Även Johanne Hildebrandt sällar nu sig till den skara som börjar tveka om vi har råd med dagens immigration. Även när det gäller frågor som integration börjar Hildebrandt bli tveksam. I en SvD-artikel uttrycker hon sina tvivel, och markerar på sedvanligt sätt mot SD. Det blir dock magstarkt även för den mest cyniske när Hildebrandt skriver så här i sin artikel.
Snart kommer tusen människor i veckan att söka asyl, de flesta från Afghanistan och Somalia. Hur ska de integreras i det svenska samhället? Hur många kommer att få jobb? I den bästa av världar fortsätter vi med Europas mest generösa flyktingpolitik, men har vi verkligen resurser till det?
Detta är viktiga frågor som öppet måste kunna diskuteras utan att SD, eller vänstern, kidnappar dem.
Vänstern får kidnappa frågan om de vill, vi lever i ett fritt land med demokrati. Att SD skall kunna kidnappa en fråga de i princip drivit helt ensam i svensk partipolitik, en fråga som de övriga partierna kastat ifrån sig med en högfärdig min av avsmak, en fråga som de gjort precis allt för att slippa diskutera, en fråga som när de tvingats diskutera, gjort det med enbart meningslösa floskler, är ett sanslöst påstående.
Vem menar Hildebrandt äger frågan, om den nu kan kidnappas av SD? Folkpartiet? Kanske moderaterna? Resonemanget är så absurt att det hör hemma på en "ståupp-scen" en sen, blöt och rökig kväll. Hildebrandt har skrivit riktigt bra böcker i diverse krigszoner. Hon bör dock hålla sig borta från mer avancerad partipolitik. Det blir lätt väldigt fel. Vi noterar dock att Hildebrandt ställer sig i det led av oberoende debattörer som numera tvivlar på den svenska immigrationspolitiken.
Länk SvD
Rubriken är ett citat av författaren Stig Claesson och är således inte ett yvigt utbrott av en frustrerad medborgare på Avpixlats kommentarsfält. Claesson skrev detta när Palme med överdriven entusiasm stod i spetsen för en socialdemokrati som på sjuttiotalet drev på det svenska samhället mot en allt större centralisering, modernisering och statlig styrning av människors liv. I dag kan vi se att Claessons rubrik var något överdriven, i alla fall med tanke på vad som i dag sker i vårt samhälle. Dessutom var en del av de samhällsförändringar Palme med överdriven iver förespråkade ofrånkomliga, taget den allmänna europeiska utvecklingen i beaktande. Innan Palmes entré som partiledare, drev socialdemokratin en politik och ideologi som inte ens Sverigedemokratiska väljare hade känt sig helt främmande inför.
Socialdemokratin under mellankrigstiden och även efter 2a världskriget stod för stolt nationalism och fosterlandskärlek. I boken ”Underbara dagar framför oss” av Henrik Berggren kan vi läsa att Erlander efter 2a världskriget tonade ner den ivriga nationalism som socialdemokratin ditintills stått för. Socialdemokratin höll också rågången mot Kommunistpartiet med ideologin om inhemsk nationalism. När Olof Palme tog över som partiledare tonades nationalismen ned ytterligare, förutom när det gällde andra små fattiga U-länder, där Palme ohejdat vurmade för nationalsim. Han fällde bland annat detta uttalande om små staters nationalsim.
Nationalism, det är framför allt en återgång till värdighet.
Socialdemokratin var under stor del av 1900-talet statsbärande för det svenska samhället. Den stora brytningen och omorienteringen av den svenska politiken som ditintills präglats av trygghet, nationalsim och pragmatism var dock inte nedtoningen av nationalismen, utan att vår politik började präglas av skuld. Henrik Berggren betecknade den politiska utvecklingen i Sverige under 60-talet så här.
Epoken präglas av en överväldigande känsla av äckel och avståndstagande inför förvandlingen av ett solidariskt, hårt arbetande folk till en självgod, konsumistisk överklass i ett globalt perspektiv. Det var i många avseenden lika mycket en väckelse- som en vänsterrörelse. Svenskarnas lutherska intresse för skuldproblematik späddes dessutom på av det faktum att de inte bara var rikare än de flesta andra folk, utan också hade undgått andra världskriget. För ett folk vars rötter fanns i en sträng bondemoral föreföll lyckan och rikedomen obehagligt oförtjänt.
