Om religionskunskapen och Skolverket

Skolverket lade förra året fram förslag till nya kursplaner. I dessa nya planer så förändrades religionsundervisningen så att samtliga de fem stora religionerna fick samma tyngd i undervisningen. En kraftig proteststorm mot dessa planer uppstod och Skolverket justerade sina planer, på flera håll och inte bara när det gällde religionsundervisningen. 


Även efter Skolverkets justeringar så kvarstod dock det faktum att alla de stora religionerna hade samma utrymme i undervisningen. Nu har regeringen med Björklund i spetsen kört över Skolverket och påtalat att kristendomen skall ha en särställning i undervisningen. Så här säger Björklund i SvD om förslaget.

Det är självklart att elever ska studera alla världsreligionerna, men det är lika självklart att kristendomen i svensk skola fortsatt ska ha en särställning. Det har varit den totalt dominerande religionen i vårt land, och påverkat vårt levnadssätt på ett helt annat sätt än till exempel hinduismen 

Inte ens de flesta sekulära svenskar som vänt kyrkan ryggen tvivlar på kristendomens historiska betydelse för vårt samhälle, en betydelse som sträcker sig ända fram till i dag. I vårt land har de facto kristendomen betytt oerhört mycket mer än t.ex. islam eller hinduismen. Att Skolverket inte vill se detta måste bero på någon dold agenda, gissningsvis handlar denna agenda om mångkultur. 


Misstankarna om en dold agenda och en mångkulturell framstöt från Skolverket minskar inte direkt när Ohly uttalar sig i samma artikel, så här säger han.

Det är klart att många känner sig främmande inför det, både många av oss som inte har någon religiös övertygelse alls, men också naturligtvis de som bekänner sig till en annan tro än den som den här regeringen vill framhäva. 

Men nu befinner vi oss i Sverige där svenskarna fortfarande är i majoritet. Rent historiskt är det kristendomen som delvis format vårt samhälle och våra värderingar (även om denna religion ibland ges en överdriven betydelse). Dessutom har Ohly en religiös övertygelse, hans tro på ett mångkulturellt samhälle uppvisar alla tecken på religiös fanatism. Inga fakta i världen påverkar Ohly och han blir fullständigt vansinnig om någon uttalar det minsta tvivel om de mångkulturella fördelarna. 


För att bevisa sitt multikulturella patos säger Ohly till SvD att han tycker ramadan och de muslimska högtiderna skall ges samma tyngd som de kristna högtiderna. Jag tror att en mycket stor del av svenska folket vänder sig emot denna åsikt med något som närmast kan betraktas som ren avsky. Vore Ohly intellektuellt hederlig skulle han förespråka avskaffande av samtliga de religiösa högtidernas firande i skolan. Detta vågar han dock inte då reaktionen skulle bli våldsam från både kristet och muslimskt håll. 


Själv börjar jag till slut luta åt att skolan verkligen skall avskaffa skolavslutningar i kyrkan och annat firande av högtider i Svenska kyrkans lokaler. Detta för att Svenska kyrkan numera har gett sig in i den rena partipolitiken och är mångkulturens främsta förespråkare. Att ersätta dessa högtidsstunder i kyrkan med liknande samlingar i någon annan religions lokaler är ju fullständigt absurt. Det är väl bara Ohly och Svenska kyrkans representanter som på allvar kan mena att skolan skall börja fira ramadan eller andra likande högtider. 


Slutligen behövs det en översyn av vad det är för personer som sitter i Skolverket. Misstankarna att det huserar rester från 68-vänstern på Skolverket är tämligen starka, alla har inte gått i pension ännu. Dessutom kan verket infiltrerats av en "andra generation" multikultiflummare, dessa kan förvirrande nog bära liberala förtecken. Björklund borde snarast initiera en rejäl personalöversyn på Skolverket, det är ett alldeles för viktigt verk för att styras av nämnda grupperingar.

Länk SvD

Är det fult att vilja hjälpa människor på plats i deras hemländer?

När Sverigedemokraterna vill hjälpa människor på plats i deras hemländer så kritiseras de för att vara "främlingsfientliga" och inhumana. Samtidigt vet vi att med hjälp på plats så kan vi hjälpa oerhört många fler människor än att ta emot människor i vårt eget land, människor som uppenbarligen inte får jobb och som ofta hamnar i någon etnisk problemförort.


