I dag nås vi av rapporter om oroligheter och upplopp i Egypten. Kristna kopter utsätts för övergrepp av både militären (oavsiktligt?) och muslimska grupperingar. Kristna kyrkor har bränts ned och det finns en rad rapporter om förföljelse av de kristna i Egypten. Så här står det i DN, länk.
Oroligheterna började med att kopter _ egyptiska kristna _ demonstrerade i Kairo på söndagen i protest mot att ännu en kyrka bränts ned i Aswan längre söderut längs Nilen tidigare i veckan. Kopterna hävdade att de demonstrerade fredligt när de attackerades av ligister. Militärpolis ingrep och använde enligt demonstranterna övervåld. Tv-bilder visade pansarfordon som i full fart körde mot demonstranter.
Det var uppenbart att militärledningen använde sig av revolutionen mot Hosni Mubarak för att undanröja alla chanser för sonen Gamal Mubarak att bli president. I den meningen var Mubaraks fall både en statskupp och en revolution. Ännu är det inte avgjort om militärledningen eller demokratirörelsen går segrande ur den maktkampen.
Riktigt så här lät det inte när protesterna i Egypten pågick och Mubarak satt kvar vid makten. Ordförande för "Socialdemokrater för Tro och Solidaritet", tidigare broderskapsrörelsen, Peter Weiderud försäkrade att bara vi i väst avhöll oss från kritik och undergrävande verksamhet mot Muslimska brödraskapet skulle utvecklingen gå åt rätt håll i Egypten. Så här skrev Weiderud på Newsmill 2011-02-01, länk.
Islamismen i Egypten, och andra länder i regionen, rymmer hela spektrat av hållningar. Om vi från omvärlden bemöter den med samma respekt som vi gör i andra politiska processer och fria val, finns stora möjligheter att vi kan få en liknande utveckling som i Turkiet. Den överväldigande majoriteten av människorna i Egypten vill ha ett fungerande liv. Man suktar efter demokrati, mänskliga rättigheter och ekonomisk utveckling.
Det återstår väl att se vad man suktar efter i Egypten. Weideruds ord låter väldigt positiva, vi kan bara hoppas att han får rätt. Just nu ser det mörkt ut och en utveckling liknande den i Turkiet är inte längre trolig, om den någonsin var det. Weiderud nämner i sin artikel inte med ett ord någon rädsla för att kristna i Egypten skall utsättas för några övergrepp.
Leif Stenberg, chef Centrum för Mellanösternstudier vid Lunds universitet, skrev i februari så här på DN, länk.
Muslimska brödraskapet är sammantaget den mest sammanhållna och mest erfarna av Egyptens oppositionsrörelser. Dock finns ingen större anledning att befara att rörelsen i den händelse en övergångsregering tillsätts kommer att driva tanken att genom en kupp eller med våld skapa en egyptisk islamisk republik. Snarare har rörelsen drivit idén om Egypten som ett rättvist samhälle genom en fungerande demokrati.
Vi har inte sett att muslimska brödraskapet försökt sig på någon statskupp ännu. Vi vet inte ens säkert att denna organisation har något med våldet mot kristna att göra. Det krävs ju lite undersökande journalistik för att reda ut vem som står bakom vad. Några grävande journalister har vi inte sett från Egypten utan vi har enbart fått rätt summariska rapporter från SVT:s man på plats, som serverat det varenda människa redan vet. Klart är att öppna våldsattacker mot kristna har ökat lavinartad efter Mubaraks fall. Klart är också att Weideruds och Stenbergs analyser när den arabiska våren stod i full blom, förefaller alltför optimistiska, ja rentav naiva och blåögda. En annan påträngande otrevlig insikt är att det verkar som att situationen för många grupper blir sämre i många nationer när landets diktator faller.
I går var det partiledardebatt i SVT. Håkan Juholt och Lars Ohly uteblev för att SD fick vara för nära dem i deras revir i sandlådan. Så här sade Reinfeldt angående invandringens kostnader och SD:s budget:
Sverigedemokraterna har inte en genomförbar politik. Din finansiering är att du trollar bort 90 procent av invandringen på ett år.