Vi undgick 2a världskriget och blev på kuppen rikare än övriga europeiska nationer. För det lutherskt uppfostrade svenska folket blev skuldbördan stor och ständigt gnagande. Samtidigt skedde enligt samma författare en socialdemokratisk politik som försköt tyngdpunkten från den ekonomiska pragmatiska, till det kulturella området. Så här skriver Berggren.
Missnöjet med stelbent dogmatism ledde till nya och komplicerade teoribildningar som betonade kulturella snarare än ekonomiska faktorer.
Samtidigt med denna utveckling skedde en emotionalisering av politiken, först hos vänstern, men i dag gäller den de borgerliga partierna i lika hög grad. Så här skriver Berggren.
Idéhistorikern Jens Ljunggren menar att det skedde en emotionalisering av politiken under sextiotalet som ledde till att de vänsterintellektuella alltmer framträdde som ”predikantlika frälsningsgestalter”
Socialdemokratin ledde den svenska politiska utvecklingen med att överge klassiska värderingar som nationalism, pragmatism, trygghet och rättvisa. Förmodligen gjorde socialdemokratins framgångar att även övriga partier anslöt sig till samma utvecklingsriktning.
I dag ser vi att de tendenser som började ta form redan på 60-talet, blommat ut och styr hela vårt politiska liv. Det är därför debatter mellan Jimmie Åkesson på ena sidan, och Sahlin, Reinfeldt och Maud Olofsson på andra sidan, ter sig så märkliga. Åkesson framför sakargument medan de övriga debattörerna använder sig av de skuld/känsloargument som började spira redan på 60-talet. Åkesson påtalar sakligt att vår immigrationspolitik är vansinnig, för alla inblandade parter. De övriga partiledarna framför då ickesakliga argument som att ”vi skall inte skuldbelägga invandrarna” (vilket ingen gjort och debatten handlar överhuvudtaget inte om detta), ”allas lika värde” (vilket inte heller har med immigrationspolitiken att göra och ingen har dessutom påstått att svenskar skulle vara mer värda än några andra, [förutom DN som inte tycker att svenska journalister behöver följa lagen]) och ”ni har en annan värdegrund” (här har den emotionalisering Jens Ljunggren talade om nått sin absoluta höjdpunkt).
Ett exempel på den emotionalisering av samhällsdebatten som skett är också massimmigrationen av somalier till vårt land. Just när situationen i Somalia ser ut att ljusna och när striderna i t.ex. Mogadishu upphört skall familjerna återförenas i vårt land. DN skriver så här:
Sedan en tid är den väpnade konflikten i Somalia mindre intensiv än den varit på decennier. Men landet är ett av världens absolut fattigaste och det råder brist på allt.
Trots detta skall anhöriginvandringen drivas igenom. Många kommunala representanter för partier som Socialdemokraterna och Moderaterna ger uttryck för att deras kommuner inte mäktar med anhöriginvandringen, ety det kommer att drabba kommunernas möjligheter att sköta sin service till äldre och sjuka. Vad svarar då Ullenhag på detta? Jo följande enligt SVT.
Jag är lite bekymrad över en debatt där man förutsätter att människor ska fastna i ett bidragsberoende. Det får inte vara utgångspunkten för politiken.
Vad Ullenhag anser skall vara utgångspunkten för politiken är i detta fall av mindre betydelse. Av lika underordnad betydelse är de bekymmer som samme Ullenhag uttrycker därför att människor från alla partier börjat inse problemen. Det Ullenhag i själva verket gör är att signalera fara för att börja ge ”främlingsfientliga” grupper vatten på sin kvarn. Allt detta i stället för att sakligt bemöta eller diskutera den uppkomna situationen. Låt vara att Ullenhag också gav kommunerna 1.3 miljarder för att hantera problemen, arbetslinjen till trots.
När det gäller mottagandet av ensamkommande barn så når självklart den emotionalisering som Ljunggren noterade sin absoluta höjdpunkt, eftersom det skall rör sig om barn. Innan den genomgripande emotionaliseringen av vårt politiska liv skett så skulle riksdagen antagligen ha ansett att barn (som i princip aldrig kom ensamma innan 1990) skall vara med sin familj och sina föräldrar, speciellt sedan de barn som får uppehållstillstånd och asyl inte har det svårare än övriga befolkning i aktuellt hemland (snarare något bättre eftersom de har råd med resan).
