Att värna vårt kulturella, historiska och arkeologiska arv

Vi har ett tungt ansvar att värna vårt kulturella, historiska och arkeologiska arv. Det är allas vår skyldighet att ge våra kommande generationer en historia och rötter till dessa generationers härkomst. Ett historielöst folk blir ett folk utan trygghet, självkänsla och kommer dessutom bli ett lätt offer för politiska manipulationer. Förutom dessa argument har människan alltid varit intresserad av sin egen historia, det visar den våg av släktforskning och de TV-program där diverse kändisar rotar i sin mer eller mindre obskyra släkthistoria. Det handlar också om vanlig rudimentär livskvalitet sålunda. Vad exakt som är vår kulturella historia, vårt kulturarv och annan typ av historia är svårt att avgöra och är kanske inga spörsmål av högre dignitet. Gränserna är suddiga och gråzonerna många, vilket på intet sätt förändrar de avgörande principerna. Rent statsekonomiskt kan dock dessa definitioner ha en viss betydelse. Vad staten skall satsa pengar på är en fråga ansvariga politiker inte kommer undan.

Att statens skall satsa pengar på vårt historiska och arkeologiska arv är samtliga riksdagspartier eniga om. Blott Skolverket är av annan åsikt, vilket de visade när de för några år sedan föreslog en kraftigt minskad historieundervisning i skolan. Regeringen skrev i sin forskningsproposition 2008 på sidan 183 följande:

Kulturens och kulturarvets betydelse för samhällsutvecklingen – såväl ur ett historiskt som ur ett samtids- och framtidsperspektiv – uppmärk-sammas allt mer, inte minst i fråga om individens levnadsförhållanden. 

Tyvärr blandar regeringen ihop kulturen i allmänhet och kulturarvet i sin proposition. I verkligheten har det visat sig att kulturen i allmänhet får oerhört mycket mer pengar än den kultur som kan anses tillhör vårt historiska arv. Kultur som märkliga teaterstycken, modern dans, cirkusforskning, nycirkus och olika slags ”performance art” får lejonparten av statens pengar. Detta är mycket olyckligt då den ”moderna” kulturen skall överleva och utmejslas i tävlan om kulturkonsumenternas gunst. Hur skall vi annars veta vilken kultur som är värdefull och vilka kulturuttryck som inte förtjänar vår uppmärksamhet? All den kultur som tillhör det vi kallar ”kulturarv” har överlevt sin tids konkurrens, annan kultur har glömts bort. Om staten öser in pengar till all slags kultur, som kanske omhuldas av vissa samhälleliga minoritetseliter, kommer vi aldrig att få ett naturligt urval av värdefull kultur. De principer som alla är överrens om i det ekonomiska livet, misskötta eller samhällsonyttiga företag går i konkurs medan de livskraftiga blomstrar, gäller inte inom kulturområdet, märkligt nog.

Dagens samhällsunderstödda kultur är vänster-liberalt influerad, det är tydligt för alla som tagit del av denna kultur. Det finns ingen direkt kulturell styrning av politiska kulturkommendanter, som Lena Adelsohn Liljeroth så riktigt påpekade i TV nu på morgonen. Nu spelar tillsättandet av officiellt opolitiska kulturchefer ändå en avgörande roll för vilken politisk inriktning kulturen kommer att anta. Att cheferna är officiellt opolitiska innebär inte att de är opolitiska självklart. Sverige är ett litet land där alla känner alla inom de olika moderna skråen. Skall du klättra i karriärstegen så får du självklart inte vara politisk obekväm. Jag vill därför påstå att till stor del är regeringens och Liljeroths ”fria” kultur en chimär. En annan aspekt av den ”fria” kulturen är att inom vissa sektorer så lever kulturarbetarna på statliga eller kommunala stödpengar. Det amerikanska uttrycket ”follow the money” är här relevant. Kulturarbetarna inom vissa sektorer vet (möjligen rent instinktivt) att de alltid kommer att få mer bidrag från vänstern i vårt land.

Att nationellt sinnade regeringar driver en politisk riktad kultur är varken en framkomlig eller önskvärd väg. Det går inte att styra kulturen med politiska pekpinnar i den västliga hemisfären. Att vänstern lyckats med detta konststycke beror på att de just gått de bakvägar vi ovan beskrivit, inte att de tillsatt politiska kommendanter. Dessutom har de politiska vindarna från 60-talet spelat dem i händerna, med en hel barrikadgeneration som nu sitter på de rätta posterna. Detta är ett cirkustrick som aldrig går att göra om. Det finns sannolikt inget folkligt stöd för en sådan politik heller. Människor är trötta på att stödja politisk kultur med sina skattepengar överhuvudtaget, inte bara en viss sorts politisk kultur.

