Grundläggande "systemkritisk" ståndpunkt

Signaturen "Minngor" frågade om jag kunde sammanfatta i en mening vad jag och andra systemkritiska slåss för. Det går naturligtvis inte, så jag skriver här några fler meningar. Det får bli en översikt och grov skiss på det ställningstagande jag gjort.

Vi har en parlamentarisk demokrati i vårt land, egentligen heter vårt styre konstitutionell monarki. Demokrati är ett dåligt styrelseskick, det är dock det minst dåliga av alla styrelseskick vi känner till och har prövat. Andemeningen med en demokrati är att folket skall utöva inflytande på de beslut och den riktning utvecklingen i nationen tar. Denna process sker huvudsakligen genom allmänna val och genom att media granskar makten och beskriver tillståndet i landet.

Vad som hänt i vårt land (och sannolikt inom hela EU) är att de politiker som tillhör de stora riksdagspartierna fjärmat sig från den situation "vanliga" människor befinner sig i. Att bli politiker och speciellt rikspolitiker med heltidslön för sitt politiska värv har blivit en heltidssyssla, en heltidssyssla man kan göra karriär i. Denna tendens har alltid funnits och ligger gömt i det demokratiska system vi har. Tendenserna har dock varit mer eller mindre påtagliga. Göran Hägg beskriver i sin bok "Välfärdsåren" en situation efter andra världskriget fram till att Olof Palme blev statsminister där den politiska makten stod oerhört mycket närmare folket än vad som är fallet i dag.

Det är t.o.m. så att man på allvar kan säga att våra nuvarande rikspolitiker som arbetar heltid med politik har bildat en egen klass, likt forna tiders adelsklass. Anders Isaksson har beskrivit denna utveckling mycket väl i sin bok "Den politiska adeln". Det finns ett flertal kännetecken på denna utveckling. Vår politiska nomenklatura låter positioner och högre tjänster gå i arv, många inom det politiska skiktet kommer från samma släkt (se tidigare artiklar av mig). De har förmåner som inte vanliga människor ens kan drömma om såsom, inkomstgarantin, fri sjukvård etc. De känner framförallt större gemenskap med varandra i riksdagen och andra konstitutioner än med de väljare som faktiskt valt dem. Detta såg vi utmärkt väl under EMU-omröstningen där det mycket tydligt var politikerna mot folket, striden stod inte mellan de politiska partierna. Oerhört vikiga frågor som den om pensionssystemet gjordes upp intern mellan de stora partierna utan att något parti ville blanda in valmanskåren i en demokratisk process.

Denna utveckling (politikerna som egen klass) har också fört med sig att det politiska etablissemanget har sin egen politiska agenda som saknar folkligt stöd i egentlig mening. Projektet med införandet av det s.k. "mångkulturella samhället" har aldrig debatterats med folket eller förts upp som en valfråga inför ett val. Det är helt och hållet ett projekt som den politiska klassen infört på eget bevåg utan att tillfråga folket. Från början är "det mångkulturella samhället" ett liberalt projekt och inte ett socialdemokratiskt sådant som många systemkritiker tycks tro. Samhällsvetaren Christopher Lasch har utomordentligt väl beskrivit detta i sin bok "Eliternas uppror".

För att kväsa kritik mot sitt projekt har den politiska klassen använt sig av och skapat den politiska korrekthet vi nu har i vårt land. Det är inkorrekt att kritisera nuvarande politik på vissa områden och speciellt asylpolitiken och liknande frågor. Stigmatisering används flitigt för att skrämma människor att ifrågasätta projektet. Stigmatisering fungerar som så att den som t.ex. kritiserar vår asylpolitik anklagas genast för att vara "främlingsfientlig" eller "xenofob". Just olika slags fobier används flitig av försvararna av rådande system, trots att dessa benämningar borde vara förbehållet läkare och psykiatriker. Professorn i socialantropologi, Jonathan Friedman definierar politisk korrekthet och stigmatisering så här.

Argument fördöms på moraliska grunder utan att logiskt analyseras. Den fria
diskussionen försvinner, och ersätts av associativa tankekedjor." Påståenden
reduceras till att bedömas som "goda eller dåliga.

