Något har hänt!

Är lite trött på att blogga just nu. Men när jag läser en nyinsatt artikel i SvD måste jag bara kommentera den. Först rubrikerna i nyhetsblocket, ”Vi behöver fler partier” samt ” SD större än Piratpartiet”. I artikeln ”Vi behöver fler partier” som vid visning har titeln ”Läsare ifrågasätter opinionsundersökning” redovisas läsarnas kommentarer. En kommentar som redovisas i artikeln ser ut så här.

Det blir SD för mig i nästa val. Det finns helt enkelt inget annat val. Har alltid röstat moderat, men tycker att moderaterna knappast skiljer sig från ens sossarna längre. De etablerade partierna måste våga ta upp frågan om invandring och inte vara så förbannat politiskt korrekta- det bubblar under ytan i Sverige", skriver Lillie.

Detta var absolut omöjliga artiklar för ett år sedan. SvD har svängt i sin politiska korrekthet, det är nog fastslaget nu. Förr eller senare skulle det hänt, nu står vi allstå där när en rikstidning gått över gränsen för det politiskt påbjudna. DN lär krampaktigt hålla fast vid den påbjudna politiska korrektheten. Henrik Brors är ju en ivrig försvarare av det politiskt korrekta i vårt land.

Man kan tycka att det är enkelt. Vi lever i en demokrati med yttrandefrihet och åsiktsfrihet. Vi tycker olika men vi har rätt att tycka olika och vi kan respektera varandra fast vi har olika politiska åsikter. Att just immigrationspolitiken skulle vara undantaget de politiska områden vi har tillstånd att diskutera och ha åsikter om i vår demokratiska stat är ju befängt. Jag lovar att respektera alla andra som respekterar min rätt att yttra mina åsikter. Detta gäller naturligtvis om vederbörande råkar ha en annan åsikt än mig, även i frågor som rör immigrationspolitiken. Det verkar som om SvD så sakta börjar närma sig min ståndpunkt.

Länk SvD ”Fler partier”

Länk SvD ”Större än...”

Låt staten ta över skolan

Det var Göran Persson som kommunaliserade skolan i vårt land. Jag förvånar säkert många när jag påstår att Persson faktiskt fattade en del bra beslut. Perssons sämsta beslut var dock att kommunalisera skolan. I den skånska orten Perstorp har politikerna beslutat att införa fyradagars vecka för årskurs 1. Det har inte förekommit på väldigt länge i Sverige att eleverna inte gör femdagarsvecka. Det strider mot grundskoleförordningen och förmodligen alla andra förordningar och lagar. Så här står det i DN när en lokalpolitiker uttalar sig om skolinspektionens beslut.

Naturligtvis har de lagen i ryggen, men det här är ju någonting som vi gör för barnens bästa och inte för Skolinspektionens bästa, säger nämndens vice ordförande Leif Andersson (V) till TT.

Man kortar ned arbetsveckan för barnens skull! Vem är det meningen skall tro på detta? Det är ytterst märkligt att lokala politiker bara kan strunta i Skolinspektionen. Det skall helt enkelt inte gå i en utvecklad modern rättsstat, att strunta i vad staten och lagen säger. Vi är på väg att bli en bananrepublik. Vidare så står det så här i DN.

Skolinspektionen har inga tvångsmedel till förfogande och Perstorpspolitikerna hoppas nu att kommunen kan bli ett pilotfall.

Jag hoppas också att Perstorp blir ett pilotfall. Ett fall som gör att regeringen överväger att föra över skolan till staten igen. Alternativt att regeringen inför lagar som gör att Skolinspektionen kan tvinga, med starka tvångsåtgärder, de lokala politikerna att följa de intentioner regeringen har med vår svenska skola.

Jag har full förståelse att kommuner vill spara när ekonomin går i botten. Det sista vi skall spara på är skolan och allas vår framtid. Det är ju enbart med kunskap vi kan konkurera på den internationella marknaden i framtiden. Skall vi då införa fyradagarsvecka i skolan? Det är fullständigt horribelt.

Länk DN

Alla är överens?

DN publicerar i dag en rapport från FSI, Forskningsgruppen för samhälls- och informationsstudier. FSI har låtit undersöka väljarnas inställning i hur de ställer sig till att göra besparingar på olika områden eller höja skatten. Det är med en braskande rubrik man konstaterar att ”alla är överens”. Som vanligt i svensk politik då tänker man, idealet verkar vara att alla tycker exakt likadant.

Redan i ingressen blir det dock ett klockrent faktafel, så här står det.

En majoritet av både borgerliga och rödgröna väljare säger nej till besparingar inom skola, sjukvård och ålderspensioner men kan acceptera fortsatta besparingar inom försvaret.