Och därmed kan vi avsluta debatten ifall Sverige tjänar eller förlorar på vår nuvarande immigrationspolitik.
När jag läser Roberto Savianos bok "Gomorra" så slår det mig att camorrans affärsverksamhet i Neapel måste vara en tillspetsad variant av Maud Olofssons vision "nybyggarlandet". Den napoleanska camorran skiljer sig väsentligt från den mer kända Cosa Nostra med säte huvudsakligen på Sicilien. Camorran är mer en renodlad affärsrörelse där traditioner och familjeband spelar mindre roll än för den sicilianska maffian. Det är inte bara narkotika och vapen som camorran sysslar med, det är lika mycket kläder, skor och olika elektronikprodukter som finner sin väg från producent till konsument. Affärsidén är billig produktion, främst i Kina eller i Neapels slumkvarter, undvikande av alla skatter och sedan billig försäljning. Utmärkande för Camorran är konkurrens, extrem fri företagsamhet (var man sin egen lyckas smed) och mord på konkurrenter.
När någon bryter mot regeln att aldrig meddela sig med polisen slår Camorran till hårdare än t.o.m. Maffian. I Savianos bok beskrivs ett mord där en person angett en klanledare och sedan får sitt straff. Den lösmynte (om de nu tog rätt person) dödades genom att i timmar bli slagen med en spikklubba, efter att de skurit av diverse kroppsdelar. Självklart förespråkar inte den svenska nyliberalismens apologeter mord som affärsmetod (eller andra olagligheter), men det framställs i Savianos bok som den helt naturliga följden av den extrema företagaranda som präglar miljön i Neapel, ”starta ett företag och bli rik, eller gå under”. Det finns inget mellanting. Att hitta billig arbetskraft för Camorran är inte svårt i Neapels förslummade förorter. Det finns förorter likt Scampia och Secondigliano där i princip inte en enda människa har ett normalt och legalt arbete. Till skillnad från i vårt lands förslummade områden så lever inte speciellt många på statliga bidrag där. Så här beskriver Saviano den ekonomiska organismen i Neapel.
Camorristi jagar inte affärerna, det är affärerna som jagar camorristi. Det kriminella företagandet logik, bossarnas sätt att tänka, sammanfaller med den mest otyglade nyliberalism. De regler som dikteras och utfärdas är samma regler som för affärer; profit och seger över varje konkurrent. Resten är av noll värde. Resten existerar inte. Att kunna bestämma över allas liv och död, att kunna lansera en produkt, skaffa monopol på en bit av marknaden och investera i avantgarde-sektorer är en makt som betalas med fängelse eller livet. Att ha makt i tio år, ett år, en timme. Det spelar ingen roll hur länge: att leva, föra befäl på allvar, det är vad som räknas. Att segra på markandes arena och kunna blicka rakt in i solen som Forcellas boss Raffaele Giuliano gjorde i fängelset.
Saviano hyser möjligen åsikter en smula till vänster på den politiska skalan, men lite anar man Olofssons nybyggarland om man samtidigt tittar på utvecklingen i våra ”utanförskapsområden”. En stor skillnad är vårt lands traditioner och omfattande bidragssystem, vi kommer sannolikt aldrig att hamna på den nivå som Neapel ligger i när det gäller kriminell verksamhet. Hur tänker och fantiserar det uppväxande släktet i förorter som Scampia och Secondigliano? Ett brev som en ungdomsbrottsling skickade till en fängelsepräst kastar lite ljus över detta.
Alla jag känner är antingen döda eller sitter i fängelse. Jag vill bli en boss. Jag vill äga stormarknader, affärer, fabriker, jag vill ha kvinnor. Jag vill ha tre bilar och när jag kommer in i en affär vill jag att man visar mig respekt, jag vill ha varuupplag över hela världen. Sedan vill jag dö. Men som en riktig man dör, en som verkligen bestämmer. Jag vill bli mördad.
