Johanne Hildebrandt möter Helle Klein

Johanne Hildebrandt följde med de svenska soldaterna i Afghanistan under en ganska lång tid under 2009. Om tiden med de svenska soldaterna skrev hon i boken "Krigare". Boken beskriver utmärkt väl soldaternas vardag och bekymmer, likväl som en och annan hård strid. En av de utkämpade striderna var dessutom riktigt hård med över 100 stupade talibaner. Dock rapporterade svenska försvarsstaben här hemma om 15 stupade talibaner. De ansåg, säkert med rätta, att svenska politiker inte hade klarat av att höra verkligheten. 


I ett avsnitt beskriver Hildebrandt hur hon stöter på Helle Klein när hon tillfälligt besökt Sverige. Hildebrandt är ute med en av soldaternas gemål och besöker Pridefestivalen. Så här beskriver Hildebrandt mötet på sidan 164.

Det var ett av dessa många tillfällen som jag diskret borde ha dragit mig undan. Helle Klein tillhörde nämligen en falang som inte tyckte särskilt mycket om mig. Det började med att Jan Guillou kallade mig krigsanhängare efter att jag skrivit att soldaterna som skickats ner till Afghanistan borde få stöd av det samhälle som skickat dit dem.  

Guillou fick understöd av Aftonbladets kulturchef Åsa Lindeborg som skrev i tidningens kulturblogg: "Hildebrandt har fått se lika mycket av NATOS framfart som Jan Myrdal fick se av de röda khmerernas". 

Det var svårt att ta någon av dem på allvar. Ironiskt nog var jag inte alls särskilt oense med dem när det gällde kärfrågan. Självklart skulle de svenska soldaterna lämna Afghanistan, frågan var bara hur och när. Var det rätt att alla åkte hem innan de afghanska säkerhetstrupperna lyckats anställa och utbilda tillräckligt många poliser och soldater för att kunna upprätthålla någon form av säkerhet, något som afghanerna längtade efter? Var det rätt att låta en religiös diktatur som förnekade kvinnor de mest basala rättigheter, som att gå i skolan, ta makten? Många afghaner var livrädda gör att talibanerna skulle återvända, borde man inte lyssna på dem? 

En man som arbetat för Svenska Afghanistankommittén i många år sa att varje gång han åkte hem förvånades han över på vilken låg nivå debatten fördes. 
Nu stod jag alltså på Pridefestivalen och betraktade Aftonbladets politiska chefredaktör som också var en motståndare till kriget och som hade skrivit att Försvarsmakten letade efter "ariska stridspittar". 

"Egentligen har vi inte alls så skilda åsikter när det gäller Afghanistan", sade jag.
"Det har vi visst, du har tagit ställning för kriget. Vi har ingenting där att göra, det är ett fruktansvärt krig, soldaterna måste tas hem därifrån omedelbart. Sverige ska inte ha något att göra med det där kriget", svarade Helle Klein upprört. 
"Du vet ju inte vad som händer där nere", sade jag.
Det vet jag visst, det här är viktigt, för mig är det här minsann allvar och jag kommer att kämpa så länge jag kan mot det här hemska kriget".

Helle Klein är typisk i sina åsikter och sina reaktioner. Hon vet vad som händer, hon har ju diskuterat saken med sina likasinnade vänner över en latte. Slutsatserna är glasklara för Klein och hennes åsiktsfränder. De svenska soldaterna är "ariska stridpittar" och de vill bara skjuta och mörda. När väl soldaterna lämnar Afghanistan och det stora kaoset utbryter (som Klein inte nämner med ett ord nu) så kommer Klein och hennes åsiktsfränder stå överst på barrikaderna och kräva att vi tar emot den tsunami av flyktingar som förmodligen kommer att vilja lämna landet. Kanske är hela scenariot en genomtänkt agenda.