Problemet är också att oerhörda summor läggs på enstaka familjer, summor som kunde hjälpa hela byar i utvecklingsområden (om de nu inte behövs här hemma). Ett färskt exempel bloggen har fått tagit del av (genom en deep throat) gäller två kurdiska familjer i Södermanland som är släkt med varandra. Kommunen har lagt ut en annons till privata vårdföretag som ser ut enligt följande.

Förfrågan gällande: Två kurdiska familjer

Kommun i Södermanlands län söker AKUT hjälp med två stora familjer som är Kurder och släkt med varandra, dom är 14 personer tillsammans. Familjerna kräver rättvisa. Hedersrelaterad problematik.

Mycket misshandel och bråk. Man ska jobba med familjerna på hemmaplan, så det behövs två personer

som ska jobba på heltid med dessa en period. Dom vuxna är dålig på svenska, men barnen kan. Man

talar mest sorani. Geografiskt önskemål: Södermanland.

Enligt den källa som pekat på dessa uppgifter så kan man räkna lågt med att varje person kommer att kosta 2000 kr. Det blir med lite enklare matematik 28,000 kr om dagen som dessa två familjer kommer att kosta staten, minst. Om frågan gäller humanism och att hjälpa sina medmänniskor undrar vi hur många människor man kan hjälpa på plats till en nätt summa av 28,000 kr per dag? Här hemma lyckas vi alltså möjligen hjälpa två familjer. Det är dessutom tveksamt om vi ens lyckas hjälpa dessa två familjer. Att de kräver "rättvisa" är inget gott tecken. Lägger man till skamproblematik och misshandel blir prognosen ännu sämre, det är ju inte direkt områden som svenska staten utmärkt sig på att kunna hantera.  


Dessutom är vår gemensamma pengapåse begränsad, det vi ger till en grupp blir en annan grupp utan. I dagens DN skriver Andreas Bergh,
fil dr och välfärdsforskare vid Centrum för ekonomisk demografi, om problemen med att finansiera både pensioner och den vård vi som har turen att bli gamla, kommer att behöva när vi uppnår riktigt "mogen" ålder. Inte ens Bergh verkar tro att vi kan lösa våra ekonomiska problem med invandring av arbetskraft. Invandrarna behöver ju också vård och pension när de blir gamla som Bergh så riktigt påpekade (och inte bara när de blir gamla som vi ser i exemplet ovan). Så här skriver Bergh i sin artikel om framtidens finansiering av äldreomsorgen och annan vård.

Sverige har i praktiken redan slagit in på en väg som innebär att människor i ökad utsträckning får betala delar av sin välfärdsservice med egna medel. Men trots att det redan förekommer, är detta kontroversiellt. Gamla människors efterfrågan på service är emellertid inte annorlunda än vilken efterfrågan som helst: Den beror på egna preferenser och på plånbokens tjocklek. Höginkomsttagare efterfrågar i dag mer än vad som ryms i det offentligt finansierade utbudet, och en marknad som kompletterar välfärdsstaten har börjat utvecklas. 

Vi har alltså redan slagit in på en väg med ökad egen finansiering av vår välfärdsservice, samtidigt som höginkomsttagare efterfrågar "mer än vad som ryms i det offentligt finansierade utbudet". Att i detta läge fortsätta med den immigrationspolitik vi har och med alla de kostnader detta för med sig är helt oacceptabelt. Till paradoxen som beskrivs här ovan skall läggas att dessa höginkomsttagare som nu kräver mer vård än vad det offentliga kan erbjuda, ofta hör till den grupp människor som skriker invektiv som "främlingsfientlig" till människor som vill reformera vår ohållbara immigrationspolitik. 


Konflikterna med nuvarande politik är så djupa och ohållbara om man skrapar lite på ytan så en omorientering av vår nuvarande politik är enda möjligheten, om inte hela vårt samhälle på allvar skall börja erodera.

Länk DN

Uppdatering:


Samtidigt som pengar läggs på några få familjer, så sker neddragningar och nedskärningar vad gäller antalet sängplatser inom den allmänna sjukvården i vårt land.

