Jimmie Åkesson har skicket ett öppet brev till landets chefredaktörer angående demokratiska principer, yttrandefrihet och tidningarnas demokratiska ansvar. Det är samma principer som jag många gånger skrivit om på denna blogg, principer som nästan aldrig följts. Det har också blivit bättre med tiden måste vi säga, men det är långt ifrån bra och demokratiskt. Eftersom brevet är ”öppet” publicerar vi det här i sin helhet med länk till ”my newsdesk” där det är publicerat.
Bäste/Bästa chefredaktör/ansvarig utgivare,
Jag skriver till dig nu med anledning av den kommande valrörelsen.
Det har sedan riksdagsvalet 2006 pågått en intern debatt bland de större medierna om hur de ska förhålla sig till Sverigedemokraterna. Slutsatserna tycks ha blivit olika, min analys är att vi som en följd av framgångar i val och opinionsmätningar syns mer idag men att det fortfarande äger rum en debatt om debatten. Vissa anser att vi skall exkluderas helt från det offentliga samtalet, andra att vi skall få vara med på samma villkor som alla andra och det finns också de som tror att en negativ särbehandling i medierna är Sverigedemokraternas biljett in i riksdagen.
Därför skriver jag nu detta brev för att ge en enkel syn på hur jag hoppas att mediebevakningen av Sverigedemokraterna kommer att se ut. Inte för att tala om för dig som redaktör eller utgivare hur du skall sköta ditt publicistiska uppdrag, utan för att uttrycka min förhoppning. Den är enkel, jag önskar se Sverigedemokraterna bli behandlade och bemötta på samma sätt som övriga partier.
Vi förväntar oss inte en större bevakning än vad som är rimligt i förhållande till vår storlek, vi förväntar oss inte avsaknad av den kritiska granskning som alla politiska partier underkastas i en fungerande demokrati och vi förväntar oss inte silkesvantar.
Det vi förväntar oss är att vi får synas i program, insändare och debattartiklar, att våra politiska förslag bereds samma utrymme som övriga partiers och att det också kan ske en debatt med våra politiska motståndare i en god demokratisk ton.
Det finns motståndare till oss som har anklagat oss för att söka en roll som martyrer som alla är emot. Det är enligt min uppfattning minst sagt magstarkt att anklaga oss för martyrskap för att vi öppet tar upp hur våra kampanjande medlemmar regelbundet blir misshandlade, hotade och överfallna och för att vi ber om möjligheten att synas på samma villkor som andra partier.
Vänsterextremister har i åratal saboterat våra möten, överfallit våra medlemmar och har även med grovt våld gett sig på ledande företrädare såsom vår pressekreterare och hans flickvän, samt vår ungdomsförbundsordförande. Detta har konsekvent tystats ner och bagatelliserats. Om det är martyrskap att adressera den verklighet mina partiarbetare och kollegor lever under så bär jag gärna det martyrskapet med stolthet, men det är ingenting jag öskar mig.
Det är också ett paradoxalt påstående då det är de som tidigare stängt oss ute och talat nedsättande om oss som nu anklagar oss för martyrskap. Jag önskar inte vara martyr. Jag önskar vara partiledare och ställa mitt politiska budskap mot väljarnas förtroende. Ingenting annat. Men det förutsätter en realistisk möjlighet att få kommunicera mitt budskap, på såväl redaktionellt utrymme som på reklamplats. Och det förutsätter att de pressetiska reglerna respekteras och att önskan om ett demokratiskt debattklimat är ömsesidigt.
Med detta sagt hoppas jag på möjligheten att på samma villkor som övriga partier få kommunicera mitt budskap till väljarna och i öppen och ärlig konkurrens få Sverigedemokraternas förtroende prövat. Jag tackar dig för din tid och välkomnar dig att ta kontakt med mig vid eventuella frågor.
Med vänliga hälsningar,
Jimmie Åkesson
Länk my newsdesk
I boken ”Göran Persson och hans värld” av Olle Svenning kan man läsa om en del riktigt intressanta saker i den politiska interiör som glimtar fram. Göran Persson var, om man skall vara riktigt ärlig, den sista av de socialdemokraterna som man kunde spåra något av den ”gamla” socialdemokratin, och är i sig en intressant politisk person. Ännu intressantare är inblicken i det politiska etablissemang man får i boken. Så här står det på sidan 85 i boken. Göran Persson betraktade sig som förföljd och misstänkliggjord av socialdemokraterna i Stockholm, från länet och från staden. Han tyckte sig iaktta hur särskilda socialdemokratiska familjer dominerade, särskilt i Stockholms län. Runt honom, i hans ämbete och parti, fanns deras företrädare, i statsrådsberedningen och i ännu högre grad på partiexpeditionen, på Sveavägen 68. Han litade inte på partiets högkvarter, Mona Sahlins mark. Visserligen hade uppgörelsen att välja honom till partiordförande och Ingela Thalén till partisekreterare fattats i samförstånd. Det ändrade inte hans skepsis mot partiets stockholmare. En av hans nära vänner i regeringen tyckte det var nödvändigt att hålla Persson underrättad: ”Du bör veta att det pratas skit om dig på Sveavägen”. Persson höll med. ”vet du, att det gått så långt att partiets tidning, Aktuellt i politiken, inte haft en enda artikel om mig, inte ett uttalande, inte en bild”, svarade Persson. Han höll säkert reda på sådant under den första tiden som ordförande. Partitidningen hade kopplingar till Mona Sahlins familj. Persson gick aldrig på en enda fest där han visste att partiets stockholmare skulle vara i majoritet.
