Märklig vinkling av SVT och SvD om pengar till trossamfund

För att trossamfund skall erhålla pengar från skattebetalarna (staten) så krävs det att medlemmarna registrerar sig med namnteckning och personuppgifter. Detta eftersom bidragens storlek baseras på antalet medlemmar. Dessutom har vi tyvärr en lång historia av att olika föreningar fuskat med sitt medlemsantal för att erhålla lite extra pengar, detta trots att medlemsregistrering krävs.

Nu har SVT och SvD upptäckt att muslimska föreningar som ISS (Islamiska Shiasamfunden) förmodligen förlorar på detta system gentemot kristna trossamfund då medlemmarna uppges vara rädda för svenska myndigheter och SÄPO. Så här säger Haider Ibrahim om detta.

– Exempelvis irakierna, som i decennier upplevt förtryck under diktatorn Saddam Hussein, har en rädsla för att lämna personliga uppgifter och tror att det här ska användas på fel sätt eller SÄPO ska kontrollera dem. De är otroligt rädda faktiskt.

Enligt all logik måste svenska myndigheter redan äga personuppgifter på dessa personer, såvida de inte lever här som papperslösa. Rädslan verkar obegriplig och blir ändå mer obegriplig då Sverige ju är det land de själva valt att emigrera till. Vad skulle det förresten göra om SÄPO kontrollerade dem? Vi måste väl utgå ifrån att alla medlemmar har rent mjöl i påsen. Om man jämför SÄPO med Saddams polis blir det obegripligt att man själv valt att immigrera hit.

Ett annat uppseendeväckande förhållande framträder när man läser artiklarna i SVT och SvD. Så här står det.

Shiamuslimska förbundet själva uppger att det idag finns 26 241 aktiva personer i samfundet, medan SST fortfarande utgår från att de är 10 000 personer.

SST står för nämnden för Statligt Stöd till Trossamfund och det är den nämnden som beslutar om bidragen till trossamfunden. SST utgår ifrån att de är 10 000 personer i samfundet. Tolkar man detta enligt gängse principer så innebär det att samfundet redan i dag erhåller bidrag på en uppskattning, som inte är baserat på gängse registrering. Detta strider ju mot de principer som gäller för alla andra föreningar. Vi ser ett exempel på särbehandling där det ställs lägre krav på vissa föreningar. 

Det anmärkningsvärda är att SVT och SvD lyfter fram svårigheten att få medlemmarna i vissa religiösa föreningar att registrera sig, inte att samma föreningar får bidrag på grunder som aldrig skulle komma ifråga för andra föreningar. SVT och SvD skriver inte rent ut att systemet bör ändras för vissa trossamfund så att de kan kringgå regler som andra samfund måste hålla sig till, men det blir ändå slutsatsen när problemet med registrering lyfts upp som enda problem. Man skulle lika gärna kunnat lyfta upp att de shiamuslimska grupperna redan i dag erhåller bidrag på grunder som inte gäller övriga trossamfund.

Frågan kommer osökt upp varför trossamfund överhuvudtaget får pengar från skattebetalarna. Kyrkan är skild från staten och därmed måste man ifrågasätta systemet med bidrag från skattebetalarna. Det finns vad jag kan se inget logiskt svar på frågan varför trossamfund skall erhålla dessa bidrag.

Det som däremot ter sig logiskt är att vi alla bidrar genom skattsedeln till folkbokföringen och en del av begravningsverksamheten. Begravningsverksamheten verkar dessutom lida av akut brist på resurser då ett besök på Skogskyrkogården visar att en stor mängd gravstenar lutar betänkligt och håller på att falla. Vi har inte råd att hålla någon form av grundläggande ordning på våra kyrkogårdar, samtidigt som vi ger bidrag till allehanda trossamfund på dunkla grunder. Avveckla bidragen till trossamfund och satsa pengarna på begravningsverksamheten och våra kyrkogårdar.  

Mediernas politiska opartiskhet och balans

I Åke Ortmarks bok ”Makten och Lögnen” tar han upp och beskriver en lång rad problem med dagens journalistik och även den effekt journalistiken och dagens media har på politiker. Ortmark kommer t.ex. under ett fasansfullt ögonblick i boken underfund med att han aldrig intervjuat en enda politiker under ett 50-årigt yrkesliv som varit ärlig under en intervju. Det är självklart inte samma sak som att alla politiker är lögnare, snarare ett symtom på att dagens politiker med den media vi har måste ikläda sig en roll och spela rollen fullt ut, om inte karriären skall vara över. Ortmark skriver även om journalistikens förfall. Det som verkar uppröra Ortmark mest i hela boken är att Adaktusson inför en ”seriös” programserie skulle pådyvlas en ”punktjej med rött hår” av SVT:s Eva Hamilton. Även om man verkligen kan undra vad som rör sig i huvudet på Hamilton kan jag tänka mig ännu värre tecken på det journalistiska förfallet. 

