Nej, det är inte realistiskt med fri invandring

Johan Norberg som väl är mest känd som Timbromedarbetare och nyliberal debattör har skrivit en artikel i Metro (som jag nästan aldrig läser, men av en slump läste i morse) där han ondgör sig över alla de som med emfas tillbakavisat Centerns förslag om fri invandring. Egentligen behöver man varken bemöta Centerns förslag eller Norberg. Det kan dock vara av intresse att titta lite på Norbergs argumentation. Norbergs första argument bygger på att första världskriget är slut. Inför första världskriget infördes nämligen den reglerade invandringen och efter det har vi aldrig släppt på denna restriktion. NF (Nationernas förbund) rekommendera Europeiska nationer att lätta på restrektionerna efter krigets slut, och just det använder Norberg som argument. Att NF för över 90 år sedan kom med en rekommendation som ingen brydde sig om ens när den kom, är ett argument så svagt att det inte vidare behöver kommenteras.

Att vi under en period innan första världskriget hade oreglerad invandring är också ett uselt argument. Vi vet inte hur det fungerade och vi hade inget välfärdssystem på den tiden. De som flyttade hit fick välja mellan att svälta ihjäl eller hitta ett arbete. Något Norberg kanske inte har något emot i dag. Vi hade det inte bättre än omvärlden och det fanns ingen dragningskraft för människor att ta sig hit. Förmodligen skulle Jemen inte lida speciellt mycket av fri immigration, medan Österrike skulle göra det.

Därefter vill den dokumenterat högutbildade Norberg att vi skall förklara varför vi skall ha ”rörelsehinder” just vid nationsgränserna och inte vid regioner eller andra mindre indelningar av våra nationer. Här har vårt utbildningssystem skamligen misslyckats med och delge grundläggande sunt förnuft till en av sina långvariga lärjungar. Vi gör ett tappert pedagogisk försök att få Norberg att förstå samhället och världen.

Vi måste ha nationsgränser eftersom skattebörden är nationsbaserad. Vi värnar våra transfereringar inom landet. Det är till nationen vi betalar in skatt för infrastruktur, skola och vård. Det är vårt gemensamma projekt inom nationsgränserna. Jag själv betalade skatt till Norbergs långa universitetsutbildning, inte till någon ungdom i Kanada t.ex. Vid helt öppna gränser skulle motivationen att betala skatt genast sjunka till den absoluta nollpunkten, liksom samhällsgemenskapen.

Vi har dessutom lagar och regler i vårt land som är anpassade efter vår historia och socialisation. Dessa lagar passar inte alla på jorden. Därför måste vi också ha kontroll på vad som passerar ut och in genom våra gränser. Vi värnar våra kulturskatter, andra länder sina. Vi vill inte heller att all världens narkotika och vapen skall passera in genom våra gränser. Vi har t.ex. regler för arbetslivet och utbildning i vårt land. Vi vill ha dessa lagar men inte andra länder, de vill ha sina lagar. Skulle alla fritt passera våra gränser skulle lagar som skolplikt och arbetsliv bli fullständigt meningslösa. Vi väljer också våra politiker inom nationen, för att styra och ansvara just för vårt folk. Detta skulle ju också bli meningslöst med helt öppna gränser. Vidare skriver Norberg så här.

Det sägs vara omöjligt att ha öppna gränser, men det enda vi vet säkert är att det är omöjligt att ha stängda gränser. Hur höga vi än bygger murarna (de är sex meter runt de spanska enklaverna i Nordafrika) tar sig flera hundra tusen till Europa varje år.

Detta är ju verkligen inget argument för öppna gränser, lika lite som det skulle vara ett argument för att tillåta snatteri för att människor snattar i butiker och alltid gjort det. När jag var ung var det knappt någon som tog sig till Europa då de ändå inte fick asyl. Finland har striktare lagar och de verkar kunna styra immigrationen helt enligt eget skön, Island likaså. Vidare i Norbergs artikel.

Flyktingorganisationen United har dokumenterat 16 000 dödsfall när människor har försökt ta sig till Europa under de senaste 20 åren – de som till exempel har kvävts i slutna containrar eller kastats överbord av människosmugglare när kustbevakningen närmar sig

Ja, och när jag var ung dog nästan inga människor under de strapatser Norberg beskriver. Det är alltså när vi lade om vår immigrationspolitik människor drabbades av de nämnda fasorna. Vår politik underhåller ju snarast dessa omänskliga människosmugglare. Till sist skriver Norberg så här.

Visst, ställ nu Centern till svars för de tänkbara konsekvenserna av fri rörlighet – så länge ni också ställer alla andra partier till svars för de tragedier som följer av dagens ”realistiska” system. 

