Alliansens vallöften om utnämningspolitiken

Tommy Möller tar upp de vallöften Alliansen gav inför senaste valet angående utnämningspolitiken. Inför valet lovade flera företrädare för Alliansen att ändra utnämningspolitiken, det skulle inte längre vara slutna politiska utnämningar, Möller skriver,

- samtliga lediga tjänster till högre befattningar inom staten skulle utannonseras, kravprofiler skulle upprättas, insyn och öppenhet skulle sättas i främsta rummet för att garantera att man uppfyllde grundlagens krav på "förtjänst och skicklighet", berörda fackutskott i riksdagen skulle ges möjlighet att ställa frågor till de av regeringen utsedda kandidaterna etc.

Nu har Alliansen plötsligt bytt fot i denna fråga verkar det som, tjänster har tillsats på samma sätt som den gamla Socialdemokratiska regeringen gjorde. Borgerliga politiker som Odell tvekar nu om den "nya utnämningspolitiken". För mig var en ny utnämningspolitik det mest positiva vallöfte som Alliansen gav under hela valrörelsen. Att svika löftena om en ny utnämningspolitik är enligt mig att klockrent bryta givna vallöften. Vilka löften kan vi lita på i nästa valrörelse?

Möller skriver,

- Ett större problem är kanske vad detta betyder för det allmänna förtroendet för politiker. I ett forskningsprojekt om politikermisstron för några år sedan kunde jag se hur det bland människor med lågt förtroende för politiker fanns några tydliga mönster. För det första att politikernas strävan efter röstmaximering ansågs innebära att löften utfärdades som man aldrig tänkte genomföra. För det andra anfördes som skäl till misstron att de styrande upplevdes ta väl hand om varandra i ett "maktens brödraskap".

Att utfärda löften som man inte tänker genomföra, ens när man ger dessa löften, är enligt min moraliska kodex inget annat än lögn, nu vet vi ju inte vad de av valrörelsen uppvarvade politikerna tänkte när de gav sina vallöften, det får vi sannolikt aldrig veta. Det vi vet är vad de sade i valrörelsen och vad de gör nu. Att detta späder på politikerföraktet råder det väl inget tvivel om. Dels så innebär brutna vallöften ett minskat förtroende, dels så innebär ju själva utnämningspolitiken att detta förtroende minskas ytterligare och att vi kan börja tala om rent förakt. Är dagens yrkespolitiker intresserade av hur stort politikerföraktet är, eller har de rent av slutat att bry sig?

Länk DN

ᚴᛁᛘᛋᛚᚢᚾᚴᚦᛁᛦ