En majoritet av de borgerliga väljarna kan INTE tänka sig fortsatta besparingar inom försvaret enligt det stapeldiagram som DN själv publicerar. Det står siffran 41 vilket förmodligen innebär att 41 procent av de borgerliga väljarna tycker att utgifterna kan minskas. Ingen vill höja skatter så bara 18 procent tycker att man hellre kan höja skatterna än banta försvaret.

Alla utgifter måste ju i verkligheten finansieras. I verkligheten kan man också flytta pengar från en verksamhet till en annan. Man skulle t.ex. kunnat fråga om vi skall flytta pengar från vår kostsamma immigrationspolitik till försvaret eller skolan. Förmodligen är det helt riktigt när Joachim Timander säger detta i artikeln.

Men man kan inte tolka den här mätningen som att en majoritet av väljarna säger ja till skattehöjningar för att satsa till exempel på sjukvården. Det är mer en signal om hur människor prioriterar mellan olika samhällsområden.

Tar vi mätningen som en indikation på de viktigaste frågorna för väljarna så är i fallande ordning skolan, sjukvården, ålderspensionärerna och polisen de viktigaste frågorna för väljarna i båda blocken. Det enda som skiljer borgerliga väljare från de som röstar på vänsterblocket den att skolan är viktigare än sjukvården för de borgerliga väljarna.

Skolan är oerhört viktig för både borgerliga väljare och de från vänsterblocket. För borgarna den viktigaste frågan och för vänstersympatisörerna den näst viktigaste frågan. Ändå ser vi att skolan är ett av de första områden det sparas på i kristider. Skolan drivs i kommunal regi och rikspolitiker har heller ingen direkt makt över skolans finansiering. Det är ytterligare ett argument för att skolan bör föras över i statlig regi.

Som det är nu så satsar man på nya konsthallar i statlig regi medan man sparar in på barnens skolgång i kommunal regi. Kan inte politiker ta till sig vad väljarna tycker om prioritering av de olika politiska frågorna och verksamhetsområdena? Politiker från båda blocken har en tendens att satsa på övriga och obskyra projekt (för att själva hamna i historieböckerna möjligen) och spara på just de områden människor tycker är viktiga.

Att höja skatten är inte längre en framkomlig väg för att säkerställa vårt välfärdssamhälle. Vi har redan en otroligt hög skatt om vi mäter det totala skattetrycket så i framtiden återstår omfördelningar eller att försöka höja vår nationella inkomst.

Länk DN

Länk Diagram

Eberhard – Ingen tar skit- Del 2

Ett annat stycke i Eberhards bok är värt att citeras, om inte annat för det mustiga språket och slutsatserna som gränsar till det politiskt inkorrekta på allvar.

Uppror har människor gjort i alla tider. Men det är bara i stunder av välstånd som upproret blir självdestruktivt. Och i dagens samhälle fortgår tonårsperioden tills vi blir 40 år gamla. DET är unikt i världshistorien! För det verkar inte finnas något samhällsbehov att skapa vuxna individer. Åtminstone inte förrän samhället börjar bli alltför proppmätt på arbetslösa skådespelare, konstnärer och poeter som skall förverkliga sig själva. Åtminstone inte förrän barnen blir ännu mer vilsna för att de inte har en chans att lära sig vad det innebär att bli vuxen, eftersom de aldrig mött någon vuxen under 60 års ålder. Tonåringar har de däremot sett sedan spädbarnsstadiet.

Det som gör det ännu mer problematiskt är att tonårstiden i mångt och mycket är den institutionaliserade kränkthetens tid. Det är just under puberteten som man försöker hitta sin identitet. Det är då oerhört lätt att man definierar den utifrån att andra kränker en. Tonåringar söker status genom att sätta sig i respekt. Respekt handlar i många kretsar om att vara fruktad. Ju mer lättkränkt man är, ju större hämnd man utkräver, ju högre rang får man.

Ord och inga visor från David Eberhard. Joanna Rytel t.ex. är ett extremfall även i Eberhards berättelser, hon går utanpå det mesta. Det är väl bara i ”stunder av välstånd” en sådan människa inte skulle bli fysiskt utsparkad från vårt ack så toleranta land. Trots vårt relativa välstånd så tror jag ändå att vi börjar bli ”proppmätta på arbetslösa skådespelare, konstnärer och poeter.”

David Eberhard "Ingen tar skit i de lättkränktas land" sid 111.

Intressant skolexperiment

En skola i Mariefred, Gripsholmsskolan skall anställa rektor samt några av lärarna från Finland. Detta är ett led i att införa och prova delar av den typiskt finska utbildningsmodellen.

Pisa är ett något märkligt namn på en undersökning som mäter skolresultat i länder världen över. Finland har imponerat stort i denna undersökning genom toppresultat i viktiga kärnämnen. Skolfolk från hela världen har vallfärdat till Finland för lära sig av det Finländska skolsystemet. En nation har varit lite njugg till de finska resultaten, nämligen Sverige. Här har det knystats om kadaverdisciplin och annat. Så här står det i artikeln från DN.

