I SvD skriver ledarredaktionen en artikel om dagens snedvridna och smått perversa konst, en artikel jag tror hade varit omöjlig för bara tre år sedan. Vi har nästan omärkligt genomgått ett paradigmskifte under denna korta tid vad gäller värderingar på vissa områden. Jag kritiserar ju ofta artiklar i dagens press men denna artikel håller jag med av hela mitt hjärta. Jag läser och tänker, - så rätt!
Gör det du, gör det nu, gör det utan att fundera över vilka följder det kan få. Resultatet blir inte sällan därefter: impulsivt, ursinnigt, våldsamt.
Men en gång ville konsten någonting mer. Den ville erbjuda kontraster till vardagen och visa människor att det, trots allt, är värt att leva. Livet kunde skildras som skönt, dess utövare som vackra.
Det uppstod så ett försonande anslag i konsten. Kanske eftersom den målades och mejslades ut med handen och inte med huvudet
Just detta förstår sannolikt vartenda dagisbarn på varenda förskola i hela landet, det märkliga är att man inte förstår det på t.ex. konstfack. Det är i sig oerhört märkligt och borde vara föremål för sociologiska och psykologiska studier. Vidare så står det i artikeln så här.
Det tidigare uppdraget för konsten har förvandlats till ett helt annat. I stället för att skänka värdighet åt livet handlar det numera många gånger om att kärlekslöst understryka tillvarons fula och obehagliga sidor, och sedan kräva den totala inlevelsen i dem.
Den perversa konsten kan inte kräva någon inlevelse alls av allmänheten om den inte vill engagera sig. Det värsta som hände när Ecce Homo-utställningen turnerade runt landet var tydligen att folk ryckte på axlarna åt utställningen. Jag minns fortfarande hur kulturjournalister nästan krävde av människor som intervjuas att de skulle reagera starkt på något sätt. Som socialkonservativ kräver jag själv att inga skattemedel går till denna typ av konst, vill människor se ”konsten” så får de betala för den. Ingen människa skall dock tvingas finansiera denna typ av konst via skattsedeln, sedan får den vara hur ”smal” som helst. Till sist så står det i artikeln.
Helt kort menar Scruton att det han ogenerat kallar skönhet är ett mänskligt behov. Utan det sköna och det estetiskt vilsamma riskerar vi att förlora insikten om livets betydelse.
Det är kanske en hårdragen slutsats. Men hur det än är med detta är det inte bra att moralisk relativism och det som är obehagligt mer och mer tycks bli kulturens mål. För nu som då behöver den andra, bredare kulturen sina motbilder.
Det som författaren kallar ”kulturens mål” har väl att göra med något allmänt förfall i samhället. Det framgångsrika och tidvis välmående romerska riket led också av ett inre förfall efter århundraden av framgångsrikt samhällsbygge. Varje framgångsrikt samhälle har självdestruktiva krafter inom sig, fröet till sin egen undergång finns i alla utvecklade samhällen. Vi behöver inte bejaka dessa destruktiva krafter och vi kan avslöja dem som det de verkligen är, just destruktiva och perversa företeelser.
En kommun i Norrland finansierade något som de ansåg vara konst. Konsten bestod i att en vuxen människa kissade inför publik. Varje barn på varenda förskola i landet skulle utbrista ”usch vad äckligt!”. Att inte vuxna människor förstår samma sak är ett mycket allvarligt symtom på sjukdom i vår samhällskropp. I varje friskt och sunt samhälle skulle hela kommunledningen omedelbart fått avgå. En intressant iakttagelse är också att se vilka grupper i vårt samhälle som stödjer och hyllar t.ex. Joanna Rytels genomperversa ”konst”.
Länk SvD
Jag läser i pressen att en moské i Fittja ansökt om att få utöva bönutrop från deras minaretförsedda moské. Det skulle i så fall bli den första moské i vårt land som börjar med bönutrop. Jag har tagit till mig det ofta upprepade budskapet att man skall bejaka nya företeelser och nya influenser, man skall inte vara rädd för det nya och främmande. Vem vill bli kallad xenofob och vem vill med förfäran upptäcka att man faktiskt är en tvättäkta xenofob? Fobier är en allvarlig psykisk sjukdom som man skall söka vård för om inte annat.
Just därför är jag för en försöksverksamhet på säg 6 månader för böneutrop. Försöksverksamheten skall ovillkorligen ske på Södermoskén belägen på Södermalm vid Björns trädgård. Fyra högtalare skall användas på ungefär 50,000 watt för att framkalla samma känsla som i muslimska länder. Bönutropen skall ske fem gånger om dagen med början klockan 5 i arla morgonstund. Det blir samtidigt en effektiv väckarklocka till det kulturella och mediala etablissemang som huvudsakligen bor på Södermalm i Hufvudstaden, vem behöver en klockradio under försöksperioden?