På tal om de "ariska stridpittarna" så beskriver Hildebrandt hur soldaterna hela tiden försöker få kontakt med lokalbefolkningen. De pratar med lokalbefolkningen (tolk), de försöker skydda befolkningen mot talibaner och korrupta poliser. De ordnar möten med byarnas äldsta och lyssnar noggrant på varje stavelse de säger. När inte biståndsorganisationerna vågar komma till vissa områden tar de svenska soldaterna saken i egen hand och reparerar vägar samt försöker t.o.m. bygga broar. De amerikanska soldaterna häpnar med öppen mun över de svenska soldaternas kontakt med folkningen i byarna. Detta är alltså de soldaterna Klein beskriver som "ariska stridspittar". 


Det är knappast omsorg om de afghanska barnen som får Klein att vilja dra hem de svenska soldaterna. I själva verket bryr hon sig inte om dem alls. Det viktiga är att alltid stå på "rätta sidan". Att alltid verka för att inga "stridspittar" får visa upp sig. Det viktiga är att alltid vara emot alla militära interventioner och aktioner, även om resultatet blir fruktansvärt för civilbefolkningen. Det viktiga är att alltid markera mot de som inte hyser samma flummiga vänsteråsikter som Klein och hennes fikakompisar. För Klein och hennes är det viktiga inte att göra gott, utan att synas god utåt. 


Länk Krigare

De ensamkommande i Vallentuna

Media har rapporterat om något som kan liknas vid folkliga protester mot ett planerat boende för ensamkommande barn i Vallentuna. Enligt samma media så planeras boendet i en villa, som följaktligen ligger i ett villaområde (Bällsta). De boende har enligt SvD reagerat genom att anonymt påtala "att de skall göra livet så svårt som möjligt för de här som kommer". Självklart är detta en helt vansinnig reaktion på den politik som regeringen är ansvarig för. Det är en vansinnig immigrationspolitik, vi knappast kan lasta de människor som tar chansen till ett bättre liv för. Människor världen över följer de signaler vår regering skickar ut genom sin praktiska politik. Tog vi inte emot några ensamkommande "barn" skulle det efter en tid inte heller komma några sådana. Innan millennieskiftet kom det i princip inga ensamkommande "barn" alls. Det berodde självklart inte på att världen var så mycket tryggare då än i dag, det beror på att vi själva skapat ett nytt system för denna speciella form av migration.   


Invånare i Bällsta reagerar kraftigt när en förläggning skall placeras just där de själva bor. Frågan om ifall själva politiken är vettig bryr man sig ibland betydligt mindre om. En insändare på Vallentuna kommuns hemsida visar detta.

Insändaren som undertecknad sitt inlägg med "orolig själ" är orolig för att priset på sin villa skall sjunka, detta efter att först intygat att hen (ja, här är det bekvämt att använda) inte är emot "flyktingarna". Insändaren visar med all tydlighet att kommunen gärna får starta en förläggning, bara det inte är där hen bor. Om politiken är vettig, om vi överhuvudtaget hjälper någon människa, om andra får betala vad det kostar, om andra får sina villapriser sänkta bryr sig inte insändaren om. 


I valkretsen Lovisedal (10) fick moderaterna över 47 procent av rösterna. De boende antog att klassisk moderat politik skulle föras, vilket innebär en stor migration, som inte på något sätt berör välmående villaområden. I stället innebär politiken att immigranterna placeras eller väljer att bo i redan svårt trängda kommuner, t.ex. i södra Stockholm. Det innebär att människor tillhörande valkrets Lovisedal kan rösta på M, berömma sig för en human människosyn, samtidigt som de vet att just deras villor inte kommer att sjunka i pris. Nu har något gått snett i den moderata planeringen dock. En förläggning skall placeras mitt i dessa humana människor villaområde. Plötsligt har humanismen förbytts i allvarlig skadegörelse och direkta hot. De boende i Bällsta måste inse att det är just denna politik de faktisk har röstat på (fast det var aldrig meningen att några förläggningar skulle placeras just där ni bor, eller hur?).  

