Anhöriginvandringen är inte problemet

Den senaste tiden har det uppmärksammats att somaliska barn till föräldrar som fått asyl i Sverige skall kunna anhöriginvandra hit. Många av de anhöriga kommer att anlända till Växjö, som enligt uppgifter från det moderata kommunalrådet Bo Frank har stora svårigheter att både härbärgera och finansiera de som väntas anlända till kommunen. Bakgrunden är nya regler som gör det möjligt att genom DNA-test avgöra vilka som är släkt med en förmodad mamma. Vid positivt resultat av testet skall uppehållstillstånd erhållas. 


Frågor som uppstår är var detta DNA-test skall genomföras, i Somalia eller Sverige. Frågan vad som händer vid negativa testresultat är också intressant, om nu testen genomförs i vårt land. 


Regeringen avser både en tillfällig lagändring för att fler skall kunna söka uppehållstillstånd med reglerna för anhöriginvandring samt 300 mnkr till de kommuner som tar emot de nyanlända. Bo Frank verkar ändå inte helt lugnad av regeringen frikostiga bidrag. Så här säger han till SVT.

Det är moraliskt helt förkastligt att staten lämpar över kostnaderna på kommunen [...] 

Nu har vi att göra med en väldigt stor invandring av personer med extremt dålig utbildningsbakgrund och som blir beroende av socialbidrag under lång tid och det få kommunen betala [...] 

För Växjös del kanske det handlar om 50-60 miljoner kronor om året och nu talar vi bara om kostnader för socialtjänst. Det kostar ju också pengar för skola och sjukvård och liknande.

Självklart blir det en kostnad för samhället med mottagandet av dessa anhöriga. Det är ändå så att barn till personer som erhållit asyl måste få uppehållstillstånd p.g.a. anhörigregler. Det vore ju orimligt att föräldrar som flytt hals över huvud inte fick leva med sina omyndiga barn i det land dit de flytt. Anhörigreglerna måste ju gälla barn och maka, något annat vore orimligt. Däremot skall de inte gälla några andra släktingar. 


Problemet är inte anhöriginvandringen utan hela vår immigrationspolitik och de grunder denna vilar på. Från början var det politiskt förföljda personer som fick asyl i vårt land. Den första vågen av sådana var efter Allendes fall, och militärkuppen iscensatt av Pinochet. Man kan säga vad man vill om första vågens chilenska flyktingar, - de var uppenbarligen både socialister och kanske kommunister, som många påpekar i dag. Detta faktum kan ju inte påverka vår flyktingpolitik. De var utan tvivel politiska flyktingar som förföljdes p.g.a. deras politiska uppfattning. Dessutom stod det utom allt tvivel att de riskerade nackskott (i bästa fall) om de fångades av Pinochets styrkor. 


Trots att Sverige tog emot en förhållandevis stor andel av första vågens chilenska flyktingar var det en politik jag kunde ställa upp på och t.o.m. aktivt sympatisera med. De var politiska flyktingar i ordets egentliga bemärkelse. Det går självklart att hitta många fler sådana exempel på vettiga avvägningar i asylpolitiken. Tyvärr går det i dag att hitta ännu fler exempel på en vettlös och ologisk immigrationspolitik (vi talar här inte längre om flyktingpolitik). 


Många immigranter från det forna Jugoslavien var inte mer hotad eller utsatt än befolkningen i sin helhet. Vi kan ju inte flytta hela befolkningar för att undvika övergrepp och krigshandlingar. Det är omöjligt och dessutom hjälper vi till med etnisk rensning i sådana fall. Göran Persson försökte lösa detta problem med tillfälliga uppehållstillstånd för ett stort antal människor från det forna Jugoslavien. Meningen var att de skulle resa tillbaka till sitt hemland när det lugnat ned sig. Dagen innan återfärden för många som erhållit det tillfälliga uppehållstillståndet, så gick Bengt Westerberg ut i media och uppmanade återvändarna att inte infinna sig. Detta skamgrepp fick som följd att de allra flesta till slut fick stanna i vårt land, och att ännu ett verktyg blev obrukbart i vår flyktingpolitik. Westerbergs tilltag är sannolikt det skamligaste som hänt i vår inrikespolitik sedan 2a världskriget.


Vi kan självklart inte hjälpa människor ur fattigdom med folkomflyttningspolitik. Även om vi tog emot så många immigranter att vårt samhälle skulle gå under, föds det fler människor under fattiga förhållanden än vad vi då skulle ta emot. Dessutom så är det sannolikt att vi skulle ta emot de driftigaste människorna som har någon chans att hjälpa sina hemländer en liten bit på vägen till drägliga levnadsförhållanden. Som om inte dessa argument vore nog så tillkommer det faktum att för samma kostnad som vi hjälper en person i vårt land, kan vi hjälpa oerhört många fler i deras respektive hemländer. Om det nu är ren humanism det är frågan om, och inte enbart synas vara human (vilket vi systemkritiker ibland misstänker).