Måhända är detta en smula för magstarkt även för alla bävrars moder, Maud Olofsson. Men visionerna och mentaliteten finns där, det måste vi erkänna. Denna unga mans framtidsdrömmar skiljer sig inte så mycket från de visioner unga män från våra egna ”utanförskapsområden” går och bär på. Eftersom våra egna kriminella i vardande inte är uppväxta i Scampia eller Secondigliano, utan i snällare varianter som Rosengård, Fittja och Ronna är det troligt att de drömmer om en något annorlunda Final.
Tyvärr är det så att den italienska ekonomin skulle kollapsa utan den kriminella verksamhet som sker i Neapel, den skulle kollapsa effektivare än vilken låne eller skuldkris som helst. Handeln är så stor och omsätter så stora belopp att hela den italienska ekonomin är beroende av verksamheten. Tyvärr är det så att även vi i vårt land indirekt är inbegripen i verksamheten. Vi köper skor, elektronik och andra produkter (för att inte tala om kokain) som funnit sin väg genom Neapels hamn, utan att skattas, tullas eller belagts med några andra avgifter. Köper du ett par billiga gymnastikskor av god kvalité, så vet du vilken hamn de passerat på väg in i Europa. Tror ni mig inte? Saviano beskriver mycket levande hur en underbetald textilkonstnär som arbetar åt Camorran i Arzano (grannstadsdel till Scampia och Secondigliano) en kväll tittar på Oscarsgalan och ser en av de klänningar han själv förfärdigat med usel timpenning, sitta mycket snyggt på Angelina Jolie. Om en Oscarsvinnare under galan kan bära en klänning tillverkad av smugglat tyg, förfärdigad av Camorran, då kan även ni mina damer och herrar, just nu bära på kläder av samma ursprung.
Sverige är inte Italien och inte ens Rosengård är i närheten av Secondigliano. Men det finns tendenser som drar åt det hållet. Kriminella motorcykelgäng har växt upp i vårt land ganska nyligen, de fanns bara på film från USA när jag växte upp. Vi har utanförskapsområden, som de populärt kallas, där både billig arbetskraft finns att tillgå samt medlemmar att fylla på när kriminella nätverk behöver utöka sin medlemskader. Nu har vi också en kader av illegala immigranter där mer eller mindre skumma företag kan hyra in daglönare. Allt fungerade inte bra i det samhälle som jag växte upp i, men det som fungerade bra håller på att lösas upp i kanterna (för att uttrycka sig diplomatiskt). Politiskt är det främst Centerpartiets Maud Olofsson och hennes efterträdare Annie Lööf som håller i taktpinnen och pekar ut riktningen.
Jag tänkte egentligen skriva om socialdemokraternas och vänsterpartiets vägran att delta i Agendas partiledardebatt på söndag. Jag känner dock en oerhörd trötthet att skriva om mellanstadieelevers trots och märkliga utbrott. Vi struntar således i pubertala hormonella spratt hos högavlönade partiledare och lyssnar på Egil Saga av gruppen Faun. Jag vet inte vad namnet Faun kommer ifrån. Det lär ha funnits ett mytiskt väsen norr om romarikets gränser som till hälften var människa, hälften get, kallat faun. Det är väl möjligen härifrån gruppen hämtat sitt namn. I den gamla grekiska mytologin var faun också skogens gud. Nåväl här kommer den, Egil Saga
En vårdare blev ihjälslagen i häktet Huddinge. Vårdaren blev ihjälslagen av en tillskyndad vårdares batong. Debatten har (delvis helt riktigt) handlat om att det måste vara minst två vårdare vid transport av farliga klienter. I det aktuella tragiska fallet så var det en ung oerfaren vårdare som ensam transporterade den psykiskt störda klienten.
