Fogde som partiledare?

Socialdemokraternas eftervalsanalys är väl den sämsta analys som någonsin sett dagens ljus, det talas om "att vi missade jobbfrågan", därför förlorade vi valet. Nu är det så att det viskades om detta redan innan valdagen, dagen efter valet var det en etablerad sanning. Detta är alltså vad socialdemokraterna kan prestera i form av en valanalys, en etablerad sanning som var allmän egendom redan dagen efter valet. Jag får en otäck känsla av att höga socialdemokrater är rädda för att obehagliga sanningar kan komma fram om man gör en ordentlig valanalys.

Lotta Fogde analyser valet och tiden efter valet samt Sahlin som partiledare. Hon har många bra synpunkter, hon skriver saker som jag redan skrivit dessutom, t.ex. att Alliansen i princip vann på walk over. Fogde snuddar i sin artikel vid något viktigt, nämligen det faktum att debatten handlar om mindre väsentliga saker samtidigt som man lämnar viktiga ideologiska frågor i tystnad. Det är partistrategerna som skall se till att rätt frågor belyses på rätt sätt, här misslyckades socialdemokraterna fullständigt. Fogde skriver,

- Där föreslog s avgiftsfrihet på dagis, medan föräldrarna bekymrar sig om sådant som personalomsättning, barngruppernas storlek, matens kvalitet och pedagogiskt innehåll. God dag, yxskaft!

Väljarna är alltså mer mogna och vuxna än den socialdemokratiska partiledningen! Detta mina damer och herrar, är inget annat än en präktig skandal. Media har inte analyserat denna enormt uppseendeväckande företeelse, att väljarna gör en djupare analys av samhället än den socialdemokratiska partiledningen. Bra Fogde att du lyfter fram detta

Fogde tar även upp detta med "snällismen", det borde vara uppenbart för en idiot att detta inte ger några röster, att folk vill ha fasta ramar som alla skall hålla sig till på lika villkor, att fusk med transfereringssystemen beivras o.s.v. Har detta solklara faktum gått den socialdemokratiska partiledningen fullständigt förbi? Fogde har också rätt i att Socialdemokraterna har ett guldläge att återerövra makten 2010, en medioker partiledare med mediokra medarbetare skulle sannolikt kunna erövra makten vid nästa val. Det Fogde missar är möjligen hur illa omtyckt Sahlin är som partiledare (det kanske hon vet i själva verket) och att det Socialdemokratiska partiet håller på att eroderas inifrån, att olika särintressen håller på att ta över partiet på kärnfrågornas bekostnad. Jag tror Alliansen har en god chans även 2010, Socialdemokraterna har redan bjudit på det, kommer det dessutom in ett nytt parti i riksdagen vid detta val så väntar ett totalt nederlag för Socialdemokraterna.

Andra bloggar om: Politik, Sahlin

Bokrean

Varit kraftigt förkyld men ändå släpat mig till jobbet, frånvaron är av den kalibern denna vår att alla som kan stå upp går till kneget. Därför blev det ingen bokrea för mig denna vår, orkar inte helt enkelt. Jag kikade som hastigast in på den lokala bokhandeln och kom över Libers Världsatlas för det facila priset av 98 SEK. Ett fynd tycker jag, atlasen är helt OK och jag saknar verkligen en sådan, eller saknade rättare sagt.

När jag ändå var inne så impulsköpte jag "Swedish lighthouses" av Magnus Rietz, den kostade sjuttio svenska kronor och jag skämdes när jag halade fram några skrynkliga tjugolappar. Bilderna på de svenska fyrarna är i mästarklass och de flesta svenska fyrar är med.

Andra bloggar om: bokrean

Hur man kapar ett parti

Nalin Pekgul, S-kvinnornas ordförande, ger sin syn på tiden efter valet i en intervju med SvD-reportern Lova Olsson. Intervjun är politiskt högintressant, så intressant att Pekgul nog inte förstår det själv. Vi får här bakgrunden till den fanatism inom partiet som till vilket pris som helst vill ha en kvinnlig partiledare efter Göran Persson. Pekgul avslöjar att det fanns en "hemlig" kvinnopakt som till varje pris skulle stoppa en man från att bli nästa ordförande. Många tillfrågade kvinnor har tydligt sagt nej till att efterträda Göran Person, nu skriver Pekgul,

- Ett antal kvinnor hade lovat att de skulle ompröva sitt beslut om det skulle bli aktuellt med en man. Alla var beredda.

På frågan om de verkligen skulle ha ändrat sig svarar Pekgul,

- Ja, det hade de gjort. Det fanns en otrolig solidaritet mellan dem, och det viktigaste för alla var att det skulle bli en kvinna. Snacka om att systerskapet segrade.