Länk SR

Kyrkan är aldrig obekväm

I en artikel på DN skriver Hans Wallmark, moderat riksdagsledamot och ledamot av Kyrkostyrelsen, att kyrkan behöver "obekväma röster" och att evangeliet måste ges fler personliga tolkningar. Detta skriver Wallmark som en reaktion på SD:s uttåg ur Storkyrkan när biskop Brunne politiskt markerade mot SD:s i samband med riksdagens öppnande. Så här skriver Wallmark i sin artikel.

Den danske motståndsmannen och prästen Kaj Munk dundrade under de mest mörka åren på 1940-talet om just predikstolens frihet. Vi behöver röster som uppfattas som obekväma, kantiga och uppmanande. Och det är knappast överdrivet provocerande att i Storkyrkan konstatera: Det är inte möjligt för troende människor att göra skillnad på människor. 

Prästen Kaj Munk gick emot makten och de som styrde över det danska samhället på sin tid. Munk visade mod och han riskerade något. Vad gjorde däremot Brunne? Hon gav en känga till ett parti som har hela det politiska och mediala etablissemanget emot sig, Brunne sällade sig till etablissemanget och den samhälliga makten. Skillnaden mellan det Munk gjorde och det Brunne gjorde torde vara så tydlig att skillnaden borde lysa som Stockholms största neonskylt framför ögonen på precis alla. 


Dessutom var väl att göra skillnad på människor precis det Brunne gjorde, sverigedemokrater är mindre värda än andra riksdagsledamöter. Däremot har Brunne all rätt att kritisera de delar av sverigedemokraternas program hon finner frånstötande (dock inte vid nämnda tillfälle) frågan är dock om hon ens har läst detta partiprogram. Vidare i artikeln skriver Wallmark så här.

Det långsiktiga problemet för Svenska kyrkan är däremot att se till att många fler olika sorters röster, tolkningar och traditioner ges företräde, även till de högsta ämbetena. 

Så bra, då skulle Hallmark inte ha något emot att vid nästa öppnande av riksdagen så kritiserar en biskop moderaterna för att göra skillnad på människor. Jag kan tänka mig temat att moderaterna gör skillnad på arbetsoförmögna och de med framgångsrika karriärer, de som bor på Djursholm och de som bor i Tensta, samt de med feta bankkonton och de utan något konto alls och som är bostadslösa. Skulle en biskop spinna vidare på detta tema skulle det bli lite mer relevant att jämföra med prästen Munk dessutom, ty då skulle denna biskop sannolikt riskera sitt jobb och alldeles säkert skulle den framtida kyrkliga karriären vara tillspillogiven. 


Länk DN


PS.


Prästen Kaj Munk var nazist innan tyskarna invaderade Danmark. Efter invasionen så bytte Munk ståndpunkt och blev hängiven antinazist, han gick således emot etablissemanget i princip hela tiden.
DS.

En bra och nödvändig markering

Sverigedemokraternas riksdagsgrupp tågade ur ceremonin i Storkyrkan som är en tradition vid riksdagens öppnande. Bakgrunden är att Biskopen Eva Brunne i sin "predikan" hyllade en protest i Sverige mot "den rasism som säger att du inte är lika mycket värd som jag". Dessutom lär Brunne ha sagt att "det inte var värdigt en demokrati som vår att göra skillnad på människor".

Alldeles uppenbart så gör Brunne och andra skillnad på de folkvalda sverigedemokraterna och andra mer politiskt korrekta ledamöter. Ett annat bibliskt ordspråk säger att man skall se bjälken i sitt eget öga innan man börjar orera om grandet i din nästas öga (fritt översatt). Svenska kyrkan deltar i trakasserier och mobbning mot ett parti som har hela det övriga politiska etablissemanget mot sig, för att inte tala om det mediala och kulturella etablissemanget. Man kan undra om detta är i enlighet med kristen värdegrund. Så här står det i DN om varför Brunner tog upp frågan om rasism i sin predikan.

För att det hör till evangelium och för att det är något som förekommer i vår tid. Mitt uppdrag som biskop är att tolka evangeliet in i vår tid.