Mediernas ekonomiska resurser

Ortmarks recept på att förbättra journalistiken är mer resurser och högre löner för journalister. En problematisk ståndpunkt i sig då lönerna i de fria medieföretagen sätts enligt marknadsmässiga principer. Ett tillförande av resurser kan endast ske till Public Service. Dessutom är det tveksamt om en undermålig, okritisk och tendentiös journalistik blir bättre kvalitetsmässigt bara för att mer resurser tillförs. Först måste en uppstramning ske av hela det journalistiska verksamhetsfältet. Låt mig ta ett fortfarande i någon mån hypotetiskt exempel. Det har ryktats ganska ihärdigt om att åtminstone en av våra stora två stora media/tidningskoncerner betalar ut 9 siffriga belopp för information eller datafiler från ett av riksdagens partier (gissa vilket). Oavsett om ryktena går att bekräfta eller inte, hur skulle ett tillförande av resurser som Ortmark föreslår påverka denna typ av journalistik? Skulle journalisterna få högre löner eller skulle mutpengarna bli 6-siffriga i stället? Dessutom verkar det redan finnas pengar inom koncernerna, det är bara det att de inte går till löner utan mutor. 

Som alla förstår så kan man också fråga sig om detta är förenligt med god journalistisk etik. Förmodligen kan det vara det, om lagen följs till punkt och pricka (vilket innebär att en tidning aldrig kan köpa material som tillhör ett parti t.ex.) och om alla partier behandlas och utsätts för detta på exakt samma sätt. Vi väntar med spänning på när en av våra tidningsdrakar köper en film om Miljöpartiets interna julfest.                  

Ortmark vill dock inte bara förbättra journalistiken (det vill vi alla), han vill att journalistkåren och medierna skall få större makt, även politisk sådan. Så här skriver han på sidan 720 i makten och Lögnen.

Somliga anser att journalister redan nu har för mycket att säga till om och att vi spelar en alltför dominerande roll i samhället. Det är inte bara makthavare utan också statsvetare och kommunikationsforskare som är bekymrade. Lars Nord, professor i politisk kommunikation vid Mittuniversitetet, har kritiserat användningen av politiska kommentatorer i nyhetsprogrammen. Han hävdar att utrymmet för tolkningar där journalister intervjuar andra journalister, har blivit mycket större. Kommentatorerna har blivit ”både domare och åklagare”. De har ”en orimligt stor makt”. De har inte makten att bestämma i sakfrågor ”men får paketera och gestalta frågorna”.[…] 

[Ortmark drömmer om, min anm.] Att en handfull begåvade och välskräddade journalister ska nå så långt, högt och djupt att forskare och makthavare lyssnar på dem med växande respekt.

Den första invändningen här är att politikerna redan nu lyssnar på journalisterna med rädsla om inte med respekt. De lyssnar inte för att journalisterna besitter överlägsna kunskaper (snarare tvärtom) utan av rädsla för mediala drev som i värsta fall kan få dem avsatta. Antingen det gäller Billströms tal om ”volymer” eller det omtalade REVA- projektet så har media med all önskvärd tydlighet visat sin makt genom den kraft de kan sätta i rullning genom gemensamma drev. Journalistkåren och media har visat att de inte är uppgiften mogen att kritiskt och sakligt granska faktiska förhållanden, lagar, konsekvenser och rimligheten i alla dessa storheter. Ta bara det faktum att alla stora tidningar och TV-kanaler ger uttryck för exakt samma sak när t.ex. Billström talar om ”volymer”. Redan här borde en varningsklocka ringa hos den normalbegåvade. Vad har vi för garantier att inte mer resurser till medieföretagen bara gör att de t.ex. startar ännu fler onyanserade drev? 

En annan sak som Ortmark missar i sin analys är att han bara rör sig mellan storheterna media – makthavare. Det fattas liksom en storhet i maktpyramiden, nämligen folket, väljarna. Det är inte folket som skall lyssna på de välskräddade journalisterna enligt Ortmark, det är forskare och andra makthavare som skall stå där med gapande munnar och förundras över journalisternas intellektuella briljans. Nu har vi folkstyre i vårt land och den slutgiltiga makten skall ligga i väljarnas händer, oavsett var journalisterna köper sina kostymer.

Mindre beskrivande och mer tolkande journalistik

Det finns beskrivande journalistik och det finns tolkande journalistik. Jag håller med Nord om att den tolkande journalistiken tagit över allt mer och dessutom blivit allt mer tendentiös. T.o.m. den journalistik som skall vara beskrivande, börjar färgas av journalisternas egna tolkningar. Det finns många tecken och tendenser på journalismens politiska partiskhet men ganska få konkreta påvisbara händelser, förutom när det gäller SD då. Det är känt att oproportionerligt står andel av journalisterna sympatiserar med Miljöpartiet (och i viss mån med V). MP har en immigrationspolitik som i det närmaste liknar fri invandring. Samtidigt finns det förslag på medborgarlön och sänkt arbetstid. När skall våra ekonomiska och politiska journalister granska konsekvenserna av Miljöpartiets politik, konsekvenserna för sjuka, gamla, skolan och för statskassan?