Vi är väl några som undrat hur i all världen det kunde komma sig att Mona Sahlin med sina grodor, sina affärer och snedsteg kunde bli partiordförande. Fram skymtar ett komplicerat nät av intressen, falanger och rena familjeanknytningar. Visst, det skulle bli en kvinna också som partiledare, och de bästa och påtänkta tackade nej allesammans. Men man kan inte bortse från det informella nätverk Sahlin hade bakom sig, och som tydligt framträder i boken.
Vi minns Anders Isakssons bok ” Den politiska adeln” och den interiör vi får stifta bekantskap med på dessa sidor i Svennings bok bekräftar Isakssons slutsatser om en politisk adel som likt gårdagens adel hade sin makt genom arvet och familjeträdet. Det är några familjer i Stockholm som har en kraftig överrepresentation i de politiska partier som verkar i staden. Det finns ett nätverk av underförstådda överrenskommelser och agendor. Vi slåss inför valen men egentligen hör vi ihop mot ”röstboskapen”. Inte undra på att nykomlingar (nya partier) inte är särskilt välkomna att knapra på den kaka som redan i förväg är vikt åt det etablerade politiska skiktet.
En gammal kvinna och hennes man har blivit brutalt misshandlade på en parkeringsplats i Landskrona efter att mannen råkat tuta på en annan bilist. Historien är otäck och misshandeln var ovanligt rå på ett gammalt par. Det alla funderar på nu är vilken etnicitet gärningsmannen har. Vi nagelfar texter i tidningarna och TV för att hitta tecken på ”mörkning” och väntar ivrigt på nya uppgifter. Är det en gärningsman av utländsk härkomst så är det ytterligare ett tecken på förfallet och misslyckandet av vårt mångkulturella samhällsexperiment (som om vi behövde ytterligare ett tecken) skulle det vara en Sverigedemokrat så är det absolut högsta vinsten för ”antirasisterna”.
Ingen litar längre på tidningar eller TV, vi utgår från att de kommer att försöka mörka sanningen i möjligaste mån (svårt i dessa bloggtider). Ingen litar på våra rättsvårdande myndigheter och våra politiker. Systemkritiker och ”antirasister” gillar numera varandra inte mer än vad de olika folkslagen gjorde i det sönderfallande Jugoslavien och känner ingen som helst samhörighet med varandra. Folkhemmet känns avlägset, väldigt avlägset. Är ni nöjda Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt och Bengt Westerberg?
Det var ju länge sedan konst innebar en vacker tavla eller skulptur som man enbart kunde studera med upphöjd njutning. Numera skall ju konst och tillhörande kultur provocera, tänja gränser, få oss som publik att reagera. Konsten skall få oss att möta våra inre gränser, våra tabun och krossa våra fördomar. Ju mer provocerande konsten är, ju bättre är den. En man som kissar inför publik är stor konst som t.o.m. sponsras med pengar från skattebetalare. När Jesus framställs naken som homosexuell så når vår moderna konst sin absoluta höjdpunkt, om den inte nås när en ung man från konstfack filmar när en av skattebetalarna finansierad tunnelbanevagn slås sönder.
Just därför bli jag så mycket mer förvånad när Vilks stoppas från en konstutställning i snapphanarnas Skåne (egentligen inte naturligtvis). Motiveringen från arrangörerna är att de inte vill bli inblandade i debatten om rondellhundarna. Jasså de vill inte bli inblandade i en debatt? Hur var det nu med att provocera, att tänja gränser, att möta våra inre gränser och fördomar och allt annat vi matats med från konstvärlden när de genomfört någon upprörande ”performance” på skattebetalarnas bekostnad?
Är det månne så att Vilks rondellhund väckte debatt på allvar, inte den kvasidebatt om konstens roll i samhället som kanske är den bekväma och önskvärda debatten för vår kulturelit. Blir det debatt på allvar och på ”riktigt” vill man inte längre vara med. Då återstår frågan vem som verkligen behöver möta sina inre gränser och fördomar, publiken eller kulturetablissemanget.
Länk SvD
Då hade reaktionen blivit lite kraftigare för den politiker som är misstänkt för att ha misshandlat sin fru med en spiskrok. LÄNK
I en debattartikel på SvD opinion tar Gunnar Strömmer, ledamot i något som kallas ”Centrum för rättvisa” upp och analyserar begreppen demokrati och rättssäkerhet. Strömmer konstaterar att rättssäkerheten ofta inte ger samma opinionsmässiga fördelar som om politiker propagerar för rättstrygghet, alltså allmänhetens trygghet och skydd mot brott. Att det sannolikt beror på att rättstryggheten är såpass dålig i vårt land, i alla fall i en historisk jämförelse, reflekterar inte Strömmer över. Fallet Joy Rahman visar att rättssäkerheten är god men inte rättstryggheten. Att Rahman till slut kunde bli frikänd är mycket anmärkningsvärt. Vidare så skriver Strömmer så här i sin artikel.
Rättssäkerhet handlar till att börja med om formen: Lagar och regler ska ha kommit till på rätt sätt och vara tydliga. Beslut ska vara förutsebara. Lika fall ska bedömas lika. Dessutom måste en rättslig prövning ske inom rimlig tid.
Nu är det så att en del lagar har tillkommit för att politiker skall göra politiska markeringar. Sexköpslagen är från börja en markering av den feministiska rörelsen. De flesta människor var emot sexköp av moraliska skäl redan innan lagen, nu skulle det markeras mot männens svineri. En del lagar på jämställdhetsområdet saknar också folkligt stöd och strider mot det allmänna rättsmedvetandet, likaså en del diskrimineringslagar. Lagar som stiftas måste på något sätt vara i samklang med det allmänna rättsmedvetandet, i annat fall så urholkas trovärdigheten hos hela lagsystemet. Så här skriver Strömmer vidare.
I Sverige var oinskränkt folkstyre länge det enda värde som erkändes som sant demokratiskt. Men i dag är nog de flesta, åtminstone i teorin, överens om att respekten för individens fri- och rättigheter är ett minst lika väsentligt inslag för att vårt land ska kunna kalla sig en demokratisk rättsstat. Enskilda människor och minoriteter måste skyddas mot maktmissbruk och övertramp även om förgripligheterna har majoritetens välsignelse. Skyddet ska ytterst garanteras av oberoende domstolar.
Det var faktiskt klarare och enklare när demokrati formulerades enligt principerna om folkstyre, yttrandefrihet och åsiktsfrihet. Nu nämner inte ens Strömmer yttrandefrihet och åsiktsfrihet, i stället har han och andra fört in ”respekten för individens fri och rättigheter”. Yttrandefrihet och åsiktsfrihet är förhållandevis konkreta och absoluta begrepp, men vad innehåller egentligen ”respekten för individens fri och rättigheter”? Det kan betyda allt och inget och det kan betyda vad politiker bestämmer att det skall innehålla. Vilka fri och rättigheter menar Strömmer mer exakt? Vad är ”respekt” för dessa rättigheter? Man kan ju rent semantiskt respektera något i betydelsen ”lyssna på” fast man sedan tyvärr inte kan handla efter denna respekt, som i "jag respekterar vad du säger men tyvärr så är det enligt följande..."
Strömmer säger dessutom att denna ”respekten för individens fri och rättigheter” är MINST LIKA VÄSENTLIGA som folkstyret. Här är vi riktigt illa ute. Ett begrepp som politikerna kan ge godtyckligt innehåll alltefter vad som är politiskt korrekt skall alltså ges minst lika stor betydelse som folkstyret. Jag accepterar absolut inte ”Centrum för rättvisas” formulering av vad en demokratisk rättsstat skall innehålla. Det är en kraftig urholkning av verklig demokrati och ger politiker en oerhörd mycket större makt på folkets bekostnad.
För att skydda minoriteter räcker det med ett enkelt ”alla människor har exakt samma rättigheter och skyldigheter i vårt land”. Utökar man detta med religionsfrihet och vissa andra klara, konkreta friheter så skall inte några luddiga generella formuleringar behövas för att skydda minoriteter. Det är när minoriteter skall få rättigheter utöver de som majoritetsbefolkningen har som alla dessa luddiga generella formuleringar behövs.
Länk SvD
Jimmie Åkesson har skicket ett öppet brev till landets chefredaktörer angående demokratiska principer, yttrandefrihet och tidningarnas demokratiska ansvar. Det är samma principer som jag många gånger skrivit om på denna blogg, principer som nästan aldrig följts. Det har också blivit bättre med tiden måste vi säga, men det är långt ifrån bra och demokratiskt. Eftersom brevet är ”öppet” publicerar vi det här i sin helhet med länk till ”my newsdesk” där det är publicerat.