Är man explicit uppsatt på en dödslista av talibanerna har man flyktingskäl. Har man hamnat på denna lista för att man samarbetat med militära styrkor från väst borde man få asyl. Är det någon som hamnat på en dödslista för att ha samarbetat specifikt med svenska styrkor så har vi ett direkt moraliskt ansvar att ge asyl åt just denne person. Detta rör sig om ett fåtal personer, som i vissa fall inte ens vill emigrera från sitt hemland. I annat fall hjälper vi på sikt inte någon befolkning genom den folkomflyttningspolitik där unga pojkar emigrerar från sitt hemland. Dessa länder behöver sin ungdom för att någon gång bygga upp sitt eget land. Dessutom är det bara ett fåtal av de bäst beställda som kan emigrera, kanske just de som verkligen borde stanna i sitt hemland. Enligt Wikipedia är det ofta inte ens ungdomarnas eget beslut att emigrera utan ett beslut taget av familjen. Enligt samma artikel mår ungdomarna ofta dåligt av att behöva ljuga och sedan leva med denna lögn resten av deras tid i väst. De oroliga villaägarna i Bällsta har självklart inte reflekterat över det riktiga i politiken, de är bara oroliga för sina villapriser, på klassiskt moderat maner. Vi andra tar direkt och kraftfullt avstånd från både hot och meningslös skadegörelse. Sådana medel hör inte hemma i en demokrati. Se till att rösta på rätt parti nästa gång det är val, det är det enda som kan förändra något. 

Länk DN

Länk SvD

Länk Vallentuna kommun

Länk Wikipedia  

Länk Val.se

Jämställdhetspolitiken i riksdagen

Sven-Olof Sällström SD debatterar jämställdhet i riksdagen. Tycker det är ett givande och roligt tal av Sällström. Klart värt att lyssna på. Vi hoppas att länken fungerar. Klicka på 3. Sven-Olof Sällström. Länk.

Vem skapar rädsla och tystnad?

En sociolog, Carin Holmberg och en statsvetare, Maud Eduards har skrivit en artikel i DN där de konstaterar att samhällsklimatet har förändrats de senaste åren. Enligt de två författarna så har ett hatiskt samhällsklimat växt fram där högerkrafter reagerar starkt mot allt det vänstern vanligtvis pumpade ut i media, utan att någonsin få kritik. Som grädde på moset försvarar de användandet av Breivik som effektivt slagträ. Enligt författaren så går det att hitta likheter mellan Breiviks manifest och vissa av högerns tankesmedjor. Nu är det ju så att i ett manifest på 1500 sidor går det säkert att hitta likheter med alla tankesmedjor, även vänsterns. Speciellt sedan hela manifestet var förvirrat och spretade åt alla håll. Det är både osakligt och oseriöst att hitta likheter i enskilda uttalanden och jämföra det med organisationer som inte hade något alls med Breivik att göra. Lika lite bör någon bli anklagad för att vara Marxist, bara för att man är tveksam till att riskkapitalbolag som driver friskolor för ut vinster till skatteparadis. Så här skriver författarna i sin artikel.

Vissa antifeminister och kvinnohatare går så långt som att propagera för våldtäkt och mord. Det är uppgifter som borde leda till ramaskrin i ett demokratiskt samhälle. Ingen människa ska behöva utstå hotelser av det här slaget.

De är inte bara antifeminister, de är dårar. Sådana dårar finns tyvärr i alla politiska läger. Jag har inte sett dessa hot, i sådana fall tar man ju kraftigt avstånd från dem. Sverigedemokraterna tyckte nog också att det borde orsaka ett ramaskri när de blev utsatta för politiskt våld, i verkligheten. Men det uteblev det också. Välkommen till verkligheten. Vidare i artikeln.