Det är heller inte önskvärt att införa en kulturpolitik som liknar den gamla Sovjetstatens, det torde strida mot grundläggande konservativa värderingar. – ”Men den Sovjetiska kulturpolitiken var ju inte nationalistisk” Kanske någon invänder. Fel! Den var oerhört nationalistisk med ett evigt tjat om ”det stora fosterländska kriget”. Missuppfattningen grundar sig förmodligen på det av Marx uttryck ”proletärer i alla länder, förena er”. Nu borde ju ett normalintelligent 10-årigt barn förstå att Marx inte menade att horder av trasproletärer i olika länder skulle invadera varandras landområden och upphäva staterna som sådana.

Den franske socialistledaren Jean Jaurés sade i början på 1900-talet:

Lite internationalism leder bort från fosterlandet, mycket internationalism leder tillbaka igen.

På samma sätt kan man säga att en sund och väl genomtänkt nationalism leder till fosterlandet. Motsatsen leder bort därifrån.

Vi skall självklart värna vårt kulturella, historia och arkeologiska arv. Vi skall göra det mer än i dag. Det behövs mer pengar för att skydda vårt arkeologiska arv undan vår rastlösa samhälleliga framfart. Det behövs hårdare straff för de som gör sig skyldiga till fornminnesbrott. Det behövs mer historisk undervisning i våra skolor. Dock måste övrig kultur överleva och frodas mycket mer på egna meriter. Vi kan inte via statsbidrag underhålla en stor kader av kulturarbetare där det folkliga intresset för deras värv närmar sig den absoluta nollpunkten.

Framför allt borde våra politiker känna större stolthet för vår historia och vårt kulturella arv. Att likt Esaias Tegnér påstå, att allt gott kom utifrån och allt inhemskt är blott barbari, kan liknas vid en spottloska rakt i ansiktet på våra hårt arbetande förfäder. Dessutom stämmer Tegnérs tes särskilt illa när vi i dag ser på vissa utländska influenser som gör sig påminda i vårt samhälle. 



Fallet Assange - del två

Journalisterna Helene Bergman och Andres Carlgren tar upp en del märkligheter i fallet Assange på DN-debatt i dag. Journalisterna har anmält den extremfeministiske åklagaren Marianne Ny till JO. Ärendet avslogs efter en dag. Det känns väldigt typiskt. Många som anmält politiskt känsliga ärenden till JO har fått avslag efter exakt samma tidsperiod. 

Polisinspektören som tog emot Ardins anmälan var bekant med målsägaren och är känd som extremt politisk korrekt samt som extremfeminist (Irmeli Krans). Den första åklagaren lade ner ärendet. Claes Borgström anmälde sig frivilligt som målsägarbiträde till de båda kvinnorna. Det är alltså samma Borgström som var advokat till Thomas Quick, när denne blev dömd till en massa mord, som han nu ett efter ett blir frikänd för. Borgström vände sig till sin extremfeministiske kamrat, åklagare Marianne Ny. Självklart öppnade denne åklagare ärendet på nytt. Assange stannade därefter hela 5 veckor i Sverige för att vara tillgänglig för rättsprocessen. Inget hände så han lämnade landet till slut. 

Utan att försvara Assanges beteende i Ardins säng så är det alldeles uppenbart att tokfeminister påverkat hela förloppet, tokfeminister som dessutom utnyttjat sina personliga bekantskaper i det svenska samhället. 

Länk DN  

UPPDATERING:

Brita Sundberg-Weitman, docent i folkrätt skriver på SVT Debatt ungefär samma sak som Bergman och Carlgren. De uppgifter som de två artiklarna har gemensamt har hög sannolikhet. Ordinarie chefsåklagaren lade först ned åtalet. Advokat Claes Borgström tog ett eget initiativ och kontaktade sin bekant Marianne Ny, som öppnade åtalet igen. Dessa uppfigter förekommer i båda artiklarna. Länk SVT-Debatt.