Nu däremot är det idel känsloargument som dominerar debatten. När centerpartisten Staffan Danielsson gick ut och föreslog medicinsk åldersbestämning av barnen i DN, efter att han statistiskt visat att Sverige tog emot en oproportionerlig stor del av dessa ”barn” i Europa, fick han genast mothugg av en samlad kader bestående av rikspolitiker och andra debattörer. Christina Höj Larsen (V) började på SVT-Debatt prata om hur många ensamkommande flyktingbarn det fanns i hela världen, och genom denna naturliga osäkerhet vad gäller antalet flyktingar, misstänkliggöra Danielssons uppgifter, trots att Danielsson mycket noga hade angett antalet ensamkommande för enskilda europeiska länder. Dessutom förde hon resonemang att man inte skulle utföra handledstester för att det medicinskt råder en osäkerhet i spannet två år nedåt och två år uppåt. Att man i alla fall skulle kunna sortera bort 20 åringar som ”barn” är inget argument som biter varken på Larsen eller på de barnläkare som också gick i polemik med Danielsson. Barnläkarna skrev förresten så här på DN-Debatt.
Det är angeläget att diskussionen om ensamkommande flyktingbarn förs på en saklig grund. Dessa barn tillhör de mest sårbara barnen i Europa i dag.
På tal om ”saklig grund” så tillhör många av de ensamkommande barnen sannolikt inte de mest sårbara i deras hemländer. Detta eftersom det snarast är de lite mer välbeställda som överhuvudtaget har råd att emigrera. Vi ser att läkarna först uppmanade till en saklig diskussion, för att därefter genast förfalla till ett känsloargument.
Vi har sedan 80-talet sett en omdaning av hela vårt samhälle genom en massiv immigration och en strävan mot ett mångkulturellt samhälle. Svenska folket har aldrig getts tillfälle att rösta om denna omdaning eller ens yttra sig. Inte heller har omdaningen debatterats i riksdagen eller mellan politiska partier. Många debattörer utanför SD och utanför den systemkritiska gruppen börjar nu inse att det mångkulturella samhället med massiv immigration kommer att med nödvändighet innebära en nedmontering av vårt välfärdssamhälle, vad man än må tycka om denna modell. Den åsiktsmässige välanpassade Expressen-krönikören Anna Dahlberg inser i en krönika förfärad att en fortsatt omdaning med massinvandring faktiskt kommer att innebära ett helt annat samhälle med stora låglönegrupper och en kraftigt beskuren välfärd (självklart uttrycker hon sig försiktigt).
Fortsätter vi på den inslagna mångkulturella politiken så kommer vi få ett samhälle som präglas av ”gated communities” där de lite mer välbeställda bor. Utanför dessa skyddade samhällen kommer otrygghet och misär råda. Företagen kommer ha en stor kader av billig arbetskraft att tillgå, speciellt sedan vårt välfärdssamhälle med ekonomisk nödvändighet monterats ned. Vi kommer att i framtiden möta ett helt annat samhälle, som i alla fall inte uppfyller de visionerna den svenska vänstern utmålad för sina väljare. Att det finns en höger som hela tiden haft en vilja att montera ned välfärdssamhället och skapa en låglönemarknad är i detta perspektiv naturligare, även om de i dag självklart beskriver sin politik i termer av ”humanism” och ”allas lika värde”. I dag har så Claessons tes fått sin verkliga innebörd. - Någon som inte älskar detta land – håller på att förändra det.
Att människor och speciellt journalister glädjs åt frigivningen av Johan Persson och Martin Schibbye är naturligt och sunt. Att det straff de dömdes till, 11 års fängelse, inte är i samklang med de straffskalor vi i västvärlden tillämpar står väl också utom allt tvivel. Vi får dock inte glömma att Sverige sticker ut internationellt med mycket låga straff för grova våldsbrott, vilket exemplifierades nyligen i det s.k. Kortedala-fallet, där åklagaren yrkat på stötande låga straff. Att som DN välkomna någon hem är fint, men det skall inte innebära att man kastar all sanas och vett överbord.
