Läste bland kommentarerna på Omars blogg. Jag blev helt paff hur dumma och naiva människorna där är (är väl ungefär vad den likaså naive Carina Rydberg tycker). Jag anstränger mig nästan alltid för att hålla ett normalt och hövligt tonläge, men jag tror jag missade det lite när jag fällde denna kommentar på Omars blogg.
Islam är väl OK, var o en får ju tro på vad den vill. Men som bärande religion i vårt land är den inte OK. Jag har förresten aldrig sett så många naiva idioter på samma plats någonsin förut som bland kommentarerna på denna blogg. Vi har väl haft fred för länge i detta land, så folk har somnat in värre än Törnrosa någonsin gjorde. Krävs nog mer än en sketen puss från en anemisk prins för att väcka detta komaliknande folk. Hörrudu Omar, kan inte du framföra dina åsikter på DN, SvD samt SVT? Ta ut svängarna rejält och var inte buskablyg nu, du har ju en mission att fylla. Jag är lite nyfiken på reaktionerna nämligen.
Ha en bra vilodag
Jag hoppas verkligen att Omar går ut med sina åsikter, högt och ljudligt. Jag önskar att så många som möjligt får ta del av åsikter som de sedan tvingas ta ställning till. Det blir förmodligen inte så. Våra styrande kan slinka undan som vanligt och kalla alla kritiker ”islamofober”, ”xenofober”, ”främlingsfientliga” och all möjlig annan skit. Omar kan mer eller mindre öppet förneka förintelsen (som INGEN förnekade när jag växte upp i detta märkliga land, kom ihåg det Sahlin och Reinfeldt) men om jag skriver lite kritiskt om islam eller om regeringens politik så kallas jag allt möjligt och får Expo på halsen. Vi lever i något som skall liknas vid demokrati. Är det så här vi vill ha det och vill vi att vår demokrati skall fungera? Nä, jag vet att de flesta läsare här inte vill det, men varför skall Sahlin och Reinfeldt alltid bli svaret skyldig?
Jag läser med stigande förvåning ordvändningarna Carina Rydberg använder när hon beskriver en poet och muslim vid namn Mohamed Omar, som tydligen förvandlats från en moderat och förnuftig muslim, till en fundamentalistisk sådan. Denna omvandling skulle skett sedan Israel invaderade Gaza och ställde till lidande för befolkningen där. Denna Omar skall efter konflikten i Gaza ha förändrat hela sin världsbild, börjat förneka förintelsen samt stöttat regimen i Iran bl.a. Så här skriver Rydberg.
Men det stod snart klart för mig, att Omars nyfunna lojalitet inte begränsade sig till Hamas och den palestinska frågan, utan även rörde Darfurkonflikten, massakern i Kambodja, och Förintelsen.
Jag har inget facit eller sitter inne med någon absolut kunskap i frågan, men jag reagerar rent instinktivt när någon plötsligt omvärderar hela sin världsbild p.g.a. av en sådan händelse som invasionen i Gaza. Jag tror helt enkelt inte på Omars förklaring. Jag antar att han hela tiden varit mycket mer radikal än vad han velat visa. Han tyckte måhända det var en bra tidpunkt att gå ut med sina verkliga åsikter efter det som hände i Gaza. Rydberg försöker argumentera med Omar på hans egen blogg, där han såklart har en hel del anhängare. Så här skriver hon.
Fler och fler deltar i denna debatt. Jag är en av de få på bloggen som opponerar mig mot det ena argumentet vansinnigare än det andra. Jag efterlyser fler som är redo att ta ställning för humanismen och respekten för människoliv.
Tja, det blir lite svårt när Rydberg försöker debattera med Omar på hans egen planhalva såklart. Rydberg tillhör heller inte den del av befolkningen som blivit alltmer skeptiska till det ökande muslimska inflytandet och som redan för länge sedan sett dessa tendenser. Hon tror sig tillhöra ett läger som helt enkelt inte finns i dagens Sverige.