UPPDATERING 2:

Eftersom vi börjat nysta i detta fall är det lika bra att vi också nämner Borgströms replik på DN-debatt i dag. Borgström nämner inget om polisen som först tog emot Ardin och väninnans anmälan, möjligen för att han inte vet något om detta. Borgström tillbakavisar dock uppgifterna att han skulle ha tagit initiativet i kontakten med flickorna. Detta kan mycket väl stämma, men det rimmar illa med vad Ardin tidigare sagt, nämligen att hon enbart ville att Assange skulle HIV-testas. Borgström vidhåller dock att det var han som tog initiativet att fallet skulle omprövas. Han tillbakavisar närmare bekantskap med Marianne Ny, men tillstår att de träffats, bl.a. på ett seminarium om jämställdhet. Nåväl, i dessa sammanhang är Sverige en liten ankdamm, så det går knappast att undvika bekantskap i dessa kretsar.  

Borgström glider undan frågan om Assange stannat 5 veckor i Sverige, men påstår att det inte gått att få tillstånd ett förhör med honom. Vi vet inte vad som stämmer här (förutom att det måste anses som troligt att Assange verkligen sannade i 5 veckor) det borde dock gå att få till en polishämtning, vilket det ju nu blir frågan om i alla fall, dessutom från utlandet.  

Mediedramaturgin kring Assange

Jag tillhörde ironiskt nog aldrig dem som höjde Assange till skyarna när det begav sig. Jag tyckte även under Wikileaks storhetstid att det inte var rätt att bryta mot lagen och lämna ut hemligstämplade militära dokument. Det kan vara motiverat om man vill avslöja mycket grova missförhållanden, men lagbrott är det likafullt. Balansen torde vara hårfin och svår att balansera. Vad jag erinrar mig reagerade svensk press aldrig över dessa lagbrott, eller problematiserade detta mot att avslöja grova missförhållanden. Låt mig ändå vara tydlig. Har Assange brutit mot svensk lag skall han dömas enligt denna och ta sitt straff. Låt mig vara tydlig en gång till. Jag tycker inte det är i enlighet med goda konservativa principer att genomföra samlag med en sovande kvinna utan kondom, om kvinnan explicit begärt att kondom skall användas. Ändå förundras jag över alla de debattörer som nu agerar som moralens väktare och feminismens härförare för det övergrepp Assange eventuellt gjort sig skyldig till (att ingen är skyldig tills dom fallit har vi också glömt bort). Var finns (och fanns) ni när alla andra grova våldtäkter äger rum i vårt samhälle?   

Låt oss vara ärliga, vi skall inte överse med några sexuella övergrepp, men det finns ändå grader i helvetet. Anna Ardin hade ändå frivilligt samlag med Assange några timmar innan det misstänkta övergreppet och bjöd in honom i sin säng. Vid en överfallsvåldtäkt där flera män hjälps åt att våldta en skrikande förtvivlad kvinna och dessutom ofta brukar en hel del våld, föreligger inte dessa omständigheter. Om nu Göran Hägglund tycker att Assange är en ”fegis” och ett ”kräk”, vad tycker han då om riktigt grova våldtäktsmän? Jag skulle inte använda Hägglunds ord om Assange, trots att jag tycker han skall dömas för det han gjort sig skyldig till. Däremot tycker jag att de som gör sig skyldig till grova överfallsvåldtäkter verkligen är fegisar och kräk. Saken är den att jag aldrig hört Hägglund fälla ett enda ord om alla de nästan bestialiska övergrepp som just i sommar verkar ha varit särskilt talrika.

Samma sak gäller Aftonbladet och Oisín Cantwell, som också kallar Assange allt möjligt i braskande artiklar. Kalla gärna Assange ett fegt kräk, men skriv någon enda gång vad ni då tycker om de män som utför mycket grova och otäcka överfallsvåldtäkter, där de drabbade kvinnorna inte någonsin frivilligt gått med på samlag med gärningsmännen eller bjudit in dem i sin egen säng.

Vi ser att den mediala dramaturgin gör Assange till ett fegt kräk nu när han häcklar den svenska rättsstaten och där offret dessutom är en relativt upphöjd socialdemokrat. När Assange tidigare bröt mot lagar i hanteringen av dokument var han en hjälte. Samtidigt som mycket grova våldtäkter tigs ihjäl av media. Punkgruppen Pussy Riot upphöjs till hjältar av media, men möjligheten finns att de faktiskt bröt mot rysk lag. Media har inte ens besvärat sig med att ta reda på detta. Vad exakt är skillnaden mot att bryta mot rysk lag och svensk? Vår media avgör detta. Ja, vi vet. I Sverige hade Pussy Riot blivit inbjuden till Uppsala domkyrka av K. G. Hammar, men det är inte riktigt det som är det centrala här. 