När DN:s redaktion i någon slags eufori över frisläppandet skriver att det var fel att överhuvutaget döma journalisterna ety dessa stod för det "fria ordet" så går man alldeles för långt och visar att man är oförmögen till såväl objektivitet som hänsyn till andra nationers lagstiftning. Så här sriver man i sin ohämmade glädjeyra.
Svenskarna var i landet på ett journalistiskt uppdrag och borde aldrig ha fängslats. Att de nu beviljas amnesti är en seger för det fria ordet.
Vi är rätt många i detta land som inte alltid ser journalister som det "fria ordets" stolta fanbärare. När det gäller vissa inhemska monumentala problem så blir det "fria ordets" representanter antingen tysta som möss eller maktens villiga politruker. De få journalister som brutit mot konsensus har hamnat i iskylan och även DN ger journalister som tolkat det "fria ordet" lite väl vidlyftigt en expressbiljett ut i arbetslöshet. Så mycket för "det fria ordet".
Att man är på ett journalistiskt uppdrag innebär inte att man får bryta andra nationers lagar. Detta måste helt enkelt DN:s redaktion veta. Självklart fängslas man om man bryter mot andra nationers lagar, vad tror DN:s redaktion? Att svenska journalister har diplomatisk immunitet värden över? De två journalisterna tog sig i Etiopien illegalt, de bröt mot lagen. Eller anser DN:s redaktion att underutvecklade länder i Afrika står på så låg nivå att det är kränkande att lagföra svenska medborgare och då speciellt journalister? Då får jag nog påminna DN:s redaktion och andra mediemänniskor att kolonialtiden faktiskt är förbi och nu gäller "allas lika värde".
Till slut: det vore välgörande om DN och andra tidningar månade om "det fria ordet" lite mer brett och även när det gäller inhemsk debatt.
Länk DN
Migrationsöverdomstolen beslutade i januari att DNA-test skall räcka för somaliska familjeåterföreningar i Sverige, detta då det inte anses finnas någon fungerande statsförvaltning i Somalia. Att Migrationsöverdomstolen tog detta beslut helt på egen hand utan några politiska signaler förefaller mindre sannolikt. Att tillströmningen av anhöriga från Somalia skulle bli stor visste alla inblandade parter. Resultatet av Migrationsöverdomstolens beslut måste anses vara en medveten politik från Alliansen och Miljöpartiet. Resultatet väntas enligt Migrationsverktes prognoser bli att upp emot 27 000 anhöriga från Somalia anländer till vårt land.
De enskilda kommuner som tar emot strömmen av anhöriga får för de två första åren delvis kostnaderna betalda av staten. Från det tredje året står kommunerna för alla kostnader. Så var det i alla fall fram till att kommunala protester gjorde att Ullenhag nu lovar att staten skall gå in på betydligt längre sikt. En rad kommunstyrelseordföranden från M, S och C gick ut med en gemensam DN-artikel där de krävde att staten skulle bidra med mer pengar under betydligt längre tid. När det inte längre var enbart SD som protesterade utan också "gammelpartierna" så backade Ullenhag tämligen omgående och utlovade utökat statligt stöd. Enligt DN-artikeln av de kommunala företrädarna råder det heller ingen tvekan om att det tar betydligt längre tid än den fastslagna perioden på två år för att dessa immigranter skall erhålla sitt första arbete. Snarare rör det väl för många av dessa människor om ett livslångt beroende av bidrag.
Enligt SVT så skall Ullenhag ha sagt detta när de kommunala företrädarna först begärde ökat statligt stöd.
Jag är lite bekymrad över en debatt där man förutsätter att människor ska fastna i ett bidragsberoende. Det får inte vara utgångspunkten för politiken.
Nu har alltså själv gått med på de framförda kraven och har alltså själv sällat sig till dem som har utgångspunkten att många av immigranterna kommer att fastna i ett bidragsberoende.
Nya problem har också dykt upp. Enligt Dala-Demokraten så saknas det nu pengar till flygbiljetter för att de somaliska familjerna skall kunna återförenas. Så här står det.
För till exempel Nadifa här handlar det om make och sex barn som måste ha flygbiljett från Etiopien till Sverige. Hon behöver 25 000 kronor och har noll i inkomst... säger Mustafe Elmi.
– Varför omfattas inte våra somaliska återföreningar av Geneve-konventionen från 1947 om gratis flygbiljetter?
