Vinnare i årets antirasttävling är...

Den prestigeladdade tävlingen ”Årets antirasist” har härmed avgjorts. Ställningen är enligt följande:

Andreas Malm: Roberth, Stig, Jorma, Rob och Milla = 5 röster.

Lodenius: Mikael, Skogman = 2 röster

Ulla von Essen: = 0 röster

Helene Lööw: Robsten, Folkfiende, Z, Tommy H, MS, Chrille, Jonny, Belinda och Säffle = 9 röster.

Kampen blev hård som alla ser, men vinnare är.... Helene Lööw. Hon kommer att äras med en mycket fin och elegant T-shirt med texten ”Robsten blogg” ”årets antirasist”. Utan tvekan kommer hon att bära denna T-shirt så ofta hon kan och gärna i offentliga sammanhang. Bli inte förvånade om ni framledes kommer att se Lööw i TV rutan bärandes denna fina trofé.

Det står fritt för alla att kontrollräkna rösterna samt korrigera mitt resultat. Det förefaller dock osannolikt att slutställningen skall kunna rubbas av någon enstaka korrigering. Om Lööw ställer upp på en fotografering vid överlämnandet av T-shirten så kommer dessa bilder naturligtvis att publiceras på denna blogg.

Ett stor och varmt GRATTIS Helene Lööw!

Men snälla Mona...

Jag brukar inte skriva om enskilda händelser eller artister nuförtiden, men jag kan inte låta bli att reagera på Sahlins artikel på Newsmill om Jacksons död. Den är märklig, Sahlins slutsatser är märkliga, hennes påståenden om Jackson förefaller obekanta för mig. Man undrar om Sahlin och vi andra (i alla fall jag) lever på samma planet. Det är slafsigheten i analysen av Jackson som egentligen är intressant. Är detta en analys värdig en partiledare och eventuell statsminister? Så här skriver Sahlin på Newsmill.

Jag har alltid en känsla av gillande och kärlek för de som inte verkar passa in. Som är anorlunda. Som trots omvärldens krav på likhet och symmetri, struntar helt i det. De som gör sin grej. Och får betala ett så högt pris för det.

Förutom stavfelet undrar man om Sahlin skriver om Sverigedemokraterna eller Michael Jackson. Det var Jacksons egen känsla av att inte passa in, med en massa märkliga operationer som följd, som gjorde honom, ähum... en smula unik. Vidare i artikeln står det.

Mannen som så många älskade att hata - eller mannen som så många hatade att älska. Jag vet att många såg honom som ett freak. Men jag känner mig säker på att Jackson betraktade hysterin runt honom med samma förundran och såg oss andra som freaks som inte ville ge honom en chans. Inte någon gång. Jag vet inte vad som är sanning eller lögn om alla underliga saker och anklagelser i hans liv. Och det tänker jag inte alls på idag.

Ingen artist blir väl älskad av alla. Med tanke på pedofilanklagelserna och hans lite märkliga operationer tycker jag nog Jackson kom undan relativt lätt. Vem kan begära att bli älskad av precis alla, det är ett orimligt krav. Sedan har Jacksons skivor sålt väldigt bra. Thriller är den skiva som sålt mest av alla någonsin. Kan man begära så mycket mer? Jag vill också säga att ”Thriller” är en väldigt bra skiva. När den kom var den t.o.m. banbrytande. Vidare i artikeln.

Fick han någon barndom alls? Är det konstigt om han inte ville växa upp? Är det märkligt om han ville konstruera en värld av godis, karuseller och fantasi?

Just här ger jag Sahlin godkänt, t.o.m. håller med henne. Sedan blir det värre, mycket värre.

Jag har, som så många andra, en märklig känsla av samhörighet och respekt för honom. Att vara älskad. Att bli hatad. Att bli älskad igen. Att åter vara hatad. Och riskera att tappa bort sig själv på vägen. Han verkar inte heller ha blivit bitter. Men isolerad. Konstigt? Inte.

Det som är konstigt är Sahlins sätt att uttrycka sig och hennes tankegångar. Läser hon detta igen tror jag t.o.m. hon ångrar sig och önskar hon aldrig skrev dessa rader. Jag kan i.o.f.s. föreställa mig vad hon menar. Vidare i artikeln står det.

Jag har alltid en känsla av gillande och kärlek för de som inte verkar passa in. Som är annorlunda. Som trots omvärldens krav på likhet och symmetri, struntar helt i det. De som gör sin grej. Och får betala ett så högt pris för det.

Ja just det Sahlin, skulle inte Sverigedemokraterna passa in där också lite grand? Du har väl inte visat de här känslorna av ”gillande och kärlek” så mycket hitintills, med de kommer kanske, vi får se.