Hör en generös immigrationspolitik till "evangelium"? I sådana fall så bryter de flesta av våra grannländer mot detta evangelium och Brunne borde genast brännmärka bl.a. våra grannländer. Man kan tydligen tolka evangeliet "in i vår tid" lite som det passar och som de politiska vindarna blåser. Om SD:s åsikter företräddes av en 60 procent av riksdagens skulle vi inte varken höra Brunner eller någon annan biskop predika om "rasism".

Svenska kyrkan och kristendomen har oförtjänt gott rykte i vårt land. Jag läser en relativt opartisk historiebok om meddeltiden där det går som en röd tråd genom hela boken hur kyrkan lismat och lierat sig med den politiska och militära makten. I mångt och mycket har kyrkan sysslat mer med maktpolitik än religion. Behöver det sägas att kyrkan alltid ställt sig på den till synes starkaste sidan, även om denna sida inte alltid avgått med den slutgiltiga segern.

Likadant är det med de s.k. kristna värderingar vi omhuldar i vårt land. Dessa är till stor del från det förkristna samhället, då dessa värderingar t.o.m. kunde återfinnas i sin ädlaste form. Dessutom håller ju Svenska kyrkan själv på att sälja ut dessa värderingar, detta för att framstå så politiskt korrekta som bara möjligt.

Det är dags att markera på allvar mot Svenska kyrkan och vända den ryggen med kraft. Uttåget från Storkyrkan var definitivt ett steg i rätt riktning. Det som verkligen skulle kännas för Svenska kyrkan är ett medlemstapp av betydelse, det är väl det enda som verkligen skulle få biskopar och andra företrädare för kyrkan att börja tänka till.

Länk DN

Länk SvD

Länk SR

UPPDATERING:

Länk Gå ur Svenska kyrkan

Striden om kulturarvet

Björn Magnusson Staaf, fil dr i arkeologi, har skrivit en artikel på DN-debatt där han argumenterar mot SD:s kultursyn och kulturpolitik. Staaf menar att SD försöker lägga beslag på "vad som är svenskt" och hur vårt land blev "Sverige". Därefter beskriver Magnusson hur tidigare regeringar och det politiska Sverige gjort precis som SD gör nu, använder historien och vårt kultarv för att definiera oss själva. En viktig komponent i detta kulturarv är arkeologin konstaterar sedan Staaf, vilket inte borde förvåna någon. Så här skriver Staaf i sin artikel.

Det finns ingen neutral historia, men alla tolkningar är inte av lika stort intresse. De slutsatser som dras efter analyser av lämningar, miljöer och dokument bygger på rimlighetsantaganden. Den nationalromantiska historiesyn som ligger till grund för SD:s ideologi är alltför endimensionell för att ha trovärdighet i djupare resonemang. Den är lika platt som en till sin yttersta spets driven historiematerialism. 

Det finns ingen neutral historia och alla ideologier tolkar den på sitt sätt, har alltid gjort och kommer alltid att göra. Människor väljer fritt vilken tolkning man vill ansluta sig till och vilken tolkning man tycker är mest trovärdig. Med alla arkeologiska titlar Staff innehar tycker man att han själv borde ta ställning, vilket han noga undviker. 


Det ligger säker något i att SD:s historiesyn är något endimensionell, vilket de övriga partiernas historiesyn också är. Det Staaf gör är att slå in fullständigt vidöppna dörrar. Varken SD eller något annat parti har utgett sig för att vara en intresseorganisation för arkeologi eller historia. Alla partier anammar sin del av vårt gemensamma kulturarv, det är inget konstigt med det, utan är normalt och naturligt. Sedan blir det värre i Staafs artikel.

Om intellektuella sakresonemang varit avgörande faktorer för politisk framgång skulle SD inte sitta i riksdagen. Partiet är emellertid skickligt på att exploatera känslomässiga attityder.

Här märks det att Staaf inte vet vad han pratar om och att han är ute på djupt vatten, trots alla sina fina titlar. Om intellektuella sakresonemang varit avgörande skulle SD vara i ensam majoritet i riksdagen. Vår massinvandringspolitik är vansinnig enligt alla logiska principer och argument. Den är inte ens human eller hjälper speciellt många. De övriga partierna undviker debatt med SD just för att de logiska argumenten gynnar SD. Det är de övriga partierna som kör med känsloargument som "människosyn" och "allas lika värde". Så här skriver Magnusson i slutet av sin artikel.