Fördelen med att hålla försöksverksamheten på Södermalm är att det politiska, kulturella och mediala etablissemanget kan inhämta mer direkt erfarenhet från verksamheten än om den skulle hållas långt ute i förorten. Samtidigt skulle samma etablissemang demonstrera sin bejakande inställning till nya företeelser i vårt samhälle och vår kultur. Minst två flugor i en och samma smäll således, kan det bli bättre?
Länk SVT
Det står i en intressant artikel i SvD om en flicka som blivit mobbad under två års tid i en svensk skola. Flickan har nu fått ett skadestånd som skolan skall betala på 90,000 kronor. Det står i artikeln att det tog två års tid ”innan skolan agerade”. Det är en mycket anmärkningsvärd uppgift och jag undrar faktiskt om den är sann. De flesta, ja i princip alla skolor har planer för mobbning, i alla fall kommunala skolor, och de brukar inte vänta i två års tid innan det gör något. Så här står det i artikeln.
I sin anmälan till Barn- och Elevombudet, BEO, berättar föräldrarna att deras dotter blivit slagen, fått elaka kommentarer och varit utfryst. Särskilt en annan elev uppgavs vara pådrivande i mobbningen.
Skolan har ett solklart ansvar att stoppa mobbning och andra oegentligheter som sker på skolan under skoltid. Men vilket ansvar har den elev som t.o.m. slog den mobbade flickan? Man får nästan känslan av att det är skolan som stått för mobbningen. Hur mycket skall den elev som verkligen stod för trakasserierna betala? Hon slipper undan alla påföljder överhuvudtaget. Det kan inte vara rimligt att en skola ensamt skall betala skadestånd när en gärningsman kan pekas ut, något är sjukt och skevt i detta. Skedde förresten alla trakasserier på skolan under skoltid? Tillåt mig att starkt tvivla på det. Vidare i artikeln så står det så här.
Enligt Ragnar Åsbrink har skolledningen försökt vidta åtgärder, och vid flera tillfällen tyckt att situationen förbättrats. Men det var inte förrän en ny rektor var på plats, som eleverna separerades i olika klasser.
–Vi satte in insatserna för sent, och nu kan vi bara dra lärdom för att bli bättre och snabbare. Framför allt ska skolan gå igenom och diskutera det som hänt.
För det första så hade skolan vidtagit åtgärder, juristen på ”Barn och elevombudet” Lars Ericsson ljög alltså. För det andra så innebär ”att separera eleverna” förmodligen att flytta på den utsatta flickan, vilket moraliskt är tvivelaktigt och är en metod som kritiserats. I annat fall så flyttade man på den flicka som mobbat och då är det också en metod som kritiserats starkt.
Utbildningschef Ragnar Åsbrink kryper till korset och rullar sig självmant i tjära och fjäder, han vet väl vad som gäller om han inte skall få hela drevet på sig. Ingen skola i världen kan stoppa mobbning om inte föräldrarna och de som mobbar hjälper till och inser konsekvenserna sina egna handlingar. Skolan har fått ökat ansvar som börjar närma sig rent föräldraansvar, samtidigt som dess auktoritet sjunkit och dess möjligheter att agera med konsekvenser närmat sig noll.
Varför uttalar sig inte rektorn i artikeln? Varför får inte personalen som arbetat med fallet uttala sig? Jag är säker på att de skulle servera en helt annan historia. Vi frågar oss till sist vad ansvaret hos den flicka som stod för trakasserierna tagit vägen? Vad har föräldrarnas ansvar tagit vägen? Dagens skola förväntas agera som skola, förälder, socialtjänst och polis, lite väl höga förväntningar kanske.
Länk SvD
Lasse Lundberg skriver på Newsmill om reklamradions utveckling. Svensk reklamradio infördes 1993 och i starten så fanns det tio olika ägare till tio olika program i Stockholm. Detta skulle enligt uttalade intentioner öka mångfalden och demokratin i etern. Efter tio år fanns det dock bara två ägare kvar av de tio kanalerna, nämligen Bonnier och Stenbeck. Dessa två ägare äger dessutom 98 procent av all reklamradio i hela landet. Det blev inte så mycket mångfald som alla förstår. Vad ännu värre är att dessa två mediegiganter tagit över en del av närradion avsedd för ideella föreningar. Dessa två kommersiella företag är allt annat än ideella så det borde strida mot alla regler egentligen. Så här skriver Lundberg i sin artikel.
Men uppe i stora koncerner ser man mindre till konsumenten och mer till hur det egna monopolet ska befästas. Målgrupp blir då istället lagstiftaren som håller en nyckel till fortsatt makt. Denne kan erbjudas pengar, makt eller avsaknad av granskning och opposition. Är det därför lokala fristående röster ersätts med musik långt bortifrån?
I Sverige kan denna påverkan döljas eftersom lobbyingföretag inte behöver avslöja vem som betalar för att få vissa lagar skrivna. Korruptionen är så utbredd att politiker och journalister öppet kan önska sig ett nästa jobb som "PR-konsult". (Monopolbeskyddare)
Och så blir Sveriges ekonomi sämre och arbetslösheten ökar då uppfinningsrikedom och produktutveckling inte blir lika viktigt som "att satsa på sig själv" och jobba för överheten istället för medmänniskan.