En terrakottaarmé av paradoxer visar på liberalismens liberala förfall

Populism är ett populärt, användbart och ett mycket mångtydigt begrepp. Man får gärna den uppfattningen att vilket parti som helst alltid kan anklaga sina motståndare för populism. Enligt Wikipedia finns det högerpopulism där den populistiska kritiken går ut på en låg skattenivå och en liten stat. Det finns vänsterpopulism där kritiken går ut på att objektet för kritiken idylliserar den gamla socialismen. Wikipedia räknar upp en del andra populismer som lämnar fältet fritt för att anklaga i princip alla partier för populism. Definitionen ”att hitta enkla lösningar på svåra problem” kan som alla förstår alltid användas mot den opposition som har förslag med större folkligt stöd än det egna förslaget. Det är påfallande ofta inte frågan om enkla eller komplicerade lösningar, utan vad partierna vill göra enligt deras ideologi och samhällsvision.   

Samma mönster ser vi när DN:s krönikör Håkan Boström skriver om begreppet populism. Chocken blir inte överdrivet stor när Boström i sin analys kommer fram till att partier och rörelser som det liberala DN alltid ogillat plötsligt stämmer in i mönstret på populistiska rörelser. Artikeln saknar möjligheter att kommentera och Boström med DN i ryggen skulle säkert vid en analys komma fram till att sådana möjligheter för läsarna också är i enlighet med populism. Boström försök till en definition av begreppet börjar så här.

Det som särskiljer populismen enligt Müller är anspråket på att företräda det “sanna folket”; de hårt arbetande, skötsamma medborgarna vars rätt förtrampats av en svekfull liberal elit.

Först studsar vi vid Boströms definition ”en svekfull liberal elit” och DN råkar beteckna sig som en liberal tidning. Se där, med en ansträngning så liten att den kan jämföras med att plocka upp en pocket från hängmattan, kan nästan all kritik mot liberala förslag behändigt kallas för populism. Tyvärr råkar det vara så att hårt arbetande och skötsamma medborgare råkar vara en rätt stor väljargrupp och DN med åsiktsfränder bland partier, för inte alltid en politik som attraherar en del av denna stora grupp. Surt sade räven, men risken finns att denna stora väljargrupp då överger dessa partier. Där har vi demokratins kärna och nödvändiga momentum. Vidare i Boströms paradoxer.

Kärnan i denna världsbild är inte utmålandet av en fiendebild utan att den i grunden inte erkänner samhällets pluralism.[…] 

En konsekvens av detta är att populismen i grunden inte erkänner förekomsten av en legitim opposition.

I själva verket är det precis tvärtom. Det Boström kallar populism (han nämner längre ned i artikeln SD) är just den pluralism Boström talar om. De åsikter Boström ogillar så starkt att han vill kalla dem populistiska är just ”samhällets pluralism av åsikter” och den ”legitima opposition” Boström så hett efterfrågar. När Boström verkligen möter en legitim opposition står han inte ut med det utan vill genast kalla den populistisk. Vidare i Boströms begreppsvärld. 

Demokrati definieras i regel som folkstyre. Men det som främst utmärker demokratin är pluralismen.

Fel! Demokrati definieras alltid som folkstyre. Fel igen! Det som främst utmärker demokratin är just folkstyre med allmänna val. Att det främsta kännetecknet skulle vara ”pluralismen” är en sentida nödlösning för att legitimera impopulära åsikter. Pluralism av åsikter är en naturligt följd av demokrati eftersom människor tender att genom årtusenden faktiskt tycka olika, från samhällets minsta beståndsdel familjen, till styret av nationen. Pluralismen har i princip alltid funnits där precis som luften vi andas. 

Vidare i artikeln svamlar Boström på med begrepp som ”kompromissvilja” som ett demokratiskt tecken, samtidigt som han nämner Sverigedemokraterna som populistiskt. Boström glömmer då verkligheten där just övriga partier demonstrerat obetingad kompromisslöshet och t.o.m. tävlat inbördes i denna kompromisslöshet mot just SD. För att inte förlänga texten i onödan tar vi till sist med detta av Boström.

Medlet är total samhällsomdaning. Det är knappast en slump att Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson gärna talar om Sverige som ett “splittrat land” – ett samhälle som han enligt egen utsago vägrar att vara en del av.

Nu är det inget parti i Sverige som förespråkar total samhällsomdaning. Är det något som liknar ”total samhällsomdaning” så är det införandet av den mångkulturella paradigmen, dessutom utan att fråga folket. Konservatism är som bekant motsatsen till plötsliga totala omdaningar. Nu är det inte bara Åkesson som talar om ett ”splittrat land”. Orden faller olika men allt från Socialdemokraterna till Dogge Doggelito talar också om ett splittrat land. Det kan ju bero på att det ligger något i det. 

Boström och DN visar tyvärr upp de nutida liberalernas liberala förfall. Det är inte längre frågan om att inte hålla med någon men ändå dö för rätten att motståndaren skall få rätt att uttrycka åsikten. Snarare är det frågan om att ändra hela det demokratiska begreppet för att försöka få motståndarna åsikter att framträda i ett illegitimt ljus. Boström staplar upp så många paradoxer i sin artikel att ställde vi dem på rad skulle de mest likna en terrakottaarmé. Det finns ingen väg ut från detta utan att gå tillbaka till både liberalismens och demokratin grundvalar. Vi tycker olika, vi har olika åsikter och låt folk rösta på den politik som faller dem mest i smaken. Tappar du röster till din politiska motståndare? Bit i det sura äpplet, rannsaka dig själv och din egen politik, kasta inte skit på din motståndare.    