Skall vi ge människor asyl om deras nation hamnar i krig? Låt oss se, ett inte alltför orealistiskt scenario är att t.ex. Indien och Pakistan hamnar i en allvarligare konflikt. De är inte kända för att vara bästa grannar precis. I sådana fall skulle 1200 miljoner människor plus 174 miljoner människor genast, på ett bräde, vara berättigade till asyl. Siffrorna kan dessutom vara en smula gamla. Enda sättet att göra något meningsfullt, om man nu brinner för att göra en human insats, är att skicka styrkor från hela den västliga hemisfären för att stoppa konflikten. Då bryter man visserligen mot nationalistiska principer, men vill man vara human så kostar det på.  


Om vi i grunden hade en vettig, logisk och genomtänkt flykting- och immigrationspolitik, skulle det inte heller vara något problem med anhöriginvandringen. Växjö kommun skulle inte hamna under den ekonomiska bilan och sannolikt skulle fler, i dag överbelastade kommuner, villigt erbjuda sin hjälp. Nu har vi i stället spelat bort våra kort på att tävla om vem som är mest human eller ägnat oss åt ett strategiskt undvikande för att inte hamna i skottlinjen när rabiata vänsterjournalister med bristande verklighetsförankring avlossar sina hatiska semantiska salvor. Det är inte så ansvarsfulla partier eller politiker skall bedriva en långsiktigt hållbar politik för Sveriges befolkning. 


Länk SVT


Länk P4


Länk Regeringskansliet           

Det handlar om det politiska ansvaret Demirbag

Dilsa Demirbag-Sten och Johan Norberg går i en DN-artikel i polemik mot Paulina Neuding och Axess. Frågan gäller den immigrationspolitik Sverige för och har fört de sista decennierna, samt vissa problem i samband med denna immigration. Författarna går också till angrepp mot "borgligheten" som de påstår har svängt, åtminstone några grader, mot en mer immigrationskritisk riktning.


Både Axess och Neuding får självklart svara för sig själva, men några ställningstagande i artikeln förtjänar att synas lite närmare. Vad gäller borgerlighetens politiska glidning i immigrationsfrågan så är den stora omsvägningen när samma borglighet i början på 90-talet svängde till den generösa immigrationspolitik de för i dag. Så här skriver författarna i sin artikel.

Med människan, oavsett rötter, tillkommer problem som hanteras bäst genom mer öppenhet och större möjlighet till sociala resor, inte mindre.  

I grunden är detta säkert helt riktigt. Det är också så att immigrationens storlek har stor påverkan om det är möjligt att föra en politik där sociala resor blir möjliga. Sker det för få sociala resor kanske p.g.a. att det helt enkelt inte finns en arbetsmarknad dimensionerad för vår immigrationspolitik, är det i grunden ett politiskt ansvar att rätta till detta. Vidare i artikeln.

Flera av inläggen kan bara läsas som att invandringen inte är förknippad med problem, utan att invandringen är problemet.

Ja, invandringens storlek är det stora grundproblemet, det är inte bara ett integrationsproblem. Våra regeringar har öst in pengar i olika problemområden och raden av olika projekt som skall rätta till problemen kan göras hur lång som helst. Det har helt enkelt inte fungerat. Det vore välgörande och politiskt hederligt att börja diskutera immigrationens storlek, något som lyst med sin frånvaro i debatten. Vidare i artikeln.

Den här typen av generaliseringar brukar annars avvisas av liberaler. Vi håller inte alla män ansvariga för våld mot kvinnor och alla svenskar kan inte göras ansvariga för våld mot invandrare. Skuld går inte i arv och bärs inte kollektivt. Men av något skäl har det blivit legitimt att tala i kollektiva termer om invandrade personer.  

Här blandar författarna äpplen och päron. Självklart har enbart den person, svensk eller immigrant, som gör sig skyldig till ett brott skuld till detta. Ingen annan person kan göras ansvarig för andras brott. Möjligen undantaget unga människors föräldrar som ju också ha ett ansvar, men detta gäller pursvenska föräldrar precis som de av utländsk börd. Däremot måste ansvariga politiker självklart se de samhälleliga makroeffekterna av en viss politik. Brottslighet är en sådan makroeffekt som måste bedömas tillsammans med andra effekter, positiva som negativa. En allvarlig överrepresentation inom vissa grupper skvallrar ju om att något är fel. All politik handlar i viss mån om generaliseringar, det vore omöjligt att dra politiska och samhälleliga slutsatser utan en sådan generalisering. Vidare i artikeln.

BRÅ dokumenterade 2005 att 99,78 procent av utlandsfödda inte misstänkts för sexualbrott, medan 99,96 procent av dem som fötts i Sverige av svenska föräldrar inte misstänkts för det under samma period. Att då tala om det som ett invandrarproblem är en orimlig generalisering som inte ger några praktiska redskap att förstå och hantera problemet.

Fel! Bakom dessa siffror döljer sig ett stort antal brott med många brottsoffer som fått sina liv förstörda. Jag brukar inte ta upp frågan om överrepresentationen för vissa brottstyper av vissa grupper med utländsk härkomst, som läsare av denna blogg kan intyga. Nu tar dock artikelförfattarna själva upp frågan och då kan vi konstatera deras egna siffror pekar på en stor överrepresentation. Den allvarligaste statistiken gäller dock brott av en viss typ, som dessutom är av allvarlig art. Om ansvariga politiker inte reagerar och agerar mot denna överrepresentation bär de ett tungt ansvar. Vidare i artikeln. 