Feministrörelsen påstås ha lagt grunden till högerns hat genom att hävda att förtryck ger samma resultat oavsett kulturell inramning, och att förövarens etnicitet är av ringa betydelse för den som utsätts för hot om våld och övergrepp eller blir mördad. Det lurar en obehaglig nationalistisk tanke i debatten, att om svenska feminister bara höll med om att invandrade män är mer problematiska än svenska män så skulle hatet inte vara så utbrett.

Förövarens etnicitet är av ringa betydelse för den som blir utsatt för ett visst kvantum förtryck och våld. Jag håller i alla fall med författarna om just detta. Det är precis lika illa om en svensk man kastar ut sin dotter från en balkong som om en man från främmande kultur gör det. Det författarna missar är att det är betydligt vanligare att män från vissa främmande kulturer gör just detta. I stället för att ta upp detta manifesta uttryck för våld så nämner inte feministerna det, utan koncentrerar sig på att män tjänar lite mer än kvinnor. Ja svenska män dricker sprit och misshandlar ibland sin fru. Det är illa och straffen för detta bör skärpas. Även reglerna för åtal och andra restriktioner bör skärpas. Men i stället för att arbeta för en lagskärpning, så tjatar feministerna om dessa familjetragedier, samtidigt som de glömmer, eller inte ser det mest uppenbara förtryck från andra kulturer. Jag hatar inte feminister för det, jag bara saknar förtroende för dem. Vidare i artikeln.

Vi vill återföra diskussionen till den ursprungliga frågan. Det farliga med hatet är att det skapar ett samhällsklimat av rädsla och tystnad som i förlängningen påverkar alla. Vi går mot ett samhälle där feminister och andra som höjer sina röster tvingas tiga för att inte utsättas för hot och våld. Det demokratiska samtalet undergrävs, något som välkomnas av extrema grupper.

Vi har levt i ett klimat av rädsla och tystnad. Ingen vågade opponera sig mot de mest befängda uttryck för tokfeminism. Göran Persson såg sig nödgad att stolt deklarera sin feminism. Hur många feminister har blivit utsatta för våld p.g.a. sina åsikter? Ingen vågade kritisera feminismen innan Evin Rubar gjorde sitt program "Könskriget". Dessutom blev Rubar hotad av feminister när hon gjorde programmet. Efter programmet släppte fördämningarna och fler började kritisera feminismens mest extrema uttryck. Ett demokratiskt samtal innebär att alla inte tycker likadant, ja det kan t.o.m. innebära att alla inte kallar sig feminister. På tal om "extrema grupper" så är det rätt många som betraktar tokfeministerna som rätt extrema. Till sist så skriver författarna detta.

Tanken att ”jag håller inte med om vad du säger, men jag är beredd att gå i döden för din rätt att säga det” är ett motto som sällan hörs i dag. Kritiken av Svelands artikel och motståndet mot feminism som politik ger näring åt en extremhöger med starkt konservativ och rasistisk människosyn, som hellre skramlar med vapen än för en öppen diskussion.  

Författarna missförstår hela det demokratiska samtalet. De avslöjar detta mycket tydligt när de säger "kritiken mot Svelands artikel och motstånd mot feminismen". I en demokrati med yttrandefrihet måste det vara fullt tillåtet att kritisera Svelands artikel. Det måste vara tillåtet att vara motståndare till feminismen, speciellt dess mer extrema former. Den metod författarna använder i sin artikel är att alla som inte gillar feminismen och Svelands artikel måste vara extremhöger och rasistisk. Stigmatisering av meningsmotståndare är rakt motsatt Evelyn Halls devis som säger "jag håller inte med dig, men jag är beredd att gå i döden för din rätt att säga det". När jag och andra "säger det" så målas vi ut som rasister. 


För första gången på länge för vi en öppen diskussion. Tyvärr har en viss typ av kulturvänstern och feministerna levt så länge i en skyddad verkstad så de klarar inte den öppna diskussionen. De känner inte igen att man plötsligt får motargument och blir kritiserad. De klarar inte en debatt med sakargument utan gnäller om rasism och extremhöger. Det är inga sakargument, det är att försöka stigmatisera sina motståndare. Det har fungerat förr och det fungerar delvis nu också, men det fungerar allt sämre. 