När gamla revolutionärer blir till skådespelare

Jag läser roat en artikel i DN av den före detta revolutionären Sven-Eric Liedman. Jag läser artikeln lite extra roat för att jag i min ungdom faktiskt läste böcker av Liedman och tror mig veta vad han faktiskt stod för, nämligen proletariatets diktatur där anhängarna av det som då kallades överklass skulle ställas mot en mur och avrättas. Nu talar inte Liedman om det samhälle och de metoder han skrivit böcker om för några decennier sedan. Nu angriper han dagens politiker för ideologisk hemlöshet och SD för rasism.

Nu råkar jag ha läst tillräckligt många böcker om den klassiska marxismen för att veta att denna ideologi förespråkade samma immigrationspolitik som SD, nämligen en restriktiv sådan. Om nu många blir förvånade kan jag berätta att enligt den ideologi som Liedman en gång bekände sig till, så sågs massimmigration som ett sätt för arbetsgivarna att pressa ned lönerna. Det kanske var den enda rätta analysen av den ideologi Liedman med sådan iver bekände sig till. Om detta minns Liedman tydligen ingenting, om vi skall döma av hans artikel i DN.

Liedman skriver så här i sin artikel.

Men socialkonservatismen tjänar som en motivering för rasismen.  

Ett påstående som inte härleds av Liedman och självklart inte bevisas, trots att SD:s partiprogram finns lättillgängligt på nätet. Bakgrunden till Liedman påstående lär vara att SD förespråkar en restriktiv immigrationspolitik, precis som renläriga marxisterna fordom gjorde. En marxism som Liedman bekänt sig till större delen av sitt liv och som aldrig anklagades för rasism. Vidare skriver Liedman så här.

SD gräver fram en ideologi från tiden före första världskriget.  

Nu är det så att samtliga dominerande ideologier härstammar från datum innan första världskriget, även marxismen som Liedman bekänt sig till. Man undrar om inte Liedman uppnått den ålder där minnet blivit hm… väldigt selektivt. Vidare skriver Liedman så här.

Nej, demokrati är ett fungerande sätt att ha olika åsikter och ideal utan att råka i öppen konflikt. Men då måste åsikterna och idealen också få komma till tals. Så är det sällan i dag.

Jag gnuggar mig i ögonen, detta är höjden av parodi. Liedman har större delen av sitt liv propagerat för proletariatets diktatur, inte demokrati. Nu skriver han alltså i DN om hur demokrati skall fungera. Det är inte sannolikt att jag och många andra väljer Liedman som läromästare i detta styrelseskick.

Liedman skriver kritisk om det han kallar ”New Public Management” (NPM) och det är riktigt att SD inom en del områden som skolan varit kritisk till detta. Däremot har SD inte någonstans talat om de ”röda stugor” i sin folkhemsideologi som Liedman lite föraktfullt försöker måla upp som SD:s ideal. Det är inget fel på röda stugor, men de flesta inom SD förstår att ett folkhem i dag måste bli en modern variant av den gamla modellen där de flesta fortfarande kommer att bo i städer och pendla till sina arbeten. En vision om ett modernt folkhem måste självklart vara realistisk och ta vår tid som utgångspunkt. Vi kan inte och vill självklart inte trolla bort datorer och mobiltelefoner. Dessutom fanns det baksidor med det gamla folkhemmet som vi självklart inte vill ha tillbaka. Till sist tar vi med detta av Liedman.

Med ett idylliserande samhällsideal ska fler än bara de renodlade främlingshatarna luras in i fållan. 

Varje parti bestämmer självklart själva vilka visioner och vilken modell av ett framtida samhälle de vill arbeta för. SD har valt att inte ansluta sig till visionen om ett mångkulturellt samhälle, ett samhälle som alltmer börjar visa sina brister och baksidor. Det räcker tydligen för Liedman att man tillbakavisar den mångkulturella visionen för att begrepp som ”idylliserad” skall plockas fram. ”Surt sade räven” ligger väl närmast till hands här. Är det något som "idylliserats" i dagens medier så är det den mångkulturella visionen. Senast var det en rapport från OECD där det uppenbart felaktigt påstods i både DN och andra tidningar att Sverige tjänade ekonomiskt på vår immigration. Ett påstående som vederlagts av både Tino Sanandaji och docent Jan Tullberg. Där både DN och SvD dessutom vägrat ta in en replik från Tullberg. Vad är detta om inte grov "idyllisering"?   

Självklart består SD inte av en samling ”främlingshatare”. Vi i SD reser och tar del av andra kulturer lika mycket som sympatisörer av andra partier. Att vi skulle vara fientliga till ”främlingar” är i det närmaste ett barockt påstående, då många av dessa ”främlingar” dessutom nuförtiden är medlemmar i SD. Däremot påstår vi att det är bättre, mera logiskt att hjälpa 100 människor i närområdet med mat, vatten och säkerhet än att låta en person, som dessutom har resurser att betala en människosmugglare, flytta till ett utanförskapsområde i vårt land. Dessutom väntar ofta ett liv i arbetslöshet och alienation för de som vi tar emot. Är det något ord Liedman borde förstå är det just alienation. Det är ett ord han ofta själv använde på den tiden han öppet erkände sig till proletariatets diktatur. 

