Efter Uppdrag gransknings program där ett TV-team avslöjat att imamer och olika moskéer inte direkt slaviskt följer svensk lagstiftning utan i stället accepterar en viss fysisk tillrättavisning av fruar samt månggifte, är reaktionerna från landets media helt förväntade. Ledarredaktioner som t.ex. DN:s tar avstånd från helt uppenbara lagbrott. Knappast ett varken förvånande eller vågat ställningstagande. Hur skulle de annars sätta ned foten? Värt att notera dock är att SvD i sin nätupplaga inte skriver något alls om gårdagens Uppdrag granskning. Ett mönster framträder där DN och SvD alternerar i sina ställningstaganden med en precision som är nästan kuslig.
Själva programmet bjöd för den systemkritiska delen av publiken inte på några överraskningar. Möjligen blev vi ändå överraskade av att en imam, inhyst i en sunkig källarmoské, utan att darra det minsta på stämman rekommenderade en kvinna att polisanmäla våld från hennes man. Just variationen av budskap från olika imamer var påfallande. Denna variation sträckte sig dock inte så långt som till månggifte, där rådde en nästan rörande konsensus bland imamerna. Vi väntar nu spänt på en initierad kommentar av feminismens främsta och stoltaste fanbärare, allas vår Gudrun Schyman.
I en tid när ingen vågade eller ville lyfta frågan om skamproblematik eller kvinnoförtryck i religionens namn så tog systemkritiska grupper och SD upp frågan. SD och andra immigrationskritiska grupper tog sitt moraliska ansvar när alla andra hukade i den politiskt korrekta snålblåsten. Den tiden är förbi. Nu börjar andra grupper alltmer ifrågasätta kvinnoförtryck i religionens namn och kulturellt betingad skamproblematik. Det rör sig främst om vissa liberala schatteringar samt kvinnor som själv levt under religiöst förtryck såsom Bahareh Andersson och Sara Mohammad. Även konservativa människor som annars står för en generös immigrationspolitik börjar så sakteliga vakna i frågan. Vi måste nu själva ställa oss två frågor. För det första, vem äger frågan om det religiösa/kulturella förtrycket och vem är trovärdigast att föra fram berättigad kritik? Lyssnar riksdagen mer på en representant för SD eller lyssnar de mer på Sara Mohammad?
Det är ju inte frågan om att SD eller några andra systemkritiska grupper skall ändra uppfattning om skamproblematik eller vägra svara på direkta frågor. Frågan är vem som skall gå i täten för dessa frågor. Det kan tyvärr vara så att systemkritiska gruppers tätposition i frågan om skamproblematik och kvinnoförtryck dämpar andra gruppers engagemang, eller gör den mindre verkningsfull. Bahareh Andersson skrev en gång i en artikel att hon inte ville bli sammankopplad med SD i frågan om skamförtryck -"ty de vill ju inte ens ha oss här". Andersson har egentligen helt rätt. Jag anser att vårt asylsystem skall reserveras för de som är allvarligt politiskt förföljda, så som det en gång faktiskt var tänkt. Är det någon som tror att alla de muslimer vi såg i gårdagens program hade fullvärdiga asylskäl? Exakt vem har de flytt ifrån? Är de förfölja av kristna minoriteter?
Efter gårdagens program, och framförallt innan programmet sändes så kunde man på Twitter och Facebook läsa en massa inlägg om hur muslimska grupper bryter mot lagen i sitt förtryck av kvinnor. Själv såg jag ingen kommentar om att vår (urvattnade) asyllagstiftning förmodligen missbrukats på det mest uppseendeväckande sätt för samma grupper. Dessutom är vår asyllagstiftning alltför generöst skriven. Utlänningslagens 4e kapitel paragraf 2a bör skrivas om eller tas bort helt så att Sverige kan ta ett rimligt globalt ansvar.
Självklart skall människor som redan fått uppehållstillstånd och anpassat sig till västerländska värderingar inte sparkas ut från vårt land. Detta är mest en orealistisk nidbild som politisk korrekta grupper försöker svartmåla sina politiska motståndare med. Att utvisa människor som är djupt rotade i både vår produktionsapparat och vårt samhälle låter sig helt enkelt inte göras. Dessutom är barnen till dessa immigranter helt eller delvis anpassade till vårt sätt att leva. Många gånger känner de sig helt främmande till ett liv på andra sidan jordklotet. Den skamproblematik vi ibland uppmärksammar är just ett tecken på detta.
