen ingenting om Mustfas radikala ställningstagande? De visste sannolikt inte allt som efterhand kommit fram, men en del måste de helt enkelt ha känt till. Ändå valde de in Mustafa och dessutom försvarade de honom i sex dagar trots en allt intensivare mediestorm. Självklart så finns det en skämmighetsfaktor inblandad. Har man valt in någon i en styrelse så kan man inte dagen efter gå ut och sparka honom. Det ser märkligt och amatörmässigt ut.

Affären Mustafa är egentligen en intern socialdemokratisk affär, vilket många inte verkar reflektera över. Blir socialdemokraterna alltför homofobisk eller antisemitiskt (en minimal risk, vilket alla egentligen vet om) så kan väljarna byta parti. Det är så det är tänkt att fungera. Den stora frågan för vår demokrati, som inte många reflekterar över, är i stället det sätt partierna flörtar med särintressen för att erövra väljare. Så här skriver Peter Weiderud som är ordförande i Tro och solidaritet i SvD.

 – Vi har i dag ett större förtroende bland muslimerna än i någon annan grupp. 70–75 procent av Sveriges muslimer röstar socialdemokratiskt. Ur det perspektivet är det självklart oerhört viktigt att vi åtminstone har en muslim som sitter i partistyrelsen. Det hade vi fram till i går (lördag).Weiderud säger att stödet för S bland muslimerna är större än bland metallare och andra LO-förbund.

Här har vi svaret varför Mustafa blev invald framför sådana tungviktare som Y. Johansson. Det är röster som skall värvas, och i förlängningen ger detta pengar och makt till partiet. Weiderud har också arbetat hårt för att Tro och solidaritet (f.d. Broderskapsrörelsen) skall anpassas maximalt för främmande religioner. Flörtandet med andra religioner och kulturer har nästan varit generande oblygt. Det finns inget i socialdemokraternas politik som objektivt skulle appellera till just muslimerna. Snarare skulle KD ligga närmare deras politik och frågan är om inte rentav SD i vissa värdegrundsfrågor ligger långt närmare många muslimer än SAP. Dock är ju SD alltför rak i sin kritik mot vissa företeelser inom islam för att komma ifråga som ett alternativ. Möjligen är immigrationspolitiken också ett hinder för att bli ett tänkbart val.  

  

Den partipolitiskt starkt färgade Ulf Bjereld skriver så här också i SvD.

–      Socialdemokraterna har varit deras trygga borg. Efter det här måste socialdemokraterna snabbt öppna nya plattformar som gör att de kan mobilisera muslimer som har socialdemokratiska värderingar.

Återigen är det tydligt att det handlar om röster, och i förlängningen pengar och makt. Varför har socialdemokraterna varit muslimernas trygga borg? För deras jämställdhetspolitik? För deras HBTQ-profil? Religionsfrihet står samtliga svenska partier för, så där rådet det ingen skillnad och kan således inte utgöra något svar på frågan varför just S skall utgöra en ”trygg borg”. 

Vi läser på Södra Sidan hur en företrädare för ett borgerligt parti i Botkyrka förvånat konstaterar att han förlorade makten i en styrelse och att hela 18 stycken av de som röstade emot honom hade samma efternamn. Det är också ett tecken på att särintressen och rena klanintressen gör allt större insteg i vår demokrati (utan att ta ställning till någon sak eller personfråga självklart). Inför valet 2010 kunde vi läsa om hur Göran Hägglund, mitt under brinnande valrörelse, träffade vissa ”åldermän” för grupper av människor. Det var ett uppenbart försök att värva en hel klan. Nu var det inte riktigt så vår demokrati var tänkt att fungera.

Vi har haft vissa varianter på klanröstande tidigare i vårt land. En storbonde förväntade sig att drängarna röstade på angivet sätt t.ex. Nu är vi på väg tillbaka och möjligen förbi det stadiet i vår demokratiska utveckling. Är det verkligen så här vi vill att det skall fungera? Är detta månne den mångkulturella varianten på demokrati? I vilket fall anser jag det vara en rent odemokratisk tendens.