Trots att barnen bara är sex år så ligger fokus redan på kunskapsinlärning snarare än sociala färdigheter. Det känns väldigt mycket ”skola”.

– Man blir lite förundrad. I Sverige kan långt ifrån alla hålla i en penna ordentligt som sexåringar och här skriver de redan, säger Ia Husberg, lärare på Gripsholmsskolan.

I Finland börjar de med ren skolundervisning tidigare än i Sverige. Det är en omstridd fråga hur tidigt man skall börja med undervisning. Det är inte självklart att den Finländska modellen är rätt i alla delar. En annan svår fråga är den sociala träningen som är viktig i vårt land. Det är förmodligen så att föräldrarna i Finland drar ett tyngre lass än de gör i Sverige vad gäller ”uppfostringsbiten.” Detta är en känslig fråga där man riskerar att trampa många på tårna, därav avsaknad av verklig debatt. Som det ser ut i dagens Sverige så måste vi förmodligen ha den sociala träningen till skillnad mot i Finland, som har andra traditioner och är ett homogenare samhälle med andra normer och värderingar.

Klart är att vi skulle ha mycket att lära av Finlands skolsystem och undervisningsmetoder. Lärarnas auktoritet är ett sådant exempel. Bara vi lade ”storebrorskomplexet” åt sidan och ödmjukt erkände att ett broderland faktiskt lyckats bättre än oss vad gäller skolan.

Länk DN

Sverige - de kränktas nation

Jag läser just nu David Eberhards bok ” Ingen tar skit i de lättkränktas land.” När jag läser boken så kan jag inte låta bli att skratta, det är så mycket man känner igen från vardagslivet och alla tidningsrubriker. Förmodligen har inget folk någonstans under någon tid av människans historia haft det så bra som dagens svenskar just nu. Ändå klagar vi och känner oss kränkta i en omfattning som aldrig förr. Skulle gårdagens människa känna sig kränkt lika lätt som dagens människa i Sverige så skulle de gått under. Så här skriver Eberhard i inledningen till sin bok.

Ordet kränkt är idag nyckeln till upprättelse. Inte från den som har förorättat oss, utan genom samhällets försorg. Om man är kränkt kan man ge igen med samhällets makt i ryggen. Därför gäller det att vara först med att bli kränkt, för om man inte hinner först kanske ens motståndare får all sympati. Vi ser det allt oftare i massmedierna. Missbruket av ordet kränkt blir aldrig tydligare än där. Det kan betyda förorättad, sårad, ledsen – men ofta ingenting. Bortsett att den kränkte får utrymme i pressen, för det betyder ju ändå något...

Om man googlar ordet kränkt får man drygt 350,000 träffar. Bakom dessa döljer sig allt från ren tortyr till coachingföretaget Communiceras definition på emotionell kränkning:

Vi definierar en emotionell kränkning när personer i vår närhet, avsiktligt eller oavsiktligt inte förser oss med den omtanke, omvårdnad och skydd som vi har rätt till.

Enligt en sådan definition kan man bli kränkt av att en ytligt bekant på gatan oavsiktligt inte lagt märke till en och därför inte hälsat. På nätet kan man följa den hätska debatten om seriefigurens Tintins kränkningar av svarta.

När jag i dagens tidningar läser om muslimer som känner sig kränka för att de kallats till samtal av SÄPO så besannas Eberhards tes igen. Det är frågan om muslimer som misstänks ha glidit åt det fundamentalistiska hållet. I stället för att bugga dem och spionera på dem har SÄPO alltså kallat in dem till samtal. Naturligtvis känner de sig djupt kränkta och för DN med sig fullt ut på denna djupa kränkning. Man undrar hur många människor i så fall DN kränker genom sina artiklar och skriverier. Vi kan påminna DN om att ord som ”rasist” och ”främlingsfientlig” kan uppfattas som kränkande om det används mot personer eller organisationer som faktiskt inte är något av detta.

Länk DN

Jag läser vidare i SvD om en kvinna som bytt kön, från man till kvinna. Nu måste hon skilja sig från sin fru för att få ordet kvinna inskrivet i sitt pass. Det är gamla regler som gäller fortfarande, vår riksdag och regering har inte hunnit med riktigt i lagstiftningen kan man tänka. Naturligtvis känner hon sig djup kränkt att hon inte får ordet ”kvinna” inskrivet i sitt pass. SvD är ju inte sena att hänga på den djupa kränkningen såklart. DN har ju en kränkning i sin upplaga så då måste SvD ha en djup kränkning de också.

Jag rekommenderar varmt alla att läsa David Eberhards bok ”Ingen tar skit i de lättkränktas land”. Jag lovar att en hel del fjäll kommer att falla från ögonen.

Länk SvD