Vi som redan varit skeptiska till det Rydberg tar upp är redan stämplade som islamofober, xenofober och allmänt främlingsfientliga. Till denna grupp vill Rydberg sannolikt inte sälla sig, vem vill frivilligt ställa sig i utanförskap? Det finns en stor grupp som är medvetna om dessa fundamentalistiska tendenser, men förringar dem och vill helst inte prata om dem, detta för att inte göda ”islamofoberna”. Denna grupp människor kommer sannolikt inte heller till Rydmans hjälp. Det finns såklart en grupp som inte är medveten om tendenserna vi har inom vissa grupper i vårt samhälle, där finns såklart ingen hjälp att hämta. Kvar står Rydberg och tror sig ha väldigt många människor bakom ryggen i sina balanserade och förnuftiga åsikter, men var är de? Vårt politiska klimat har gjort att den stora grupp förnuftiga och sansade samhällsmedborgare, som fordom kunde vrida varje debatt åt rätt håll, inte längre finns kvar.
Vi lever i ett splittrat samhälle åsiktsmässigt. En stor grupp litar på våra politiker och den partistruktur som blivit etablerad för att inte säga cementerad. Medierna är en trogen vapendragare till denna struktur. Den andra gruppen, som blir allt större, misstror politikerna och ser igenom partiernas politiska spel och propaganda. De ser igenom mediernas egen agenda och politiskt korrekta språk. Mitt emellan dessa två åsikts och maktcentra förväntade sig Rydberg att få det stöd hon är förtjänt av, men där finns det knappast några kvar i dagens samhälle. Så Rydberg, det är dags att välja sida, på riktigt.
Här har vi ett annat avsnitt från Valstugereportaget. Denna film är egentligen mycket bättre än den förra. I denna film får vi bl.a. höra en Moderat säga att ”jag delar absolut inte Sverigedemokraternas värderingar, jag har en annan människosyn”. Därefter säger mannen saker som skulle få en sverigedemokrat utesluten. Det är ganska avslöjande i denna film vad begreppet ”människosyn” används till vanligtvis. Ser man på denna film blir Maria Abrahamssons artikel i det närmaste löjeväckande. Allt som hon anklagar SD för finns i stället i det parti hon själv sympatiserar med. Passa på att njut av filmen, den är ett lustmord på Abrahamssons artikel.
Som sagt HÄR Maria Abrahamsson, in your face! Är det Sverigedemokrater som pratar i programmet? Eller kommer de från DITT parti? Vad säger detta i så fall om Moderaternas agenda? Eller dubbelmoral snarare sagt. Vilka är främlingsfientliga? Sådant här vill ni garanterat inte sprida, eller ens bry sig om, men jag gör det. Det är tydligen inte bara i stora väljargrupper en viss fientlighet finns, utan inom det Moderata samlingspartiet också.
Maria Abrahamsson går i dag ut i en ledarartikel på SvD och drar en del slutsatser, samt kommer med synpunkter. Detta i samband med att radioprogrammet Kaliber sänt sina tre delar om Sverigedemokraterna. En del synpunkter, som att även SD har rätt att existera, slippa politiskt våld samt framföra sina synpunkter kan man bara sympatisera med, i den mån de inte är alldeles självklara (vilket det borde vara i en demokrati). En del andra synpunkter Abrahamsson kommer med kan man inte med bästa vilja i världen låta bli att kommentera. Vad jag vet har Abrahamsson aldrig gått ut med sin partipolitiska preferens officiellt. Efter att ha sett och hört henne otaliga gånger i morgonsoffan debatterandes med Stig Malm och Göran Hägg råder det dock ingen tvekan om att hennes partitillhörighet är Moderata samlingspartiet. Så här skriver Abrahamsson till en början i artikeln.
Tack och lov betyder inte detta att man är tvungen att gilla vad Sverigedemokraterna står för, eller att man behöver bry sig om vad de säger
Självklart inte Abrahamsson, jag gillar inte vad Vänsterpartiet, Socialdemokraterna, Centern eller Moderaterna står för. Det är liksom andemeningen i en demokrati, att man tycker olika. Jag och Abrahamsson tycker verkligen olika, ingen konsensus här inte. Däremot bryr jag mig om vad andra partier tycker i olika frågor. Det hör till en grundläggande respekt man bör ha för andra människor åsikter i en demokrati. Jag bryr mig t.o.m. om vad min granne tycker och lyssnar på honom, även om han skulle tillhöra Abrahamssons parti. Vidare skriver Abrahamsson så här.
