Vad är politikernas ansvar Olofsson

Nu har Centerpartiet ”tagit initiativet” i skolfrågor som det står i DN. Maud Olofsson skriver en artikel i DN-opinion där hon och andra centerpartister föreslår en prestationsinriktad miljard till de skolor som uppvisar bäst resultat. När bonusarna kritiseras i bankvärlden som mest skall de alltså införas i skolorna. Så här står det i artikeln.

Det finns många och skiftande upplevelser av den svenska skolan. Det finns skolor med ambitiösa krav och mycket goda resultat där barn och ungdomar får växa och utveckla sina talanger. Skolor som fostrar frimodiga barn med mod att ta till orda och kritisera, där lärarna talar med, lyssnar till och ser alla elever.

Problemet i dag är att precis alla barn har mod att öppna munnen både i tid och otid, någon brist på ”frimodighet” föreligger inte i dagens skolor, inte ens i problemskolor. Om lärarna lyssnar på sina elever är starkt relaterat till arbetsbelastningen, något som enskilda lärare eller ens enskilda skolor inte kan göra så mycket åt, det kan däremot politikerna. Sedan skriver Centerpartisterna så här.

Samtidigt har allt för många sämre erfarenheter av skolan. Barn som mobbas eller till och med misshandlas. Förtvivlade föräldrar som förgäves försöker få extra stöd. Lärare som inte brinner för att undervisa utan har brunnit färdigt.

Det finns säkert en del lärare (kanske många dessutom) som har brunnit färdigt. Orsaken är många gånger en omöjlig arbetssituation som våra politiker ytterst är ansvarig för. Eller kan Olofsson hitta en annan orsak? De allra flesta lärare gör allt de kan för att stoppa mobbning och andra trakasserier, ytterst få blir lärare för de gillar att se på när någon mobbas. Men vad är föräldrarnas ansvar? Var är de enskilda mobbarna ansvar? Var är politikernas ansvar? Politiker som genom sin politik undergrävt lärarnas auktoritet, som undergrävt skolans auktoritet, som genom sin politik undergrävt all disciplin och ordning. Politikerna har också genom att ansvarsbefria både mobbare och deras föräldrar gjort situationen ännu sämre. Maud Olofsson försöker indirekt lägga skulden på lärarna, när det allra största ansvaret ligger på politikerna. Så här skriver Olofsson i slutet av artikeln.

Alla elever förtjänar att mötas med höga förväntningar och en skolmiljö där de växer som människor. Vi ska ställa krav på lärare men också ge dem stor professionell frihet. För det är rektors och lärares ledarskap som är nyckeln till framgång. Vi vill att goda lärarinsatser ska premieras högre. Bra lärare ska ha högre lön.    

Olofsson har ingen aning om vad hon pratar om, lärarna är en av de arbetsgrupper som jobbar hårdast i vårt samhälle i dag. Vi borde ställa krav på våra politiker när det gäller politiska beslut om skolan. Svenska skolan har blivit sämre genom en rad idiotiska politiska beslut, kommunaliseringen var ett av de största misstagen. När man läser om den svenska skolan utveckling i Göran Häggs ”Välfärdsåren” så vet man inte om man skall skratta eller gråta. Vi hade en ganska bra skola på sextiotalet. Efter den perioden så har skolan systematiskt raserats av politiska beslut, beslut som tävlat i flummighet och okunnighet.

Jag hoppas inte Maud Olofsson verkligen är så ointelligent så hon tror att skolans problem huvudsakligen beror på en hårt arbetande lärarkår. Det är bara att läsa ”Välfärdsåren” så får man en inblick i ett så fullständigt vansinne i de politiska kretsarna, att man vrider sig i ångest under läsningen. Vi skall självklart ställa krav på lärare som utbildar det uppväxande släktet, frågan är hur vi skall öka kraven på våra skolpolitiker som påverkat vår skola på samma sätt som mögelsvampar påverkat ett husbygge. Göran Hägg är sanningen mycket nära han i sin bok säger följande, den svenska skolan fungerar och lär upp nya generationer, främst beroende på att enskilda lärare struntar i direktiv och propåer från politiskt håll. 

Länk DN