Sommarkoma

Jag finner det oerhört svårt att producera något på bloggen just nu. Dels är det väl den allmänna sommarkoman som uppträder i vårt land varje sommar, regering och riksdag ligger samfällt på någon strand i koma, journalister skriver om allt möjligt fullständigt ointressant o.s.v. Dels så har väl även jag till viss del drabbats av lite sommarkoma. Dessutom har jag haft lite annat att tänka på senaste månaden.

Tänker inte skriva något om FRA-lagen, ni kan vara lugna. Det finns en bra artikel om den på Sd-blogg. Nej jag tänkte slå ett slag för en bok jag nästan är färdig med. Det är Göran Häggs "Välfärdsåren". Boken behandlar perioden 1945 och till 1990. Det är en allsidig behandling av vad som hände i samhället och vad som hände på det politiska planet. Denna historiska period i Sverige är mycket seriöst behandlat och Hägg beskriver denna viktiga period med en frisk ärlighet som förvånar. Man får inblick i det politiska spelet, vem som drog åt vilket håll, och vad som låg bakom mycket av den välfärdsmodell som vi haft och som nu är på väg att monteras ner. Som seriös läsare får man en bakgrund av mycket av det som hänt i svensk politik och som lett fram till den situation vi har i dag. Tycker någon att detta är oviktigt skall ni inte läsa den och då är ni inte seriöst politiskt intresserad heller.

Jag har kommit fram till den smärtsamma uppfattningen att det inte går att skaffa sig en kunskapsmässig grund genom att enbart läsa pamfletter, bloggartiklar ( som då oftast bara bekräftar det man själv tycker i alla lägen) tidningar och annat lättsmält. Tyvärr kamrater, man måste skaffa sig någon slags kunskap att bygga vidare på. Tar vi Häggs bok så har systemkritiker oerhörd nytta av mycket av det som står i denna bok, mycket får sin naturliga förklaring i beskrivna historiska skeenden. Nu är Hägg inte en systemkritiker i egentlig mening, fast läser man boken noggrant så drar man faktiskt den slutsatsen att han just är en systemkritiker, utan att själv veta om det.

Sommartorka

I Göteborg har man gått ut med en enkät till alla kvinnor som är kommunstyrelseledamöter, totalt 50 stycken, 35 valde att svara. Enkäten som kvinnorna fick fylla i efter eget skön frågade hur de upplevde sin situation i förhållande till sina manliga kollegor, om de blev trakasserade, utsattes för sexuella övergrepp o.s.v.

Man förmodar att de 15 mest nöjda inte valde att ens fylla i enkäten. De övriga kvinnorna påstod i hög grad att blivit utsatta för "ovälkomna närmanden", sexuella trakasserier eller kränkande yttranden. Många har tydligen upplevt att deras åsikter inte tas på allvar för att de är kvinnor. Så här står det i DN.

Kvinnorna vittnar också om att det är viktigt att anpassa sig för att tas på allvar, till exempel genom att ta i när de talar och att de måste använda männens ordval.

Det kan säkert ligga något i det en del av dessa kvinnor framför, men precis alla förstår att hela enkäten är ytterst subjektiv och kan tolkas på miljoner sätt. Hur många män t.ex. anser att deras åsikter inte tas på allvar för att de anses som politiskt inkorrekta? Hur många män från arbetarmiljöer anser att de måste anpassa sitt språk? Vilket spelar störst roll, klassbakgrund eller kön? Är inte det diskriminerande i sig att inte ge en enkät till männen i samma position? En sådan term som "ovälkomna närmanden" kan man också ifrågasätta, alla närmanden som avslås är ju på något sätt "ovälkommet" men den som gör närmandet kan ju inte veta det förrän han har gjort själva närmandet, får han som gör närmandet nobben så är det ju för sent att backa bandet och närmandet förs upp i statistiken för manliga trakasserier.

Det är väl inte fel i sig att göra enkätundersökningar, det kan fylla en viktig funktion. Men slafsiga enkätundersökningar som denna skall tjäna som internt material, om ens det, och absolut inte hamna i en rikstidning. Godtrogna människor som läser tidningen kan ju ta denna undersökning på allvar. På mitt jobb har vi också återkommande enkätundersökningar, så jag vet hur fel det kan bli. Återstår att göra en liknande enkätundersökning på DN så även personalen där får lite distans till dessa undersökningar.

Länk DN

En bra ledare

För en gångs skull har jag inget att invända mot en ledare i DN. Det är frågan om den omtalade FRA-lagen som dryftas igen. Ledaren frågar sig varför vissa liberala riksdagsmän skall ändra sig och rösta ned denna lag som de redan en gång röstade för. Vissa krav kan man faktiskt ställa på riksdagsmän, de är avlönade och frågan om denna lag har varit uppe på tapeten en ganska lång tid, varför röstade de inte "rätt" första gången? I ledaren står det så här om regeringens politik.

Ena månaden förkunnar den att vår säkerhet bara hotas av klimatförändringen och att vi därför kan nedrusta det traditionella försvaret. De som påminner om Sveriges geografiska läge och Rysslands nya styrka avfärdas nedlåtande som vilseledda av gammal rysskräck. Nästa månad motiveras FRA:s avlyssning med just behovet att följa den osäkra och hotfulla utvecklingen i Ryssland.

Jag har faktiskt också reagerat på denna paradox från regeringen. Nu har jag som enskild privatperson svårt att bedöma hotet från diverse enskilda länder. Jag tror dock att det största hotet mot vår nation vare sig kommer från klimatförändringarna eller Ryssland, utan det största hotet mot vårt samhälle är tokiga beslut och en vansinnig politik på vissa områden från vår regering.

Länk DN

Ett delat samhälle?