Jag har själv sett Jackson som populär och älskad av en stor publik. Många vände sig emot Jackson när pedofilanklagelserna kom mot honom. Vi får hoppas att Sahlin ändå inte försvarar pedofili, vilket jag inte tror hon gör. Den som var missnöjd med Michael Jackson var Jackson själv. Han accepterade inte och var inte stolt över sitt ursprung, det var hans stora tragedi. Tvärtemot Sahlin tror jag Jacksons stora fiende var han själv, inte en oförstående allmänhet.

Artikel Newsmill

Populism – vad är det?

Sanna Rayman skriver i SvD en artikel om en annan artikel, nämligen den på Expressens ledarsida av Aron Lund. När jag nu skriver en blogg om detta blir det en blogg om artikel om en artikel, hoppas jag fått allt rätt där. Allt handlar om Göran Hägglunds tal i Almedalen där han uttryckte det många människor i detta land tänker om vår ”kulturelit” bl.a.

I korthet tycker Lund att Hägglund försöker fiska väljare med ”populistiska” metoder. Alltså Hägglund vände sig till missnöjda människor och tog tillvara på deras missnöje samt uttryckte vad dessa människor känner och tänker. Till saken hör då att Lund själv inte tycker som dessa missnöjda människor och inte delar dessa människors politiska agenda. Allt flörtande med en väljargrupp som inte Lund själv tillhör bli då ”populism”.

Sedan tar Lund det demagogiska grepp vi alla väntat oss, naturligtvis. Han jämför Hägglunds tal med det SD:s Almqvist fört fram, sedan pekar han på likheterna. Lund vill visa på likheterna mellan Hägglunds retorik och Almqvists och därmed stigmatisera Hägglund och de åsikter han förde fram. Tvärtemot vad Rayman säger kan man nog hitta betydligt fler likheter mellan allianspartier och SD än att representanter från båda hållen säger ”hej” på morgonen. Tittar man på SD:s skolpolitiska program så finns det många förslag som är väldigt lika de förslag som Folkpartiet har. Enligt det resonemang Lund för ägnar sig FP åt ren populism. Deras skolpolitiska program är både förvillande likt det SD för fram, samt sannolikt väldigt populärt bland stora missnöjda väljargrupper.

Det finns två nyckelord som Lund använder sig av i sin retorik, det ena är ”populism” och det andra är ”fiska i grumliga vatten”. Populism är enligt den betydelse Lund och andra debattörer ger ordet, att vända sig till missnöjda grupper och ta deras missnöje på allvar, samt att försöka få dessa människor att uttrycka sitt missnöje genom valsedeln på valdagen. Är det fler än jag som tycker detta är förvillande likt demokrati? Att ”fiska i grumliga vatten” är liktydligt med att vända sig till ganska stora väljargrupper som är missnöjda med den rådande politiska korrektheten. Ofta är denna väljargrupp konservativ och allmänt negativ till mångkultur, tokfeminism och HBT-frågor. Nu är ju detta med värderingar inget som är hugget i sten. Vi är rätt många som tycker det verkligen är att ”fiska i grumliga vatten” när politiker rättar in sig i ledet och upprepar dessa politiskt korrekta nyckelfraser som ett mantra. Göran Persson fiskade alltså i grumliga vatten när han ställde sig upp i riksdagen och med manlig pondus deklarerade att ”jag är också feminist”. Dock förlåter vi Persson detta, vi var ganska många som fick oss ett riktigt ”asgarv” för att prata stockholmska.

Länk SvD Rayman

Länk Expressen Lund

Demokratin är i fara

Svenska politiker och vår rikstäckande media pratar gärna om att demokratin är bristfällig i vissa delar av världen. I många länder råder det ren diktatur och de staterna kritiseras ju med rätta. I andra nationer så är demokratin mer eller mindre utvecklad. De nationer med ett demokratiskt styrelseskick som ändå har vissa brister kritiseras betydligt oftare än rena diktaturer, vilket kan tyckas märkligt. Det som sällan eller aldrig kritiseras är de tydliga brister som finns i vår egen demokrati i dag.