Assange har fått asyl av det lilla landet Ecuador, detta trots att det rättfärdiga landet Sverige begärt Assange utlämnad. Detta måste ju ses som en sann kränkning av landet som bär hela världens samvete på sin ändå rätt begränsade axlar. Asylärendet har väl också i sanningens namn lite av teater och spel över sig, det måste nog erkännas. Detta oaktat att Sverige nog börjar ses som ett ”totalfeministiskt talibanland” [sagt på SVT i morse] av rätt många.


Svenska företrädare uttalar med rättmätig harm att man inte kan få asyl för att undkomma sexualbrott. Rätt så, men det skall väl gälla även de som erhåller asyl i Sverige och gjort sig skyldig till väldigt grova våldtäkter i andra länder? Hur många av dem som fått asyl från det forna Jugoslavien har i själva verket gjort sig skyldiga till oändligt mycket värre sexualbrott än Assange. Läser vi ”Svensk Maffia” av Lasse Wierup så gjordes det ingen skillnad på grovt kriminella vid asylprocessen i Sverige. Ansträngningarna för att utreda om de sökande hade gjort sig skyldiga till grova brott som våldtäkter var lika med noll. Jämför det med hela denna apparat som satts igång med Assange och Ardin. Vi vet dessutom att grova våldtäkter var satt i system när kriget rasade i det forna Jugoslavien. Man misstänker att detta med ”allas lika värde” har sina små förbehåll. Anna Ardin är mer jämlik än våldtäktsoffren i det forna Jugoslavien och Rwanda, där hutuer märkligt nog fått asyl i Sverige (det var hutuerna som gjorde sig skyldiga till folkmord på tutsier).


Vi ser att den mediala dramaturgin lyfter upp Assanges (eventuella) brott och påtalar hur löjlig och rättsvidrig Ecuadors beviljade asyl är, men samma dramaturgi tar inte upp problem med eventuell och misstänkt sexualbrottslighet för dem som erhållit asyl i vårt eget land. Ett ännu större problem är de som fått asyl i vårt land p.g.a. förföljelse och sedan tackar för detta genom att våldta på svensk mark. Statistik från SCB 2005 visar att det föreligger en anmärkningsvärd överrepresentation just för denna typ av brottslighet. Den mediala dramaturgin har snarast stämplat de som för fram detta problem som främlingsfientliga. Hade media och politiker tagit ett klarare ställningstagande mot denna typ av brottslighet, åtföljt av en förändrad lagstiftning och rättspraxis, hade på sikt många tragedier kunnat undvikas. Frågan är om media och politiker verkligen är intresserad av att undvika dessa tragedier i verkligheten, eller är det den mediala dramaturgin allena som är av betydelse.

UPPDATERING: 

Expressen verkar för en gångs skull ha ägnat sig åt lite grävande journalistik. De avslöjar att en av förhörsledarna som förhörde Assange i det aktuella målet är personlig vän med Anna Ardin och dessutom något av extremfeminist som hyser en viss antipati mot "vita män". Vitare än Assange är det nog svårt att bli. Förhörsledaren skall enligt det jag kan få fram, heta Irmeli Krans, hennes blogg här. Polischefer vägrar att kommentera dessa uppgifter, därför går jag ut med namnet på förhörsledaren redan nu (trots att identiteten inte är helt bekräftad). Att ha en manshatande extremfeminist som förhörsledare är inte lämpligt överhuvudtaget enligt mig.  

UPPDATERING 2: 

Ytterligare en som dragit samma slutsats som mig angående identiteten på förhörsledaren, länk. 


Länk SvD

Länk Aftonbladet

Länk DN smuggling

Länk DN Ecuador

Länk DN Asyl


Länk SvD våldtäkter       

Välfärd, immigration och demokrati

Håkan Boström har en egen DN-spalt där han skrivit en ideologiskt ganska intressant artikel. Boström tar upp förhållandet mellan välfärdssamhället och immigrationspolitiken, möjligen ur en liten annan vinkel. Det är för allt i världen inte svårt att hitta en annorlunda vinkel i ämnet, då det debatterats ytterst sällan på ett seriöst sätt (om än alls). Boström menar att välfärdssamhället inte kan bibehållas opåverkat med en massiv immigrationspolitik, men väl bibehållas i andra former. 