Än mindre behöver man göra så stort väsen av vad de säger.
Det är väl här vi börjar tangera det demokratiskt riktiga och rumsrena. SD skall tigas ihjäl helst eller vad menar Abrahamsson? Vi kan göra det tankeexperimentet att Abrahamssons parti skulle tigas ihjäl, hur demokratiskt skulle hon tycka det vore? Nu räknar väl inte SD med så stor draghjälp från SvD i alla fall, bara att de i möjligaste mån håller sig till sanningen i det de väljer att skriva om. Vidare i artikeln skriver Abrahamsson så här.
Kalibers kontroversiella arbetsmetod att låta reportrarna infiltrera partiet genom att fejka medlemskap och använda dolda mikrofoner kan diskuteras. Men det kan förstås inte uteslutas att redaktionens granskning i bästa fall har bidragit till att avslöja Sverigedemokraternas politiska agenda för fler
Det finns bara en politisk agenda, det är den som står i alla partiprogram. Det är i själva verket just den som Abrahamsson inte gillar. Under 100 timmars hemligt inspelande så blev resultatet mycket, mycket magert, minst sagt. Kaliber hade en Wallraffande journalist i Skåne som inte hade något alls att rapportera. Nu så blev ju Abrahamssons eget parti utsatt för det mycket mindre försåtliga ”Valstugereportaget”, har vi redan glömt det Abrahamsson? Janne Josefsson gjorde ett reportage om hur moderater sade mycket värre saker än vad Kaliber kunde fiska fram under 100 timmars hemliga inspelningar i mer eller mindre privata sammanhang. Josefssons reportrar kunde bara helt öppet gå fram till representanterna i valstugorna och få de rasistiska uttalandena serverade på ett silverfat, detta av moderater. Så Abrahamsson, vad avslöjar det om moderaternas agenda i sådana fall? Vidare i artikeln så står det så här.
För egen del hade jag inte heller förväntat mig att partiets ordförande Jimmie Åkesson skulle resa sig upp och bestämt säga ifrån när hans festande ungdomsförbundare spelade vitmaktmusik och skrålade rasistiska visor i hytten på färjan från Tallin.
Först kommer Abrahamsson med rena faktafel, det spelades inga rasistvisor, vad jag kunde höra. Jag har ändå lyssnat minst tre gånger på varje program. Däremot sjöngs det mycket olämpliga visor. Sedan kommer Abrahamsson med ”vitmaktmusik”. Jag vet inte ens vad det är, frågan är om Abrahamsson vet det. Jag skulle nog inte tro att det spelades på nämnda båt i alla fall. Abrahamsson hade säkert inte ha väntat sig valstugereportaget heller. Nu vet vi inte i vilka sammanhang Åkesson var med i och inte. Vi vet inte vad han sade eller gjorde heller. En del övertramp skedde onekligen, ingen är gladare för det än Abrahamsson. Vidare i artikel så står det följande.
Alltjämt går partiets affärsidé ut på att exploatera främlings- och invandrarfientlighet. Av SD:s opinionssiffror att döma ligger denna fientlighet latent hos rätt stora väljargrupper.
Skall vi översätta detta från politisk korrekt svenska till vanlig svenska så betyder detta följande. Partiet vill representera alla som tycker att Sveriges generösa flyktingpolitik är vansinnig, speciellt med tanke på att vi är ensamma i Europa nuförtiden med denna mycket generösa politik. Av SD:s opinionssiffror att döma tycker väldigt många människor att de etablerade partierna för en vansinnig politik på detta område. Till sist skriver Abrahamsson enligt följande.
Så kommer det att förbli så länge som de etablerade partierna i riksdagen inte på allvar tar itu med kriminaliteten, laglösheten och utanförskapet som generera nya missnöjesväljare åt SD.