Inget demokratiskt styrelseskick kommer sannolikt att bli perfekt någonsin. Det finns alltid människor eller grupper av människor som kommer i kläm. Alla intressen går inte att tillfredställa på en gång. Det går inte ens att ta hänsyn till precis alla intressen och åsikter, det är praktiskt omöjligt. Men vissa brister i vår egen demokrati är påtagliga och oacceptabla. Vi har ett politiskt parti i dag som systematiskt utsätts för våld av de s.k. autonoma grupperna. Sverigedemokraternas medlemmar har gång på gång blivit utsatta för planerade aktioner från de autonoma grupperna. Våldet är utan allt tvivel politiskt motiverat. Förutom det rena våldet förekommer trakasserier och förföljelse. Det står dessutom klart att detta politiska våld påverkat valresultatet för SD negativt, främst i Stockholmsområdet. De politiska företrädarna för SD i Stockholm har inte vågat vara lika offentliga och öppna som i t.ex. Skåne. Detta är en mycket allvarlig inskränkning av vår demokrati.

Hitintills har de politiska företrädarna för våra nuvarande riksdagspartier inte markerat mot denna politiska förföljelse eller tagit avstånd från den offentligt. Inga krafttag har annonserats från politiskt håll mot det politiska våldet, det är tyst som i graven från våra valda företrädare. Detta trots att riksdagspartierna själva blivit utsatta för politiskt våld. Folkpartiet har attackerats av RF inför EU-valet bl.a. Vi har de oerhört tragiska morden på Anna Lindh och Olof Palme som borde fått våra politiska företrädare att vakna på allvar och med fasthet ta ställning mot politiskt våld och förföljelse. Inte ens dessa förfärliga händelser har fått vår sovande riksdag att vakna.

Media i Sverige har inte varit tyst, det vore fel att påstå. De har rapporterat om händelser och överfall. Senast rapporterades det om rättegången mot de tre flickor som attackerade Martin Kinnunen och hans flickvän. Dock har vi inte sett någon ledare som med kraft tar avstånd från denna politiska förföljelse som sker i vårt eget land just nu. I bibeln, Lukaskapitlet står det ” Huru kommer det till, att du ser grandet i din broders öga, men icke bliver varse bjälken i ditt eget öga?”. Dessa rader är passande när våra politiker i riksdag eller regering väljer att inte se de uppenbara politiska brister vi har just nu i vårt eget land, men gärna kritiserar demokratiska brister i andra länder.

I det senaste EU-valet röstade 3,3 procent av väljarna på SD, resultatet väntas bli betydligt högre i nästa års riksdagsval. En stor del av Sveriges befolkning tycker alltså inte som de sju riksdagspartierna i några viktiga frågor. Ingen politisk förföljelse kan någonsin ändra på detta faktum. Om inte media och våra rikspolitiker vill kännas vid det demokratiska underskott som just nu finns bland väldigt stora delar av befolkningen så måste vi tvinga dem till detta. Vi måste påtala detta så ofta vi kan, skriva om det och prata om det med våra vänner och arbetskamrater. Vi måste få dem att till slut skämmas, detta för att få en varaktig förändring.

Länk DN vittne

Länk DN extremister

Länk DN Kinnunen

Länk SvD Rent till vänster

Vad skall Sverige göra med folkmördare?

I en ledare på DN så tas frågan om den 53åring från Rwanda som misstänkt för mord på 25 personer upp. Ledarredaktionen tycker att det är riktigt att återlämna mannen från Rwanda till sitt hemland för rättsskipning. Inte så förvånande så håller jag med om detta, med det tillägget att jag tycker det är självklart och att det överhuvudtaget blir en fråga är märkligt. Vad skulle Sverige ha gjort i stället? Låta mannen slippa rättslig prövning för eventuellt mord på 25 personer? Åtala honom i Sverige, långt från alla vittnen och från den miljö där det inträffade hände? I artikeln står det så här.

Bakom regeringens beslut ligger en prövning av Högsta domstolen. Justitieråden har prövat om det föreligger några hinder för utlämning enligt Europakonventionen och svensk lagstiftning. Och där är svaret nej. Av regeringsbeslutet framgår att dödsstraffet avskaffats i Rwanda, att det nybyggda fängelset håller ”acceptabel internationell standard” och att ingenting talar för att det förekommer tortyr eller omänsklig behandling.

Att inte föra mannen tillbaka till Rwanda för rättsskipning skulle vara oerhört förnedrande mot Rwanda och dess folk, speciellt tutsier som blev mycket illa drabbade under ”oroligheterna” i Rwanda. Det skulle vara att sätta oss själva på höga hästar och ge intryck av att de enda nationerna på jorden som kan åstadkomma rättssäkerhet är våra egna västerländska nationer. Ett beslut om att inte återföra mannen till Rwanda skulle med nödvändighet andas förakt för Rwanda och dess folk. Det märkliga är att det överhuvudtaget blir en fråga av detta. Att svenska Amnesti är emot en utlämning är nog inte mycket att orda om, de är sannolikt emot alla utlämningar till alla jordens nationer förutom våra närmaste grannländer. Det är ganska talande att när jag gick i gymnasiet en gång i forntiden så tog man Amnesti på allvar, det är få som tar denna organisation på samma allvar nuförtiden.