Vi måste i framtiden fokusera mindre på frågor kring vilka ”de” är, och i stället koncentrera oss mer på vad som ryms inom begreppet ”vi”. Hur vi tar oss an kulturarvet, historien och arkeologin är därför en central framtidsfråga.

Det är i grova drag även SD:s politik och syn i frågan. SD har aldrig fokuserat på vilka "de" är förutom i fallet med en doktrin som allvarligt påverkar vårt samhälle i negativ riktning. Magnusson har skrivit under sin artikel med ett nära nog oändligt antal fina titlar, ändå vet han inte vad SD står för och han har tydligen slukat och låtet sig påverkats av den infantilaste propagandan. Fina titlar och en högt uppsatt position motverkar tydligen inte att man kan motstå propaganda och i stället tänka själv. Det enda motmedlet mot massiv men infantil propaganda är tydligen rätt uppfostran från unga år samt kontakt med verkligheten. 

Länk DN

En fruktansvärd människosyn

Jan Söderqvist är enligt Wikipedia författare, skribent och konsult och har bland annat skrivit en bok tillsammans med Alexander Bard. Vi förstår ungefär vad Söderqvist står politiskt bara genom de knapphändiga uppgifter vi får genom Wikipedia. Söderqvist har dessutom skrivit en artikel i SvD (där han har en anställning) som borde väcka en del uppmärksamhet. Först skriver Söderqvist att de som vid valet röstade på Sverigedemokraterna sannolikt visste vad de röstade på och att vi i Sverige förmodligen har en hel del människor som Söderqvist kallar "främlingsfientliga".

Därefter tillbakavisar Söderqvist allt prat om att SD:s framgångar skulle bero på att de sju partier som sitter i majoritet mot SD i riksdagen skulle ha lagt locket på när det gäller immigrationsdebatten och alla de problem denna invandring för med sig. Söderqvist menar att det visst rapporterats om Rosengård, brinnande bilar och upplopp.

Nu är ju inte vanlig nyhetsrapportering någon politisk debatt, vilket Söderqvist borde veta om han nu är så intelligent, i alla fall jämfört med alla (enligt Söderqvist) korkade sverigedemokrater. Att tidningar och TV rapporterar från de ständigt återkommande upploppen i Rosengård innebär inte att våra politiker debatterar immigrationspolitiken, snarare är det vattentäta skott mellan verkligheten och den politiska debatten. Så här skriver Söderqvist om globaliseringen och de människor som röstat på SD i sin artikel.

Det här är människor [de som röstat på SD, min anm.] som har konstaterat att de är förlorare i den pågående process som präglas av globalisering och ökad rörlighet över gränser, och det är en helt korrekt analys.

Äntligen tar någon från den mediala eliten bladet från munnen och helt öppet säger att det finns en mycket stor grupp människor som förlorar på globaliseringen och de öppna gränser vi har i dag. Att Söderqvist som själv är en välbesutten konsult lite rått stämplar alla dessa människor som "förlorare" ger dock en lite fadd smak i munnen. Men det blir värre, så här fortsätter Söderqvist.

Det är ingen slump att så många av SD:s kandidater är arbetslösa och/eller kriminella. Alla dessa outbildade män från landsbygden är de som tar mest stryk i dagens snabbt föränderliga samhälle; ett skrämmande stort antal av dem är i praktiken icke anställningsbara.

Det har talats en del om vilken undermålig "människosyn" sverigedemokrater skulle ha av offentliga PK-debattörer. Även politiker på mycket hög nivå använder detta begrepp ofta för att markera avstånd från SD. Just därför studsar man till när Söderqvist likt ett frustrerat barn låter besvikelsen över valresultatet bubbla fram. Att definiera arbetslösa landsbygdsbor som "i parktiken icke anställningsbara" skvallrar om en oerhört rå och hänsynslös människosyn (och nu är det inga citattecken över människosyn) som borde få t.o.m. Söderqvists åsiktsfränder att reagera starkt.

Om någon frustrerad medlem ur den skara som kallas "verklighetens folk" skulle kalla t.ex. de somalier som kommer till vårt land "i praktiken icke anställningsbara" skulle han genast från Söderqvist få stämpeln "främlingsfientlig" men nu går Söderqvist själv ut och säger samma sak om en annan grupp. Så här elegant avslutar Söderqvist sin artikel.