Hymn till en döende civilisation

Romarriket omfattade större delen av Europa, Nordafrika och en del av Västasien. Romarriket är en av de stora välden i välden som varat längst, i cirka 600 år. Romariket förföll steg för steg. Orsaken var förmodligen inre stridigheter samt själviskhet och girighet hos de enskilda makthavarna i det väldiga riket. Det finns ett gammalt ryskt ordspråk som säger att en fisk alltid ruttnar vid huvudet först. Det menas att det samhälleliga förfallet alltid börjar i toppen, hos eliten och makthavarna, för att sedan sprida sig nedåt.     

Andra väldiga härskardömen har rönt samma öde, av samma orsaker. Vi börjar se tydliga tecken på att den västerländska civilisationen börjar luckras upp i kanterna och denna uppluckring är också tydlig i vårt svenska samhälle. Kanske att tendenserna är speciellt tydliga just i Sverige. Självklart kan olika tendenser beskrivas både i positiva och negativa ordalag, beroende på vem som beskriver verkligheten. Att det inte längre är självklart att våra lagar skall följas och att brott mot dessa beivras skulle när jag växte upp beskrivas av alla, som ett mycket allvarligt samhällsproblem. Så är inte längre. Man kan beskriva detta som ett utslag av medmänsklighet, som i fallet med vård åt illegala immigranter. Men det som inte tas med i beräkningen är de långsiktiga mycket allvarliga negativa effekterna för vårt samhälle, som att vården eroderas för alla skattebetalare och att laglydigheten urholkas inifrån. Varför skall människor som arbetar och betalar skatt följa lagen när andra inte behöver det? 

Senatus Populusque Romanus

Vi ser andra tecken på samhällets erodering. Vår sjukvård klarar av mycket avancerade operationer och kan rädda liv där det fordom var omöjligt. Nu börjar dock kostnaderna slå i taket och tillgängligheten blir allt mer problematisk. Vi tvingas också konstatera att vi har lägst antal vårdplatser i västvärlden. Antalet feloperationer och slarv ökar också alarmerande mycket. Samtidigt som vi har denna utveckling röstar alltså riksdagen igenom vård till dem som befinner sig här illegalt och kanske har fått avslag på sin asylansökan av världens kanske generösaste asylsystem. 

Ett hett samtalsämne är den svenska skolan, där Sverige hela tiden halkar efter övriga västvärlden och flera asiatiska länder. En förklaring är att vänstern från 68-rörelsen lyckades besätta viktiga positioner i t.ex. Skolverket och politiska nyckelposter. Utbildningens för-flummning har nu gett tydligt utslag. Lärarnas auktoritet har minskat och föräldrar med oregerliga barn har satt agendan i klassrummet. Spiken i kistan var skolans kommunalisering, orkestrerad av Göran Persson. 

Allmän samhällsservice som posthantering har lagts ut på entreprenad. Det fungerar på de flesta orter ganska bra, med vissa glesbygdsregioner har drabbats negativt. Alltfler banker har slutat med kontanthantering samtidigt som de avvecklat bankomater i råndrabbade utanförskapsområden. I stället för att sätta de kriminella bakom lås och bom så avvecklar vi kontanthanteringen, liksom vi hugger ned växlighet för att förhindra våldtäkter etc. Kanske är sådana åtgärder kostnadseffektivare. Kolumnisten Rolf Gustavsson (SvD) beskriver här ett ”tjänstesamhälle utan tjänster”.  

Infrastrukturen anpassas inte efter befolkningstillväxten, vi ser det dagligen i Stockholms transportsystem. Dessutom har stora delar av den kollektiva trafiken lagts ut på entreprenad varvid ett jättelikt underhållsbehov uppstått. Att syssla med underhåll ger ju inga direkta vinster för aktieägarna och hela systemet fallerar. I själva verket så är vårt tågnät i ett så ett så stort underhållsbehov för att få det i bra skick, att samhället har små möjligheter att klara av det ens på lång sikt. Vi talar här om riktigt stora kostnader, som naturligtvis aldrig offentliggörs. Ulf Adelsohn, f.d. styrelseordförande SJ tvingades avgå när han försiktigt snuddade vid problemen.     

Kriminalpolitiken ser ”verklighetens folk” på med ohöljd bestörtning. Unga kriminella misshandlar Carl-Erik Cedvander genom att bl.a. sparka honom när han ligger försvarslös, vilket medför svåra men för livet. Orsaken är att Cedvander sagt till ungdomarna när de bråkat med hans hund. Straffet blev samhällstjänst för detta synnerligen grova och råa brott. Ett straff anpassat för vårt gamla folkhem, där alla lydde gårdens satkärring. Här är bristen på förståelse total mellan den allmänna rättsuppfattningen och påföljden. Den är så total att inga broar kan byggas och det representerar också ett samhälleligt förfall.  