Däremot är det dags att följa det informella avtal den politiska nomenklaturan hade med det svenska folket, om att ge asyl till de som var politiskt förföljda (någon folkomröstning eller ens en debatt har ju som bekant aldrig förekommit i frågan). Detta avtal gällde inte asyl av ekonomiska migranter eller en massa andra skäl som t.ex. naturkatastrof, sexuell läggning mm. Vi måste börja fundera hur vi kan hjälpa flest människor med de begränsade resurser vi ändå har i vårt land. Det är fullkomligt orimligt att lösa problem som inbördeskrig, svält eller allmän underutveckling genom att flytta hela befolkningar.
Länk DN
Länk SVT
Redan under SVT:s partiledardebatt kom frågan om arbetslöshet upp. Alliansen hävdade att den inte var så förfärligt stor, om man tog hänsyn till vissa faktorer, medan den rödgröna sidan självklart intog en annan ståndpunkt och hävdade motsatsen. Under en intervju med TT sade Reinfeldt följande:
Det är inte korrekt att beskriva Sverige som i ett läge med massarbetslöshet. Om man tittar på etniska svenskar mitt i livet så har vi mycket låg arbetslöshet. (...) Och utanförskapet har minskat.
I sak tror jag Reinfeldt har fel, utanförskapet (hur man nu definierar begreppet) har sannolikt inte minskat. Stormen i det s.k. vattenglaset rör självklart att vår statsminister råkade använda begreppet ”etniska svenskar” i stället för ”inrikes födda”. SCB:s statistik grundar sig av förklarliga skäl inte på ”etniska svenskar” utan på de mera klart definierade grupperna ”utrikes födda” samt ”inrikes födda”. SCB gör rätt då de sistnämnda grupperna är kristallklart definierade, medan den förra gruppen inte lika klart kan definieras. Detta sagt även med Maria Abrahamssons definition i åtanke (sagt i SVT:s nyhetsprogram 16 maj) en etnisk svensk är en person född i landet med båda föräldrarna födda i landet. Abrahamssons definition är förvisso en förenkling av begreppet.
Vi kan nog utgå ifrån att Reinfeldt slant med tungan en smula. Helle Klein framträdde i samma morgonprogram där Abrahamsson förtvivlat försökte lyfta fram grundproblemet, nämligen den höga arbetslösheten bland våra immigranter. Att Klein var upprörd in i själen rådde det ingen tvekan om, även om hon förvånansvärt väl lyckades lägga band på sin gälla stämma. Mikael Trolin går så långt i ett ”öppet brev” till Reinfeldt att han påstår sig känna sig ”mindre svensk” efter statsministerns uttalande. Trolin gör inte den självklara iakttagelsen att om det inte fanns någon ”svenskhet” skulle han ju inte kunna känna sig svensk alls. Men varför kan en sådan enkel felsägning orsaka ett sådant rabalder?
Klein gav i nyhetsinslaget själv en ledtråd till de upprörda känslorna. Hon sade att det var exakt samma sak som Jimmie Åkesson hade sagt (eller brukade säga). Vidare undslapp hon sig att de Sverigedemokratiska väljarna jublade när Reinfeldt nämnde begreppet ”etniska svenskar”. SvD:s ”Faktakollen” har faktisk en poäng när de säger att SCB inte gör sina undersökningar efter begreppet ”etniska svenskar”. Vi måste väl ta SCB på orden, de lär knappast ljuga rätt ut i media. Men Klein och ”hennes kompisar” (M Abrahamsson, SVT Nyheter 16 maj) har helt fel. Ingen jublade (även om några noterade det) från det Sverigedemokratiska lägret bara för att Reinfeldt sade något så självklart som ”etniska svenskar”, vilken planet bor Klein på? Om, jag säger OM verklighetens folk jublat, för att statsministern använt ett begrepp som vanliga människor inte ser någon konstigt alls med, vad hade det då sagt om debattklimatet i vårt land? Nu är det inte riktigt så illa, verklighetens folk jublade inte förrän Klein och hennes kompisar gick i taket och skapade en debatt som SD lär vinna sympatier på. Vi tackar för det Klein.