Jag visste inte att det fanns gratis flygbiljetter men Somaliska föreningen får väl ta upp frågan med flygbolagen. Klart är att kostnaderna för denna ström av immigranter kommer att bli betydande för vårt samhälle. De kommunala företrädarna som skrev DN-artikeln talade om att det nu kan uppstå en situation där vården, skolan och omsorgen ställs mot invandrarna. I bakhuvudet vet de flesta att det egentligen bara finns en pengapåse med skattepengar. Går pengar till en verksamhet så blir det enligt enklare matematik mindre pengar för något annat. Skillnaden nu är att det sägs av politiker från S, M och C, inte bara SD.
Självklart kan man tycka att det är rimligt med familjeåterförening när det gäller barn och makar. Det är själva folkomflyttningspolitiken i sig som är orimlig. Varför åker en mor eller far iväg till ett främmande land utan sina barn i förstaläget? Sannolikt rör det sig inte om akut livsfara vid denna typ av migration. Vi löser inga problem i Somalia genom den nuvarande formen av folkomflyttningspolitik och inte heller löser vi problem för större delen av befolkningen. Det är de som på outgrundligt sätt skaffat sig den summa som behövs för migration som har möjlighet att fly. Alla de andra kommer i vilket fall att bli kvar i landet (alternativt flyktingläder i grannländer). Satsade vi resurserna på plats skulle fler av de som inte har råd eller möjlighet att fly få del av resurserna.
Dessutom måste det vara en rimlig vision att Somalia skall bli ett drägligt land att bo i och som utvecklas likt många andra utvecklingsländer kunnat göra. Om de initiativrikaste och mest välbeställda emigrerat underlättar det inte denna process. Ur detta perspektiv är det rentav en björntjänst för dessa utvecklingsländer att uppmuntra till emigration. Vägen för Somalia att resa sig ur kaos och stridigheter synes lång, men skall vi ge upp hoppet för all framtid? Framför allt så kan det inte ses som en särskilt meningsfull tillvaro att framleva sina dagar i ett främmande land utan arbete större delen av sitt liv.
Det behövs militär närvaro av fredbevarande natur i Somalia, detta för att dämpa striderna och för att främja förhandlingar mellan de stridande parterna. Det behövs också pengar till flyktingläger, belägna i grannländerna. Pengar finns, egentligen i övermått, enligt en del biståndsarbetare och chefer på olika nivåer i biståndsapparaten. Man behöver inte ens läsa mellan raderna i boken "Bistånd och utveckling: Afrika", av Göran Hydén för att inse det förfärande faktum att vi ger pengar till projekt vi vet inte har någon effekt och i värsta fall bidrar till korruption. Vi fortsätter trots detta att ge pengar till dessa meningslösa projekt för att regeringen skall kunna säga att vi når upp till enprocentsmålet. Varför inte satsa dessa pengar där de verkligen gör nytta?
Vi har nått kulmen på en vansinnig politik, en politik som på sikt inte hjälper någon människa, inte ens de som får uppehållstillstånd. Det har utvecklats en politisk kultur där migrationspolitiken blivit en tävling i falsk humanism. Våra avlönade politiker skall arbeta för de människor som valt dem och för nationens bästa. Politiker skall också fatta beslut grundade på fakta och verklighet. Många av våra politiker har lika lång väg till dessa mål som Somalia har till fred och välstånd.
Språkröret för Grön ungdom, Björn Lindgren går på SvD Opinion ut och skriver att Åkesson skall ”ta sitt ansvar för händelserna i Forserum” precis som att det är Sverigedemokraterna som styrt utvecklingen i Sverige de sista decennierna. Vidare säger Lindgren att SD vekar påstå att det inte skulle finnas rasism i Sverige, något som partiet naturligtvis aldrig påstått. Det finns rasism mot människor med icke europeisk bakgrund, likväl som det finns rasism mellan grupper med icke europeisk bakgrund. Dessutom finns det rasism från grupper med icke europeisk bakgrund mot de med europeisk och svensk bakgrund. Jag har själv pratat med flickor som blivit kallade ”svennehora” i princip varje dag under deras gymnasietid.