Brandväsendet har sänkt sina intagningskrav och sysslar med ren kvotering för att få en ”mångfald” i sin arbetskader. Att människors liv riskeras och förmodligen i en framtid går till spillo, är det ingen som tar ansvar för. 

Media är ju en av huvudaktörerna i den beskrivna utvecklingen. I Åke Ortmarks bok Makten och Lögnen står det så här på sid 555.

Ljunggren [Stig-Björn min anm.] spelar däremot fortfarande en ganska uppmärksammad roll i debatten, och jag finner till min sorg att han sätter vad man kan kalla nedlåtande etiketter på den journalistiska verksamheten i dess helhet. Vi som inbillat oss att vi har fostrats i en angloamerikansk tradition har lätt för att tala om ansvar, sanningslidelse, verifiering och oberoende. Sluta med det tugget, tycks Ljunggren mena, och han är inte ensam förkunnelsen. Det finns ”en gammaldags syn” på journalistik som man bör undvika, anser Ljunggren. Enligt det förlegade synsättet har medierna ”ett vardagsbaserat vetenskapligt samhällsuppdrag” som går ut på att journalister ”efter bästa förmåga [ska] skildra verkligheten”. Men det är enligt Ljunggren ”en nostalgisk syn” att medierna skulle kunna berätta ”hur omvärlden är beskaffad… Journalister är inte barfotaforskare, de jobbar i upplevelseindustrin. De får betalt för att underhålla … Konkurrensen gör att medierna inte speglar verkligheten utan snarare tillverkar den.”

Detta stämmer utmärkt väl med de slutsatser som avslutar denna artikel. Samhällets erodering har gått hand i hand med mediernas erodering och utvecklingen hänger självklart samman. Det är medierna som drivit på utvecklingen mot den paradigm vi vanligtvis kallar ”politisk korrekthet” och politikens emotionalisering. Till Ortmarks försvar skall vi säga att han tar avstånd från utvecklingen och deklarerar högtidligt att han vill fortsätta som ”barfotaforskare”. 

Samtidigt med denna utveckling ser vi en flora med alternativa nyhetskällor växa fram på internet. Typiskt nog så hårdnar tonläget från traditionell media och vissa samhällsdebattörer mot den alternativa median. Ett färskt exempel är den oerhörda ansträngning som gjorts för att koppla samman SD med Avpixlat, trots att något organiserat samarbete aldrig funnits och inte finns. Minns Ljunggrens uttalande ”att medierna inte speglar verkligheten utan snarare tillverkar den”, här har ni ett konkret exempel.  

Försvarsdebattörer och senare försvarspolitiker deklarerar att vi om några år (efter ytterligare upprustning) sannolikt kommer att kunna försvara en specifik ort i en vecka. Då krävs att fienden i god tid innan, helst på kontorstid, talar om var de kommer att sätta in sin stöt. Sätt detta i kontrast till den tid när jag gjorde militärtjänst. Sannolikt hade vi då kunnat hålla ett Sovjetunionen rustat till tänderna stången en viss tid. Även taget det samhälleliga förfallet i beaktande, är utvecklingen obegriplig, nästan bortom mänskligt förstånd. Om vår regering hade ersatts av ryska infiltratörer hade de sannolikt inte vågat rusta ned på detta sätt, av rädsla för att avslöjas som just infiltratörer.           

Vad har blivit bättre i vårt samhälle? Självklart har utvecklingen gått framåt på många områden. Den elektroniska utvecklingen har gjort enorma framsteg och underlättat både produktion av varor och kontakter mellan människor. Stora framsteg har gjorts inom avancerad medicin och rön om barnuppfostran. Funktionsnedsatta lever bättre liv i dag än de bara för några decennier sedan kunde drömma om. Tyvärr så hotar eroderingen av samhället på sikt även dessa samhälleliga framgångar. Men att bara måla utvecklingen i svart är heller inte trovärdigt.  

Vad är roten till vårt samhälleliga förfall? Vi har diskuterat detta tidigare och flera orsaker har nämnts. För att inte upprepa oss skall vi nämna en orsak som inte förts fram så ofta, nämligen politikens emotionalisering, där media drivit på utvecklingen. Fordom hade vi tråkiga, inte alltid medieanpassade politiker. Dessa makthavare förvaltade landet och grundade sina beslut på vad som var långsiktigt bra för hela nationen. Självklart kom en del människor i kläm vid sådana långsiktiga logiskt grundade beslut. När media och framförallt TV fick allt större makt under sextitalet kunde media lyfta fram enskilda fall och ställa den förvaltande politikern mot väggen. 

Framförallt TV fick sådan enorm genomslagskraft [se Å. Ortmark, Makten och lögnen] att politikerna var tvungna att anpassa sig till den nya tiden, där enskilda fall kunde avgöra en framtida karriär. En annan typ av politiker kunde också snabbt göra karriär. I stället för den tråkiga faktabaserade politikern kunde människor med faiblesse för dramatik och känslor i samband med enskilda händelser, göra karriär och snabbt nå maktens boningar. Media kunde snabbt profitera på enskilda personöden där det gick att väcka publikens känslor. Det hela blev en mycket ond spiral där hela nationens politik byggde på enskilda känslobaserade händelser. 