Boström menar dessutom att inga politiska aktörer eller partier öppet driver linjen innebärande en massiv immigration parat med en nedmontering av välfärdssamhället. Det är sant, men utesluter inte att politiska rörelser ändå kan ha detta i sin politiska agenda. Det är t.o.m. troligt att delar av alliansen kan ha en agenda med en massiv immigration som också innebär en nedmontering av vårt välfärdssamhälle. Det torde ligga i linje med det vi normalt kallar "nyliberalism". Att dessa politiska krafter inte öppet går ut med sin agenda beror sannolikt på att det inte är någon röstmagnet bland bredare lager av befolkningen. Ingenting motsäger heller att det åtminstone delvis går att smyga igenom en sådan agenda. På sätt och vis har vi redan tagit några första kliv på denna nyliberala stig. 

Boström tar upp en del forskning om solidariteten i multikulturella samhällen, som vi kan lämna därhän. Utan att själv titta på forskningsrapporter av detta slag är alla hänvisningar i princip värdelösa. Vi vet inte hur undersökningarna är uppbyggda, vilka parametrar de använt eller forskarnas objektivitet. Att skattemoralen minskar om statens utgifter ter sig oförståeliga eller huvudlösa är ingen nyhet. Vi kommenterar ändå en slutsats som Boström dragit av forskarrapporterna.

Däremot hävdar Hjerm och Schnabel att den subjektiva uppfattningen spelar en roll. Huruvida befolkningen upplever att samhället är splittrat eller sammanhållet har betydelse. Den ”etniska faktorn” kan aktiveras av politisk retorik som ställer grupper emot varandra. En slutsats man kan dra av detta är att ett pluralistiskt samhälle ställer nya krav på hur de politiska partierna beskriver verkligheten, samt hur de offentliga systemen utformas.

Nu är det så enligt enklare logik, att befolkningen kanske "upplever" samhället mer splittrat om det är mer splittrat. Detta med att "ställa grupper mot varandra" är precis det vi tidigare diskuterat, nämligen en nedmontering av välfärdsamhället. Det är samma sak med andra ord. 

Ett pluralistiskt samhälle ställer nya krav både på hur de politiska partierna beskriver verkligheten och våra offentliga system. Men i en demokrati skall detta ske med folkets goda minne. Det skulle undanröja samtliga de problem Boström tar upp här. Den enda "nackdelen" är möjligheten att det till allas förvåning uppdagas att befolkningen inte tycker som den politiska eliten. Man undrar också vad exakt Boström menar med "nya krav på hur de politiska partierna beskriver verkligheten". Är det inte exakt det den politiska eliten ägnat sig åt? Därefter kommenterar vi detta av Boström.   

Det krävs troligen mer kontroversiella åtgärder, som lägre ingångslöner och sämre anställningstrygghet, för att få ned arbetslösheten bland utlandsfödda. Den vägen bör dock användas försiktigt. Forskningen visar nämligen att inte bara arbetslöshet, utan även en urholkad trygghet, kan spä på motsättningar och främlingsfientlighet. 

Vi måste förändra (läs "urholka") vårt välfärdssystem för att klara den immigration vi nu ägnar oss åt. Det står utom allt tvivel och Boström har insett detta. Men var det verkligen detta vi ville? När blev folket tillfrågat? När debatterades frågan i riksdagen? När togs besluten? Av vem? Vilka valmöjligheter gavs åt valmanskåren? 

Jasså forskningen har visat att en urholkad trygghet (nedmontering av välfärden) p.g.a. massimmigration kan öka främlingsfientligheten (eller kritiken mot den förda immigrationspolitiken). Forskning har nog också visat att jorden är ett klot som roterar kring solen. Man drabbas osökt av misstanken att Boström bryr sig betydligt mer om risken för ökat stöd till immigrationskritiska rörelser än den urholkade tryggheten. 