Neuding går längst i en artikel i Jerusalem Post (7/4 2012). Hon skriver om det högst reella hotet med antisemitism i Malmö men landar i att problemet är att staden har för många muslimer. Förklaringen söks inte i utanförskap eller i islamistiska idéers genomslag utan i demografiska förändringar:

Jag skulle själv inte uttryckt mig som Neuding gjorde i Jerusalem Post, men exakt vad är skillnaden mellan "islamistiska idéers genomslag" och "demografiska förändringar"? Det är ju samma sak (nåja) uttryckt med olika ord. Det förra är ju en direkt effekt av det senare. 


Det är märkligt att människor som sägs ha fått asyl i vårt land p.g.a. förtryck genast börjar förfölja andra grupper. Det rimmar illa med en vettig asylpolitik och åtminstone jag funderar på om stora delar av vissa grupper verkligen varit förföljda. Har de fått asyl på felaktiga grunder och börjar förfölja grupper i vårt land så är det ett gigantiskt misslyckande för vår asylpolitik. Hur stort misslyckande detta är förstår varken författarna eller våra styrande politiker. Till sist bemöter vi detta i artikeln.  

Är ”etniska svenskar” immuna mot antisemitism?

Självklart är inte svenskar immuna mot antisemitism. Men frågan är vilka det är som i praktiken förföljer den judiska gruppen i Malmö, är det etniska svenskar eller människor med utländsk börd med en främmande religion? Det är väl bara att undersöka saken och se hur det i verkligheten förhåller sig. Kan vi bota cancer borde det gå att undersöka detta förhållande. Skillnaden är ju ett "etniska svenskar" inte fått asyl i vårt land för att de sagt sig vara förföljda. Skulle det visa sig att "etniska svenskar" förföljer judar i Malmö så måste regeringen och samhället i övrigt åtgärda detta. Det är ju fullständigt oacceptabelt. Skulle det visa sig att förhållandet är så som Neuding säger så är det i grunden ett importerat problem. Då har asylsökande som sagt sig vara förföljda fått asyl, för att sedan förfölja en annan grupp så intensivt så de i sin tur, tvingats emigrerar från vårt land. Var och en kan nog bedöma hur vettig en sådan situation är och vilket ansvar våra politiker har för en sådan situation. 

Länk DN

Vem äger visionen om Sverige?

I dag när jag officiellt lagt ännu ett år till min ålder, så blev jag påmind att jag var ett år äldre än mina klasskamrater från gymnasietiden. Det beror på att jag fick gå om ett skolår, då jag i barndomen fick infektion i njurarna och låg väldigt länge på det gamla barnsjukhuset Kronprinsessan Lovisa. De första dagarna på sjukhuset var jag knappt vid medvetande, så den tiden försvann i ett behagligt töcken. Den andra veckan på sjukhuset hatade jag. Jag låg isolerad i något som mest kan liknas vid en glasbur, där andra överaktiva barn nyfiket tittade in på mig, inte helt olikt det sätt aporna på Skansen blir noterade av publiken. När jag väl blev utsläppt från min förhatliga glasbur upptäckte jag att de busiga barnen var utmärkta kamrater och att sköterskorna nog överträffade min egen mor i snällhet och omtänksamhet. Jag började trivas, lite för bra skulle det visa sig.


Det jag minns bäst var en ung, blond mycket vacker sköterska som alltid visade mig extra mycket uppmärksamhet. Dessutom har det eviga buset på nätterna etsat sig fast i mitt minne. Jag och några andra pojkar brukade smyga upp på nätterna och driva nattsköterskorna till vansinne. Speciellt en nattsköterska som gick under namnet "Rock Olga" ville nog helst ge oss riset både länge och väl. En gång jagade hon mig och en kamrat genom de nattlysta korridorerna fullkomligt ursinnig. Vi noterade hennes raseri och sprang för allt vad tygen höll (jag har glömt vad vi ställde till med, något med vatten har jag för mig). Jag fick till slut ta min tillflykt till ett linneskåp, där jag gömde mig länge. Rock Olgas ursinne var inte att ta fel på, så jag ville inte ta några onödiga risker denna natt. 


Det som slog mig under min ofrivilliga exil i linneskåpet var hur rent och fräscht det luktade. Allt i skåpet var absolut rent och perfekt manglat. Ja när jag minns tillbaka (med en brasklapp bifogad hur minnet understundom kan tumma på verkligheten) så var allt på detta gamla slitna sjukhus rent och luktade nästan sterilt. Det första jag själv fick göra vid ankomsten var att ta ett kallt bad och tvaga mig. En sköterska fick för sig att bära mig till badet då jag inte riktigt kunde stå av febern, men min manlighet i vardande satte definitivt stopp vid ett sådant förfarande, så jag vinglade själv ned i det kalla vattnet. Allt skulle vara rent även på detta slitna ålderstigna sjukhus och det råder inget tvivel om att renlighet var en tung och dominerande dygd i det gamla Fattigsverige. 