Skolresultaten i norra Botkyrkas skolor har en längre tid varit otillfredsställande. Elever som gått ut grundskolan utan godkända betyg har varit hög. Sabuni gick ut i DN och sade att 40 % av eleverna i de värst utsatta områdena gick ut grundskolan utan godkända betyg, samtidigt sade hon att norra Botkyrka hör till dessa områden.

Det är ingen lätt sak att åtgärda sådana stora brister i elevernas kunskapsinhämtning. Speciellt inte när vi har betydligt "lösare" och mjukare pedagogik än vad man har t.ex. i Finland. Samtidigt känner kommunens politiska företrädare att de måste göra något åt situationen. Siffrorna på icke godkända elever sprids över landet och drar en skugga över kommunens politik och företrädare. Så Jens Sjöström som är barn- och ungdomsnämndens ordförande i Botkyrka har gått i spetsen för att ämnesundervisning skall ske på elevernas hemspråk.

Det är inte lätt att förutspå hur skolresultaten kommer att påverkas av detta beslut. Om en höjning av elevernas resultat skall ske med denna åtgärd förutsätter det att eleverna kan sitt s.k. hemspråk bättre än svenska, det i sig förefaller märkligt när det rör sig om elever som i de allra flesta fall är födda i Sverige. Borde inte detta åtgärdas först och främst undrar man, och vad beror det på? Dessutom får man känslan av att vi slutgiltigt har gett upp om något som ens kan liknas vid en integration i dessa områden. Har vi slutligen accepterat ett delat samhälle?

Länk DN

Dags att rita om den politiska kartan

Normalt och fram till nu har vi föreställt oss svensk politik som i huvudsak ett val mellan de två blocken, vänsterblocket och Alliansen. Andra partier har betraktats med skepsis och en stor nypa salt, några andra realistiska alternativ än dem mellan de två blocken har inte funnits. Efter bl.a. SKOP:s senaste opinionsundersökning är det dags att revidera den gängse bilden av svensk politik, vi har fått ett alternativ.

Bakgrunden är att på 60 och 70-talet var det verkligen två rejäla alternativ mellan vänster och högerblocket. Allteftersom det viktigaste för respektive partistrateger har blivit att triangulera så stora väljargrupper som möjligt samtidigt som man måste hålla sig politisk korrekt för att inte få media på sig och för att blotta sig för motståndarna har de båda blocken rört sig in mot mitten. Viktiga frågor har man i princip varit ens om. Det är grundläggande frågor som EMU, EU, flyktingpolitiken, försvaret och pensionssystemet, i alla dessa frågor har väljarna i princip inte haft något alternativ att rösta på, alla riksdagspartier har varit överrens i dessa stora och viktiga frågor.

Göran Hägg beskriver i sin bok "Välfärdsåren" hur de två blocken i svensk politik stod mot varandra och erbjöd två klart olika alternativ i svensk politik. Mot slutet av sextiotalet och sjuttiotalet rörde sig det borgerliga blocket dock åt vänster p.g.a. Socialdemokraternas enorma väljarframgångar. Det var väl där utvecklingen började mot dagens system där det politiska systemet i princip havererat när det gäller ideologier och klara ståndpunkter. Medias makt har alltid varit stor och skall vara stor i en demokrati. Nu har det dock gått så långt att det är media som styr agendan i det politiska spelet, så var det nog aldrig tänkt att media skall fungera. Speciellt inte när media driver egna politiska frågor (flyktingpolitiken) som inte har något egentligt folkligt stöd.

Det demokratiska systemet var aldrig tänkt att fungera på detta sätt, att alla de stora riksdagspartierna gör upp sinsemellan i de stora politiska frågorna över huvudet på väljarna. Följden har blivit att rågången i svensk politik inte går mellan de två blocken eller mellan de stora partierna, utan mellan det politiska etablissemanget och väljarna, där media många gånger (men inte alltid) ställer sig på det politiska etablissemangets sida. Vårt demokratiska system har urholkats på ett sätt som ingen kunde tänka sig för bara 50 år sedan. Det är mot denna bakgrund vi skall se Sd: framgångar, trots den massiva kritik partiet får utstå från det etablerade samhället.



Länk DN

Nu får vi politiska friskolor också

SSU har kommit på den briljanta idén att starta en politisk friskola. Varför inte indoktrinera barnen under skoltid i den rätta läran? Vilken profil skall då denna friskola ha? Jo den skall betona allas lika värde, gemenskap och trygghet. Är det något den kommunala skolan är bra på är det att lära ut "allas lika värde". Det tjatas på varje sida i det nationella styrdokumentet, LPO94, om allas lika värde. Finns det något som det absolut inte behövs en friskola för att betona så är det just "allas lika värde". Hur lär man förresten ut "trygghet"? Under det omfattande socialdemokratiska styret har vårt land blivit allt otryggare att leva i, nu skall man alltså starta en friskola där man skall lära ut "trygghet". Vidare säger Anders Östberg, ordförande i SSU Södra Älvsborg, så här i DN.

Vi anser att kan man få starta religiösa friskolor bör man också kunna starta en skola på ideologisk grund.

Javisst, efter ett tag startar LUF sina friskolor. Därefter kommer alla de övriga partierna med sina friskolor. I en framtid består vårt skolsystem av en massa politiska och religiösa friskolor av allsköns inriktning. Det är inte en utveckling de flesta medborgare i detta land vill ha. Vi skall ha ett bra och sunt skolsystem som lär barnen att läsa, skriva och räkna, plus lite annat smått och gott. Vi går mot en utveckling där varje särintresse startar sin egen friskola för att redan från start skola in de små liven. Det är i grunden en utveckling som strider mot andemeningen i våra nuvarande styrdokument och vårt demokratiska fundament.

Länk DN