Länk DN

SD får 7.5 procent i senaste opinionsundersökningen

I den senaste opinionsundersökningen av United Minds, beställd av Aftonbladet, får SD 7.5 procents väljarstöd. SD blir fjärde största parti och ligger bara 0.3 procents väljarstöd efter MP i denna undersökning. Största nyheten är annars att S gått upp kraftigt och hamnar på 32.5 procents väljarstöd i denna undersökning. 


En reflexion över denna undersökning är att flera partier kraftigt har ändrat sitt uppmätta opinionsstöd, utan att varken partiledare eller andra partirepresentanter varit ute speciellt mycket i media. Den partiledare som synts mest, Reinfeldt har tappat i stöd. Intrycket att opinionsundersökningar är svåra att tyda och ibland rentav gåtfulla, förstärks efter denna undersökning. 


Länk Aftonbladet

Tryckfrihetssällskapet - ett lovvärt initiativ

Efter dansk förebild startades det svenska Tryckfrihetssällskapet. Det är ett lovvärt initiativ för att belysa tryckfriheten eller kanske främst åsiktsfriheten (min tolkning) i vårt land. En rad namnkunniga personer stod bakom eller hade lovat att föreläsa för Tryckfrihetssällskapet. Det var personer som Ingrid Carlqvist och Gunnar Sandelin som drivande bakom projektet. Flera namnkunniga personer hade också lovat att delta i föreläsningar. Under januari och i början av februari var det flera personer som tydligt märkte en oro från etablerade konsensusjournalister. Detta måste betraktas som ett mycket gott tecken. Tyvärr har tryckfrihetssällskapet drabbats av flera avhopp. Bl.a. har antifeministen Per Ström hoppat av. Ström förklarar på sin blogg bakgrunden till avhoppet. Så här skriver han bl.a.

Nu har det kommit till min kännedom att Roland Poirier Martinsson hoppat av föreläsningen, efter att han gjort research. Det har fått mig att också läsa på om Tryckfrihetssällskapet, och vad jag fick fram får mig att också ställa in min föreläsning. Det förekommer främlingsfientliga värderingar som jag inte delar och inte vill förknippas med. 

Att Ström "läst på" om Tryckfrihetssällskapet låter otroligt, det finns nämligen inget att läsa. Det finns ingen programförklaring eller dekret för tryckfrihetssällskapet, mig veterligen. Det är personerna bakom sällskapet som pratat ihop sig om projektet. På Facebook hade dock Tryckfrihetssällskapet en grupp där en understundom vild diskussion om immigrationspolitiken och islam pågick (och kanske fortfarande pågår). Tryck- och åsiktsfrihet innebär självklart att man likt mig, måste få uttrycka åsikter om vår immigrationspolitik. Ett tryckfrihetssällskap skulle vara meningslöst om inte människor fick uttala åsikter också om migrationspolitiken. Hela idén med tryck- och åsiktsfrihet är att människor skall kunna uttrycka åsikter utan att någon annan skall "förknippas" med dessa åsikter, bara för att man är deltagare i samma grupp. Här har Ström helt enkelt fel och han förfaller till tokfeministernas bild av yttrandefrihet (säg vad ni vill, bara ni i huvudsak håller med oss). 