Ja, självklart skall vi vara ärliga (motstår frestelsen att skriva äääärliga som Strindberg i Röda rummet) och påtala det faktum att en del människor, möjligen undertecknad inbegripen, känner en viss skadeglädje över att vår statsminister får känna på den simpla demagogi som han själv så flitigt odlat. Men skadeglädje är en källa till glädje som skall nyttjas högst måttligt. Vi måste slutligen fråga oss, varför är detta begrepp så känsligt? Om Dilsa Demirbag talar om kurder (hon behöver inte ens tala om etniska kurder, men innebörden är just den, det förstår alla) så reagerar ingen. Neuding twittrar om att han vill bli kallad ”judinna” och inte bli nämnd med omskrivningar, - alla nickar förnumstigt. Ursprungsbefolkningen i Amerika gör allt för att inpränta deras ursprung hos det uppväxande släktet där, alla känner stor sympati för detta. Samma sak gäller aboriginerna i Australien. Samma sak gäller samer och romer här i vårt land. Helle Klein själv har ofta påtalat sitt judiska ursprung. Om Klein för känna samhörighet och gemensam med sin grupp, varför förvägrar hon då mig någon grupp att identifiera mig med? Jag har visserligen en morfars far sprungen från Grekland, men i det dagsaktuella ekonomiska läget vill jag hellre kalla mig svensk.
Länk SvD Faktakollen
Länk SvD Rayman
Länk SvD Trolin
På DN-Debatt går Ewa Björling ut i en artikel och påtalar de positiva effekterna av exporten för företag som anställer arbetskraft med utländsk bakgrund. Björling bevisar sina påståenden genom att referera till en undersökning gjord av två ekonomer. Undersökningen skall publiceras på Ekonomisk Debatt, men finns för närvarande inte upplagd på deras hemsida. Inte heller går det att hitta studien vid en sökning på internet. Undersökningen har döpts till "Mångfald främjar företagens handel" vilket kanske inte skvallrar om ett förutsättningslöst närmande av ämnet. Så här skriver Björling i sin artikel.
En procentenhets högre andel utrikes födda i arbetskraften ökar i genomsnitt exporten med nio procent.
Det låter helt otroligt att några anställningar plötsligt skulle öka exporten med 9 procent. Exakt hur skulle det gå till? Förmodligen är det så att om ett företag vill starta export till ett relativt exotiskt land, så är det nödvändigt med kunskaper om lokala förhållanden och vad som gäller i just det landet. Företag anställer då personer från landet för att få den nödvändiga kunskapen. Så långt kan man väl säga att Björling har rätt. Men det skulle ju inte öka exporten ett enda dugg med några ytterligare anställningar av arbetskraft med utländsk härkomst. Dessutom gäller det ju redan planerad export till länder där man i dagsläget inte har tillräcklig kunskap om lokala förhållanden. Vidare i Björlings artikel.
Den globala konkurrensen är fortsatt stenhård i kölvattnet av den ekonomiska krisen. Samtidigt brottas Sverige med en betydande arbetslöshet bland utrikes födda personer. Sverige är i akut behov av nytänkande för att bemöta dessa utmaningar.
Nej, Sverige är i akut behov av en annan immigrationspolitik. Ibland ser man inte skogen för bara träden. Vidare i artikeln.
Företag som handlar med omvärlden är mer produktiva och anställer fler.
Mer produktiva och anställer fler än vaddå? Försöker Björling säga att exportföretag anställer fler än importföretag eller företag som arbetar på den inhemska marknaden. Vad har det i så fall med ämnet att göra? Vidare i artikeln.
Ändå hindras många företag, särskilt små och medelstora, att handla med omvärlden på grund av för höga handelskostnader.
För höga handelskostnader har inte heller med ämnet att göra. Dessutom sitter Björling i regeringen. Det är regeringens ansvar att sänka handelskostnaderna (vad nu begreppet innebär). Vidare i artikeln.
Trots att utrikes födda personer har goda och inte sällan unika kunskaper om främmande marknader, lagar, normer, affärskulturer, politik, religion och språk i sina tidigare hemländer, tvekar många företag inför att anställa personer med utländsk bakgrund.
Jag tror helt enkelt inte på Björling här. Ett företag som skall exportera eller göra affärer med Kina anställer säkert en eller några kineser för att få den nödvändiga informationen. Något annat vore ju huvudlöst. Men däremot kanske samma företag, som skall handla med Kina, inte anställer horder av somalier eller irakier (om de inte råkar vara de mest kvalificerade som går att hitta). Till sist i artikeln.
Inom kort publiceras en ny studie som undersöker betydelsen av mångfald i arbetskraften hos närmare 7.000 svenska företag under en tioårsperiod (se faktaruta). Beräkningarna som är helt unika i världen visar att svenska företag som anställer personer med utländsk bakgrund signifikant ökar både sin export och import.
En studie som alltså inte går att hitta ännu och som enligt faktarutan bär namnet ”Mångfald främjar företagens handel”. Det är inte förtroendeingivande att en undersökning redovisar ett eventuellt resultat redan i det namn man ger samma undersökning. Det vore lika konstigt som att starta en undersökning om torsken minskar eller ökar i Östersjön och döpa undersökningen till "Torsken minskar i Östersjön". Man kan i sådana fall få för sig att undersökningen inte sker helt förutsättningslöst.