Det är så nya partier bildas och alltid har bildats Abrahamsson, att väljarna är missnöjda med redan existerande partiers politik. Det är en av grundvalarna i vår demokrati. Missnöjesväljare är vi allesammans. Jag har pratat med många människor som i senaste valet röstade på något av våra nuvarande riksdagspartier. De röstade på etablissemanget men de var ändå väldigt missnöjda med det parti de till slut röstade på. Tycker du det är idealiskt Abrahamsson? Just laglösheten och utanförskapet är ju något som SD vill göra något åt och som bl.a. ditt parti Abrahamsson, inte gör något åt, fast det sitter vid maktens boningar just nu och således har alla chanser.
Sveriges Radios Kaliber har tidigare sänt två program om SD. I dessa program har man fokuserat på en del grodor och mindre lustiga sånger som framförts i mer eller mindre officiella sammanhang. Det tredje programmet tog upp det våld och de trakasserier SD är utsatt för. Dessa trakasserier och våld är enligt Kaliber systematiskt och inget som de andra partierna i Sverige är utsatta för. Kalibers egen mullvad i Göteborg, Caroline blev mycket uppskrämd och rädd när hon själv blev vittne av en attack från AFA mitt under ett möte där hon själv deltog.
När de två tidigare programmen sändes om SD så följde de stora tidningarna och SVT upp dessa program tämligen noggrant med artiklar och nyhetsinslag i bl.a. Nyhetsmorgon. När nu det sista programmet sänts där det antidemokratiska våldet som SD är utsatt för togs upp, så är det dödstyst från dessa medier. Kaliber skall, trots sina oetiska reportagemetoder, ha heder av att de tar upp det systematiska våldet och de systematiska mötesstörningar som SD är utsatt för, som enda parti. Denna heder faller alltså inte på de tidningar och SVT som villigt följde upp de två tidigare programmen, men plötsligt är mycket tysta när det sista programmet har sänts.
Det etablerade partiernas passivitet för de odemokratiska metoder som SD är utsatta för är påfallande och något som också Kaliber tar upp i sitt sista program. Passiviteten och frånvaron av markeringar mot det politiska våldet är av en sådan art att även Kaliber, i alla fall nämner, att det i vissa fall förmodligen är frågan om ett tyst medgivande från det politiska Sverige i övrigt. I vissa fall kan man inte ens tala om tyst medgivande från politikerna, utan om öppet medgivande av de odemokratiska metoderna och våldet. Ett exempel på detta är kommunalrådet i Malmö, Anneli Philipson, som sitter för V i kommunfullmäktige. Annelie Philipson är ansvarig för demokrati och jämlikhet, detta faktum måste ses som tragisk ironi för dagens demokrati i vårt land. Philipson har sagt till tidningen City att störningar av möten från SD är fullt legitima och önskvärda. Denna Philipson är alltså ansvarig för demokrati och jämnlighetsfrågor i kommunfullmäktige.
Till sist måste vi kommentera Anna-Lena Lodenius insats i programmet Kaliber och i andra sammanhang sista tiden i media. Man får den känslan att t.o.m. Kalibers redaktion är objektivare och korrektare inställd till SD än Anna-Lena Lodenius. Denna känsla förstärks också för varje gång man lyssnar på programmet. Lodenius säger bl.a. i det sista av Kalibers program om SD så här.
Sverigedemokraterna tangerar gränsen mot mänskliga rättigheter, allas lika värde och demokratins grundvalar. Man bör markera mot SD och även medieföretag har det uppdraget att markera mot detta.
Lodenius är den journalist som på senare tid har pratat mest med SD:s företrädare och kommit enskilda medlemmar närmast. Efter hennes insatser i samband med Kalibers programserie finns det ingen anledning alls att prata med henne eller prioritera henne när det gäller journalistiskt intressant material. SD är ett öppet parti med en öppen inställning till media. I någon mån väljer man i alla fall vilka journalister man pratar med och vilka man undviker, så gör i praktiken alla riksdagspartier. Det finns efter Kalibers programserie ingen anledning att prioritera Lodenius, tvärt om.
Läste bland kommentarerna på Omars blogg. Jag blev helt paff hur dumma och naiva människorna där är (är väl ungefär vad den likaså naive Carina Rydberg tycker). Jag anstränger mig nästan alltid för att hålla ett normalt och hövligt tonläge, men jag tror jag missade det lite när jag fällde denna kommentar på Omars blogg.