I SVT Debatt så säger säkerhetsansvarig kriminalvåden Christer Isaksson att en annan vårdare (tidigare benämnd som "den äldre vårdaren") skyndade till, men sedan lämnar hela situationen, detta sker 3:35 in i inslaget. Här är det ju tydligt att det inte hade hjälpt med två vårdare som eskort. Den ena vårdaren skyndade ju till, men lämnade hela situationen när det blev kritiskt.
Den vårdare som skyndade till och sedan förmodligen blev av med sin batong till klienten, måste ha gjort sig skyldig till grövsta möjliga tjänstefel. Varför skall det vara två vårdare om den ena vårdaren lämnar en kritisk situation? Ingen i SVT-Debatts publik reflekterar över var det verkligen brast i den tragiska situationen.
Det räcker uppenbart inte att det är tillräckligt med vårdare som eskorterar de intagna, varje vårdare måste vara beredd att kunna göra en insats om det blir kritiskt. Vårdare som springer iväg om deras kamrat när det inträffar en incident är inte till mycket hjälp. Här var det tvärtom, den tillskyndade vårdaren blev av med sin batong till klienten, vilket bidrog till den tragiska utgången av händelsen.
Kriminalvården måste anställa vårdare som är stabila psykiskt och som får rätt träning så de kan klara av kritiska situationer. Det kan inte vara så att man kvoterar in alla möjliga grupper av människor i någon felriktad insats för jämlikhet. En vårdare som springer iväg när arbetskamraten blir utsatt för ett häftigt angrepp är helt enkelt inte lämplig att arbeta på ett häkte. Att ingen i publiken på Debatt ens reflekterar över den stora bristen kan bero på rent taktiska orsaker, man vill sätta fokus på mer personal. Men frågan vilken personal som arbetar på häktena är minst lika viktig.
En ung pojke försökte åka mellan vagnarna vid Saltsjöbanan i somras. Vakter anlände och tog ner åtminstone den pojke som sedan blev nedbrottad. Pojken gjorde motstånd när vakterna tog tag i honom och när han sparkade en vakt på smalbenet blev han enligt SvD nedbrottad och belagd med handfängsel. Pojkens kamrater stod och hetsade pojken mot vakterna samt fällde en del mindre trevliga tillmälen mot dem.
Pojkens mamma såg den obligatoriska mobilfilmen av händelsen, blev upprörd och polisanmälde vakterna. En intervju gjordes i SVT 1 19:30 av mamman som var mycket upprörd på vakterna. Mamman var inte ett dugg upprörd över hennes sons beteende eller att hennes son försökt åka mellan vagnarna, som bevisligen är livsfarligt. Nej det är de elaka vakterna som gjort fel och helst skall stängas av från sin tjänst. Hela inslaget i Rapport var kraftigt vinklat till pojkens och mammans fördel. Det sades visserligen att pojken försökt åka mellan vagnarna, men inte ett ord om någon spark eller att gänget som pojken tillhörde hade hetsat mot vakterna. Bara en sådan sak, ett gäng på 12-åriga pojkar som hetsar mot uniformerade vakter, är det verkligen ingen som reagerar över detta?
Som grädde på moset intervjuas sedan en chef från SL förmodligen samma chef som får uttala sig i SvD. När hon blir intervjuad antar hon plötsligt en mammaroll, och tycker att 12åringen blir hårdhänt behandlad. Nu intervjuas hon inte för att anta en mammaroll utan som chef på SL. Vad tycker hon vakter skall göra med pojkar som åker mellan vagnarna?
Det finns vakter som använder övervåld, det finns också olämpliga vakter. Men nu följde vakterna lagen och andra instruktioner. Reaktionen kom för att pojken var 12 år gammal och att det hela filmades. Vad skall vakterna göra om någon sparkar dem på smalbenen, kan Sveriges alla mammor tala om det? Att sedan 12-åringar beter sig på detta sätt borde vara en allvarlig varningssignal för vilken mamma som helst. Det är inte riktigt så att det bara är omvärlden som är dumma mot deras små älsklingar. Att SVT använder sig av dessa kraftiga vinklingar är bedrövligt, att de inte nämner de sparkar pojken använde sig av närmar sig ren lögn.
