Hur ställa sig till arrangerade äktenskap?

Ja den frågan ställer sig socialborgarrådet Ulf Kristersson (m) och kriminalinspektör Kickis Åhré Älgamo som jobbar med denna problematik i sin vardag. Redan i artikelns början garderar de sig för de förmodade ropen om rasism som från vissa grupper lär komma lika säkert som ett brev från posten (förr i tiden, nu får i alla fall inte jag några brev från posten längre). Detta belyser det dilemma som vi skapat åt oss i vårt samhälle, väljer man att öppet prata om vissa problem så kommer anklagelserna om rasism, följden har blivit att vissa samhällsproblem länge har sopats under mattan. Detta problem börjar äntligen få en lösning i sikte, få människor bryr sig nämligen längre om den reaktion av anklagelser som kommer likt en betingad reflex från Pavlovs hund.

Författarna tar upp hedersmordet på Pela Atroshis och påpekar att inte mycket hänt sedan dess i arbetet mot hedersvåldet, inga klara riktlinjer eller tydlig strategi har presenterats. En av orsakerna till detta är det sannolikt rädsla för att över huvud taget ta i detta minfält av politiska värderingar som kan explodera i ansiktet på alla som försöker ta ut en tydlig linje i denna fråga, en annan orsak torde vara att detta verkligen är en mycket svår och komplicerad fråga för de som inte är uppväxta och socialiserade i denna kultur. Jag som själv bott i en invandrartät förort har aldrig kommit i kontakt med denna problematik, har aldrig hört någon prata om problematiken eller sett något av den. Det är betydligt lättare att se problematiken med arrangerade äktenskap för att få in någon familjemedlem till Sverige och kringgå vår lagstiftning.

I artikeln skriver författarna,

- Att få kunskap om hur stort problemet egentligen är och ser ut är en anledning till att Stockholms stad nu inleder ett omfattande arbete med att kartlägga och bekämpa hedersrelaterat familjeliv. En annan orsak är att mota de extrema krafter i grind som på helt olika vis utnyttjar diskussion: Å ena sidan de som hävdar att problemet knappt existerar och att vi som engagerat oss för de drabbade ungdomarna egentligen är rasister drabbade av kulturell fobi. Å andra sidan de som i praktiken säger att så här går det om Sverige fortsätter att ta emot invandrare. För alla oss som tror att Stockholms framtid snarare ligger i att bli en ännu mer internationaliserad storstad finns det starka skäl att bättre än i dag förena öppenhet för nya människor med tydlighet om de gemensamma regler som gäller här.

Om nu problemet knappt existerar så är ju en ökad tydlighet om vad som skall gälla här inget problem, då accepterar ju nya medlemmar i vårt samhälle de normer vi har utan knot. Frågan om hur många invandrare vi skall ta emot är ju överhuvudtaget inte kopplad till denna fråga, vi har alla en åsikt om vilken flyktingpolitik vi skall ha och hur den skall tillämpas oavsett hur just hedersproblematiken ser ut. Vad författarna menar med en "internationaliserad storstad" kan man undra. Jag var nyligen i Akalla och där lyste svenskar med sin frånvaro, de flesta människor var från något arabiskt land, butikerna var utländska och de språk man hörde människor prata förstod man inget av, det enda svenska i stadsdelen var tunnelbanan och husen. Om Stockholms framtid är att alla stadsdelar blir som Akalla så slipper man definitivt resa utomlands på semestern, det kanske är det som författarna tycker är så bra.

Vidare skriver artikelförfattarna,

- Varje gång skolan blundar för elevernas frånvaro i skolämnen som gymnastik och sexualundervisning eller från bad och skolresor - kanske för att slippa en jobbig konflikt med föräldrarna - abdikerar vuxna från sitt ansvar och stänger en av de fredade platser som dessa ungdomar har.

Jag håller med de två debattörerna men de som i första hand abdikerat från sitt ansvar är ju politikerna, det är de som sätter agendan och de som anger hur övriga instanser i samhället skall agera. Otydliga signaler från regering och övriga politiker gör det ju omöjligt för andra som jobbar skola och socialtjänst att agera och uppträde med auktoritet. Om politikerna abdikerar från sitt ansvar så blir det omöjligt för andra att ta sitt ansvar, huvudansvaret ligger på hög politisk nivå i första hand. Artikelförfattarna tar också upp detta med att rätt signaler måste komma från högsta politiska instans men de vågar inte riktigt tala ur skägget, de vill väl inte stöta sig alltför mycket med maktens boningar antar jag. Låt mig därför vara tydlig, de som verkligen abdikerat från sitt ansvar och som också har huvudansvaret är våra högsta politiker, inga andra. Det är våra valda politiker som skall visa vägen, som skall uppträda så övrig personal på skolor och socialtjänst känner att de har politiskt och lagligt stöd.

Till sist så skriver författarna,

- Att några kommer att uppfatta ett förbud mot arrangerade äktenskap som ett ingrepp i en kulturell sedvänja och högljutt ropa rasism kan inte hindra oss andra från att ta ungdomarnas parti. Barn och ungdomar har individuella rättigheter. I Sverige väljer man själv om och med vem man vill gifta sig.

Man anar den rädsla hos författarna som ligger och lurar i bakgrunden. Denna artikel är betecknande nog inte skriven av en politiker på riksplanet utan av en kriminalinspektör och en politiker på kommunal nivå. Bara genom detta faktum, att inga rikspolitiker skriver om problemet och att sådana här artiklar alltid kommer från andra på lägre nivå, visar just att våra främsta politiska företrädare faktiskt har abdikerat från sitt ansvar. De krav vi ställer på skolpersonal och socialtjänstemän har våra högsta politiker inte tagit, vi ställer högre krav på en lärare eller fritidspedagog än vad vi gör på våra ministrar. Till regeringens förtjänst skall i rättvisans namn sägas att Sabuni till viss del tagit bladet från munnen och försökt skingra de dimmor som legat runt denna problematik, men det är långt, långt ifrån tillräckligt. Jag kräver att vår demokratiskt valda regering visar vägen och tydligt talar om vad som skall gälla i dessa frågor liksom i andra frågor.

Länk DN

ᚴᛁᛘᛋᛚᚢᚾᚴᚦᛁᛦ