När en kommunal representant för de nya moderaterna på sin hemsida säger att SD vill tillbaka till det "gamla Lortsverige" är det inte bara felaktigt ur rent partipolitisk synpunkt (ingen vill tillbaka till det armod som fordom präglade Sverige) det är felaktigt ur en strikt samhällshistorisk synpunkt också. För att inte tala om vilket hån det är mot de generationer som byggt upp det IT-beroende samhälle vi i dag åtnjuter. Sverige var "lortigt" när fattigdom och armod utgjorde tvingande omständigheter. När människorna i detta land hade de minsta resurser över så var renlighet en dygd endast jämförbar med religionen. Något "Lortsverige" har aldrig funnits, bara ett stolt och strävsamt "Fattigsverige". 


Jag fick som oborstad skolpojke lära mig att man inte slänger något i naturen eller på marken överhuvudtaget. Föreningen "Håll Sverige Rent" utgjorde regelbundna inslag i den tidiga skolundervisningen för oss som är födda på 50-talet. Det är faktiskt sämre i dag. Dagens skolbarn, för att inte tala om lite mer vuxna individer, skräpar ned mer än vad vi gjorde när jag växte upp. 


Att människor i dag har mer resurser och har möjlighet att hålla sig med moderna hem är inte samma sak som att det i grunden är ett renare samhälle vi lever i. När jag växte upp fanns det i princip inga utbrända bilvrak i skogarna runt Stockholm. På den tiden ägnade vi oss åt lite oskyldigare bus än att elda upp stadens fordonsflotta. Är det samhälliga framsteg att bilar och skolbyggnader sätts i brand? Är det ett tecken på ökad renlighet? När jag växte upp kastade vi barn ibland skräp på marken, det måste nog erkännas, även om det tar emot. Men för polis och brandkår stod vi i givakt, dessa statens representanter betraktade vi med nästan gudomlig tillbedjan. Hur det kan te sig i dag inom vissa områden vet vi och behöver inte ytterligare påtalas. Inte heller denna förändring kan betecknas som ett avgörande steg framåt i den mänskliga evolutionen.  


Samhället har utvecklats positivt på många områden. Vi lever mycket bekvämare liv än fordom och vi kan unna oss saker tidigare generationer inte ens kunde drömma om. Vem hyllar inte IT-samhällets massiva intåg i våra liv? Vem anser inte att moderna bilar med minimala utsläpp är ett steg framåt? Vem hyser inte djupaste respekt för läkarvetenskapens enastående framsteg? Detta innebär inte att allt på alla områden blivit bättre. Vi är med i EU vilket har medfört en rad nackdelar för oss som nation (också en del fördelar sannolikt). Samhällsutvecklingen har gått mot den mångkulturella varianten av samhälle, vilket många av oss inte vill. Oavsett vad vi tycker om det mångkulturella samhället har vi inte blivit tillfrågade om denna avgörande utveckling. 


Det är just att få vara med och ge sin egen syn på vår framtida utveckling som är den springande punkten i en demokrati som fungerar. Vilken vision av Sverige vill vi se? Vilken vision vill vi rösta på i ett kommande val? De sju "gammelpartierna" i riksdagen har gett ett begränsat val, minst sagt. Alla är för den mångkulturella visionen. Alla (nästan) är för EU. Det är ju just dessa frågor som mest speglar den framtida visionen av vårt framtida samhälle, och just i dessa frågor har väljarkåren inte haft speciellt mycket till alternativ. Det parti som brutit mot den i riksdagen demokratiskt ohälsosamma konsensus har bekämpats med alla lagliga (nåja) till buds stående medel. Ett av dessa medel verkar vara att förtala vår historia, därav "Lortsverige". Vi kan fråga oss varför ett parti (SD) många gånger framstår som en viktigare motståndare än det politiska block som enligt den oskrivna regelboken borde vara huvudmotståndaren. 


Det är inte så att människor vill tillbaka till Bullerbyn (trevlig men orealistisk) eller "Lortsverige" för att dessa hyser en åsikt om vår framtida utveckling som inte delas av "gammelpartierna". Många människor kanske har en annan vision om vår framtida nation än den moderaterna eller socialdemokraterna står för. Skulle dessa partier ha ensamrätt på vår framtida utveckling eller visionen om ett framtida Sverige? Utvecklingen från den tid jag busade på Kronprinsessan Lovisas sjukhus till i dag har på många områden varit positiv och gått fortare än jag kunde föreställa mig. Dock finns det inslag i denna utveckling jag är starkt kritisk till, inslag jag dessutom inte ens blivit tillfrågad om. Självklart har jag och alla andra röstberättigade i detta land rätt till en egen vision om vårt framtida samhälle. Ingen person eller parti har ensamrätt på framtidsvisionen om Sverige.  

