Ytligt sett har det röd-gröna blocket och Alliansen samma syn på immigrationspolitiken och de står i dagsläget emot SD och en allt större folkopinion. Hur kan denna samsyn mellan blocken ligga för handen när deras samhällsvisioner skiljer sig så pass mycket? Här ligger en konflikt som förr eller senare måste komma till ytan. Vänsterblockets vision (där MP är ett frågetecken i sammanhanget) är ett välfärdssamhälle med försvarliga transfereringar mellan rika och fattiga. Ord som solidaritet har stor tyngd och de röda partierna försvarar allmän sjukvård och sociala skyddsnät. Den nyliberala visionen ser helt annorlunda ut med en fri arbetsmarknad där arbetstagarnas konkurrens förhindrar att lönerna stiger för mycket och slår ut företagen. Ett stort mått av individuell frihet ligger i denna diskurs men också en anorektisk stat där de sociala skyddsnäten är minimala. Att det i förlängningen innebär att samhälle med stora grupper arbetslösa eller extremt lågavlönade arbetare där de sociala skillnaderna är större än vad blåögda socialdemokrater ens kan mardrömma om, förnekar inte ens de som öppet bekänner sig till nyliberalismen.
Att vår immigration påverkar hela samhället i grunden förnekar inte någon från något parti. Man behöver inte vara någon intellektuell arvtagare till Einstein för att förstå att något av blocken i svensk politik är lurad och att det andra blocket är vinnare, oavsett vad som sägs i den politiska debatten eller vilka röstsiffror som respektive block erhåller vid de allmänna valen. Ett välfärdssamhälle med solidariska transfereringar är helt enkelt inte kompatibelt med en alltför vidlyftig immigration. Det håller aldrig i längden. Den nuvarande immigrationspolitiken slukar resurser på så många olika nivåer att alla uppräkningar blir oseriösa. Vi ser i dag att vården inte räcker till för alla [länk SVT], segregationen och permanent arbetslöshet blir allt större problem [Länk DN], polisen får större och större problem att upprätthålla ett tryggt samhälle [länk SVT*, Aftonbladet] samt att andra funktioner i välfärdsapparaten börjar krackelera. Samhällets omdaning går obönhörligt mot den nyliberala samhällsvisionen och det röd-gröna blocket verkar inte förstå åt vilket håll utvecklingen går och i den mån de gör det, att de faktiskt själva bidrar till utvecklingen genom den konsensuspolitik de för angående immigrationen. Det välfärdssamhälle de röd-gröna säger sig vilja värna är helt enkelt inte kompatibel med den immigrationspolitik de så gärna vill ha en blocköverskridande överenskommelse om. Samhället drivs obönhörligt mot den liberala visionen eftersom samhällets resurser är ändliga.
På den liberala sidan behöver man inte prata så mycket om vilket samhälle man egentligen vill ha, utvecklingen går ju dit de vill i alla fall. Liberalerna kan lugnt använda de av motståndarnas så populära fraserna om ”humanitet”, ”allas lika värde” och liknande, för att försvara immigrationen, som ganska snabbt kommer att erodera det välfärdssamhälle man i alla fall inte vill ha. Dessutom tjänar det ökade utbudet av arbetskraft som en lönedämpare. Det blir två flugor i en smäll således. Det är bara att gratulera nyliberalerna till detta nyliberala trick, som lyckats över all förväntan. Media och enskilda politikers obetvingliga lust att framstå som goda har också spelat liberalerna rakt i händerna.
Det brukar framställas som om Alliansen och de röd-gröna ligger mycket nära varandra politiskt, i alla fall när det gäller immigrationspolitiken. I den bästa av världar, där riktiga analyser gjorts och där sakargument används, så skulle de röd-gröna, konservativa och kanske även socialliberaler ligga betydligt närmare SD än de nyliberala och liberaler av andra schatteringar. Tanken skrämmer säkert politiker från de röd-gröna mer än den värsta klimatallarmistiska vision som någonsin presenterats, men någon gång måste fjällen falla från ögonen på de mest inbitna värdegrundshysteriker.
* Antalet uppklarade brott har dock stadigt ökat enligt statistik från BRÅ, där 2012 utgör ett undantag då färre brott klarades upp.