Det enda sättet för att hindra eller dämpa det nationella förfallet är att försöka vrida utvecklingen tillbaka. Beslut måste fattas på rationella grunder och inte medialt dramatiska enskilda händelser. Detta lär inte gå att göra utan att starka krafter tar fighten och konfronterar media och det politiska etablissemanget med den urspårade utvecklingen. Låt oss slå fast: Att styra och förvalta ett land på ett ansvarsfullt sätt kan aldrig bli en dokusåpa där det gäller att framkalla en och annan tår hos den intellektuellt mindre bemedlade publiken i deras respektive TV-soffor.  

Glädje och besvikelser – årets Politikervecka

Det sista jag upplevde under årets Politikervecka i Visby i var en fullständigt oplanerat händelse. Jag vandrade omkring och släpade på min resväska för att fördriva tiden fram till att jag skulle resa hem. Jag vandrade in i Almedalsparken och där på scenen satt Richard Jomshof och Maria Ferm. Jag hörde knappt vad de sade men snappade upp att Ferm uttalade ”allas lika värde”. Efteråt så hörde jag att de diskuterade vård till illegala utlänningar. Ferm pratar om att ge allt åt alla, även de som fått avslag på sin asylansökan i världens generösaste asylsystem. Detta samtidigt när jag näsan dagligen hör om medborgare som betalat skatt hela sitt liv och som inte får rätt vård på ålders höst, medborgare som mitt i arbetslivet fått slarvig vård så att de inte kan fortsätta sitt arbete, medborgare som inte själva har råd att laga sina tänder. Ferm och MP lever i en farlig drömvärld. 

Det första jag upplevde på väg till Visby var att en av våra någorlunda politiskt inkorrekta liberalkonservativa debattörer satt och sov i sin fåtölj. Ansiktsdragen verkade spända även i sömnen och det är en av de politiska samhällsdebattörer som trots ett deklarerande från Sverigedemokraternas immigrationspolitik jagats och hetsats av en politiskt korrekt åsiktsmobb. En åsiktsmobb som inte drar sig för att använda de mest smutsiga skrämselmetoder för att frysa ut och stigmatisera den som ger SD ett halvt rätt i någon enda fråga. Att samma mobb säger sig kämpa för humansim och ”allas lika värde” är en ironi som är så grov att Sovjetunionens paroller om demokrati bleknar. Vi noterar att den tysta majoriteten (den som inte får vara tyst) ändå är fullständigt knäpptyst inför mobbningsmetoderna. Hur länge skall denna odemokratiska mobb få hetsa med sin gälla röst och sitt långa, knotiga, anklagande pekfinger? 

Min andra upplevelse var när jag för första gången lade mig ner att vila på mitt rum. Telefonen ringer och David Baas ringer. Han frågar vad jag anser om en tråd jag startat på ett internt SD-forum, ett forum vi trodde var exklusivt för SD-medlemmar. Jag förklarar lugnt och behärskat att det självklart finns offentlig information och det finns intern information. Det handlar inte om någon ”dubbel politisk agenda” utan det kan vara allt från valstrategier till rena personärenden. Att detta skulle vara offentligt information är ju rent barockt, det förstår precis alla. 

Självklart måste vi stoppa läckor som skadar partiet och säljer information som kanske skadar anonyma medlemmar. Jag frågade Baas om han kunde logga in på forumet, varpå han svarade ”anklagar du mig…” varpå jag svarade, jag frågar dig om du kan logga in, får i så fall är det olagligt. Varpå Baas svarade, anklagar du mig… Varpå jag svarade, ”nej, jag FRÅGAR dig om du kan logga in… Baas, ”jag vägrar svara på frågor som rör mina källor. Jag, ”men du röjer ingen källa genom att svara på min fråga”. Etc. etc. Samtalet ledde inte någonstans, så vi beslutade gemensamt att avsluta samtalet. Till sist i denna fråga skall vi väl säga att det är troligt att Baas verkligen inte kan logga in, utan att en f.d. medlem som jag aldrig gjort något ont (mig veterligen) kopierat och gett trådarna till Baas. 

En mindre rolig erfarenhet är att SD inte blir bjudna att medverka på alla de seminarier och debatter som övriga partier blir. En del SD-ledamöter uttrycker tydlig frustration härför. Ett försvarsseminarium ordnat av SD:s försvarsseminarium blev inställt för att alltför många av deltagarna som inte var SD-märkta hoppade av. Ingen tror något annat än att det var av rädsla för stigmatisering som de anmälda deltagarna hoppade av. Återigen har den inhumana mobben styrt med rädsla och hot. Hur länge skall vi tillåta det? När ingen längre blir rädd faller hela deras terrorvälde som ett korthus. Ta det som ett tips.

Positivt är att Jomshof blivit inbjuden till en debatt ordnad av Lärarnas Riksförbund. Det känns faktiskt riktigt, riktigt bra. Den skall äga rum i dag torsdag. Bra initiativ av Lärarnas Riksförbund.   