Jag vet inte om vi exporterar någonting till länder som Irak eller Somalia. Men självklart kan ett företag som tänker sig att exportera till exempelvis Kina ha stor nytta av några personer med stor kännedom om kinesiska förhållanden och kinesisk kultur (de har säkert en kultur, liksom Sverige). Men att det plötsligt sker ett enormt uppsving av exporten bara man anställer någon med utländsk härkomst, som Björling låter påskina, är närmast löjeväckande.
Med undersökningar kan man nog visa det mesta, men alla undersökningar skall självklart noga undersökas ur vetenskaplig synvinkel. Det gäller ju att kunna skilja på vad som är hönan och ägget t.ex. Är det så att företag som redan planerat en export till ett visst land anställer en människa därifrån, just för att få expertkunskaper? Är det på detta sätt (vilket är troligt) så innebär ju inte ytterligare arbetskraft med utländsk härkomst någon fördel.
Överhuvudtaget så finns det en ton av underskattning vad gäller företag från Björlings sida. Skulle inte företagarna själva veta vad som är bäst för sina företag? Dessutom finns det stora delar av världen som just inte exporterar något annat än sin befolkning och som inte importerar nämnvärt av något. I samband med att Lars Vilks ritade sina streckhundar så var det tal om att vissa delar av världen skulle bojkotta svenska produkter. Nu fanns det knappast några produkter att bojkotta. Vad jag minns på rak arm rörde det sig om några mejeriprodukter från Arla, som skulle kunna bojkottas. Det var inte direkt så att svenskt näringsliv skakade i sina grundvalar.
Länk DN
Länk Ekonomisk Debatt
Erik Helmersson tar på DN-Signerat upp ett brännande ämne vars tyngd knappast kan överskattas i dagens Sverige. Helmersson tar nämligen upp mediernas och journalisternas förhållande till sina läsare och befolkningen (och i förlängningen verkligheten). Närliggande undersökningar har visat att journalisternas partisympatier inte ligger i paritet med valmanskåren, utan mer ligger där vi alla trodde att de låg. En enig journalistkår slår samfällt tillbaka all kritik om att deras politiska sympatier skulle innebära något som helst demokratisk problem eller påverka deras trovärdighet. Helmersson menar att just detta unisona tillbakavisande och fullständiga förnekande av den kritik som riktas mot dagens journalistik, är det allra största problemet.
Helmersson låter också statsvetaren Ulf Bjereld komma till tals i sin artikel, samtidigt som Helmersson helt riktigt påpekar att Bjereld är en av de mest anlitade kommentatorerna i media. Bjereld har aldrig mörkat att hans sympatier ligger hos S. Däremot är det mer än uppenbart att Bjereld också är något av en mästare på att vinkla sina utsagor rent politiskt. Ändå fortsätter media att anlita denna dedikerade socialdemokrat som just expert och statsvetare. Företrädare för media kan självklart inte förstå att sådana här saker kan undergräva förtroendet för media. När det gäller journalisterna partimässiga preferenser i samband med förtroende skriver Helmerson mycket träffande så här.
Ställer man frågan till kåren lyder den egentligen ”Är det ett stort problem att många tycker som du själv?” varför det knappast är ett mirakel att svaret blir nej. Kanske hade samma personer reagerat annorlunda om Asps undersökning visat att 30 procent av journalisterna var Sverigedemokrater. Inte många skulle stå i kö för att försvara dessa journalisters yrkesetiska oklanderlighet när de rapporterade om flyktingmottagning.
Helmerssons stycke talar för sig själv och är inte i ett skriande behov av ytterligare kommentarer. Självklart förstår alla att det är ett ironiskt understatement när Helmersson skriver ”kanske hade samma personer reagerat annorlunda”. På tal om vänstersympatierna är inte det riktigt stora problemet att 70 procent av journalisterna ligger till vänster som många påpekat, utan att 56 procent av journalisterna tillhör V eller MP. Detta är inget annat än barockt! Att Sverigedemokrater starkt misstror media blir ur detta perspektiv snarast en självklarhet. Socialdemokraterna är i själva verket underrepresenterade bland journalistkåren med 14 procents sympatier från denna så märkliga yrkesgrupp.