Nu tror jag inte Lindgren är speciellt intresserad av en djup, objektiv och allomfattande diskussion om alla former av rasism vi faktisk har i vårt samhälle. Men MP, som åtminstone varit med på ett ganska stort hörn i formandet av vårt nuvarande samhälle kanske borde ta lite ansvar för allt detta. För tydlighetens skull, ingen form av rasism är tillåten och den skall fördömas kraftfullt var helst och i vilken form den än dyker upp, detta gäller rasism mot alla folkgrupper, även somalier.
Vidare så skriver Lindgren så här i sin artikel.
I hela Åkessons artikel finns inte ett enda ord om att det som händer i Forserum skulle ha någon koppling till rasism eller främlingsfientlighet.
Det kan självklart finnas rasistiska tendenser i det ungdomsgäng som härjat i Forserum. Möjligen är detta så självklart att det inte behöver nämnas, speciellt inte sedan alla andra politiker lyft upp just detta som huvudpunkt i sina respektive betraktelser. Men enligt de utsagor från lokalorten som vi tagit del av rör det sig om ett ungdomsgäng som härjat och brutit mot lagen långt innan några somalier kom till Forserum. Bland befolkningen i Forserum fanns det många som besvärades rejält av ungdomsgängets framfart redan innan somalierna ”kom till stan”. Ingen politiker åkte då ner till Forserum. Ingen tog krafttag eller på ett adekvat sätt försökte sätta stopp för ungdomsgängets framfart, de fick i princip härja fritt. Så Lindgren, tycker du då att ditt parti tog något ansvar? Vi kan fundera över nuvarande kriminalpolitik där unga förövare är hart när omöjliga att konfrontera på ett mer adekvat sätt. Ansvar Lindgren, vet du, trots din unga ålder, vad det ordet egentligen betyder?
Vidare så beskriver Lindgren verkligheten enligt följande i sin artikel.
Det är inte en slump att det i Forserum – liksom i många andra delar av landet – är etniska och religiösa minoriteter, och inte de som tillhör majoriteten, som utsätts för systematiska kränkningar, hot och våld kopplat till sitt ursprung.
För det första, det är ovanligt med händelser som de i Forserum. Jag har bott på många platser i landet, även platser som tagit emot immigranter. Jag har aldrig sett några systematiska trakasserier, som Lindgren försöker ge ett sken av är vanliga i vårt land. Lindgren får gärna exemplifiera sitt ”liksom i många andra delar av landet”.
För det andra, det var nu till övervägande delen ett ungdomsgäng som i princip trakasserat hela sin omgivning som har stått för lejonparten av incidenterna (även om de inte stått för alla).
För det tredje, vad menar egentligen Lindgren med ”det är inte en slump”? När jag läser Lindgrens stycke för tredje gången kan jag inte komma till annan slutsats än att han tycker att hela svenska folket är rasistiskt. I sådana fall kan ju MP gå till val på den uppfattningen till 2014.
För det fjärde menar Åkesson självklart att vår nuvarande immigrationspolitik saknar stöd av stora delar av befolkningen. Tyvärr kan det skapa ”spänningar” i små samhällen med manifest arbetslöshet där samhällsstrukturerna utsätts för påfrestningar vid mottagandet av nyanlända immigranter. Ansvaret bär dock våra politiker, det förtjänar att påtalas. Vidare i Lindgrens artikel står det så här.
När det kommer till den rasism och det hat mot muslimer som finns i Sverige faller ett tungt ansvar på Sverigedemokraterna. Även om de inte förespråkar våld och trakasserier är de med och skapar – och legitimerar – den världsbild som de som tar till våld står på.
Återigen dunkla kopplingar som skall skuldbelägga de som inte sjunger med i den påbjudna visan. Den världsbild SD står på är att vår immigrationspolitik kan liknas vid ett vansinnesprojekt. Det är samma världsbild som verkar styra Finlands, Danmarks och Islands regeringar för att bara nämna våra nordiska grannar. I själva verket är det regeringens och MP:s världsbild som kraftigt sticker ut mot övriga västvärlden. Ingen legitimerar någonting bara för att denne för fram ett obekvämt budskap. Det vore samma sak som att påstå Att MP legitimerar våldsanvändning mot SD när de för fram sin immigrationsvänliga politik.
Till sist tar vi med detta i artikeln.
