Politiker som förlorar förtroendet för folket

Sanna Rayman tar på SvD opinion upp frågan att politiker vill ”gå före” folket, som det så vackert heter, i en del frågor. Rayman tar som exempel föräldraförsäkringen som den något rabiate feministiske folkpartisten Birgitta Ohlsson vill dela lika mellan mannen och kvinnan. Ohlsson har inte fått någon opinion med sig varken bland väljarna eller i sitt eget parti. Däremot har Ohlsson lärt sig hur man retoriskt skall framställa sin sak. Så här skriver Rayman i sin artikel.

Hon målar upp opinionsläget och menar att eftersom Socialdemokraterna vill tredela föräldraförsäkringen och sextio procent av kvinnorna mellan 18 och 34 sympatiserar med ett rödgrönt parti så måste dessa kvinnor hålla med S även om tredelningen. Alltså bör FP agera, ty: ”Vi har inte råd att vända dessa framtidsväljare ryggen”.

Som alla vet är detta enbart ett retoriskt grepp. Alla kvinnor som röstat på S i det aktuella ålderspannet håller naturligtvis inte med S i frågan om delad föräldraförsäkring. När man går till vallokalen och röstar är det många faktorer som spelar in när man slutligen bestämmer vilket parti som får förtroendet och rösten. Ofta väljer man det minst dåliga alternativet dessutom. Vidare skriver Rayman så här i sin artikel.

Lite tillspetsat skulle man kunna säga att Ohlsson är besviken på medborgarnas beteende. Ur hennes perspektiv missbrukar folket sin frihet att handskas ”korrekt” med barnledigheten. Därmed har vi förbrukat Ohlssons förtroende och således är det ”dags”. Problemet med det resonemanget är att bara elva procent tycker som hon. Resten verkar inte ens bry sig om huruvida Ohlsson har förtroende för dem eller inte.

Det är som Rayman skriver, om inte väljarna tycker rätt eller beter sig rätt får politikerna nog, då är det dags för tvångsåtgärder. Vi hörde samma resonemang när det konstaterades att kommunerna inte tecknade avtal med Migrationsverket i tillräckligt hög grad vad gäller mottagning av de ensamkommande barnen. Politikerna agerar i själva verket som föräldrar vilka ger sina barn hög grad av frihet, skenbart. Men om barnen inte motsvarar förväntningarna att välja på rätt sätt tas de vederbörligen i örat.

Det finns en inneboende föreställning hos våra politiker att de i slutänden vet bäst och sitter inne med fakta som gemene man inte gör. Det politiska arbetet består inte i att representera det människor verkligen tycker utan att ”gå före” folket och övertyga dem om vad som är rätt.

I vissa frågor kan det förhålla sig så att politikerna verkligen ser problem som är svåra att upptäcka för valmanskåren. Gemene man har inte de möjligheter att sätta sig in i alla långsiktiga frågor som är förbehållet yrkespolitiker. Demokratiskt är det dock tvivelaktigt om inte politikerna lyckas övertyga väljarna inom en rimlig tidsrymd och ändå driver sin linje utan folkligt stöd. Detta verkar ju vara fallet i detta med delad föräldraförsäkring. När det gäller migrationspolitiken är det rent ideologiska ställningstagande som driver politikerna och sakkunskapen ligger hos befolkningen. Yrkespolitikerna har isolerat sig från verkligheten i sin ideologiska upphöjdhet och det är politikerna som blundar med båda ögonen, väldigt hårt.

Länk SvD