Bristande verklighetsförankring gör att Sverige i princip står utan försvar

På tidningarnas inrikessidor kunde vi förra veckan läsa om en konflikt med det märkliga epitetet "madrassdebatten". Det handlade i princip om att försvaret anställt yrkessoldater för 16 - 17 000 kr/månaden för att därefter kasta ut dem från logementen och ett billigt boende. Hur försvarsmakten och regeringspolitiker (som vi misstänker påverkat försvarsmakten i frågan) tror att man kan värva frivilliga yrkessoldater där de förväntas ordna egen bostad i Stockholm för en låg lön, är för normalintelligenta människor en gåta. Bakgrunden till att soldaterna blev utkastade från sitt logementsboende lär enligt försvarsmakten själv vara risken för att "subkulturer" kan uppstå, samt att soldaterna behöver kontakt med det civila livet. Det är alldeles uppenbart att även höga officerare i försvarsmakten och ingrodda riksdagspolitiker också behöver väl avvägda doser av det civila livet och verkligheten. 


På Newsmill har Jan Kallberg i en artikel utvecklat det verklighetsfrämmande synsätt ansvariga politiker och försvarsmakten närmat sig frågan om att ställa om vårt försvar till en yrkesarmé. Kallberg pekar på att Tolgfors och ÖB gjort mycket allvarliga felberäkningar angående kostnaderna för anställda yrkessoldater. Sverige har måhända kopierat USA:s modell med ett yrkesförsvar, men absolut inte kopierat det sätt USA budgeterar för sina soldater. I USA räknar man in alla verkliga kostnader för en anställning, i Sverige har Tolgfors och ÖB bekvämt nog enbart räknat in den direkta lönekostnaden. 


Den kanske största skillnaden mellan USA och Sverige är de olika kulturer som odlats av de respektive regeringarna. Så här skriver Kallberg i sin artikel.

Sverige har inte den patriotiska ådran som USA har utav den enkla anledningen att fyrtio år av historieförnekelse, ifrågasättande av militär verksamhet och radikal nedgradering av försvarsställdas status i det offentliga samtalet. Bara det enkla faktum att firandet av nationaldagen uppfattades som "högerextremism" under hela 1970- och 1980-talet talar sitt entydiga språk. Man har i det svenska samhället inte bäddat för ett funktionellt yrkesförsvar för det saknas status, ett öppet uttalat stöd för krigsmaktens operationer och det är inte folkligt förankrat. 

Att Kallberg har rätt i de skilda kulturerna mellan USA och Sverige, står utom allt tvivel. Det står också utom allt tvivel att detta påverkar yrkessoldaternas status. Att våra regeringar av "dunkla" politiska skäl tonat ned allt som har med nationen Sverige att göra betingar i förlängningen ett pris. Det är nu detta pris skall betalas, vilket både ÖB och regeringen kommer att bli varse. 


Hela förutsättningen för Sveriges omställning till ett yrkesförsvar vilade från första början på felaktiga grunder. Kallberg förklarar detta på ett utomordentligt sätt i sin artikel, därför klipper vi in ett ganska långt stycke därifrån.

Enda anledningen att USA har yrkesarmé är att man har en befolkning på 300 miljoner, två rejäla världshav mellan sig och varje tänkbar fiende där man har världens största oceangående högsjöflotta som är tre gånger större varje tänkbar konstellation av fiender. Skulle inte detta räcka har man nukleär kapacitet att utplåna mänskligheten. Så det amerikanska försvaret är egentligen inget försvar av hemlandet utan en expeditionskår att få saker utförda i andra länder som att störta diktaturer, nedkämpa terrorister och säkra sina egna geopolitiska intressen. 

Så när Sverige kopierar stormaktens personalförsörjning inser man inte en betydande skillnad - vi har inte samma krigsmakt, vi har inte samma skyddande läge och vi saknar kärnvapen som reträttutväg om andra försvarsansträngningar brister. ÖB, och regeringen med Tolgfors i spetsen, menar att Sverige skall försvaras genom internationella uppdrag. Just nu försvaras Sverige av ett minfartyg som åker runt i Adenviken på piratjakt utan helikopter eller maktmedel - med 160 ombord. Det kunde lika gärna vara en finlandsfärja med gul skorsten - det hade varit roligare för de ombordvarande. Tilltron till de internationella uppdragen är remarkabel och internationellt unik och i naivitet enbart överträffad av den svenska delegationen på Wienkongressen 1815 som på allvar trodde att man skulle återfå Finland av Ryssland. Detta är två seklers mest ogenomtänkta försvarsåtgärd. 

Kallberg tecknar på ett utmärkt sätt bilden av den brist på verklighet som präglar vår försvarspolitik, även om liknelsen med finlandsfärjan förefaller något tillspetsad. Vi skall kopiera USA:s modell till försvar, utan att betala vad det kostar och utan att se till de avgrundsdjupa skillnader som finns mellan länderna. Framförallt har inte våra beslutsfattare tagit hänsyn till att hela USA:s politiska överbyggnad främjat och hyllat sin egen nation, när vår egen politiska nomenklatura som bekant gjort precis tvärt om. 


Samma brist på verklighetsförankring som våra beslutsfattare uppvisar i försvarsfrågan visar den när det gäller vår immigrationspolitik, där t.o.m. bostäder för ensamkommande barn numera går före skötsamma kommuninvånare som bott decennier i sina lägenheter. När det gäller EMU så var det folket, den vanliga medborgaren, som hade vett nog att säga "nej", alltmedan våra välbetalda yrkespolitiker bildligt talat stod och hoppade av entusiasm över projektet. Till försvar för våra folkvalda kan sägas att många andra regeringar ute i Europa var nästan lika entusiastiska, men det är ändå ett klent försvar då våra politiker skall försvarar det egna folkets intressen i första hand.    


