Positivt och negativt från Historiska museet

Ett besök på Historiska museet i huvudstaden bjuder på en enorm resa genom vår gemensamma förhistoria. De första föremålen är från äldre stenåldern och t.o.m. föremål från den s.k. Hamburgkulturen har hittats i Skåne och finns utställda på Historiska museet. Hamburgkulturen är mycket gammal och lämningarna härstammar förmodligen från enskilda jaktexpeditioner. Det rör sig alltså sannolikt inte om våra förfäder. Efter Hamburgkulturen och framåt är de flesta fynd från våra förfäder, det är just detta som gör de så intressanta.

Det finns otroligt många fina föremål på Historiska och vår forntida kultur var högre stående än de flesta kan föreställa sig. Yxor från yngre stenåldern gjorda av flinta är samtida repliker från bronsgjutna yxor från samma tid tillverkade i södra Europa där bronsgjutningskonsten var aktuell något tidigare än hos oss.

När befolkningen i vårt land själva lärde sig att gjuta i brons så tillverkades otroligt fina nyttosaker, liksom rena prydnadsföremål. De svärd som hänger på Historiska från bronsåldern är fantastiska i sin precision och konstnärlighet. De var dock aldrig menade som att brukas utan tillverkades närmast som statussymboler.

När vi så kliver in i vikingatiden så blir de rena bruksföremålen fler, men imponerar inte mindre för det. Vikingasvärd av järn fyllde sannolikt sin funktion, och var inte bara prydnadsföremål.   

På Gotland har en kista med en full utrustning för en smed hittats i en sjö. Verktygen skulle i princip kunnat vara från 1900-talet men är från vikingatiden. Ibland undrar man hur långt vi egentligen har kommit i vår tid, låt vara att vikingarna i alla fall inte hade I-phones. Dock har man hittat hänglås av skilda storlek från vikingatiden, hänglås som inte är alltför olika de vi använder i dag. Klart är att järnålderskulturen i Norden var oerhört högtstående.

Eftersom man med relativ stor säkerhet har kunnat återskapa de klädesplagg som vikingarna använde vet vi med ganska stor säkerhet hur de var klädda. Gore-tex hade de inte, men klädesplaggen är oerhört vackra och en återskapad kvinnlig klädesdräkt imponerar nästan mest i hela museet. Det är synd att grupper som vill återskapa äldre musik klär sig i trasiga och säckliknande kläder. Originalkläderna var sannolikt både vackrare och hela.

Tyvärr finns det en mycket tråkig baksida med dagens Historia museum. Politiskt korrekta museichefer och dito politiker har i sin outsinliga strävan efter att utrota varje tendens till nationalism hos det uppväxande släktet infört mångkulturella avdelningar i museet. Man drar sig inte ens för ren historieförfalskning för att föra fram sitt budskap. Populistiska och propagandistiska knep som flickor med påtaglig utländsk härkomst står utställda i full vikingautrustning med svärd och allting. Sanningen är den att det var ytterst sällan en kvinna överhuvudtaget lyfte ett svärd på denna tid, kanske mycket beroende på det praktiska skälet av svärdets blotta tyngd.

En bild med vikingatida symboler tillsammans med nazisymboler som användes i Norge visas också upp. I bakgrunden finns en bild av ryssar som letar efter mördade anhöriga på Krimhalvön under 2a världskriget. Sammankopplingen är säkert magnifik enligt ansvariga politiker och intendenter, inte desto mindre är den djupt propagandistisk och felaktig. Det mesta vikingarna gjorde med det gamla Ryssland var att handla. Ryssarna hämtade t.o.m. en kung från Sverige under vikingatiden för att ena stridiga falanger. Att man använder sig av denna typ av propaganda som är riktad direkt till skolbarn är omoraliskt.

Ett annat plakat meddelar förnumstigt att det inte fanns något Sverige eller svenskt folk för 1000 år sedan. Självklart fanns inte Sverige i sin nuvarande form för 1000 år sedan. Däremot utvecklades Sverige ur det gamla Svitjod som har gamla anor. Självklart fanns våra förfäder här för 1000 år sedan. Att de inte kallade sig svenskar är ju en följd av att statsbildningen inte fanns ännu. Man får dock intrycket av att våra förfäder inte fanns i det landområde som i dag kallas Sverige enligt plakatet, vilket är helt fel. Det verkar som de ansvariga för denna utställning ansträngt sig maximalt för att skapa en historielöshet hos vårt uppväxande släkte. Är det verkligen Historiska museets strävan och uppgift?