Samt

Med "associativa tankekedjor" avses stigmatiseringsmetoden "guilt by
association", som förekommer på två sätt. Ett är att märka ord och utnyttja
ords laddningar för att ge associationer till en extremistisk och/eller
våldsinriktad individ, grupp eller åsiktsriktning, som redan är märkt. Det
andra är att direkt påtala eller påskina någon form av samröre mellan en
debatterande person eller förening och redan märkta. I ställer för att
ärligt bedöma en utsaga blir det viktigare att fråga vem X är och hur X kan
identifieras. Individer, ord och begrepp positionsmarkeras sålunda, en
indelning i gott och ont sker. På ett behändigt sätt slipper de politiskt
korrekta då anföra sakargument, hur väl underbyggt meningsmotståndarens
resonemang än är

John Järvenpää har beskrivit ovanstående process mycket väl i sin bok "Invandring och Demokrati" som torde vara ett standardverk för alla systemkritiska människor. Begreppet "systemkritiska" är ett samlande namn på alla som är starkt kritiska till politiker som en högre klass som fjärmat sig från folket, som vänder sig emot politikerklassens egna projekt och den politiska korrekthet som kommer med detta. Man finner vanligen "systemkritiska" personer in Sd eller ND men de finns också i alla de sju riksdagspartierna. Många "systemkritiker" anser sig vara partilösa i dag och känner leda vid all partipolitik.

Och så tar vi det i toner också

För säkerhets skull;-)

Favoriter i repris – Svar till Minngor (och andra)

Minngor ställde en del grundläggande frågor i kommentarerna på denna blogg. Detta är jättebra och tvingar mig att tänka igenom saker igen som jag tycker är självklara men som alls icke är självklara för gemene man. Jag har i princip redan gett svar i tidigare artiklar och tänkte därför göra en lista där jag tar upp grundläggande frågor om vårt politiska system. Jag gjorde en mycket snabb genomsökning och är inte helt säker på att jag fick med de bästa artiklarna. Men här kommer listan i alla fall:

Den nutida adelsklassen handlar om Anders Isakssons bok "Den politiska adeln"

Den nutida adlesklassen - Isaksson

Den nutida adelsklassen del 2 - Isaksson

Artikeln "Begreppet vänser - höger" tar upp grundläggande ideologiska frågor om vår nutida demokrati.

Begreppet vänster - höger

"Politiska sidbyten" handlar också i grunden om vårt politiska system och grundläggande demokrati

Politiska sidbyten

Jag tar inte med fler artiklar just nu. Min erfarenhet är att för mycket skämmer men jag har skrivit väldigt många artiklar i detta ämne och att jag i många artiklar beskrivit det system som jag och många andra systemkritiker är starkt emot och kritiserar.

Kan vi göra vår åsikt hörd - kan vi påverka utvecklingen?

Utvecklingen som målas upp av "Institutet för Framtidsstudier" är hemsk och ingen utveckling jag vill ha. Denna utveckling framställs som självklar och inget vi kan göra något åt fast vi lever i en demokrati. Det är fel, vi KAN och SKA påverka utvecklingen. Vi som tycker att denna utveckling är fel är t.o.m. skyldiga till att försöka påverka utvecklingen. Vi kan påverka genom röstsedeln, genom politiskt arbete, genom att prata med folk på ett sakligt och sansat sätt, vi kan skriva och blogga. Det finns massvis vi kan göra för att påverka utvecklingen och stoppa de planer det politiska etablissemanget har på sin agenda. Ordförande i styrelsen för detta institut är vår gamle ärkerival, Bengt Westerberg. Jag avslutar med att publicera ett tal Winston Churchill höll 1940. Det är LIKA aktuellt i dag, tro inget annat, det är bara det att fienden går klädd i kostym och har politiskt korrekthet som vapen. Agendan är också en annan men kampen lika nödvändig.

"We shall defend our island whatever the cost may be. We shall fight on the
beaches. We shall fight on the landing grounds.
We shall fight in the fields and in the streets.
We shall fight in the hills. We shall never surrender."

Har vi väljare något alls att säga till om?

På DN-debatt, var annars, publicerar Charlotta Hedberg och Bo Malmberg en rapport från "Institutet för framtidsstudier". Det står att invandringen snart kommer att bli viktigare än barnafödandet för Sveriges demografiska utveckling. Det står också att sedan 1980 har invandringen ökat med i snitt 3 procent per år. Detta är ju ingen jämn ökning vet vi som följt utvecklingen noga. Det är olika flyktingströmmar som kommit och gått men anhöriginvandringen har däremot hela tiden ökat som någon ackumulerad effekt av alla flyktingströmmar. Så här skriver författarna i artikeln.