Jag tittade som hastigast in i det säkerhetspolitiska tältet. Just då pratade Cecilia Malmström om de nya EU-reglerna. Jag hann bara lyssna en liten stund men det lät som att hela Europa skall ta emot jättemånga immigranter och asylsökande, vilket var jättebra. Tyvärr har en del länder motsatt sig Malmströms och Sveriges generösa politik, ganska många länder dessutom. Detta trots att de skrivit under exakt samma deklarationer som Sverige.  

Låt oss konstatera att fram till i dag, torsdag, så har samtliga partiledare presterat bättre tal retoriskt (om än inte alltid innehållsmässigt) än de två föregående åren efter valet 2010. Man misstänker att valet 2014 börjar brännas och att man lagt ned mer arbete på talen detta år. Låt oss snabbt konstatera att när det gäller Reinfeldts retorik mot SD så drar alltfler den slutsats jag själv gjorde för ganska länge sedan, att Reinfeldt hyser ett rent personligt hat mot SD. Enda gången Reinfeldt tappar sin mask av statsmannen är när SD kommer på tal. Det börjar bli mycket tydligt nu och jag säger det, det är pinsamt… det är pinsamt! 

Åkessons tal var som vanligt mycket bra och i år var tyngdpunkten de offentliganställda kvinnorna. Ett nytt begrepp myntades också, ”Sverigevänner i hjärtat”. Går vi efter publikreaktionerna bland medlemmar och sympatisörerna var nog Åkessons tal i topp, även om bedömningsmetoden kan tyckas en smula subjektiv. De ”objektiva” bedömningarna med SVT:s expertpanel kan helt enkelt inte stämma. Enligt den skulle de övriga partiledarnas tal vara mer än dubbelt så bra som Åkessons. Nu är det ändå vad folk ute i stugorna tycker som spelar roll, samma människor som skall rösta 2014. En retorikexpert jag pratade med dömde ut Åkessons tal för att retoriken borde vara lite mer subtilt gentemot målgruppen kvinnor. Själv tycker jag det är skönt att slippa svamlet om könsmaktsordning och den nämnda målgruppen kanske också tycker löften om heltidsarbete är bättre än Schymans eviga retorik om männens inneboende ondska.  

En märklig anekdot jag inte kan låta bli att undslippa mig är att Expo påstod att SVP stod och delade ut flygblad under Åkessons tal. Eftersom jag redan vet hur Åkesson ser ut tittade jag ut mot publiken 90 procent av tiden, medan jag lyssnade på talet. Jag visste exakt vad SVP och andra huligangrupper av olika kulör stod. Jag såg inte ett enda flygblad som delades ut under hela talet. Det kan ju ha skett perifert naturligtvis och rent logiskt kan ju SVP ha delat ut flygblad i Kneipbyn under Åkessons tal. 

Publiken under Åkessons tal uppskattas till 3300 vilket måste vara publikrekord. Fridolin drog utan tvivel fler åskådare under sitt tal. Dock hörde jag på flera platser i Visby och även på planet hem att ”jag går inte på Åkessons tal för att inte fylla ut publiken”. Jag förstod av sammanhanget att detta är personer som normalt går på alla partiledartalen. Eftersom jag hörde ungefär samma mening på vitt skilda platser av vitt skilda personer så verkar det vara en planerad och systematiserad strategi som spritts i omfattande kretsar. Det är självklart helt frivilligt att gå på partiledartalen men vi måste ta en planerad strategi med i beräkningen när vi bedömer storleken av publiken.  

Ett misstag vi ibland själva gör oss skyldiga till är att när det väl dyker upp människor hemmahörande i andra partier, så börjar vi debattera med dem och skall tvunget vinna diskussionen genom att genast dra alla argumenten. Detta stöter bara bort människor vi annars skulle kunna få intresserade av vår politik. Det är bättre att uppträda vänlig och artigt. Lyssna i stället för att själv prata är en regel som alltid går hem. Du har som regel en (1) replik på dig att fånga intresset, inte 100 inövade argument.   

En annan snabb reflexion är det förhållandevis enormt stora medieutrymme Schyman erhåller. Hon representerar faktiskt 0,4 procent av väljarkåren men medialt kunde man tro att det rör sig om det 20 dubbla. Det är stora artiklar i Almedalstidningar och TV. Dessutom säger hon absolut inget nytt (hon själv erkände det under ett tal på Donners plats) vilket gör det mediala utrymmet ändå märkligare. 

Jag reste ändå från Gotland med en varm känsla i hjärtat. Orsaken till det är alla trevliga möten med partikamrater från hela landet. Är du SD-medlem är du kamrat med SD-medlemmar från hela landet ögonblickligen. Det är en kamratanda som nog inget annat parti äger och som inga andra organisationer över huvudtaget är i närheten av. Det är en kamratanda de övriga partierna kan se på med avundsjuka och som inte kan kompenseras med ett bättre förhållande till media. Som exempel kan jag nämna att jag sista natten stod utan bostad. Jag packade ihop mina pinaler från det hyrda rummet, gick 150 meter och stötte på ett gäng unga göteborgare. Vips så hade jag ett nytt eget rum den sista natten. Denna kamratanda borde vi se som ledstjärna i partiet och den betyder mycket mer än utfrysning från seminarier och märkliga bedömningar från ”objektiva” experter. Därför åkte jag från Gotland med ett mycket lätt hjärta.