Vi är självklart inte blinda för att elever med utländsk härkomst i en skolklass kan känna sig utanför och på något sätt ”exkluderad” under ett besök på Historiska. Det avhjälper man inte genom att göra elever med svensk härkomst historielösa. En skicklig och kompetent lärare behandlar alla elevers respektive historia. Perser, araber och alla andra folk har också sin fantastiska historia, väl värda att känna stolthet inför. I djupet av sina själar känner få elever stolthet för nedklottrade tunnelbanestationer och gråtrista betongväggar, vilket verkar vara en någon förvirrad intendents trick för att alla skall samlas i någon slags gemensam traskultur (enligt de pop-bilder Historiska också ställer ut).   

Ett annat plakat verkar ifrågasätta om vikingatiden var höjdpunkten på vår fornnordiska historia. Ja det råkar vara vår kulturella och maktpolitiska höjdpunkt under forntiden. Vad är det för konstigt med det? Om inte denna tid var höjdpunkten skulle ju någon annan tid vara det. Var exakt skulle skillnaden vara? Eller är idealet att det inte skall ha varit någon höjdpunkt alls? Sannolikt stod vi på denna tid kulturell över våra grannfolk och samerna. Det innebär ju inte att vi ser ner varken på samer eller ester i dag, eller gjorde det ens under vikingatiden. Tvärtom visar fynd som Historiska visar upp att det mest rådde ett fredligt handelsförhållande mellan våra närmaste grannar. Låt vara att vikingarna inte kunde avhålla sig från ett eller annat rövarstråt även mot dessa, men det är bagateller i sammanhanget.

Det är mycket synd att politiskt korrekta chefer för museer och politiker hela tiden måste ursäkta vår historia, som självklart har inslag av både gott och ont, dåliga och mycket goda saker. Ägnar man sig åt ren historieförfalskning i sin iver att vara den rådande politiska diskursen till lags har man dock gått för långt och närmar sig gränsen för rent kriminella handlingar. Vinklingen med nazisymboler och mördade civila på Krimhalvön under slutskedet av andra världskriget är historiskt relevant och inget att säga om. Men sätter man detta plakat på historiska museet i en avdelning som handlar om vikingatiden har man glasklart passerat gränsen för den värsta avarten av ren propaganda. Vad exakt är budskapet? Att vikingarna var väldigt tidiga nazister? Eller att alla som bär en torshammare runt halsen är ytterst misstänkta figurer? Tänk om, gör om, gör rätt.

George Orwell fick rätt till slut

Eric Arthur Blair föddes i Biharprovinsen där fadern arbetade som tillsyningsman för en opiumfabrik. Blairs mamma tog med sig sonen till Storbrittanden där Blair växte upp, utbildade sig och sedan levde ett mycket brokigt liv. Innan Orwell som han sedan kom att heta, blev författare på allvar hade han bl.a. prövat på livet som utslagen luffare i både Paris och London. Listan på yrken som Orwell kom att pröva på under sitt förhållandevis korta liv kan dock göras betydligt längre. En författare med en så bred livserfarenhet har alla förutsättningar att skriva riktigt bra litteratur, vilket Orwell också gjorde. Av Orwells tid som luffare kom boken "Nere för räkning i London och Paris" som varmt kan rekommenderas. 

Orwells kanske viktigaste bok blev dock "1984" som handlar om en framtida totalitär stat där myndigheterna kontrollerar befolkningen med total kontroll, historieförfalskning, indoktrinering och det så kallade "nyspråket", där staten kontrollerade människors tankar genom att kontrollera och modifiera själva språket. Människors tankar står som bekant i direkt relation till språket som psykologen Lev Vygotsky visat. 

Jag är så gammal så jag minns årtalet 1984. Jag minns också att jag lite hånfullt sände en tanke detta år till Orwell, "ha, du fick inte rätt". Nu kanske ändå Orwell till slut avgick med segern. I dag finns artiklar i både DN och SvD om att moderaten Thomas Böhlmark på twitter fällt epitetet "klappturk" om Nalin Pekgul. Utan tvekan ett olämpligt och kränkande epitet fällt i ett offentligt forum. Jag hade själv aldrig fällt ett sådant yttrande. Men står reaktionerna i proportion till vad som hänt? Ingen misstänker Böhlmark för att vara rasist. Han har såvitt jag vet, aldrig fällt likande kommentarer förut. Benämningen "klappturk" skall enligt vad jag erfar komma sig av det överdrivna sätt varpå Pekgul applåderade Sahlins tillträde som partiledare. 