Det är något fel i systemet när det kan gå till som Lundberg beskriver här. Företag med pengar och resurser kan ägna sig åt lobbyverksamhet i det tysta för att påverka politikerna. Det är vi väljare som skall påverka politikerna, inte företag eller andra intressen med pengar.
På tal om närradio så har jag faktiskt några vänner som ägnar sig åt denna verksamhet. Det är Arnold, David B, Staffan och David L som en gång i veckan svettas ihop ett radioprogram. Jag får väl ta chansen att slå ett slag för deras verksamhet, om inte annat så för att öka ”mångfalden” i etern en smula. Radio SD heter vår lilla ideella radioförening och de sänder i Stockholm lördagar kl. 14.00 till 15.00 på 88 MH. På söndagar går reprisen av det ofta eminenta programmet kl. 9.00 till 10.00. På torsdagar går reprisen mellan kl. 20.30 till 21.30. Programmen kan lyssnas online på denna hemsida, detta över hela landet. Till sist får jag upplysa om att sista programmet, den 28e november handlar om den avlidne Weine Berg.
Länk Radio SD
Länk Newsmill Reklamradion
Och snön faller ned, hela tiden. Man får lust att referera Saga med hennes ”And the snow fell”, hon lär dock vara av politisk tveksam hemvist, så det blir inga länkar. Jag har inget emot all snö som faller, tvärtom jag gillar vita jular. Det jag däremot har något emot är dagens snöplogning. Med anledning av att jag hade svårigheter att taga mig till arbetet förra veckan p.g.a. all snö, samt att jag fick anlita apostlahästarna för att taga mig hem så pratade jag med en del människor om dagens snöplogning, då jämfört med gårdagens.
Min uppfattning stärktes i alla fall av några jag pratade med, om än inte alla. När jag växte upp så sköttes snöplogningen oerhört mycket effektivare än i dag. Jag minns de stora Caterpillar-maskinerna som mest liknade urtida monster, i alla fall i min barnsliga fantasi. Vi väcktes mitt i natten av monstrens urtidslika vrål, både is och en del asfalt flög i en elegant båge när de kraftfulla maskinerna utförde sitt värv, oavsett tid på dygnet. Om någon parkerat sin bil på ett felaktigt sätt var det bara otur för den bilägaren. De avgrundsstarka Caterpillarmotorerna hade inga problem att singla iväg en tvåtons bil i en elegant båge som imponerade mäkta på oss barn. Det var fler än ett barn som drömde om att bli förare av dessa monstermaskiner när vi häpet beundrade den kraft allt i dess väg skyfflades bort.
I både DN och SvD står det att polisen avbröt ett bröllop för att kunna avvisa en asylsökande som fått avslag på sin ansökan och sedan hållit sig gömd. Tydligen har enligt DN en av bröllopsgästerna försökt förhindra polisen att utföra sitt jobb varvid polisen naturligtvis använder sig av sprayen som är till just för sådana situationer. Så här står det i DN.
När mannen skulle gripas uppstod tumult – enligt polisen för att vittnet gjorde motstånd. Vittnet hävdar att han endast ställde sig i vägen när de fyra civilklädda poliserna skulle gripa asylsökaren, och att han då fick pepparsprej sprutad i ansiktet.
Vem som har rätt här, vittnet eller polisen, saknar betydelse. Man ställer sig inte i vägen när polisen skall utföra sitt jobb, man gör det definitivt inte i Danmark eller någon annan rättsstat och man skall inte göra det i vårt land heller. Vidare står det i artikeln så här.
Jonas Lindgren, kommunikationschef på Migrationsverket, har svårt att förstå polisens agerande:
– Ett giftermål med en svensk medborgare har ingen betydelse när asylärendet avslutats. Varför skulle han inte kunna få gifta sig innan han avvisas? frågar sig Lindgren.
Motfrågan är, varför skall polisen vänta på att bröllopet genomfördes? Enligt de regler vi har skall väl mannen lämna landet efter att beskedet om avslag kommit? Det finns ingen klausul att man får gifta sig innan man lämnar landet får vi hoppas. Jag har lite svårt att förstå Lindgrens resonemang faktiskt. Är det förresten Lindgrens jobb att kommentera hur polisen sköter sitt jobb?
Länk DN
Länk SvD
I SvD skriver ledarredaktionen en artikel om dagens snedvridna och smått perversa konst, en artikel jag tror hade varit omöjlig för bara tre år sedan. Vi har nästan omärkligt genomgått ett paradigmskifte under denna korta tid vad gäller värderingar på vissa områden. Jag kritiserar ju ofta artiklar i dagens press men denna artikel håller jag med av hela mitt hjärta. Jag läser och tänker, - så rätt! 