Förmodligen krävs det lägre ingångslöner och kanske även lägre anställningstrygghet även för att få in helyllesvenska ungdomar på arbetsmarknaden. De gyllene åren kan vara över och vi får lära oss att vi inte kan bygga vårt välstånd på att mixtra med varandras datanätverk eller att uppträda med "performance art". Hur den ekonomiska krisen utvecklas ute i Europa den närmaste tiden lär visa sig inom en snar framtid. Kanske ser vi en framtid när även svenska ungdomar får böja sina ryggar för att snällt plocka blåbär under sommarlovet. Fördelen med detta är att vi då använder "närproducerad" arbetskraft, vilket Miljöpartiet enligt sina ekologiska principer borde applådera (men förmodligen inte gör). 

Den saknade pusselbiten i Boströms artikel är demokratin och folkets vilja. Sveriges befolkning har demokratisk rätt att vara med om formandet av vår framtid och hur samhället skall utvecklas. Boströms ända ambition är att peka ut en väg för ansatta politiker att navigera sig förbi de blindskär oönskade folkopinioner kan utgöra. Visionen är redan bestämd och fastslagen, den skall bara trumfas igenom utan att valmanskåren vaknar ur sin koma och kommer med obehagliga synpunkter på den redan fastslagna vägen. 

Länk DN

Vilks provokation var mindre än Ohlsons Ecce Homo

DN:s ledarredaktion kritiserar i en ledare konstnären Lars Vilks för hans deltagande i nätverket "Stop islamization of nations" konferens som avhålls i New York i september. Enligt DN är det ett högerextremt nätverk, vilket vi som aldrig hört talas om nämnda nätverk inte har en aning om. DN har ju t.ex. kallat Sverigedemokraterna för många märkliga epitet, som inte haft med verkligenheten att göra. Trovärdigheten är därmed förbrukad, även om DN denna gång råkar ha rätt i sin bedömning. Oavsett Vilks deltagande i nämnda konferens, där vi inte tar ställning alls, så märks tydliga vinklingar i ledarredaktionen text i övrigt.

Förutom rena självklarheter i DN:s artikel som att yttrandefriheten är värd att försvara och att det råder gränsdragningsproblem när denna frihet övergår i trakasserier, så sätter inte redaktionen in reaktionerna mot Vilks i ett större perspektiv. Så här står det i artikeln.

Efter att hans teckning ”Profeten Mohammed som rondellhund” fick spridning 2007 har Vilks levt under konstant mordhot, utsatts för mordbrand, trakasserier och tvingats leva med livvaktsskydd.  

 
Precis, Vilks teckningar som var utförda i form av enkla streckgubbar orsakade en reaktion som skulle ha varit fullständigt osannolik 20 år tidigare. Sveriges regering med Reinfeldt i spetsen såg sig nödsakade att kontakta utländska representanter för att blidka främmande makt, allt detta p.g.a. några streckgubbar nedklottrade på papper. Vi ser här en tendens av servilitet mot främmande avlägsna makter, orsakade enbart av deras raseri mot svensk yttrandefrihet. Rent formellt försvarade dock regeringen den svenska yttrandefriheten. Vidare i artikeln står det.

Lars Vilks rondellhund var, liksom de danska karikatyrteckningarna i Jyllands-Posten på samma tema, en medveten provokation mot islam och idén att religiösa föreställningar skulle stå höjda över kritik eller att det heliga måste respekteras. 

Här har väl sannolikt DN:s redaktion rätt. Även om Vilks teckningar först ställdes ut på ett litet lokalt galleri, väldigt långt från svensk riksmedia, var det i någon mån en provokation mot islam och ett test av yttrandefriheten. Precis på samma sätt som Elisabeth Ohlsons Ecce Homo var en provokation mot kristna människor (dock ej Svenska Kyrkan som applåderade utställningen). Rent spontant kan man tycka att Ohlsons provokation var så mycket grövre än Vilks. Ohlson framställde Jesus som homosexuell i fyrfärgstryck med erektion (låt var halvdan), jämför detta med Vilks streckteckning. Vi kan ju föreställa oss reaktionerna vid omvänt förhållande.