Vi har mer eller mindre offentligt finansierade organisationer som ägnar sin tid åt att nagelfara kommentarer på olika internetsidor. Fäller någon offentlig företrädare för ett parti (ni vet vilket) en olämplig kommentar, kanske i upprördheten över en grov överfallsvåldtäkt och efter fredagswhiskyn, så är mediedrevet igång för full maskin. Ofta är det humanismens företrädare som visar sin nit och obegränsade energi att lusläsa allt som kan tänkas skrivas mer eller mindre obetänksamt. Men har dessa humanismens okrönta apostlar någon enda gång tänkt på den unga flicka som fått sitt liv förstört? Det betecknas i sammanhanget som en ren bagatell och saknar politik betydelse. Man ger språket, vad som sägs, större betydelse än aldrig så vidriga handlingar. Både kontrollen och språkets betydelse liknar Orwells 1984.

Vi lever i ett politiskt och medialt klimat där det går utmärkt bra att kalla människor med "fel" åsikter för rasist och fascist. Ingen blir uthängd eller utsatt för ett mediedrev p.g.a. detta. Vissa andra ord rådet det absolut nolltolerans för och reaktionerna blir både våldsamma och omedelbara. Återigen påminner detta om Orwells "nyspråk". Språket skall kontrolleras och formas av en samhällelig elit, för att därigenom styra tankeverksamheten och hela den politiska diskursen. Självklart är det varken acceptabelt eller någonting bra att vi kallar varandra för olika epitet, varken rasistiska sådana eller andra. Men hur kommer det sig att vissa epitet är godtagbara medan reaktionen blir fullständigt ohämmad för andra, objektivt sett mindre allvarliga epitet? Om det är saklig debatt vi vill ha, då skall ju alla epitet bedömas strikt efter deras grovhet och frekvens, inte åt vilken grupp människor riktar epiteten emot. De grövsta i nutid publicerade epiteten återfanns på Aftonbladet, skrivna av en kvinna som kallar sig konstnär (Joanna Rytel) och riktade sig mot gruppen "medelålders vita män". Reaktion från medierna och etablissemanget? Noll!

Jag menar självklart inte att det är godtagbart med rasistiska eller plumpa kommentarer, varken riktade mot folkgrupp eller enskild person. Tvärtom skall vi framföra samhällelig kritik så precist och objektivt vi någonsin kan, utan alla personangrepp. Det vinner vi alla på. Dessutom erhåller vi inga politiska vinster genom att såra enskilda personer, tvärtom. Budskapet tenderar snarare att förlora i styrka. Men den kontroll och det nit som läggs vid kommentarer av gräsrötter som är politiskt och semantiskt helt oskolade företrädare tyder på ett i princip Orwellskt kontrollsystem, med tillhörande reaktioner. En illa vald kommentar i Avpixlats kommentarsfält blir förstasidestoff medan en grov misshandel nämns i förbigående. Om vi nu inte befinner oss i Orwells 1984, har vi i alla fatt fått en försmak av vad han menade. 

Länk DN

Länk SvD

Att värna vårt kulturella, historiska och arkeologiska arv

Vi har ett tungt ansvar att värna vårt kulturella, historiska och arkeologiska arv. Det är allas vår skyldighet att ge våra kommande generationer en historia och rötter till dessa generationers härkomst. Ett historielöst folk blir ett folk utan trygghet, självkänsla och kommer dessutom bli ett lätt offer för politiska manipulationer. Förutom dessa argument har människan alltid varit intresserad av sin egen historia, det visar den våg av släktforskning och de TV-program där diverse kändisar rotar i sin mer eller mindre obskyra släkthistoria. Det handlar också om vanlig rudimentär livskvalitet sålunda. Vad exakt som är vår kulturella historia, vårt kulturarv och annan typ av historia är svårt att avgöra och är kanske inga spörsmål av högre dignitet. Gränserna är suddiga och gråzonerna många, vilket på intet sätt förändrar de avgörande principerna. Rent statsekonomiskt kan dock dessa definitioner ha en viss betydelse. Vad staten skall satsa pengar på är en fråga ansvariga politiker inte kommer undan.