Länk Newsmill


Länk SvD Madrassdebatten


Länk DN Grums vräkningar

Svea rikes födelse - kristendomen - EU

På nationaldagen passar det utmärkt att publicera en text jag skrev redan 2008. Det är en betraktelse över vår nations födelse samt kristendomens roll i detta sammanhang. Dessutom kan vi inte undanhålla läsarna en jämförelse mellan dagens EU som främmande makt och kristendomens intåg på våra breddgrader. Dessutom visar denna artikel att denna blogg behandlar alla religioner lika och efter samma måttstock. Bloggen önskar alla svenskar en trevlig nationaldag. 


Innan kristendomen kom till det område vi nu kallar Sverige, fanns inget enhetligt styre av detta område och man kunde inte kalla det en nation. Olika småkungar styrde sina områden. Över sig hade man i bästa fall folkkungen i Uppsala, en kung med begränsad makt i det förkristna samhället. I huvudsak fanns det två folk som gjorde anspråk på att styra större områden i nuvarande Sverige. Det var svearna som bodde och verkade i Svitjod, svearna land. Svitjod sträckte sig längst kusten ända ner till Kalmar då svearna var ett sjöfarande folk, de härskade också i hela Mälardalen samt Uppland. Det andra folkslaget var götarna som härskade i nuvarande Västergötland och Östergötland samt ytterligare en del områden. Svearna var utan tvekan det överlägsna folket och ofta var det svearna som fick det mesta av sin vilja igenom i olika förhandlingar med götarna. Svearna var också det mest krigiska av de två folkslagen. När kristendomen vann insteg i vårt land så försköts maktbalansen dock avsevärt till götarnas fördel, de kristnades tidigare än svearna och drog fördel av detta. Götarna var innan kristendomens intåg i vårt land mest kända nere i Europa som en rest av det gotiska folkslaget. Goterna lade under sig områden och etablerade sig i södra Europa och skaffade sig ett grundmurat rykte om sig som krigare och härskare. 

Bildandet av Sverige hör ihop med kristendomens etablering i vårt land. Kristendomen vann först insteg i Götland kring 900-talet, den vann dock inte över asatron i delar av Svitjod (Uppland) förrän under 1100-talet. Exakt när Sverige kristnades är omöjligt att säga, olika områden kristnades vid olika tidpunkter, dessutom levde kristendomen långa tider sida vid sida med asatron. Sverige fanns i princip inte vid kristendomens intåg utan nuvarande Sverige bestod av Götland (Götaland), Svitjod (Svearnas land – Uppland, Mälardalen, kusten när till Kalmar) och landsändar som i princip inte hörde till någon alls. Norrland hörde till de människor som bodde där helt enkelt. För att kristendomen skulle kunna etablera sig mer varaktigt i vårt land så behövdes det fasta gränser för riket, det behövdes ett styre av riket som var konsekvent och förutsägbart, det behövdes ordning och reda kort sagt. En kristen kung valdes på livstid, i det förkristna samhället dömdes en kung på ett år. Benämningen "dömas" kan verka märklig men uppdraget var krävande och svårt, det var inte alltid kungen rönte uppskattning och kritiken kunde vara mycket hård. Ordet kungadöme kommer just av att kungen dömdes till sitt uppdrag. Det är inte så konstigt att många män av hög börd i det dåvarande förkristna samhället gärna gick över till kristendomen. Det var förövrigt inte självklart att Sverige skulle se ut som faktiskt gör i dag, med facit i hand. Götar och svear var två folkslag som inte hade mer gemensamt än svear och norrmän eller götar och daner. Det fanns dock en lång historia av samarbete mellan götar och svear, så det var inte konstigt att Sverige ändå bildades med dessa två folkslag som grund. 


Det är omöjligt att inte dra paralleller med dagens EU och dåtidens kristnande av landet. Sverige kristnades mycket genom ett tryck utifrån Europa, precis som dagens EU vann insteg i svensk politik genom ett tryck från övriga Europa. Vi ville handla med Europa och vi ville framförallt inte bli uppslukade av starkare och modernare makter. Vi hade inget annat val än att följa med, om än på många håll motvilligt, i utvecklingen. Att handla med övriga Europa var ett av huvudargumenten för att gå med i EU, samma argument fanns när Svitjod och Götland kristnades och därigenom bildade Svea rike. 
När kristendomen lanserades i det område vi numera kallar Sverige var det med försiktighet och smidighet till en början. Man krävde inte att folket skulle avsäga sig sina gamla gudar, det kravet kom först senare. De kristna missionärerna framställde kristendomens alla fördelar, inte dess nackdelar och förpliktelser, de kom först senare. Man framställde kristendomen så aptitligt som möjligt för folket, för att sedan, när religionen var etablerad, komma med kraven och förpliktelserna. Även här ser vi likheter med hur EU introducerades i vårt land. Likheterna med att det först är makteliten i landet som går över till det nya för att sedan försöka påverka befolkningen är slående när man jämför kristnandet av landet och införandet av EU. Nu finns det skillnader också. Vår asatro och vårt mycket gammaldags sätt att styra landet med olika småkungar som var för sig regerade sin landsända hade med tiden ingen chans att överleva, vi skulle ha blivit en munsbit för övriga Europa. Däremot finns det nationer som t.ex. Norge som klarar sig alldeles utmärkt att stå utanför EU. I början av medeltiden var vårt landområde (nuvarande Sverige) tvunget att modernisera sitt styre för att överleva. Kristnandet av vårt land har mer att göra med detta än med den egentliga religionen. 