Länk DN

Länk DN artikel

Nu har jag fått svar

Jag undrade i en tidigare artikel vad föräldrarna till ungdomarna i de autonoma grupperna tycker om deras barns aktiviteter, speciellt de som använder grovt våld mot oskyldiga människor. Nu har jag fått svar, ett svar jag nog ändå inte ville ha.

I samband med rättegången mot de tre flickor som angripit Kinnunen och hans flickvän i går på Södertörns tingsrätt så uppträdde mamman till den huvudåtalade extremt olämpligt. Den huvudåtalade heter Rebecka Roos, hennes mamma heter Cecilia Roos och är ” Professor i dansinterpretation”, vad nu det är. Rebeckas mamma jobbar som professor på Danshögskolan och har även uppdrag från SIDA. Jag var inte själv närvarande vid rättegången då jag var tvungen att uträtta ärenden på en ort 11 mil från huvudstaden men bekanta till mig vittnar om att Cecilia Roos skrattade under i princip hela rättegången, samma rättegång där hennes dotter står anklagad för att ha slagit ned en kvinna samt sparkat henne när hon låg ned. Dessutom så gick Cecilia Roos, enligt samma vittnen, upp på åhörarläkaren och hälsade vänligt på medlemmarna i ”Revolutionär front” som satt där.

Läser vi på den hemsida från Danshögskolan som presenterar Cecilia Roos står det bl.a. så här.

Cecilia är konstnärligt ansvarig för Per Jonssons efterlämnade produktion. Hon har även gjort barnfilm och varit anställd som dansare och skådespelare på Stadsteatern och Dramaten.

Så Roos har gjort barnfilm, då får vi hoppas att de inte misshandlade kvinnor i dessa barnfilmer. Det skulle ju vara mycket olämpligt att visa för barn, jag hoppas att professor Roos förstår detta. Vidare står det i Roos CV.

Cecilia undervisar återkommande på Danshögskolan, Dramatiska Institutet och Svenska Balettskolan. År 2005 skrev hon magisteruppsats i ämnet dansinterpretation, "Dansarens blick-den inre och den yttre", på Stockholms universitet, Teatervetenskapliga institutionen. Hon har publicerat ett flertal artiklar i ämnet.

Vi hoppas att ”dansinterpretation” inte innebär konsten att på ett konstnärligt sätt sparka en liggande kvinna i ansiktet på det mest effektfulla sättet. Vad ”Dansarens blick- den inre och den yttre” innebär kan vi bara spekulera i. Blicken att måtta sparkar på de som tycker annorlunda så de gör mest skada kanske. Det sista jag tar upp i Roos CV är detta.

Cecilia har haft ett antal förtroendeuppdrag i bland annat Kulturrådet och Framtidens Kultur

Detta låter absolut inte bra, med tanke på de värderingar Roos verkar ha. Förtroende är direkt inte det man efter detta förknippar Roos med. Man undrar verkligen vilka tankar Roos har om ”framtidens kultur”.

Vi skall vara rättvisa och också säga att människor kan reagera märkligt i stressade situationer och hur en mamma beter sig kan i vissa situationer misstolkas om hon står under press. Men det våra vittnen sagt samstämmigt låter definitivt inte bra. Vi kan inte begära att våra barn skall handla bättre och klokare än vad vi vuxna gör, hur skall vi kunna begära det? Vi skall uppfostra våra barn i demokratiska värderingar och lära dem tolerans och humanism. Om vi uppfostrar våra barn att dem som har fel åsikter kan man behandla hur som helst, ja då står vi diktaturen mycket nära. Inom svenska skolan arbetas det intensivt med att föra ut demokratiska värderingar, men det arbetet är ju meningslöst om föräldrarna har en rakt motsatt agenda. Det intryck våra åskådare fick är närmast att Rebecka Roos mamma stödde dotterns beteende, detta är att missbruka den auktoritet vi har som vuxna.

Länk Cecilia Roos hemsida

Länk DN

UPPDATERING:

Jag vill för säkerhets skull påpeka att jag aldrig nämnt mamman till Roos om hon inte dragit till sig förvånad uppmärksamhet från flera ur publiken, det är trots allt dottern och inte mamman som står anklagad.

UPPDATERING 2:

Det verkar som om ungdomarna i Revolutionär Front vann. Kinnunen överväger att trappa ned sin politiska verksamhet efter den grova misshandlen. LÄNK