Att statens skall satsa pengar på vårt historiska och arkeologiska arv är samtliga riksdagspartier eniga om. Blott Skolverket är av annan åsikt, vilket de visade när de för några år sedan föreslog en kraftigt minskad historieundervisning i skolan. Regeringen skrev i sin forskningsproposition 2008 på sidan 183 följande:

Kulturens och kulturarvets betydelse för samhällsutvecklingen – såväl ur ett historiskt som ur ett samtids- och framtidsperspektiv – uppmärk-sammas allt mer, inte minst i fråga om individens levnadsförhållanden. 

Tyvärr blandar regeringen ihop kulturen i allmänhet och kulturarvet i sin proposition. I verkligheten har det visat sig att kulturen i allmänhet får oerhört mycket mer pengar än den kultur som kan anses tillhör vårt historiska arv. Kultur som märkliga teaterstycken, modern dans, cirkusforskning, nycirkus och olika slags ”performance art” får lejonparten av statens pengar. Detta är mycket olyckligt då den ”moderna” kulturen skall överleva och utmejslas i tävlan om kulturkonsumenternas gunst. Hur skall vi annars veta vilken kultur som är värdefull och vilka kulturuttryck som inte förtjänar vår uppmärksamhet? All den kultur som tillhör det vi kallar ”kulturarv” har överlevt sin tids konkurrens, annan kultur har glömts bort. Om staten öser in pengar till all slags kultur, som kanske omhuldas av vissa samhälleliga minoritetseliter, kommer vi aldrig att få ett naturligt urval av värdefull kultur. De principer som alla är överrens om i det ekonomiska livet, misskötta eller samhällsonyttiga företag går i konkurs medan de livskraftiga blomstrar, gäller inte inom kulturområdet, märkligt nog.

Dagens samhällsunderstödda kultur är vänster-liberalt influerad, det är tydligt för alla som tagit del av denna kultur. Det finns ingen direkt kulturell styrning av politiska kulturkommendanter, som Lena Adelsohn Liljeroth så riktigt påpekade i TV nu på morgonen. Nu spelar tillsättandet av officiellt opolitiska kulturchefer ändå en avgörande roll för vilken politisk inriktning kulturen kommer att anta. Att cheferna är officiellt opolitiska innebär inte att de är opolitiska självklart. Sverige är ett litet land där alla känner alla inom de olika moderna skråen. Skall du klättra i karriärstegen så får du självklart inte vara politisk obekväm. Jag vill därför påstå att till stor del är regeringens och Liljeroths ”fria” kultur en chimär. En annan aspekt av den ”fria” kulturen är att inom vissa sektorer så lever kulturarbetarna på statliga eller kommunala stödpengar. Det amerikanska uttrycket ”follow the money” är här relevant. Kulturarbetarna inom vissa sektorer vet (möjligen rent instinktivt) att de alltid kommer att få mer bidrag från vänstern i vårt land.

Att nationellt sinnade regeringar driver en politisk riktad kultur är varken en framkomlig eller önskvärd väg. Det går inte att styra kulturen med politiska pekpinnar i den västliga hemisfären. Att vänstern lyckats med detta konststycke beror på att de just gått de bakvägar vi ovan beskrivit, inte att de tillsatt politiska kommendanter. Dessutom har de politiska vindarna från 60-talet spelat dem i händerna, med en hel barrikadgeneration som nu sitter på de rätta posterna. Detta är ett cirkustrick som aldrig går att göra om. Det finns sannolikt inget folkligt stöd för en sådan politik heller. Människor är trötta på att stödja politisk kultur med sina skattepengar överhuvudtaget, inte bara en viss sorts politisk kultur.

Det är heller inte önskvärt att införa en kulturpolitik som liknar den gamla Sovjetstatens, det torde strida mot grundläggande konservativa värderingar. – ”Men den Sovjetiska kulturpolitiken var ju inte nationalistisk” Kanske någon invänder. Fel! Den var oerhört nationalistisk med ett evigt tjat om ”det stora fosterländska kriget”. Missuppfattningen grundar sig förmodligen på det av Marx uttryck ”proletärer i alla länder, förena er”. Nu borde ju ett normalintelligent 10-årigt barn förstå att Marx inte menade att horder av trasproletärer i olika länder skulle invadera varandras landområden och upphäva staterna som sådana.