De kristna missionärerna vände sig först till kungar och andra män med hög ställning i samhället. Man gav dem frikostiga gåvor och målade upp alla de fördelar som kristendomen skulle föra med sig för män i deras ställning. Även här ser vi stora likheter med hur EU introducerades i vårt land. Framförallt skulle kungen i ett kristet land få oerhört mycket mer makt än i det förkristna Sverige. Kungen i ett kristet land var tillsatt av gud i princip, kungen i det gamla Svitjod kunde avsättas eller dräpas i värsta fall om han misskötte sitt uppdrag. Att det förkristna systemet var mer demokratiskt med dagens mått råder det inget tvivel om, det var i princip bara i krig som kungen makt var oinskränkt i det förkristna Sverige. På samma sätt råder det väl inget tvivel om att ju mer makt EU får på de enskilda staternas bekostnad, ju mindre demokrati kommer varje enskild medborgare till del.

Nutidens beroende av förr

Vi tar denna gång in en gästpublicist på Robsten. Eftersom mina kunskaper om olika religioner är begränsade och mitt intresse för främmande religioner är ännu mer begränsade så låter vi den oerhört kunniga och påläste Bertil Malmberg publicera en historisk exposé över islam. Håll till godo!

Händelser och stämningar från tiden kring Första världskrigets slut har fortfarande stor betydelse för skeenden i nutiden. Jag skall här i första hand begränsa mig till länder i Mellanöstern, som under det senaste året varit scener för omvälvande händelser.

Den enskilda händelse, som skulle få särskilt stor betydelse med föjder in i vår tid var det osmanska rikets undergång och uppdelning efter fredsslutet 1920.

Detta imperium hade efter en snabb expansion under 13- och 1400-talen kommit att dominera hela Anatolien, stora delar av Mellanöstern och Nordafrika samt Balkan. Expansionen präglades liksom tidigare muslimska erövringar av grovt våld och systematiskt förtryck av ursprungsbefolkningarna. Man kontrollerade dock aldrig det som nu är de inre och östra delarna Saudiarabien. Något av en storhetstid nåddes under 1500-talet sedan Konstantinopel erövrats (1453) och större delen av Balkan erövrats samt sultanerna även blivit kalifer för alla muslimer. Kalifen är sedan de första kaliferna efter Muhammed såväl politiska som andliga ledare och upprätthåller den muslimska lagen sharia. Sedan expansionen hejdats genom förlusten vid Wien 1683 började en lång tid av ständig nedgång samt inre och yttre sönderfall.

Två år efter freden störtades kalifen av Kemal Atatürk, som införde en sekulär stat och genomdrev ett antal åtgärder vilka ledde till en snabb modernisering. Atatürk hade delvis utbildats i Europa och hade noterat att Västmakterna hade tillgång till avancerad vetenskap och teknik vida överlägsen den som utvecklats i islamiska länder under de senaste flera hundra åren. Han gjorde analysen att landets mångåriga nedgång till stor del berodde på religionens, islams, förkvävande inflytande. Flera av hans åtgärder gick ut på att begränsa detta inflytande. Efter Atatürk axlades hans mantel av militära ledare och välutbildade tjänstmän inom administrationen.

Hassan al-Banna, grundaren av Muslimska brödraskapet (MB), och hans vänner gjorde några år senare en diametralt motsatt analys. Dessa kretsar drevs av en stark förtrytelse över att kalifatet fallit och islam förlorat inflytande. Enligt al-Bannas uppfattning hade islam förlorat sin dominans på grund av att de flesta muslimer hade blivit moraliskt fördärvade genom västerländsk påverkan. Därför intog han och hans vänner en strikt religiös hållning till problemet. När Muslimska brödraskapet (MB) valde att följa religiösa dogmer, ett återvändande till en ursprunglig islam, tog de ett steg bakåt istället för ett steg framåt. Man såg framför sig förhållandena under de första kaliferna då islam var framgångsrik. Detta synsätt präglar fortfarande MB:s motto, skrifter och uttalanden från företrädare som tidigare Syed Qutb och nu Yousuf al-Qaradawi.

Tag del av och fundera över Muslimska brödraskapets motto:

“Allah är vårt mål; Profeten är vår vägvisare; Koranen är vår konstitution;  jihad är vår väg; och döden för Allahs  ära är vår högsta strävan.”