Jaha, det viktigaste för alla var att det blev en kvinna. Det socialdemokratiska partiet är i praktiken kapat av kvinnoorganisationen, det är de som styr och ställer inom partiet. Nu undrar man vad de socialdemokratiska väljarna tycker om det. Ytterst få socialdemokratiska väljare anser t.ex. att det viktigaste var att det bliv en kvinna som nästa ordförande. Denna gång tackade de möjliga kvinnliga kandidaterna nej till ordförandejobbet, kvar blev en omöjlig kandidat. Det spelar tydligen ingen roll att Sahlin har mycket lågt förtroende inom den egna väljarkåren, det spelar ingen roll att det väsentligt ökar Alliansens chanser 2010, det viktigaste var att det blev en kvinna, partiet är i princip kapat av kvinnoklubben.

En gång i tiden var det Socialdemokratiska partiet den arbetande befolkningens parti, det parti som tog tillvara på dess intressen, nu har olika särintressen kapat partiet och använder partiet för sina syften. Var finns alla de män och kvinnor som vill kämpa för alla andra frågor? De är tydligen marginaliserade och överkörda. Till nästa kongress är Pekgul väldigt självsäker på att ett förslag om lagstiftning om fler pappamånader kommer att gå igenom, trots ett stort motstånd mot det inom partiet. Hur kan hon vara så säker på framgång trots detta massiva motstånd bland gräsrötterna? Därför att partiet är i princip i händerna på en klick feminister, dit hör ju även Sahlin, skulle Sahlin börja krångla så hjälper nog en liten påminnelse om vilka det var som satte henne vid makten.

Att kapa ett flygplan är i dag sannolikt svårt med de utökade säkerhetsåtgärder som flygbolagen vidtagit, men hur kan man kapa ett helt parti? Denna utveckling startade för länge sedan när partiet gjorde sig alltmer politiskt korrekt. Det började med varannan damernas och fortsatte med diverse mer eller mindre extrema feministiska utspel. Partiets kärna har sakta men säkert urholkats genom åren. Samtidigt har avståndet mellan de valda yrkespolitikerna och väljarkåren stadigt ökat. Utvecklingen har gått dithän att det råder en egen verklighet inom partitoppen och den verklighet som vi andra lever under har alltmer försvunnit. Det är förklaringen till att en klick feminister i praktiken kan ta över Sveriges största parti.

Andra bloggar om: Sahlin, politisk korrekthet, politik

Existens KD eller SD

Jag är Anna Lindmarks värsta och argaste kritiker. Jag har ofta blivit så arg att jag måste ut och promenera för att få ner blodtrycket. Jag hade väl väntat mig något liknande även denna gång, det blev dock inte så. Programmet var ganska bra faktiskt, visst SD fick sig en liten släng, det var kanske för en gångs skull berättigat också. Lindmark påstod att SD vill framstå som mer kristet än vad det faktiskt är, det kan faktiskt ligga något i det. Jag tror att det är den kristna värdegrunden som de flesta SD:are månar om i första hand, inte gudstron.

Konflikten inom KD speglade Lindmark mycket bra, jag måste erkänna att det känns mycket konstigt att berömma Lindmark. Det finns en konflikt inom KD mellan de värdekonservativa och den nya linje som Hägglund driver tillsammans med Alliansen. Partiledningen inom KD har mycket svårt att hantera denna konflikt, partisekreteraren vred sig som en mask när Lindmark satte åt honom. Han framstod som urtypen för en hal, lögnaktig och munvig politiker när Lindmark gång på gång påpekade att det var KD:are ute i landet som ifrågasatte partiets nya linje. Det skymtade fram att SD försökte överta de besvikna väljare som vänder KD ryggen. Dock skall det sägas att det nog inte är någon lyckad strategi att försöka vinna dessa väljare medvetet, de är nämligen alldeles för få, det finns enormt mycket större väljargrupper från andra partier som det lönar sig ofantligt mycket mer att försöka vinna.

Andra bloggar om: Politik, värdekonservatism, KD

En svensk Wallraff

En svensk journalist har gjort en Wallraff, alltså låtsas vara någon annan för att få insyn i ett företag eller organisation. Det är journalisten Olof Jönsson som blev medlem i Sverigedemokraterna i tre månader för att göra braskande avslöjande, likt Janne Josefsson kan man tänka, han som stoltserar mer journalistpriset och allting.