Den franske socialistledaren Jean Jaurés sade i början på 1900-talet:

Lite internationalism leder bort från fosterlandet, mycket internationalism leder tillbaka igen.

På samma sätt kan man säga att en sund och väl genomtänkt nationalism leder till fosterlandet. Motsatsen leder bort därifrån.

Vi skall självklart värna vårt kulturella, historia och arkeologiska arv. Vi skall göra det mer än i dag. Det behövs mer pengar för att skydda vårt arkeologiska arv undan vår rastlösa samhälleliga framfart. Det behövs hårdare straff för de som gör sig skyldiga till fornminnesbrott. Det behövs mer historisk undervisning i våra skolor. Dock måste övrig kultur överleva och frodas mycket mer på egna meriter. Vi kan inte via statsbidrag underhålla en stor kader av kulturarbetare där det folkliga intresset för deras värv närmar sig den absoluta nollpunkten.

Framför allt borde våra politiker känna större stolthet för vår historia och vårt kulturella arv. Att likt Esaias Tegnér påstå, att allt gott kom utifrån och allt inhemskt är blott barbari, kan liknas vid en spottloska rakt i ansiktet på våra hårt arbetande förfäder. Dessutom stämmer Tegnérs tes särskilt illa när vi i dag ser på vissa utländska influenser som gör sig påminda i vårt samhälle. 



Fallet Assange - del två

Journalisterna Helene Bergman och Andres Carlgren tar upp en del märkligheter i fallet Assange på DN-debatt i dag. Journalisterna har anmält den extremfeministiske åklagaren Marianne Ny till JO. Ärendet avslogs efter en dag. Det känns väldigt typiskt. Många som anmält politiskt känsliga ärenden till JO har fått avslag efter exakt samma tidsperiod. 

Polisinspektören som tog emot Ardins anmälan var bekant med målsägaren och är känd som extremt politisk korrekt samt som extremfeminist (Irmeli Krans). Den första åklagaren lade ner ärendet. Claes Borgström anmälde sig frivilligt som målsägarbiträde till de båda kvinnorna. Det är alltså samma Borgström som var advokat till Thomas Quick, när denne blev dömd till en massa mord, som han nu ett efter ett blir frikänd för. Borgström vände sig till sin extremfeministiske kamrat, åklagare Marianne Ny. Självklart öppnade denne åklagare ärendet på nytt. Assange stannade därefter hela 5 veckor i Sverige för att vara tillgänglig för rättsprocessen. Inget hände så han lämnade landet till slut. 

Utan att försvara Assanges beteende i Ardins säng så är det alldeles uppenbart att tokfeminister påverkat hela förloppet, tokfeminister som dessutom utnyttjat sina personliga bekantskaper i det svenska samhället. 

Länk DN  

UPPDATERING:

Brita Sundberg-Weitman, docent i folkrätt skriver på SVT Debatt ungefär samma sak som Bergman och Carlgren. De uppgifter som de två artiklarna har gemensamt har hög sannolikhet. Ordinarie chefsåklagaren lade först ned åtalet. Advokat Claes Borgström tog ett eget initiativ och kontaktade sin bekant Marianne Ny, som öppnade åtalet igen. Dessa uppfigter förekommer i båda artiklarna. Länk SVT-Debatt.

UPPDATERING 2:

Eftersom vi börjat nysta i detta fall är det lika bra att vi också nämner Borgströms replik på DN-debatt i dag. Borgström nämner inget om polisen som först tog emot Ardin och väninnans anmälan, möjligen för att han inte vet något om detta. Borgström tillbakavisar dock uppgifterna att han skulle ha tagit initiativet i kontakten med flickorna. Detta kan mycket väl stämma, men det rimmar illa med vad Ardin tidigare sagt, nämligen att hon enbart ville att Assange skulle HIV-testas. Borgström vidhåller dock att det var han som tog initiativet att fallet skulle omprövas. Han tillbakavisar närmare bekantskap med Marianne Ny, men tillstår att de träffats, bl.a. på ett seminarium om jämställdhet. Nåväl, i dessa sammanhang är Sverige en liten ankdamm, så det går knappast att undvika bekantskap i dessa kretsar.  

Borgström glider undan frågan om Assange stannat 5 veckor i Sverige, men påstår att det inte gått att få tillstånd ett förhör med honom. Vi vet inte vad som stämmer här (förutom att det måste anses som troligt att Assange verkligen sannade i 5 veckor) det borde dock gå att få till en polishämtning, vilket det ju nu blir frågan om i alla fall, dessutom från utlandet.  

