Det svenska språkets utveckling är oerhört intressant och hänger naturligtvis samman med den kulturella utvecklingen. De utvecklingslinjer som de nordiska språken tagit är krokiga och intressanta, det finns grenar på det språkliga trädet som dött ut som det Gotiska och Illyriska språket, det finns grenar som förändrats förhållandevis lite som det Isländska språket, detta språk är ganska likt "den danska tungan" alltså den gemensamma språkstam för de nordiska språken som talades av vikingarna, den "danska tungan" är alltså inte den danska som talas i dag utan mer släkt just med det Isländska språket.
Vårt språk härstammar ursprungligen från en gemensam indoeuropeisk språkstam, denna rot är väldigt bred och stor, det språk som nu talas i Iran härstammar också därifrån.
Andra språkgrenar som utgår från det indoeuropeiska språkträdet är Anatoliska, Italiska, Slaviska, Armeniska, Grekiska, Indoiranska, Keltiska, Baltiska, Illyriska, Tokariska som inte ens finns på Wikipedia och så då den Germanska språkfamiljen. Vi vet inte med säkerhet när det germanska språket började talas i Norden. De flesta forskare lutar åt någonstans kring 3000 år före vår tidräknings början. Den språkliga utbredningen är inte linjär och mycket svår att kartlägga av naturliga orsaker.
En del forskare tror (det är den gängse teorin men inte den enda märk väl) att vårt språk utvecklades från en gren av den indoeuropeiska roten som kallas den Slavogermanska språkgrenen (finns ej på Wikipedia). Ur denna gren har sedan den Germanska språkgrenen och den Baltoslaviska språkgrenen utvecklats sig. Den Germanska grenen kallar vi "Urgermanska", denna språkliga gren delade någon gång före vikingatiden upp sig i tre mindre grenar, dels den Västgermanska (finns ej Wikipedia) dels den Urnordiska och så till sist den Östgermanska grenen (finns ej Wikipedia). Den Östgermanska grenen utvecklades till Gotiska som talades av folken vid Svarat havet, denna språkliga gren har dött ut. Den Västgermanska grenen utvecklades till den Anglofrisiska och till den Forntyska språkgrenen. Den Anglofrisiska grenen delade sedan upp sig i den Fornengelska och Fornfrisiska grenen, den Forntyska grenen delade upp sig i Fornhögtyska och Fornlågtyska. Den senare språkgrenen delade upp sig i Fornsaxiska och Fornnederländska.
URNORDISKA
Den urnordiska språkgrenen är vår gemensamma plattform, den började under vikingatiden dela upp sig i olika grenar. En språkgren kallas Fornvästnordiska, en annan, den som vårt språk härstammar från kallas Fornöstnordiska, den sista grenen är mer diskutabel och kallas Forngutniska. Den fornvästnordiska grenen delades upp i Fornisländska, Fornnorska, Fornfäröiska och Norn. Vår egen gren (Fornöstnordiska) delades upp i Rundanska och Runsvenska. Från Runsvenska utvecklades så småningom vårt eget språk.
Den här stamträdsteorin som vi skisserat upp här förutsätter att för länge sedan talade germanska stammar ungefär samma språk (ja t.o.m. indoeuropeiska stammar). Det område som germanska stammar befolkade var dock så stort så detta inte torde vara möjligt. Germanska stammar som Goterna befolkade Svarta havets stränder, i norra Frankrike fanns Frankerna och på de brittiska öarna fanns jutarna och Kelterna. Dock har gamla runinskrifter visat en förbluffande enhetlighet över hela Germania magna. I Kowel som är beläget i nuvarande Polen har det hittats en spjutspets från 200-talet med inskriptionen "tilarids", vilket betyder "den som rider mot målet". Härav kan vi härleda två svenska vanliga ord, ni har säkert redan gissat vilka, just det, den svenska prepositionen "till" och verbet "rida".
Det talas mycket om språkliga förändringar och lånord. Nu är det inte så illa som man kan tro, av de tjugo vanligaste orden är arton de samma som vikingarna använde, då med ett annat uttal. Lånorden är dock många i en vanlig artikel i en dagstidning, en del lånord har från början lånats av vårt språk till främmande språk, försvunnit från vårt eget språk, sedan lånats in igen, vi har med andra ord lånat tillbaka vårt eget gods.
Detta var en mycket kort sammanfattning av svenska språkets härstamning, jag hoppas att den möjligtvis kan stimulera någon till ytterligare studier. Jag har hämtat fakta boken "Vikingarnas språk" av Rune Palm. Den är mycket bra och läsvärd för den som vill förkovra sig i vårt historiska arv. Det är dock ingen "från pärm till pärm" bok utan jag rekommenderar att man läser de kapitel man för tillfället känner för och som verkar mest intressanta, tids nog har man plöjt hela boken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar