Söndagskrönika - två samhällsrörelser jag saknar från min ungdom

Under min efterlängtade helgledighet var jag som vanligt ute och promenerade i solkskenet. Jag trivs med att vandra i våra baktalade nordiska barrskogar. När jag så når slutet på min lilla runda så ser jag i skogskanten en hel del skräp, jag reagerar instinktivt med avsky. Det låg t.o.m. en hel kasse full med sopor som någon besudlat vår natur med. Detta är ett helt nytt fenomen i de trakter där jag tar mina avkopplande promenader, det brukar vara kemiskt rent från skräp. Det har flyttat in nya invånare i nya hus från nya länder. Tydligen sätter dessa ivriga nybyggare inte samma värde på vår omhuldade natur som vi i ursprungsbefolkningen, vi som växt upp med "Håll Sverige Rent". Självklart har det inte med nationalitet att göra hur man förhåller sig till miljön, utan vad man fått lära sig av sina föräldrar och i skolan.

Det är egentligen inget märkligt med att vi i vårt land sätter en ren natur högre än på många andra håll i världen. När jag var barn fick vi redan i skolan stifta bekantskap med "Håll Sverige Rent". Någon "Levande Historia" fanns inte på den tiden och den skulle ändå inte behövts. Ingen tvivlade på förintelsen och ingen tvivlade heller på "allas lika värde", trots att inga statliga projekt av typen "Levande Historia" sjösattes och att skolböckerna frekvent använde ordet "neger". Nu har vi statlig propaganda i form av olika projekt som skall bibringa det uppväxande släktet elementära kunskaper, ändå tvivlar en del ungdomar på både förintelsen och andra saker vi tog för lika självklara som mjölk till maten (inget barn drack vatten till maten när jag växte upp). Ju mer politiska krafter satsar på att övertyga ungdomen, ju mer gror tvivlet. Det är inte mer hjärntvätt som behövs, det är något annat.  

Nu finns inte längre rörelsen "Håll Sverige Rent" ute i skolorna, nu när den verkligen behövs. Där en skogsväg eller annan väg slutar, där samlas det mänskliga avfallet. Människor orkar inte ta sig till närmaste sopstation, eller så vill de inte betala en löjligt låg avgift. Våra politiker tar inte problemet på allvar, de är fullt upptagna med att det uppväxande släktet får en demokratisk uppfostran, som skall garantera att de röstar på någon av de sju systrarna när de blir myndiga.  

Jag minns när jag och en kamrat bevistade en helgaktivitet med "Håll Sverige Rent" i lågstadiet. Vi skulle samla skräp och de snälla tanterna från organisationen hade lagt ut små papperspåsar med godis för att tjäna som en verksam morot åt oss inte helt idealistiska barn. Jag med medfödd otur i spel hittade ingen godispåse, det gjorde däremot min kamrat. Vi samlade en hel del skräp och min kamrat delade med sig av sin gottpåse på ett fullt godtagbart sätt. Tyvärr minns jag även att vi kastade en del godispapper (som vi alltså fått av "Håll Sverige Rent") direkt ut i naturen, - vi hade ju ändå plockat så mycket! Det spelar ingen roll att vi direkt efter skräpplockande återbördade en del skräp till naturen, vi lärda oss något likafullt. Vi lärde oss något som dagens barn inte lär sig, och som dagens vuxna inte verkar ha lärt sig. Dessutom verkade vi ha lärt oss något med modersmjölken som staten nu med digra projekt och ansenliga summor försöker lära det uppväxande släktet.    

Den andra rörelsen saknar jag ännu mer, betydligt mer. Det var ingen organiserad rörelse med tillhörande organisationsnummer (vad jag vet). Nej, det var snarare en strömning i samhället och bland alla våra politiker. Det hette att "Hela Sverige skall leva". Politiker från olika ideologiska plattformar stod och sade just att "Hela Sverige skall leva", detta med övertygelse och självklarhet. Det var en strömning i samhället, en allmän insikt bland alla våra politiker. Det var dessutom en insikt som vi nu har glömt bort, nu när denna insikt är mer nödvändig än någonsin. Nu när avfolkningen av landsbygden är mer utpräglad än någonsin och trängseln i våra storstäder manifest, ja då har våra politiker slutat att bry sig om att hela Sverige skall leva.

Trängseln på morgnarna i de allmänna kommunikationerna som distribuerar storstädernas arbetskraft är överväldigande. I Stockholm är pendeltågen och bussarna överfulla och sista biten in till stadskärnan är det ståplats som gäller. Fallerar kommunikationerna (vilket de gör ibland i dessa privatiseringstider) så uppstår ett kaos som närmast för tankarna till en engelsk undergångsfilm. Det saknas bostäder och ungdomar som gärna vill lämna det ibland kvävande föräldrahemmet kan enbart drömma om en egen bostad om de inte stått i någon bostadskö sedan innan födseln.

Här lekte jag som barn

Värst av allt är att alla de gröna ytor som karaktäriserat städer som Stockholm håller på att byggas bort, i den ständiga jakten på fler bostäder. Det gör ont i hjärtat när jag ser att de skogsdungar där jag lekte cowboy och indian som barn slaktas av illaluktande monster till grävmaskiner. Där skall de byggas ännu fler bostäder så att trängelsen i staden skall bli ännu värre och så att avfolkningen av landsbygden kan fortsätta obehindrat. Skall alla människor i vårt land bo i Malmö, Göteborg och Stockholm? Exakt vad är generalplanen? På mina återkommande cykelturer runt Stockholm har jag sett att man t.o.m. spränger bort vårt urberg av granit för att få plats med överdådiga villor. Nu får det väl för fan vara nog! Vem har gett byggnadslov för att spränga bort vårt urberg enbart för att kunna bygga en enda villa?

Urberget sprängs bort för en villa

Fredrik Reinfeldt sade inför valet 2010 att den som älskar Sverige skall inte rösta på SD. Låt oss då se hur ditt Sverige skulle se ut käre Reinfeldt. Vår befolkning bor och arbetar i storstäderna medan resten av landet är avfolkat och mest ser ut som om pesten dragit fram ännu en gång. I dessa storstäder har trängseln och överbefolkning gjort att all livskvalitet försvunnit. Grönytor och andningshål har fått ge vika för ännu fler bostäder. Privatisering av de allmänna kommunikationerna gör dessutom att hela kommunikationssystemet faller samman med jämna mellanrum. Är det detta vi skall rösta på?

Det finns en inofficiell nyliberal paradigm som säger att tillväxten måste ske i Stockholm. Tydligen har alla partier godtagit denna paradigm, utan att meddela sina väljare detta. Denna tes framförs ofta av nyliberala Stockholmsbaserade lobbygrupper som knappt sätter sin fot utanför huvudstaden om det inte rör sig om en exklusiv utlandsresa eller något årligt arrangemang i Båstad eller Visby. Vad exakt är det som gör att ett nytt företag inte kan etablera sig i Sundsvall, Norrtälje eller Helsingborg? Eller varför kan de inte etablera sig på rena landsbygden, nu när vi berömmer oss för denna nya informationsteknologi innehållande allt från bredband till satellitbaserad dataöverförning?

SD liknas vid galen hund av chefredaktör

Tidningen ”Dagens Samhälle” når en väldigt liten läsekrets, därför tänkte jag inte skriva något om chefredaktör Mats Edmans ledarstick i det senaste numret. Men nu är det tyvärr så att tidningen går ut gratis till förtroendevalda, andra politiker och politiska tjänstemän i vårt land. Det kan vara nyttigt och demokratiskt riktigt att allmänheten får en liten inblick i vilka publikationer vår politiska nomenklatura får sig till livs.

 Edman börjar sin artikel med att beskriva en film han sett. Filmen handlar om en stålverksarbetare som tydligen hyser patriotiska känslor, enligt Edman en typiskt inhuman människa. Dessutom använder Edman ett språk med vulgära ord som jag själv helst inte vill använda här av respekt för mina läsare, trots att dessa till överväldigande del inte är högavlönade politiker. Därefter gör Edman de klassiska liknelserna mellan patrioten i filmen och med politiker som hyser känsla och ansvar för den västerländska civilisationen. Dessa liknelser är i själva verket syftet med artikeln. Jag berömmer mig för att vara skribent själv så jag vet ju hur man bygger upp en associationskedja. Så här skriver Edman när han kommit till politikerna i sina associationer.

Ägna en stund åt ögonen på politiker som talar välartikulerat om ”massinvandring” och ”islamisering”. Precis som galna hundar ser man på ögonen när de är livsfarliga

Vi är allt fler som ifrågasätter vår immigrationspolitik, som i alla internationella jämförelser per/capita kan beskrivas som just ”massinvandring”. Nu vill en chefredaktör beskriva oss vilka noterat detta som galna hundar! Detta är en oerhört låg nivå på debatten och det ökar sannolikt både polarisering och hat i vårt samhälle. Vad det kan ställa till med har vi nyligen sett. Om jag bara bemöter en detalj i Edmans resonemang så kan vi ta detta med ”massinvandring”. När USA invaderade Irak (på rätt oklara grunder) så skröt Anders Lago med att Södertälje tog emot fler irakiska flyktingar än hela Nordamerika. Detta kallar jag ”massinvandring” och jag tänker fortsätta med kalla det just så. Vidare skriver Edman så här om sina mediala upplevelser.

Såg också ”Der Baader Meinhof komplex”, om vänsterterrorn i Tyskland på 1970-talet. Lika felprogrammerade, lika verbala, lika kärlekslösa.

Nu försöker ju politiska krafter ”programmera om” befolkning i vårt land med diverse projekt, detta för att alla skall tycka men framförallt rösta rätt. Att människor skall få ta del av fri information och tänka själva finns tydligen inte på agendan. Då skall vi ändå betänka att de som står för mångkultur och en ohämmad immigration har i princip hela vår medieapparat till sitt förfogande. Ja, vänsterterroristerna var verbala men de hade inte argumenten på sin sida. Därför ställde de aldrig upp på offentliga debatter då de visste att de skulle få det mycket svårt. Nu är ju läget snarast tvärtom. Vilka som är kärlekslösa eller inte skall nog andra än Edman bedöma. För det första så är han själv part i målet och varenda människa på jorden vill sannolikt beskriva sig själv som högst kärleksfull. För det andra så verkar inte Edman själv fylla upp rollen som ”kärlekens ansikte”, då har jag inte ens nämnt något om ögonen. Vidare i ledarsticket står det följande:

Dansk Folkeparti, Fremskrittspartiet, Sannfinländarna och Sverigedemokraterna står inte för våld och terror. Det räcker så väl med deras falskmyntarretorik. Med lögner, demonisering och språkbruk som vapen gödslar de främlingshatet på nätet medan partiledarna och deras fanjunkare, iklädda offerkoftor, numera får bidrag för att känna sig ”förföljda”.

Det är alltså ”falskmyntarretorik” när vi har åsikter om vår immigrationspolitik. För oss framstår vår immigrationspolitik lika vansinnig som vänsterns finanspolitik framstår för Anders Borg. I ett demokratiskt samhälle måste man få ha åsikter både om immigrationspolitiken likväl som om finanspolitiken, Edman får ursäkta. Vi har rätt om just immigrationspolitiken, men även om vi hypotetiskt hade fel har vi full rätt att hysa åsikterna, likväl som V har rätt till sin egen finanspolitik. Detta kan inte vara någon övermaga hjärngymnastik, speciellt inte för människor som vanligtvis berömmer sig för att vara så mycket intelligentare än de ”lågutbildade Sverigedemokraterna”.


Om det SD framför var lögner så skulle det ju vara lätt att påvisa det i öppna debatter. Nu gör Reinfeldt och hans fanjunkare allt för att slippa möta t.ex. Åkesson i en öppen debatt. Varför då? Är de rädda för Åkessons ögon? Annars är det någon annan politiker som brukar påstås ha hundögon. Vidare i artikeln så står det så här.

Minst 9 av 10 svenska väljare är demokrater och humanister. De förväntar sig fasthet, inte feg anpassning.

Är man demokrat så tolererar man att någon annan hyser en avvikande åsikt än vad man själv gör, det är grunden för all verklig demokrati, ett första demokratiskt test. Inte ens detta första test klarar Edman själv. Edman vill stigmatisera och förödmjuka de som vågar hysa en annan åsikt än vad han själv gör, i alla fall om man har fel åsikt i immigrationsfrågan. Enligt Edmans åsikt får vi säkert ha åsikter om nivån på A-kassan och andra liknande frågor. Viktiga frågor skall de som förstår sig på humanism och politik syssla med. De som har hög lön, bor på Södermalm eller i Stockholms innerstad och slänger sig med en fin titel. Sist tar vi med detta i den illustra artikeln.

Man tar debatten helt öppet, men ger inte efter eller kohandlar med partier med hat och förakt som drivkraft.

När Edman pratar om förakt så blir det nästan komiskt, hans eget förakt lyser igenom texten som en grön laserstråle. Edman pratar om hat, som "de andra" hyser, samt humanism, som han själv står för. Så ödmjukt! Humanism är någon som man skall visa i handling, absolut inte något man skall berömma sig själv för. Detta borde vara en dödssynd och bryta mot alla etikettsregler, inte bara i ”finare” kretsar.

Framför allt är Edmans humanism falsk. Humant är t.ex. att hjälpa de som håller på att svälta ihjäl i Somalia. I stället för att ägna oss åt falsk humanism genom att bedriva en ohämmad immigrationspolitik, som på lång sikt lär försvåra utvecklingen av vissa länder, så kan vi hjälpa så oerhört många fler med en vettig biståndspolitik. Det är inte människor som svälter eller ens är politiska flyktingar som vi ger uppehållstillstånd, det är uppenbart. Immigrationspolitiken har snarast sin grund i en grumlig vision om ett mångkulturellt samhälle och nedpressade lönenivåer än humanism. På SVT:s nyhetssändningar sade de i morse att det till stor del var Al-Shabab (tillsammans med torka självklart) som orsakat svältkatastrofen i Somalia. Jag anser detta vara inhumant, vad tycker Edman? Förmodligen säger han inget om detta då han är fullt upptagen med inhemsk stigmatisering. Jag vill ändå påpeka att det var SVT som nämnde Al-Shabab och inte något parti som Edman tycker sällsynt illa om.

Al-Shabab genomför ett inhumant förhör

Edman efterfrågar i sin något elitistiska tidning åsikter. Han uppmanar läsarna att E-posta sina åsikter till honom. Just därför lägger jag ut hans E-post här, fritt för alla att anmäla sina demokratiska åsikter. I begreppet ”demokratiska åsikter” ingår inte hot, hot om våld och en massa invektiv vill jag med skärpa påpeka detta. Håll stilen om ni till äventyrs har några åsikter att förmedla till chefredaktören eller någon annan på tidningen. Man behöver ju inte bekräfta Edmans svartvita världsbild i onödan.


debatt at dagenssamhalle.se
Edman: me at dagenssamhalle.se

Glömda underhållare

När jag var ung hörde man ibland på radio visor av komikern och kuplettsångaren Kalle Nämndeman. När jag med stor skepsis sökte på namnet så visade det sig, till min ohöljda förvåning att någon lagt upp vår käre Kalle på You tube, tack för det. Namnet "Nämndeman" tog sig Gustavsson (som han egentligen hette) på mycket oklara grunder. Om han någonsin tjänstgjort som nämndeman står skrivet i stjärnorna. Kalle Nämndeman var hyggligt nyskapande inom komiken och en del av hans idéer togs upp av senare komiker.



För att ni skall få något lite rejälare att lyssna till (ursäkta Kalle) så lägger jag ut "Native land" med Korpiklaani.

Och det mångkulturella experimentet fortsätter...

Även vi som inte direkt är några ivriga supporters till den mångkulturella visionen har med förvåning följt vad som skett i Storbritannien. Ni läste rätt, jag skrev Storbritannien därför att kravallerna nu spridit sig till andra städer som Manchester. På ekots hemsida står det att hela kvarter bränts ned i stadsdelen Croydon. Vi talar alltså om hela kvarter! Tankarna går närmast till historiska händelser som Blitzen, men vi talar fortfarande om inhemska kravaller. Även vi i Sverige har fått minikravaller i Hässelby där ett ungdomsgäng, inspirerade av vad som hänt i London, tydligen börjat härja i sin lokala stadsdel. Att en polis i TV sagt att det inte har med kravallerna i Storbritannien att göra kan vi ta med en stor nypa salt, var skulle de annars ha hämtat sin inspiration ifrån? Vi pratar knappast om en litterär bokläsande generation förortskids som låtit sig inspireras av historiska händelser av förtryck och upplopp. 


Vi har sett flera mobilfilmer där det visas grova övergrepp på försvarslösa ungdomar i spåren efter upploppen. En film visar en misshandlad pojke som hjälps upp på fötter av humana individer av utländsk härkomst, för att sedan rånas. Jag kan inte hjälpa att dra paralleller till det vissa aktörer i vår samhälleliga debatt skriver om hatiska kommentarer på nätet, speciellt efter vissa tidningsartiklar. Det talas om hatet på nätet och ibland om ren rasism från kommentatorerna. Var det humant att råna den misshandlade pojken? Var det också fråga om rasism, nu riktat mot vita? Inga av dem som ondgör sig över det omtalade "näthatet" kommer sannolikt att kommentera händelserna i Storbritannien som hat eller rasism (i sådana fall från polisens sida eller de som kommenterar händelserna här i Sverige). 


Jag tar bestämt avstånd från alla rasistiska kommentarer och en hel del andra kommentarer också. Jag har dock en viss förståelse att det skapats en frustration när det mångkulturella projektet visat sig att inte vara det himmelrike på jorden som våra politiker i sin infantila fantasivärld trott. Dessutom införde de detta experiment utan att tillfråga folket eller ens en offentlig debatt. 


Under upplopp så bedöms ofta olika gärningar mildare än om någon gjorde sig skyldig till samma händelse under en helt vanlig lugn dag. Det är ett märkligt sätt att se på brottslighet och ansvar anser jag. Varför skall människor få mildare domar för att de är uppspelta av våld och skadegörelse? Jag tycker att de som rånar en nyss misshandlad och hjälplös pojke skall dömas för grovt rån. Jag tycker att ungdomsrabatten på straffet skall vara modest, så att de dömda åtminstone får sitta av tre år på en anstalt av något slag. Jag anser att är de inte brittiska medborgare skall de utvisas, och då självklart inte till Sverige.


Avslutningsvis kan vi konstatera att det mångkulturella projektet inte visat sig vara det formidabla projekt som våra politiker och journalister i sin outgrundliga visdom utmålat. Det talas om utanförskap och arbetslöshet. Ja, det stämmer säkert, men det gör ju inte hela projektet bättre, det snarare understryker misslyckandet.    

Länk SvD

Länk DN

Länk DN rånad pojke

Länk Ekot

Är det värt att bevara?

Värmen i kupén var olidlig, tre vuxna personer i en liten sovkupé producerar alltför mycket värme sommartid. Jag stod följaktligen inte ut i hettan utan klädde snabbt på mig i mörkret och rafsade ihop min lätta packning, därefter ställde jag mig i korridoren. För att svalka mig drog jag ner SJ:s klassiska fönster och lät fartvinden blåsa bort all överskottsvärme som jag under natten samlat på mig.



När jag tittade ut hade det första bleka gryningsljuset gjort det förbirusande landskapet knappt skönjbart. I det knappa morgonljuset såg jag det så typiska svenska skoglandskapet, mörka ruvande barrskogar som format vårt något depressiva nordiska kynne. Ensligt belägna gårdar låg insprängda i det dominerande skogslandskapet, några hus var välskötta i enlighet med svenskt ordningssinne, andra var märka av ålder och förstrött underhåll. Här och där bröts skogslandskapet upp av ängar där nyvakna kor låg i klungor runt spridda träd. Ljuset var mycket dåligt men det såg ut som om korna redan börjat idissla innan de ens rest sig upp och börjat beta. Morgondiset låg i tydligt urskiljbara sjok över ängarna och gav hela landskapet ett trolskt utseende. Att våra förfäder trodde på tomtar och troll var inte svårt att förstå denna tidiga morgon. Hade jag inte varit en produkt av den förnuftiga svenska skolan skulle även jag hemfallit åt tron på trolldom.



Understundom rusade tåget förbi en by med sin typiska huvudgata och omgivande lika typiska villor i tegel eller trä. Utan tvivel skulle man denna morgon kunna peka ut dessa byar som typiskt svenska utan minsta tvekan. Det är något med atmosfären, arkitekturen och stämningen som inte lämnar någon tvekan alls. Exakt vad det är som gör dessa byar så typiskt svenska är mycket svårt att sätta fingret på. Kanske är det säkraste tecknet på dessa byars nationalitet de närmast surrealistiska trädkojorna i utkanten på byarna. Svenska barn i hela landet bygger sina mer eller mindre kaotiska trädkojor där de kan hitta några lämpliga träd och på lagom avstånd från mamma och pappa. En riktig trädkoja skall byggas med stulet material, hemlig för vuxenvärden. När jag stod där i SJ:s tågvagn filosoferade jag om dagens barn fortfarande vet hur man bygger en riktig trädkoja. Jag filosoferade också över hur man förklarar för en inbiten mångkulturalist att trädkojor är något typiskt svenskt, ja kanske det svenskaste som finns. Jag bryr mig härvidlag inte om vad som eventuellt byggs annorstädes i form av kojor.

Vi susade inte bara förbi byar, utan även mindre städer förgyllde denna tidiga morgonbetraktelse. Små förmodligen något bigotta städer med sin typiska lilla stadskärna, omgiven av några lamellhus enbart ditkastade för att påminna om miljonprogrammets dagar. Längre ut från städernas centrum kommer som på beställningen radhusen och villorna där småstadens banktjänstemän och kommunpolitiker bor. Jo vi ser alla dessa figurer framför oss och vi har genast bilden av dessa människor klar för oss. Lika klart ser vi bilden av småstadens lokala fyllo och original. Lite senare på förmiddagen vet vi att vi kan hitta dessa figurer på en parkbänk i parken utanför det lilla kommunalhuset halsandes en folköl. Så välbekant, så typiskt, ja så typiskt svenskt!



Det dominerande intrycket av det landskap som rusar förbi tågfönstret denna arla morgon är stora mörka skogar, små gårdar, ibland ensligt belägna. Det är ängar med betande kor eller bräkande får, det är byar som kanske kan kallas stad med lite god vilja. Det är klassiska småstäder där tonåringarna drömmer sig bort, helst till Stockholm och det häftiga livet, långt bort från tjatande föräldrar. Alla svenska tonåringar i alla småstäder drömmer om att tjäna egna pengar, bo i egen lägenhet och att sköta sig själva, men det är kanske mer typiskt västerländskt än typiskt svenskt. Vi är ett glest befolkat land och det har format oss på gott och ont. Vi kräver personligt utrymme och distans till våra medmänniskor, så jävla typiskt svenskt! Eller hur? En berest studiekamrat sade en gång till mig att svenskar är som Marianne-karameller, hårda utanpå och mjuka inuti, amerikanarna var som körsbär, mjuka utanpå och stenhårda inuti. Kanske har hon rätt. Kanske satte hon fingret på en annan nationalkaraktär, som de stora avstånden och de stora skogarna format. Jag överlåter till läsarna att bedöma detta. Vi lever nära naturen och för inte länge sedan levde vi också av naturen, det har också format oss. Vi känner för djur och natur. Inget, absolut inget upprör svenskar så mycket som sadistiskt djurplågeri. När människor från främmande kulturer t.ex. av rent nöje sätter eld på en liten kanin väcks nordmännens raseri även hos annars så timida grannar. Vid dessa tillfällen skönjer man en kraft och ett ursinne som osökt för tankarna till berättelser från järnåldern. Borta är plötsligt den påsmetade politiska korrektheten.



Vad är typiskt svenskt? Frågar retoriskt den Bommersvik-skolade politikerbroilern som av Expo lärt sig hur man argumenterar mot de trista bakåtsträvarna. Många gånger känner den tillfrågade svaret i kroppen, han vet svaret, men kan inte formulera det verbalt. Frustrationen när den unga mångkulturalisten får ett litet djävulskt segervisst småleende i mungipan gör det ännu omöjligare att formulera ett vettigt svar som inte låter töntigt. Att svaret är så svårt att formulera kanske beror på att det är så mycket och så självklart som är typiskt svensk. När jag tittar ut genom tågfönstret är ju allt så typiskt svenskt, hur förklarar jag de i några korta koncisa ord?



En del debattörer hävdar att Sverige skulle bli ett bättre land om vi blev lika tätbefolkade som Italien och Nederländerna [Heimersson Diskutabelt 89]. Om vi på konstlad väg skulle öka vår folkmängd så dramatiskt så skulle det Sverige vi känner i dag definitivt försvinna. Landskapet skulle förändras till oigenkännlighet. De tysta skogarna skulle vara ett minne blott och enbart förekomma i dikter av Dan Andersson. Småstäderna skulle förvandlas till kopior av Stockholm och huvudstaden skulle förvandlas till en kopia av New York, förmodligen en dålig kopia. Med förändringen av vårt landskap skulle också komma en förändring av vår nationalkaraktär och vårt sätt att leva. Hela samhället skulle i grunden förvandlas till något annat, riktigt hur det skulle se ut kan vi inte veta på förhand.



Andra debattörer hävdar att det bästa är om vi på allvar genomförde den mångkulturella visionen. De ser framför sig en livlig marknad där olika kulturer bjuder ut exotiska maträtter och konsthantverk från jorden alla hörn. Alla kulturer samsas och berikar varandra. Livliga diskussioner förs mellan representanter från olika kulturer, alltid med samma glada tonläge och intresse för vad motparten kan ha att säga. I denna vision är det aldrig problem med de grundläggande värderingar som inte ens de mest inbitna liberaler egentligen vill ge avkall på. Det är heller aldrig problem med den svenska skolan (och dess värderingar) som alla kulturer med ett brett leende tagit till sitt hjärta. Ingen reflekterar heller över att vi redan nu har fler maträtter att välja mellan än vad vi kan hålla reda på eller att alla varor, också de som vi betraktar som svenska, redan nu tillverkas över hela jordklotet, främst i låglöneländer. I den fina mångkulturella visionen går heller ingen arbetslös och framdriver sina dagar apatiskt sittande på en parkbänk i någon enklav byggd i grå betong.



I den mångkulturella visionen skulle vi förändra hela vårt samhälle, inte bara till utseendet. Vi skulle förändra sättet vi umgås på och sättet vi fostrar våra barn. Vi skulle förändra lagar och levnadsregler. Den stora frågan är, vill vi bevara vårt samhälle och utveckla det utifrån sina naturliga förutsättningar? Är det värt att bevara? Är det mäktiga skogslandskapet genuint och historiskt betingat eller är det bara depression? Varje medborgare får söka sitt svar på dessa frågor, det är ju trots allt det demokrati och åsiktsfrihet handlar om.

Återigen politisikt svammel - Annie Johansson (Lööf)

Centerpartiet skall välja ny partiledare, det finns tre kandidater till partiledarposten. En av kandidaterna är Annie Lööf som tydligen är nygift eftersom hon hette Johansson för inte länge sedan. Vi gratulerar Lööf för hennes giftermål (om nu namnbyten har denna orsak). Lööf har precis som Anna Karin Hatt publicerat sig på DN-debatt för att profilera sig inför det stundande partiledarvalet. Tyvärr är det väldigt mycket innehållsmässigt snömos men många vackra ord i hennes artikel. Vi tar ett exempel.

Centerns ledord är desamma – frihet, trygghet och hållbarhet – men vi behöver förnya innebörden och bli tydligare.

Jättebra Lööf, då har du chansen att bli tydligare just nu i denna artikel.

Vi ska göra det lättare för människor att fånga sin dröm – vare sig det gäller för entreprenören att driva företag eller för den funktionshindrade att hitta ett jobb. Det handlar om alla människors lika rätt och värde – även de efterkommandes.

Nej, det blev tyvärr inte tydligare. Det var t.o.m. otydligare än Olofsson som ändå var rätt tydlig med sin nyliberala vision. Satser som att det skall bli lättare för den funktionshindrade att hitta ett jobb förpliktar inte så till mycket om man inte ger några konkreta förslag på hur detta skall gå till. Skall man dessutom sänka både inkomstskatt och arbetsgivaravgift så antar man att staten inte skall hjälpa till att hitta ett jobb åt den funktionshindrade. 


Att det skall bli lättare för entreprenören att driva ett företag har ju snarast varit Olofssons ledstjärna i alla år. Jag vet inte vilka resultat Olofsson lyckats åstadkomma, men huvuddelen av alla arbetslösa ungdomar som vill ha ett arbete tänker nog inte starta ett eget företag. Vidare i artikeln.

Partiledarfrågan avgör inte Centerpartiets framtid. Den avgörs av vår förmåga att bättre förstå människors drömmar om framtiden, att bli mer närvarande i människors vardag, och att bättre inse de utmaningar vårt samhälle står inför i en globaliserad värld.

Bullshit! Det är snarast Lööf som har en dröm om att bli partiledare det handlar om. Vi tar med ett avsnitt till.

Om jag får förtroendet att leda Centerpartiet blir min viktigaste uppgift att finna moderna svar på hur människor ska kunna förverkliga sina drömmar, känna större trygghet i en föränderlig tid och lämna vidare en grönare värld till framtiden. Vi måste därför starta arbetet med att formulera Centerpartiets grundvärderingar i en förnyande politik för 2000-talet.

Många partier och partiledare har fullständigt ignorerat människor oro i en "föränderlig tid" och våra politiker har varit mer intresserade av att driva igenom sin egen agenda än att lyssna på människor som haft tankar om otrygghet i vår globaliserade värld. Jag tror inte Lööf kommer att försöka hitta några svar om större trygghet i en föränderlig tid, jag tror hon anser att hon redan har de svaren och att jobbet innebär att övertyga väljarna om dessa svar. Lööf använder ord som "modern" samt "förnyande politik". Det var ju knappast brist på förnyelse som startade Centerpartiets opinionsmässiga kräftgång de senaste decennierna. Tvärtom så omvandlade ju Olofsson hela Centerpartiet till ett nyliberalt parti med en immigrationsvänlig profil. Jag kan inte se annat än att Lööf helst vill fortsätta på Olofssons inslagna väg, den som inte visat sig fungera så värst bra. Det är snarast Anna Karin Hatt som signalerar en viss kursändring. 


Jag är ju inte centerpartist och är därmed måttligt intresserad av vem som blir ledare för partiet. Däremot är det intressant att analysera vilken retorik de olika kandidaterna använder sig av och i vilken mån Centerpartiet tänker lägga om sin politik. Det är också intressant att se hur dessa yrkespolitiker ser på sin omvärld och sina väljare. Den grupp Lööf verkar vända sig till är unga människor som tänker starta ett nytt företag. Inga partier profilerar sig som motståndare till småföretag, så det måste vara ett vanskligt politiskt grepp. Dessutom kanske inte denna väljargrupp är enormt stor, trots allt. Det vore ändå välgörande om politiker ville ransonera snömos och allmänt svammel i sin retorik, det gäller också Annie Lööf.

Länk DN debatt