Mediedramaturgin kring Assange

Jag tillhörde ironiskt nog aldrig dem som höjde Assange till skyarna när det begav sig. Jag tyckte även under Wikileaks storhetstid att det inte var rätt att bryta mot lagen och lämna ut hemligstämplade militära dokument. Det kan vara motiverat om man vill avslöja mycket grova missförhållanden, men lagbrott är det likafullt. Balansen torde vara hårfin och svår att balansera. Vad jag erinrar mig reagerade svensk press aldrig över dessa lagbrott, eller problematiserade detta mot att avslöja grova missförhållanden. Låt mig ändå vara tydlig. Har Assange brutit mot svensk lag skall han dömas enligt denna och ta sitt straff. Låt mig vara tydlig en gång till. Jag tycker inte det är i enlighet med goda konservativa principer att genomföra samlag med en sovande kvinna utan kondom, om kvinnan explicit begärt att kondom skall användas. Ändå förundras jag över alla de debattörer som nu agerar som moralens väktare och feminismens härförare för det övergrepp Assange eventuellt gjort sig skyldig till (att ingen är skyldig tills dom fallit har vi också glömt bort). Var finns (och fanns) ni när alla andra grova våldtäkter äger rum i vårt samhälle?   

Låt oss vara ärliga, vi skall inte överse med några sexuella övergrepp, men det finns ändå grader i helvetet. Anna Ardin hade ändå frivilligt samlag med Assange några timmar innan det misstänkta övergreppet och bjöd in honom i sin säng. Vid en överfallsvåldtäkt där flera män hjälps åt att våldta en skrikande förtvivlad kvinna och dessutom ofta brukar en hel del våld, föreligger inte dessa omständigheter. Om nu Göran Hägglund tycker att Assange är en ”fegis” och ett ”kräk”, vad tycker han då om riktigt grova våldtäktsmän? Jag skulle inte använda Hägglunds ord om Assange, trots att jag tycker han skall dömas för det han gjort sig skyldig till. Däremot tycker jag att de som gör sig skyldig till grova överfallsvåldtäkter verkligen är fegisar och kräk. Saken är den att jag aldrig hört Hägglund fälla ett enda ord om alla de nästan bestialiska övergrepp som just i sommar verkar ha varit särskilt talrika.

Samma sak gäller Aftonbladet och Oisín Cantwell, som också kallar Assange allt möjligt i braskande artiklar. Kalla gärna Assange ett fegt kräk, men skriv någon enda gång vad ni då tycker om de män som utför mycket grova och otäcka överfallsvåldtäkter, där de drabbade kvinnorna inte någonsin frivilligt gått med på samlag med gärningsmännen eller bjudit in dem i sin egen säng.

Vi ser att den mediala dramaturgin gör Assange till ett fegt kräk nu när han häcklar den svenska rättsstaten och där offret dessutom är en relativt upphöjd socialdemokrat. När Assange tidigare bröt mot lagar i hanteringen av dokument var han en hjälte. Samtidigt som mycket grova våldtäkter tigs ihjäl av media. Punkgruppen Pussy Riot upphöjs till hjältar av media, men möjligheten finns att de faktiskt bröt mot rysk lag. Media har inte ens besvärat sig med att ta reda på detta. Vad exakt är skillnaden mot att bryta mot rysk lag och svensk? Vår media avgör detta. Ja, vi vet. I Sverige hade Pussy Riot blivit inbjuden till Uppsala domkyrka av K. G. Hammar, men det är inte riktigt det som är det centrala här. 


Assange har fått asyl av det lilla landet Ecuador, detta trots att det rättfärdiga landet Sverige begärt Assange utlämnad. Detta måste ju ses som en sann kränkning av landet som bär hela världens samvete på sin ändå rätt begränsade axlar. Asylärendet har väl också i sanningens namn lite av teater och spel över sig, det måste nog erkännas. Detta oaktat att Sverige nog börjar ses som ett ”totalfeministiskt talibanland” [sagt på SVT i morse] av rätt många.