Låt oss se på två exempel. I en debattartikel i Aftonbladet 2010 pekade Jimmie Åkesson ut muslimer som det största utländska hotet mot Sverige sedan andra världskriget. I Åkessons ögon bleknar alltså exempelvis invasionshotet från Sovjetunionen under kalla kriget i jämförelse med ”hotet” att människor tror på Allah. Partiets officiella reklamfilm det senaste valet visade kvinnor iklädda heltäckande slöja som med barnvagnar springer för att nå statens pengakassa före en trött äldre kvinna med rollator.
För tusende gången, det var Aftonbladets rubriksättare som påstod att muslimerna var det största utländska hotet, inte Åkesson. Detta har påtalats så många gånger så Lindgrens påstående måste numera betraktas som en ren lögn. Sedan har ju inte direkt MP utmärkt sig för att ta militära hot på allvar, från något håll. Det är ju bra om ungdomsförbundet signalerar en försiktig kursändring här.
Den omtalade reklamfilmen försökte, låt vara något provokativt, visa att i praktiken har vi bara en pengapåse med skattepengar att fördela. Bekostar vi en immigrationspolitik som mest syftar till folkomflyttningar för att lösa problem som barn borde förstå, inte går att lösa på detta sätt, så blir det mindre pengar över till annat. Utan att återigen ta upp hur mycket mer effekt varje biståndskrona gör på plats än till folkomflyttningspolitik, så kan vi ju nämna att vi i dag inte har ett försvar värt namnet. Detta på tal om det sovjetiska hotet (numera ryska) som Lindgren själv nämnde.
Förmodligen är det svårt att extrahera något gott ur det som hänt i Forserum. Men om ansvariga politiker verkligen ville ”ta sitt ansvar” skulle man se över kriminalpolitiken, speciellt för unga ligister som utövar våld mot sin omgivning. För Björn Lindgren, politiker som tar sitt ansvar skall stävja allt våld i samhället, inte bara det som kan omvandlas till politiska poäng.
Länk SvD
Enligt DN så har en grupp forskare i nationalekonomi från Örebro och Lunds universitet kommit fram till att en högst måttlig (en procent) "mångfaldsnivå" bland arbetskraften höjer exporten hos exportföretag med hela 9 procent. Likaså kan ett normalt tillverkningsföretag öka sin export med genom att anställa ytterligare en utrikesfödd person.
Så här står det i artikeln.
– Utlandsfödda hjälper företagens affärer genom unik kunskap om affärskulturer, politik, religion och språk i sina hemländer samt genom nätverk och kontakter, säger nationalekonomen Andreas Hatzigeorgiou vid Lunds universitet.
Även om man verkligen undrar hur forskargruppen fått fram sina siffror, har de utan tvekan rätt ur ett perspektiv. Om ett företag exporterar varor till Kina är det självklart ovärderligt med en person i ledningsgruppen som kommer från Kina och känner till den kultur som råder i landet. I själva verket borde det i princip vara omöjligt att på lång sikt göra affärer med främmande kulturer som den kinesiska, utan att skaffa sig kunskaper om den aktuella kulturen.
Studien talade om en så liten mångfaldsnivå som en procent. Saken är den att anställer ett företag ytterligare en person från Kina (enligt det aktuella exemplet), utöver den man redan har, ökar ju inte kunskaperna om den kinesiska kulturen, språket eller religionen. Ökar ett givet exportföretag sin mångfaldsnivå från det låga en procent, så görs inga ytterligare vinster, eller i alla fall mycket små sådana.
Sedan måste den utländska arbetskraften vara en person som platsar i ledningsgruppen för företaget. Alltså någon med ekonomi eller civilingenjörsutbildning. Det är jättebra att även de med utländsk härkomst får arbete, men om denna person står bakom en svarv bidrar han ju varken med kunskaper om den kinesiska företagskulturen eller någon automatisk ökning av exporten.
De kunskaper som denna forskningsgrupp kommit fram till är i själva verket högst elementära kunskaper som företagsledare sannolikt tagit för självklara sedan vårt land industrialiserades. Nu förs de fram i en artikel där det inte framgår klart att det gäller just en högutbildad grupp med utländsk härkomst. Inte heller framgår det att det är frågan om en engångseffekt som inte ökar med antalet anställda. Är man konspiratoriskt lagd kan man i artikeln möjligen ana en politisk vilja att argumentera för vår nuvarande politik vad gäller arbetskraftsinvandring eller immigrationspolitik i stort.
Länk SvD