Tyvärr så spårade tryckfrihetssällskapet på Facebook ur rejält. Tryck och åsiktsfrihet innebär inte att sjövilda fradgatuggande personer kan ge fritt utlopp för sitt personliga hat så fort någon avviker från uppfattningen att alla muslimer snarast skall utrotas varhelst de påträffas. Eller att starta en organiserad mobbningsgrupp mot någon enskild person som tycker det är ganska OK med en generös immigrationspolitik. Det är att förfalla till samma låga demokratinivå som Reinfeldt och Sahlin bekänner sig till (i humanismens namn självklart). Tyvärr är det nog så att alla systemkritiska grupper som på allvar möter offentligheten måste administreras och modereras. Sjövilda personer som i huvudsak ventilerar sitt personliga hat förstör för alla de som kämpat oerhört hårt för att bryta den stalinistiska åsiktskonsensus som vårt land lider av. Och låt oss vara ärliga, ibland är det frågan om att vädra sin personliga frustration, i motsats till att försöka påverka debatten. Vem blir egentligen positivt påverkad av en dräglande, rödögd gorilla, som utstöter oartikulerade jättevrål så snart någon nämner ordet "islam"? Jag när en misstanke om att det är denna typ av otämjda gorillor som orsakat avhoppen från Tryckfrihetssällskapet, starkt jobbat PG. 


Jag tycker det är bedrövligt med dessa avhopp från TFS, speciellt som de med lite eftertanke kanske hade kunnat ha undvikits. Vi behöver verkligen ett Tryckfrihetssällskap i vårt land, nu mer än någonsin. Axess redaktion ondgör sig över den åsiktskonsensus de har alla chanser att själva bryta, men inte vågar. I samma petition där de förkastar vår strikta åsiktskonsensus deklarerar de högtidligt att de vördsamt knäböjer inför själva essensen i denna samhälleliga konsensus. Det är mer än pinsamt och jag har funderat på om det egentligen inte är någon form av ironi. Någon viskade i örat att Axess-redaktionen tagit åt sig av vissa påståenden om åsiktskopplingar till Breivik. Detta kan helt enkelt inte vara sant. Alla som står till höger om DN:s kulturredaktion har vid det här laget blivit kallade Breivik-anhängare. Det är enligt denna logik snarast misstänkt om man inte blivit anklagad för nämnda epitet, om man då inte verkligen inte ingår i DN:s kulturredaktion vill säga. Påverkas man av så låg och direkt infantil argumentation är man helt enkelt inte värdig att höja svärdet och den gyllene pennan för demokrati, yttrandefrihet och åsiktsfrihet. 


Att vara antifeminist (eller åtminstone ta avstånd från tokfeminismen) i dag är inte att vara direkt ute i kylan. Ströms mod får beröm i kommentarsfältet på hans blogg. Jag vill ogärna kritisera beröm, då det åtminstone delvis kan vara befogat. Men den som gjorde grovjobbet mot den extrema feminismen var journalisten Evin Rubar som bl.a. gjorde programmet "Könskriget". Hon gjorde det i en tid när i princip inget vågade säga emot rena fascistfeminister. Rubar kritiserade och slog hårt mot vulgärfeminismen i en tid när varenda politiker ställde sig upp och bekände sig till "den rätta läran". Oavsett Rubars åsikter i övrigt (vilket jag inte har en aning om) vill jag här komma med en enkel hyllning till en kvinna med både kurage, mod och självständigt tänkande. Evin Rubar, du är Sveriges bästa journalist.          


Till sist fick vi då en debatt som är värdig namnet och som dessutom är både rolig och intressant. Under Per Ströms artikel i kommentarerna har en mångfald av olika åsikter kommit till tals och det är både uppfriskande och roligt att ta del av åsiktsutbytet. Eftersom jag själv kritiserat prosan på TFS-Facebook låter jag i sann demokratisk anda Ingrid Carlqvist kommentera samma prosa. 

TFS har också öppnat en diskussionsgrupp på Facebook. Den är inte på något sätt liktydig med sällskapet. Vi låter människor tala om det som deras hjärtan är fulla av. Det som det finns behov av. En del framför kloka och begåvade åsikter, andra är stolliga. Men förstår ni verkligen inte varför det är viktigt att bemöta Förintelseförnekarna? Och förstår ni verkligen inte att det var tystnaden och rädslan för att inte tycka som alla andra, som förde nazisterna till makten i Tyskland?

Länk TFS


Länk Per Ström Genusnytt