Svenska företrädare uttalar med rättmätig harm att man inte kan få asyl för att undkomma sexualbrott. Rätt så, men det skall väl gälla även de som erhåller asyl i Sverige och gjort sig skyldig till väldigt grova våldtäkter i andra länder? Hur många av dem som fått asyl från det forna Jugoslavien har i själva verket gjort sig skyldiga till oändligt mycket värre sexualbrott än Assange. Läser vi ”Svensk Maffia” av Lasse Wierup så gjordes det ingen skillnad på grovt kriminella vid asylprocessen i Sverige. Ansträngningarna för att utreda om de sökande hade gjort sig skyldiga till grova brott som våldtäkter var lika med noll. Jämför det med hela denna apparat som satts igång med Assange och Ardin. Vi vet dessutom att grova våldtäkter var satt i system när kriget rasade i det forna Jugoslavien. Man misstänker att detta med ”allas lika värde” har sina små förbehåll. Anna Ardin är mer jämlik än våldtäktsoffren i det forna Jugoslavien och Rwanda, där hutuer märkligt nog fått asyl i Sverige (det var hutuerna som gjorde sig skyldiga till folkmord på tutsier).


Vi ser att den mediala dramaturgin lyfter upp Assanges (eventuella) brott och påtalar hur löjlig och rättsvidrig Ecuadors beviljade asyl är, men samma dramaturgi tar inte upp problem med eventuell och misstänkt sexualbrottslighet för dem som erhållit asyl i vårt eget land. Ett ännu större problem är de som fått asyl i vårt land p.g.a. förföljelse och sedan tackar för detta genom att våldta på svensk mark. Statistik från SCB 2005 visar att det föreligger en anmärkningsvärd överrepresentation just för denna typ av brottslighet. Den mediala dramaturgin har snarast stämplat de som för fram detta problem som främlingsfientliga. Hade media och politiker tagit ett klarare ställningstagande mot denna typ av brottslighet, åtföljt av en förändrad lagstiftning och rättspraxis, hade på sikt många tragedier kunnat undvikas. Frågan är om media och politiker verkligen är intresserad av att undvika dessa tragedier i verkligheten, eller är det den mediala dramaturgin allena som är av betydelse.

UPPDATERING: 

Expressen verkar för en gångs skull ha ägnat sig åt lite grävande journalistik. De avslöjar att en av förhörsledarna som förhörde Assange i det aktuella målet är personlig vän med Anna Ardin och dessutom något av extremfeminist som hyser en viss antipati mot "vita män". Vitare än Assange är det nog svårt att bli. Förhörsledaren skall enligt det jag kan få fram, heta Irmeli Krans, hennes blogg här. Polischefer vägrar att kommentera dessa uppgifter, därför går jag ut med namnet på förhörsledaren redan nu (trots att identiteten inte är helt bekräftad). Att ha en manshatande extremfeminist som förhörsledare är inte lämpligt överhuvudtaget enligt mig.  

UPPDATERING 2: 

Ytterligare en som dragit samma slutsats som mig angående identiteten på förhörsledaren, länk. 


Länk SvD

Länk Aftonbladet

Länk DN smuggling

Länk DN Ecuador

Länk DN Asyl


Länk SvD våldtäkter       

Välfärd, immigration och demokrati

Håkan Boström har en egen DN-spalt där han skrivit en ideologiskt ganska intressant artikel. Boström tar upp förhållandet mellan välfärdssamhället och immigrationspolitiken, möjligen ur en liten annan vinkel. Det är för allt i världen inte svårt att hitta en annorlunda vinkel i ämnet, då det debatterats ytterst sällan på ett seriöst sätt (om än alls). Boström menar att välfärdssamhället inte kan bibehållas opåverkat med en massiv immigrationspolitik, men väl bibehållas i andra former. 

Boström menar dessutom att inga politiska aktörer eller partier öppet driver linjen innebärande en massiv immigration parat med en nedmontering av välfärdssamhället. Det är sant, men utesluter inte att politiska rörelser ändå kan ha detta i sin politiska agenda. Det är t.o.m. troligt att delar av alliansen kan ha en agenda med en massiv immigration som också innebär en nedmontering av vårt välfärdssamhälle. Det torde ligga i linje med det vi normalt kallar "nyliberalism". Att dessa politiska krafter inte öppet går ut med sin agenda beror sannolikt på att det inte är någon röstmagnet bland bredare lager av befolkningen. Ingenting motsäger heller att det åtminstone delvis går att smyga igenom en sådan agenda. På sätt och vis har vi redan tagit några första kliv på denna nyliberala stig. 