Sedan 1980 har invandringen till Sverige ökat i genomsnitt 3 procent per år. Om denna snabba ökning fortsätter kan det om tre decennier vara så många som 200.000 människor som flyttar till Sverige årligen. Detta kan jämföras med 30.000 inflyttare per år i början av 1980-talet. 200.000 utländska inflyttare kan också jämföras med att det i Sverige föds ungefär 100.000 barn varje år. Inom en relativ snar framtid kommer migrationen att betyda mer för förnyelsen av den svenska befolkningen än barnafödandet

De skriver det som om det var förutbestämt, som om vi väljare inte har något att säga till om vad gäller denna utveckling. Oavsett hur framtiden kommer att se ut och oavsett vad valmanskåren tycker (det kan ingen veta säkert) borde vi som bor i landet och har rösträtt få vara med och styra utvecklingen. De skriver på ett sådant sätt genom hela artikeln som om det är den självklaraste sak i världen att Sveriges valmanskår inte kan påverka utvecklingen ett dyft. Man undrar om tonen som genomsyrar hela artikeln inte är en enda stor freudiansk felsägning. Om inte jag med min röstsedel kan påverka immigrationspolitiken till vårt land är demokratin meningslös för mig. Då kan vi lika gärna införa ren diktatur, skillnaden för mig blir minimal. Det klagas ofta på demokratin i Ryssland av det politiska och mediala etablissemanget. Om inte en stor opinion kan påverka immigrationen i vårt eget land är vi sämre på demokrati än Ryssland, där har nationella rörelser en reell chans att göra sig hörda i alla fall. Vidare står det i artikeln.

I stället för 1960- och 1970-talens arbetskraftsmigranter till Västeuropa, Nord-
amerika och Australien består nu en allt större del av världens migranter av flyktingar och anhöriginvandring.

Ja det stämmer. Men det är ju ingen naturlag som styrt detta utan det beror ju på beslut av politiker, politiker som skall representera sina väljare är det meningen. Länder som Finland och Island har inte en sådan utveckling, just för att politikerna i dessa länder tagit andra beslut. Är man professor och fil. dr. borde man fatta detta. Vidare i artikeln står det.

Det finns mycket som talar för att internationell migration är fördelaktig för världen ur ett ekonomiskt perspektiv. Flyttningar och återflyttningar gör att kontaktytor skapas mellan länder och att förståelse för andra kulturer och människor formas. Migration av högutbildade personer från fattigare delar av världen till rikare kan mycket väl bidra till fördelar för båda sidor, åtminstone på sikt.

Sverige är väl världsledande på denna typ av migration. Vad är det för kontaktytor som skapats och som vi skall draga sådan nytta av? Jag bor i en kommun med oerhört stor invandring, jag har aldrig märkt dessa "kontaktytor". Jag har mest märkt hur kommunen överlever genom Robin Hood-skatt och att dra ned resurser i kommunens skolor. I kommunen bor etniska grupper i enklaver som ibland hatar varandra och som ibland även hatar svenskar. Snälla Bo Malmberg och Charlotta Hedberg, ge er ut i verkligheten och studera dessa "kontaktytor", jag erbjuder mig att vara er ciceron. Att högutbildad arbetskraft flyr sina fattiga hemländer gör dessa länder fattigare, det är självklart. Hur i hela friden kan denna professor och denna fil. Dr. få det till att dessa fattiga länder som blir av med sin högutbildade arbetskraft TJÄNAR på det? Det är så sanslöst så det måste röra sig om någon bluff från författarnas sida. Vidare står det i artikeln.

När ett krig bryter ut eller natur-
katastrofer inträffar har nästan alla en arbetskollega, en granne eller en skolkamrat med anhöriga eller vänner i det land som drabbas. Det är alltså inte bara internet och växande varuströmmar som gör oss globaliserade. De internationella flyttningarna bidrar till att även globalisera våra vänskapsband.

Jo, vi såg exempel på det i det forna Jugoslavien. Vi ser exempel på det i Fittja, Alby, Rosengård, Hammarkullen och Tensta. Författarna verifierar inte något av det som de skriver, de ger inga exempel eller pekar på något för att konkretisera det som de skriver. Det är ju bara lösa antagande hela tiden som ofta verkar helt tagna ur luften. Till sist skriver författarna.

Genom en större öppenhet kan Sverige inte bara bidra till utveckling i de fattiga delarna av världen. Öppenhet kan också bidra till en större dynamik i det svenska samhället.