Följaktligen måste vi avsätta betydande resurser för att integrera också denna extremt utsatta grupp. Våra underlåtelsesynder har i regel en prislapp, och i det här fallet blir det dyrt.

Rent faktiskt blir det nog billigare än vad vår vansinniga immigrationspolitik kostat. Oavsett det så visar Söderqvist återigen upp ett mycket rått, cyniskt och odemokratiskt ansikte, de som röstat "fel" måste integreras, trots att prislappen blir dyr. I själva verket måste en majoritet av svenska folket "integreras" enligt Söderqvist. Han själv bor på Norrmalm i en mycket flådig våning och arbetar som konsult, detta moderna snitsiga yrke där man understundom täljer guld med täljkniv, ofta på skattebetalarnas bekostnad.

Jag har p.g.a. Söderqvists råa tonfall och defekta människosyn frångått min vana att aldrig lägga ut bilder på personers bostadsportar (som är mycket lätt att erhålla från nätet dessa dagar). Jag lägger här ut en bild på hur Söderqvist bor i sin flashiga lägenhet fjärran från alla förlorare från vår svenska landsbygd. Tycker ni som Söderqvist, rösta som han gör, tycker ni inte som Söderqvist, rösta då inte som honom, thats democrasy.

Länk SvD

UPPDATERING:


En läsare har hittat en länk (Tack!) där det står att Jan Söderqvist var med i den exklusiva "elitlista"  där även Alexander Bard deltog med liv och lust (Bard var rentav huvudperson i denna maillista). Denna lista var ett E-postnätverk som i princip gick ut på att trakassera och mobba kända personer. En del text har sluppit ut på nätet från denna korrespondens, däribland en del skrift undertecknad Jan Söderqvist (det tackar vi varmt för). Så här har Söderqvist skrivit bl.a.

Apropå kritikern Jan Söderqvist så känner han sig uttråkad och vill därför hata någon som det är "litet sport att hata". "Någon fin människa?" Han ger själv ett exempel - författaren Kerstin Ekman.  

Eller varför inte ett helt parti? Som Sverigedemokraterna. Gillar man att mobba och trakassera finns det inget bättre objekt att ge sig på än SD, det är ju verifierat uppifrån att det är helt OK med hat och mobbning mot just detta parti. SD:s uppdykande på scenen måste vara rena julafton för personer som Söderqvist, äntligen får han hata och mobba med "licens". Jag tror mig veta att Söderqvist inte heller är helt populär i alla kretsar nuförtiden. Kan jag hjälpa till så att allmänheten får en lite mer realistisk bild av denne man står jag gärna till tjänst, prislappen behöver vi inte ens tala om. Så här beskrivs gruppen som deltog? (om den inte finns kvar) i den exklusiva E-postlistan av artikelförfattaren, och i mångt och mycket av Alexander Bard själv.

Tycker du att hat är en fantastisk känsla? Vill du tillhöra en utvald skara människor som anser sig vara fysiskt och mentalt överlägsna alla andra? Vill du ha rätten att förlöjliga, håna och jaga underlägsna människor? Blir du upphetsad av att avslöja kända kollegers och bekantas sexuella äventyr, deras otrohet, deras knark- och alkoholvanor? Och, när du väl kommit in i den exklusiva skaran - är du beredd att hänga ut, skada och förstöra livet för den som läcker till utom­stående?

Då borde du tillhöra sändlistan Elit, som funnits i drygt 15 år och som styrs enväldigt av artisten och debattören Alexander Bard.

Med i denna E-postlista finns alltså människor som kritiserat SD för dess "människosyn". Man kan undra om det är på skämt eller om vissa element ur den mediala eliten fullständigt saknar all självinsikt och verklighetsförankring. Det är alltså, enligt många mediepersoner, SD som bör kritiseras för dess människosyn, inte t.ex. medlemmar (som Söderqvist) i E-postlistan "Elit". Själv skulle jag aldrig ägna mig åt organiserad mobbning som medlemmarna i Elit, det är avskyvärt och perverst.

Länk DN "Elit"