Nattvarden

Det intressanta är inte alla de självklarheter DN:s redaktion tar upp i sin artikel. Det verkligt intressanta är de vitt skilda reaktioner Vilks och Ohlsons utställningar mött (av samma människor). Ohlsons utställning hyllades av vår politiskt korrekta elit, den var ju så avantgardistisk och nyskapande. Att den också provocerade massan av den enklare svenska befolkningen var ett stort och tydligt plus i kanten. Tydligen var inte Vilks lilla utställning lika avantgardistisk eller lika chick. T.o.m. ärkebiskop K.G. Hammar som hyllade och bjöd in Ecce Homo till Uppsala domkyrka, förfasade sig över Vilks kolteckningar. Skillnaderna i reaktioner mellan Vilks och Ohlsons utställningar är så frapperande att man nog tycker redaktionen på DN borde reflektera lite över detta, i yttrandefrihetens namn. Det skall också sägas att Ohlson själv aldrig uttryckt sig negativt om Vilks utställning. Till sist tar vi med denna högintressanta passus i DN:s artikel.

Vilks kritik av islamismen, och dess anspråk på att omforma hela samhället, delas säkerligen av många muslimer. Men både Lars Vilks och Jyllands-Postens islamkritiska teckningar publicerades i sekulära länder där muslimer är i stark minoritet och islamister i stark minoritet bland muslimerna. Redan från början restes därför frågetecken om Vilks i själva verket varit ute efter att provocera gruppen muslimer – snarare än den extrema islamistiska ideologin     

  
Att DN anser att islamismen gör anspråk på att omforma hela samhället, något vi nog läser för första gången. Samtidigt menar redaktionen att majoriteten av muslimer är kritiska mot detta. De skall alltså stå på Vilks sida i denna intressekonflikt. Dock vet vi ju inget om proportionerna mellan islamister och vanliga muslimer. Som icke muslim har vi väldigt lite information om just sådana saker. Att muslimerna är i minoritet har inte med saken att göra. Yttrandefriheten gäller oavsett och kan inte begränsas till att gälla angrepp enbart på majoritetsbefolkningen. Dessutom kan Vilks ha haft som utgångspunkt ett framflyttande av positionerna från denna minoritet, det råder t.o.m. hög sannolikhet just för detta. Vilken grupp Vilks avsåg att provocera är i det närmaste en akademisk fråga. Om Vilks just avsåg att provocera gruppen muslimer så hade Ohlson för avsikt att provocera gruppen kristna. Att Ohlson inte avsåg att provocera den kristna nomenklaturan och Svenska Kyrkan står utom allt tvivel. De har ju närmast fanatiskt försvarat Ohlsons utställning och dessutom bjudit in henne till domkyrkan i Uppsala.

Länk DN

OS krönika - första veckan

Halva de olympiska spel som avhålls detta år i London har avverkats. I morgon är semestern slut och TV-tittandet lär då bli lidande, trots pågående OS. Därför passar det bra med en del sammanfattande reflexioner angående de pågående spelen. Den första OS-veckan domineras av simningen. Så har det varit så länge jag har kunnat följa OS, i praktiken från München 72, även om mina första OS-minnen sträcker sig fragmentariskt ändå från 64 i Tokyo. 

En påtaglig obalans i OS är den övervikt simningen spelar i dessa spel. Antalet grenar och möjligheter till medaljer synes oändlig i just OS-simningarna. Jämför man med hur många utövare simningen har och hur många länder där simning bedrivs på ett seriöst sätt så är denna idrott klart överrepresenterad. Antalet grenar i simningen borde bantas kraftigt. Eftersom stora nationer som USA och Kina tar många medaljer i just simning kan man anta att dessa nationer kraftigt motsätter sig en bantning av antalet discipliner i just simning. 


Understundom liknades OS-simningen detta år med ett amerikanskt mästerskap, inga andra nationer hade i princip en chans på de högsta valörerna av medaljerna på många sträckor. Simning är en stor sport i USA och de amerikanska simmarna är mycket duktiga. Till slut blir dock spänningen lidande och man längtar efter andra idrottsgrenar. Vi kan också konstatera att när en ung kinesiska tog ett överlägset guld i medley, så talades det direkt om misstänkt doping. Hade samma flicka haft amerikanskt medborgarskap hade det nog inte nämnts. 


Inför simmaren Sarah Sjöströms simning lyfte SVT:s sportredaktion upp Sjöströms medaljchanser till skyarna. Detta trots att varenda amatör framför TV-rutorna kunde sluta sig till att dessa chanser var försvinnande små. Alla som såg henne simma förstod att formen inte var på topp och att motståndet var förödande hårt. Varför låtsades inte redaktionen om detta? Redaktionen stod med ett fånigt leende på läpparna och talade om medaljer. Nu blev fallet för Sjöström extra hårt, då SVT själva drivit upp orealistiska förväntningar. Inte blev det bättre av att sportjournalisten från SVT försökte intervjua Sjöström när hennes tårar sprutade efter att OS-drömmen sprack. 