Vi är en del som inte direkt är imponerade av dynamiken i Rosengård och Alby. Sverige har sedan 70-talet hela tiden halkat ned i välståndsligan. Våra skolor töms på resurser, vi har inte råd med tillräckligt många poliser och vården chanserar allt mer. Vi är ju världsledande på immigration, var är alla positiva effekter som författarna så gärna skriver om? Verkligheten motsäger det författarna hävdar, i alla fall den verklighet jag ser dagligen med mina ögon. Har vi en demokrati värd namnet så skall jag be att få anmäla en avvikande åsikt och jag vill ha en annan utveckling än den författarna, som säkert själva som vanligt bor väldigt långt från problemen, målar upp. Tack för ordet.


Länk DN

En viss kursändring

Migrationsminister Billström går ut i DN-debatt och säger att de reformer regeringen fram till nu lagt fram inte räcker för att få ordning på den situation Sveriges asylpolitik ställt till med. Man kan på ett sätt säga att det är rättframt och modigt, å andra sidan förstår redan alla att det förhåller sig på detta vis. Billström tar upp den kravlöshet och den otydlighet, främst, eller snarare endast, vad gäller krav på att försörja sig själv, som Sverige stått för fram till nu. Nu är det så att det finns fler områden än försörjningskravet som Sverige varit och är otydlig på. Billström säger i artikeln.

I Sverige råder en utpräglad rädsla för att tydligt kommunicera helt fundamentala värderingar och värderingsburen lagstiftning till människor som kommer hit. Oron för att missförstås eller utpekas som främlingsfientlig gör att vi i praktiken helt avstår från att ge en realistisk bild av vilka krav som gäller för den som vill leva ett bra liv i Sverige.

Detta är exakt vad systemkritiker som jag sagt hela tiden. Nu går Sveriges migrationsminister ut och säger exakt samma sak. Hade jag sagt det hade jag genast pekats ut som "främlingsfientlig", nu går Sveriges migrationsminister ut och säger samma sak. Vi väntar med spänning på vad reaktionen blir. Kan det vara så att det är trycket från uppstickarpartier som gör att regeringen plötsligt ger lite andra signaler än vad vi är vana vid? Typiskt är också att man först går ut i DN-debatt. Var skall debatten egentligen hållas? Att bara gå ut med sina åsikter är ju egentligen ingen riktig debatt. Finns det överhuvudtaget en politisk debatt i Sverige i dag om viktiga och känsliga frågor? Skall regeringen gå ut med sina kursändringar i en tidnings debattsida? Vidare säger Billström.

Samtidigt råder paradoxalt nog ett överdrivet krav på svenskhet i arbetslivet, där kvalificerade eller talangfulla människor får en sämre chans att komma till sin rätt än i andra internationaliserade länder. Arbetsplatserna blir dåliga föredömen för unga invandrare så länge vi betraktar jobbet som ett slags and-ra vardagsrum där vi pyntar och inhägnar och inte alls vill ha främlingar nära oss. Det gäller inte minst hos oss själva i den offentliga sektorn. Det finns en problematisk rädsla för bra, men bruten svenska och många arbetsplatser lider av internationell syrebrist.

Svårigheterna för många invandrare på vissa arbetsplatser är förmodligen också en dold protest mot våra politikers asylpolitik. Med en annan och mer stringent asylpolitik skulle detta förhållande på sikt kunna förändras. Billström har dock en poäng. Jag har själv lagt märke till att många människor gärna vill pynta sin arbetsplats så att det mer liknar ett hem än en arbetsplats. Det kan göra att många människor exkluderas, svenskar som invandrare. Vi som klagar på invandrares höga arbetslöshet måste i rimlighetens namn acceptera invandrare på våra arbetsplatser. Vi som öppet går emot det politiska etablissemangets vansinniga (i vårt tycke) asylpolitik har ofta lättare att samarbeta med invandrare på de olika arbetsplatserna än de som går omkring och muttrar i smyg. Detta går på tvärs emot allt tal om "främlingsfientlighet" som också våra politiker odlat mer eller mindre explicit. Hur man än vrider och vänder på problemet så vilar ansvaret mycket tungt på våra styrande politiker. I slutändan vilar ansvaret också på oss väljare som valt dessa politiker, även om de politiska processerna är svåra att överblicka och styra för den enskilde väljaren. Vi har ju en situation där samtliga politiska partier står för samma asylpolitik, fast en stor del av befolkningen vill se en helt annan asylpolitik. Detta är ett enormt demokratiskt problem. Frågan som Billström inte tar upp är betecknande nog den om själva asylpolitiken. Vi är en mycket stor del av valmanskåren som inte sympatiserar med den asylpolitik som förts de sista 30 åren. Har vi någon demokratisk rätt att få demokratiskt representation för vår åsikt?

Länk DN