Långt tidigare hade en annan religiös rörelse, wahabismen, fått fotfäste på arabiska halvön. Genom allians med den härskande familjen Saud fick man från 1800-talet ett dominerande inflytande. Wahabismen är mycket renlärig och vill liksom MB gå tillbaka till den ursprungliga islam under Muhammed och de första kaliferna. De sätter därför liksom MB sharia som ett självklart rättesnöre för all mänsklig aktivitet. Som framgår av Ammanbudskapet är detta en inställning, som är helt i linje med mainstream islam.

Efter Andra världskriget uppstod i flera länder som Irak, Syrien och Egypten politiska rörelser med socialistiska och pan-arabiska drag. Nasser, som förordade en arabisk socialism och pan-arabism tog makten 1954 i Egypten och skapade en sekulär regim. Baath-partier med en liknande inriktning fick senare genom revolutioner makten i Irak och Syrien. I samtliga dessa länder utvecklades diktaturer för att upprätthålla den sekulära staten. Detta är givetvis beklagligt men samtidigt i viss mån förståeligt eftersom demokratisk tradition fullständigt saknas i samtliga dessa länder. Många hundra år under islamiska kalifat ersattes efter ett kort kolonialt mellanspel med delvis sekulära diktaturer, som dock alltid måste ta viss hänsyn till islam. Det måste samtidigt erkännas att dessa sekulära diktaturer genomgående gett betydligt mer utrymme för kristna och andra minoriteter än någon islamistisk regim.

I väst har man ofta missbedömt stuationen och de bakomliggande förhållandena. Därför har man alltför ofta inbillat sig att oppositionen mot regimerna varit för demokrati. Detta har förvisso varit sant vad gäller liberala intellektuella kretsar, men den stora majoriteten är bl.a. som följd av hög analfabetism och låg utbildningsnivå lätta offer för moskéernas imamer. Kritiken mot regimerna har därför främst varit att de inte i tillräcklig grad följt och implementerat sharia. Oppositionen verkar i praktiken därför för att återupprätta det islamiska kalifatet i en eller annan form.

Det första exemplet på en sådan utveckling kom 1979 i Iran. Khomeinys islamistiska rörelse lyckades i samarbete med socialistiska och liberala krafter störta shahen. Snart infördes en islamisk republik under sharia och en stark islamisering av samhället påbörjades. De socialister och liberaler som stött revolutionen men motsatte sig utvecklingen fängslades och avrättades i tusental. Resultatet i Iran blev allt annat än demokrati. Det blev och är en förtryckande teokrati där grundläggande mänskliga rättigheter helt saknas. Valen i Iran är rena farsen eftersom det är det religiösa rådet av ayatollor, som bestämmer vilka som får kandidera.

I Turkiet har under senare år Atatürks verk steg för steg rullats tillbaka av den islamistiska rörelsen med ledaren för AKP, Erdogan, i spetsen. Erdogan har ofta kritiserats av militären och av sekulära intellektuella för att bedriva en islamisering av landet. Han har gjort sig känd för kontroversiella uttalanden som då han inför 16000 turkar i Köln sade att turkarna där främst var turkar och att assimilering är en synd. Turkiet har visserligen en någorlunda demokratisk konstitution, men tillämpningen lämnar mycket övrigt att önska vad gäller inte minst mänskliga rättigheter. I det sammanhanget bör påpekas att Turkiet liksom övriga medlemmar av OIC ratificerat Kairodeklarationen, som entydigt uttalar att alla mänskliga rättigheter skall underställas och tolkas enligt sharia.

Iran och större delen av befolkningen i Irak tillhör den islamiska riktningen shia, medan större delen av den muslimska världen tillhör sunni (ca 90 %). Den shia-islam, som tillämpas i Iran, är starkt radikal och fundamentalistisk. Det är uppenbart att denna fundamentalistiska inställning smittat av sig på radikala rörelser inom sunni-islam som Muslimska broderskapet och salafister/wahabister. Denna strävan att vara mest islamisk kan ses som en fortsättning på den mer än tusenåriga rivaliteten mellan sunni och shia. För den som följt utvecklingen är det att tydligt islam starkt radikaliserats i många sunni-dominerande länder sedan slutet av 70-talet.

Det senaste årets utveckling inte minst i Nordafrika pekar entydigt på att radikal islam har fått ett starkt inflytande. I först Tunisien och senare Egypten vann radikala islamistiska partier valen. I Libyen är det mera kaosartat men ledaren för övergångsstyret förkunnade samma dag Khadaffi dödades att landet nu skulle få en konstitution grundad på sharia. Sammantaget tyder detta på en allt annat än demokratisk utveckling. Man måste ständigt hålla i minnet att sharia är en integrerad del av islam och att den inte tillåter några av de centrala rättigheter, som är nödvändiga för verklig demokrati. Ärliga intellektuella med god insikt om Mellanöstern är övertygade om att oppositionen i Syrien drivs av wahabistiska krafter och de befarar det värsta för minoriteter där om regimen faller. Håll i minnet den förföljelse och fördrivning som drabbat kristna i Irak sedan den USA-ledda koalitionen störtade regimen där. Sammantaget är det tyvärr en allt annat än ljus framtid med demokrati, som kan förutses för dessa länder.

Bertil Malmberg