Boström tar upp en del forskning om solidariteten i multikulturella samhällen, som vi kan lämna därhän. Utan att själv titta på forskningsrapporter av detta slag är alla hänvisningar i princip värdelösa. Vi vet inte hur undersökningarna är uppbyggda, vilka parametrar de använt eller forskarnas objektivitet. Att skattemoralen minskar om statens utgifter ter sig oförståeliga eller huvudlösa är ingen nyhet. Vi kommenterar ändå en slutsats som Boström dragit av forskarrapporterna.

Däremot hävdar Hjerm och Schnabel att den subjektiva uppfattningen spelar en roll. Huruvida befolkningen upplever att samhället är splittrat eller sammanhållet har betydelse. Den ”etniska faktorn” kan aktiveras av politisk retorik som ställer grupper emot varandra. En slutsats man kan dra av detta är att ett pluralistiskt samhälle ställer nya krav på hur de politiska partierna beskriver verkligheten, samt hur de offentliga systemen utformas.

Nu är det så enligt enklare logik, att befolkningen kanske "upplever" samhället mer splittrat om det är mer splittrat. Detta med att "ställa grupper mot varandra" är precis det vi tidigare diskuterat, nämligen en nedmontering av välfärdsamhället. Det är samma sak med andra ord. 

Ett pluralistiskt samhälle ställer nya krav både på hur de politiska partierna beskriver verkligheten och våra offentliga system. Men i en demokrati skall detta ske med folkets goda minne. Det skulle undanröja samtliga de problem Boström tar upp här. Den enda "nackdelen" är möjligheten att det till allas förvåning uppdagas att befolkningen inte tycker som den politiska eliten. Man undrar också vad exakt Boström menar med "nya krav på hur de politiska partierna beskriver verkligheten". Är det inte exakt det den politiska eliten ägnat sig åt? Därefter kommenterar vi detta av Boström.   

Det krävs troligen mer kontroversiella åtgärder, som lägre ingångslöner och sämre anställningstrygghet, för att få ned arbetslösheten bland utlandsfödda. Den vägen bör dock användas försiktigt. Forskningen visar nämligen att inte bara arbetslöshet, utan även en urholkad trygghet, kan spä på motsättningar och främlingsfientlighet. 

Vi måste förändra (läs "urholka") vårt välfärdssystem för att klara den immigration vi nu ägnar oss åt. Det står utom allt tvivel och Boström har insett detta. Men var det verkligen detta vi ville? När blev folket tillfrågat? När debatterades frågan i riksdagen? När togs besluten? Av vem? Vilka valmöjligheter gavs åt valmanskåren? 

Jasså forskningen har visat att en urholkad trygghet (nedmontering av välfärden) p.g.a. massimmigration kan öka främlingsfientligheten (eller kritiken mot den förda immigrationspolitiken). Forskning har nog också visat att jorden är ett klot som roterar kring solen. Man drabbas osökt av misstanken att Boström bryr sig betydligt mer om risken för ökat stöd till immigrationskritiska rörelser än den urholkade tryggheten. 

Förmodligen krävs det lägre ingångslöner och kanske även lägre anställningstrygghet även för att få in helyllesvenska ungdomar på arbetsmarknaden. De gyllene åren kan vara över och vi får lära oss att vi inte kan bygga vårt välstånd på att mixtra med varandras datanätverk eller att uppträda med "performance art". Hur den ekonomiska krisen utvecklas ute i Europa den närmaste tiden lär visa sig inom en snar framtid. Kanske ser vi en framtid när även svenska ungdomar får böja sina ryggar för att snällt plocka blåbär under sommarlovet. Fördelen med detta är att vi då använder "närproducerad" arbetskraft, vilket Miljöpartiet enligt sina ekologiska principer borde applådera (men förmodligen inte gör). 

Den saknade pusselbiten i Boströms artikel är demokratin och folkets vilja. Sveriges befolkning har demokratisk rätt att vara med om formandet av vår framtid och hur samhället skall utvecklas. Boströms ända ambition är att peka ut en väg för ansatta politiker att navigera sig förbi de blindskär oönskade folkopinioner kan utgöra. Visionen är redan bestämd och fastslagen, den skall bara trumfas igenom utan att valmanskåren vaknar ur sin koma och kommer med obehagliga synpunkter på den redan fastslagna vägen. 

Länk DN