Att det journalistiska förnekandet kan se ut på lite olika sätt är naturligt. På Journalisten.se skriver Helena Giertta så här:
Vi arbetar hårt för att få fram relevanta berättelser och hade det inte varit för journalister, så skulle vissa väsentliga sanningar om samhället aldrig ha kommit fram, som vapenfabriken i Saudiarabien, eller vanvården av äldre inom Carema. Världen krymper av att journalister är på plats och rapporterar.
För det första, det finns ingen svensk vapenfabrik i Saudiarabien.
För det andra så var de undertecknade avtalen angående Saudiarabien offentliga handlingar, som legat på riksdagens hemsida i flera år, undertecknade av samtliga dåvarande riksdagspartier.
För det tredje, läser man Dagens Samhälle så finns det starka indikationer på att hela Carema-skandalen är fullständigt felvinklad av media, och snarast ett medialt haveri.
Man kan som journalist inte mörka vissa väsentliga sanningar, för att de inte passar in i världsbilden, och ändå åtnjuta förtroende från allmänheten. Sedan spelar det ingen roll att man presenterar de sanningar som passar in i världsbilden eller är neutrala.
Fullständigt neutrala och oberoende journalister är en utopi vi aldrig kommer att få uppleva. Men när hela valrörelsen 2010 i slutskedet gick ut på att hålla ett demokratiskt parti utanför riksdagen, gick man definitivt för långt ur alla avseenden. Till sist av Giertta:
En del kommentarer verkar mena att bara de som har en kritisk inställning till invandring kan vara objektiva och sanningssägande journalister.
Så är det förstås inte.
Nej! Och jag vet inte ens om Avpixlat påstått det heller. Men det man kan begära är att den ensamma journalist som ändå skriver om immigrationens negativa effekter, varken blir av med arbetet eller uthängd i samtliga svenska medier som potentiell nazist och misslyckad abort. Kan Gierrta garantera detta? Bara för att bättra på journalistkårens förtroende?
Länk DN Signerat
Länk Journalisten.se
Länk partisympatier
Länk förtroende
Organisationen "Nej till EU" visar hur konsekvent svensk politik är när det kommer till immigrationsfrågan. Organisationen, som alltmer minskar i betydelse, har stolt deklarerat att de minsann inte vill ha något med SD att göra. Så här skriver de i sitt pressmeddelande.
Nej till EU klart tar avstånd från Sverigedemokraterna och andra främlingsfientliga och högerextremistiska organisationer: ”Vårt nej till EU är ett nej till främlingsfientlighet och ett ja till en human flyktingpolitik och ett demokratiskt och mångkulturellt samhälle."
Retoriken är ett infantilt upprepande av de floskler överheten i vårt land har anbefallt att vi skall använda oss av. Organisationen visar att den dessutom inte är en tvärpolitisk organisation utan en intresseorganisation för vänstern. Lite längre ned i pressmeddelandet står det följande:
Kongressen gästades av representanter för Vänsterpartiet, Socialdemokratiska EU-kritiker och Kommunistiska partiet, samt Folkrörelsen Nej till EU:s systerorganisationer i Danmark, Finland, Island och Norge.
Så organisationen gästades av Kommunistiska Partiet, tidigare KPMLr. Så chickt. Nej till EU anser alltså att ett parti som alltid förespråkat proletariatets diktatur som mer demokratiskt än SD. Dessutom råkar undertecknad ha ett mycket gott långtidsminne, även om korttidsminnet ibland fallerar en smula. KPMLr, har i alla fall under 70-talet förespråkat en restriktiv immigrationspolitik då de då ansåg att folkomflyttningspolitik enbart tjänade syftet att öka konkurrensen bland proletariatet och sänka lönerna för den arbetande massan. Nej till EU bör nog kontrollera de gästande organisationernas "brunröda" rötter innan de uttalar sina stolta deklarationer.
Så då säger vi adjö till denna organisation, som nog spelat ut sin roll i svensk politik.
Länk Nej till EU
Journalister missar inte ett tillfälle att på twitter påpeka det faktum att Peter Mangs, serieskytten lyckats plita ner några kommentarer på Politisk Inkorrekt. Vad man vill visa är oklart, eller så är det glasklart - "alla som är emot massimmigrationen är onda människor". Nu är det så att vår immigrationspolitik varken blir bättre eller sämre oavsett vad Mangs skrivit eller inte. Är vi dessutom helt säkra på att Mangs aldrig kommenterade på DN? Eller att Frida Metso aldrig kommenterade på PI?
Varför inte, för en gångs skull, diskutera själva sakfrågan - vår immigrationspolitik? Vilka är det som vi tar emot och varför? Vilka effekter får det för vårt land, ursprungsländerna och för oss på lång sikt? Finns det andra, effektivare sätt att hjälpa människor?