Förövrigt så nådde den svenska simningskommentatorns ovationer över Phelps prestationer sådana höjder att man kunde tro att det var en svensk adept han kommenterade. 


En utövare som satte press på sig själv var cyklisten Emma Johansson, som inför linjeloppet talade vitt och brett om guld. Under loppet gjorde Johansson bra ifrån sig, utan att vara i närheten av en medalj. SVT gav efter loppet sken av att detta berodde på en punktering, vilket var en ren lögn. Johansson låg i klungan som var fullständigt chanslös att plocka in utbrytarna, som leddes av den suveräne Marianne Vos. 


Jag har inte följt seglingen (då sporten är olidlig att titta på) med tydligen har Sverige en medalj av någon valör på gång där. Bra! 


Inom badminton är Kina och övriga Asien ännu mer överlägsen än USA inom simningen. Det förtar spänningen, men antalet medaljer är ändå begränsat inom denna sport. Världsettan Wang Yihan är oerhört bra och jag njöt av hennes fulländade spel, trots att spänningsmomentet i princip uteblev. Det sägs att Yihan är något av en kinesisk rockstjärna, och det verkar troligt. Hon ser bra ut och har stark personlighet. 

Wang Yihan

Inom OS-boxningen är det tradition med domarskandaler. En har redan inträffat. Den oerhört duktige Errol Spence var överlägsen sin motståndare Krishan Vikas. Alla med ögon att se med kund konstatera att amerikanen var överlägsen sin motståndare, ändå dömdes indiern till segern. USA lämnade in en protest, som för en gångs skull gick igenom. Det tackar vi för. Tydligen är det en fullständigt inkompetent tysk ringdomare (Frank Scharmach) man släppt in i OS-boxningen. Ett mycket dåligt beslut om man värnar idrotten.     


Anthony Yigit boxas för Sverige i London och han gjorde en mycket bra insats mot Denis Berinchyk från Ukraina. Yigit förlorade knappt med domarsiffrorna 23- 24 men slogs in i det sista för en seger. Lite mer taktik från Yigits sida hade kunnat ge honom segern. I den sluggerfest som nu utspelade sig så fick den något otekniske Berinchyk in en massa lätta träffar. Bra insats ändå av Yigit.


Lördagen var en stor friidrottsfest för Storbritannien. Jublet och applådåskorna nådde under kvällen oanade höjder. Flera brittiska guldmedaljer kunde bärgas i grenar som längdhopp (Rutherford), 10 000 meter (Farah) och framför allt damernas sjukamp med Jessica Ennis som guldmedaljör. Alla måste bli imponerade av Ennis som behärskar alla grenar så bra man någonsin kan begära av en mångkamperska. Förmodligen är Ennis optimalt byggd för damernas mångkamp, något som dock motsägs av Klüfts framgångar i samma gren.

Jessica Ennis

Michel Tornéus gjorde en mycket bra insats i längdhopp. Medaljörerna växlade under tävlingen hela tiden och tävlingen blev mycket spännande. Till slut så hamnade dock Tornéus en cm från medaljplats och besvikelsen var inte att ta miste på. Tornéus har dock framtiden för sig och han kommer säkert att ta medaljer i framtiden. 


En sista reflexion är att det (inofficiella?) poängsystem SVT använder får märkliga konsekvenser. Systemet går ut på att man först räknar antalet guldmedaljer, oavsett antalet övriga medaljer. En nation med en guldmedalj kommer högre upp än en nation med noll guldmedaljer men med t.ex. 10 silvermedaljer. Att systemet inte är rättvist kan man konstatera utan några större tankeövningar. Dessutom missgynnar det Västeuropa och Sverige i dagens läge. Systemet kom förmodligen till efter östblockets enorma framgångar i OS på sjuttio och åttiotalet. Öststaterna tog enormt mycket medaljer, medan USA och Västeuropa ändå lyckades knipa flera guldmedaljer. Nu finns inte östblocket kvar, annat än i historieböckerna och de idrottsliga framgångarna för dessa stater är i dag av mer modest art. Nu är det i stället Sverige och Västeuropa som missgynnas av detta sätt att räkna medaljpoäng. Någon borde nog informera kåren av sportjournalister att muren faktiskt har fallit.