När man läser Jönssons artikel kommer det dock inte fram några riktiga avslöjanden eller skandaler. Jaha, SD i Sundsvall saknar lokaler och journalisten får träffa ordföranden på en hamburgerbar. Kostnaderna för invandringen tas upp, den uppges till den svindlande summan av 275 miljarder, det står inte vilket år detta skulle gälla. Personligen är jag av den åsikten att summan för flyktingpolitiken är mycket hög, dock inte så hög som ekonomen Jan Ekberg gör gällande. För några år sedan var vi några som ägnade vår fritid på att räkna med alla de kalkyler som fanns tillgängliga, vi kom fram till ungefär halva den summan Ekberg har kommit fram till. Vi är och andra sidan inga ekonomer. Men alla ekonomer kommer fram till olika resultat de också så jag vet inte.

Att SvD ger en reporter i uppgift att låtsas vara någon annan för att "få insyn" i en politisk demokratisk organisation är en mycket tveksam metod. Rent moraliskt kan det inte vara mycket bättre än att spionera på andra partier genom att logga in på deras interna nät, speciellt när man fått lösen genom en medlem i motståndarpartiet. Jag frågar mig var den stora skillnaden ligger? De som gick in på Socialdemokraternas interna nät blev offentligt hudflängda, trots att de tydligen fått lösenordet av en socialdemokrat, skall Jönsson hyllas som en hjälte som låtsas vara någon annan och ljuger om sitt yrke och uppdrag? Jag tycker personligen att Jönssons handlande är värre.

Dessutom minns vi väl fortfarande valstugereportaget, där medarbetare till Janne Josefsson pratade med bl.a. moderater om utlänningar och flyktingpolitik, var det moderaternas "rätta ansikte"?

Rättelse: Ekonomen som det talas om är med största säkerhet Lars Jansson, inte den som nämndes i artikeln i SvD och som jag nämnde här.

Andra bloggar om: Media, Juridik, politik

För bra för Sverige

Kommunpolitikern Maryam Yazdanfar har en blogg, jag roar mig ibland med att kika lite på vad hon skriver. Jag blev uppriktigt förvånad när hon skrev om Zlatan, det vanliga snacket att journalisterna är dumma och Zlatan är så gudabenådad har man hört förr, dessutom är sportjournalister sällsynt förutsägbara och tråkiga, det vet alla. Däremot så skriver Yazdanfar att

- För han vet sanningen. Han är för bra för Sverige. Den absolut mest briljante fotbollsspelare som över huvud taget bott i det här landet. Men han passar inte in den svenska sportjournalistikens mall av hur en svensk idrottshjälte ska se ut.

Alltså, "han är för bra för Sverige", vad exakt menar Yazdanfar med det? Att skiten hör hemma i Sverige och de med lite brillians lämnar landet och flyttar till det underbara Italien där alla genier bor? Här tycker jag nog Yazdanfar skall förklara sig, jag har bett henne utveckla sina tankar på hennes blogg. Yazdanfar skriver själv att hon flyttade till Sverige när kriget mellan Iran och Irak bröt ut, varför valde ni att flytta hit Yazdanfar, när det tydligen är medelmåttornas land? När man blir riktigt bra som Zlatan gör man ju bäst i att flytta till ett riktigt land med fina sportjournalister och en förstående fotbollspublik som i Italien. Sanning och säga vet jag inte om jag skulle våga gå på fotboll i Italien, vi har hört om våld och upplopp där som får de svenska fotbollshuliganerna att verka beskedliga.

Yazdanfar gör det vanliga misstaget att blanda ihop journalister med svenska folket, vad journalisterna tycker är inte samma sak som vad svenska folket tycker. Zlatan var i alla fall hyggligt populär till han vägrade ställa upp för landslaget, vad än journalisterna tyckte om honom. När han vägrade ställa upp för Sverige så tror i alla fall jag att det vände, hans popularitetskurva bröts och han är inte längre speciellt populär. Detta är vad jag tror genom att ha pratat med folk, läst inlägg och insändare, jag har inga vetenskapliga bevis för detta antagande, bäst att poängtera det.

Själv är jag innerligt trött på sportjournalisternas förutsägbara frågor, ja, jag vet att bollen är rund, gräset grönt, att det känns fantastiskt att vinna och att varje idrottsman hoppas att vinna nästa match eller tävling. När någon idrottare någon gång går utanför de uppställda ramarna och säger något intressant, så som längdhopparen Mattias Sunneborn råkade göra under en intervju, då blir det ett jävla liv och han tvingas krypa till korset och offentligt be om ursäkt, ni kan ju själva gissa vad han sade, han råkade yppa en åsikt om Sveriges fl…….., nä ni får gissa själva.

Andra bloggar om: Yazdanfar, Sverige, Nationalism, Idrott