Ingen behöver ställa Centern till svars, utom vid valdagen i september 2014. Norberg argumentation är mycket ful. Det är snarast den oansvariga immigrationen som orsakat alla dessa tragedier. Att vi som nation inte skulle kunna besluta om vår egen immigrationspolitik för de tragedier som inträffar på Medelhavet är närmast absurt. Med ett sådant synsätt skulle vi genast avbryta våra förbindelser med t.ex. Finland och Island, då de skulle betraktas som rena mördarstater. Snarast skulle vi göra utvecklingsländer en tjänst om vi kunde få fler initiativrika människor att stanna i sina respektive länder för att bygga upp dessa.

Norberg är nyliberal och det synsätt han representerar pekar mot ett samhälle med en enorm reservoar av utslagna människor vilka skulle ta vilket arbete som helst för en spottstyver. De mer bemedlade människorna skulle bo innanför gated communities. T.o.m. en och annan Centerpartist har insett detta som Lars Vikinge, i dag publicerar han sig på Newsmill.  

Guillou om sin tids mediedrev samt vissa jämförelser

Den gamle journalisten och författaren Jan Guillou började tidigt som journalist på en kvällstidning, vilket han skrivit om i boken ”Det stora avslöjandet”. Sedermera gick han över till Folket i bild/Kulturfront, som var en publikation långt ut på vänsterkanten. Under sin tid på FIB/K arbetade han bl.a. tillsammans med Peter Bratt för att avslöja Sveriges spionage mot andra länder, detta i samband med att de avslöjade den s.k. IB affären (Informationsbyrån). Sannolikt publicerade tidningen material som kan anses ha skadat Sverige, åtminstone i marginalen. 

Efter att hela spionagepubliceringen kommit att bli ett massmedialt huvudnummer så häktades plötsligt både Guillou, Bratt samt Håkan Isacson. Under sin häktningstid pågick det mediala kriget för fullt, och blåste till slut upp till något som bäst kan liknas vid massmedial orkan. Ändå så riktade sig drevet från början mot Sven Andersson och Stig Synnergren eftersom de så uppenbart ljög om statens underrättelsearbete (som ju skall vara hemligt självklart). Många år efter händelserna kring IB-affären har Synnergren erkänt lögnerna enligt att han ”ljög i tjänsten”, vilket då var ett helt nytt grepp.  

När Guillou och de övriga blev häktade och anklagade för spioneri så vände mediedrevet mot dem, då tidningarna alltid verkar gå efter största (eller vad som kan tänkas bli den största) nyheten som säljer flest lösnummer. Så här beskiver Guillou drevets mekanism i boken ”Ordets makt och vanmakt” från sidan 233 och framåt. 

Men i samma sekund som vi greps som misstänkta spioner och IB-affären blev en rättsskandal flyttades landets kriminalreportrar upp i första anfallsledet. Hittills hade de förvarats munkorgsförsedda nere i redaktionens källare – ty politik fick de inte lägga sig i – men nu slet de sig loss och kastade sig, fyllda av revanschbegär förmodar jag, över oss tre som gripits som spioner enbart för att vi gjort ett journalistiskt arbete.

Ja, jag är fortfarande hatisk. […]

Dagens Nyheter kunde redan på dag 1, i deras fall den 23 oktober, dagen efter vårt gripande, göra oss till riktiga spioner.[…]

Dagens nyheters kriminalreportrar kunde inte ha haft en ringaste möjlighet att skaffa något substantiell kunskap under de få timmar de haft till sitt förfogande. Ändå förvandlade de oss utan att blinka till betalda KGB-agenter. Och tidningsledningen tog in deras texter och drog till och med upp dem på stort löpsedel och förstasida. Kvällsposten kunde redan samma dag, den 23 oktober berätta för sina läsare hur förvirrade och ynkliga de gripna spionerna var: 

”men om de verkligen erkänner eller inte är ovisst” säger en förhörsledare till KvP. ”De uttrycker sig bara helt förvirrat om de juridiska begreppen som de i sin tidning skrivit så initierat om. Som polismän kan vi inte finna det annat än anmärkningsvärt.” ”Vi har dock bedömt det som att de nekar. Det skall man göra när det råder någon tveksamhet.”

Den kriminalreporter som skrev det här heter Jerry Wells, må han för evigt brinna i journalisternas helvete. Han berättar nämligen om förhör som ännu inte har ägt rum. […]

Nästa dag har samme Jerry Wells tydligen ”kollat” Dagens Nyheters avslöjande att Folket i Bild/Kulturfronts reportrar var sovjetiska spioner. För nu kan han avslöja hur det ligger till i själva verket. Vi spionerade mot Israel, oklart för vems räkning men antagligen araber av något slag.[…]

Så här såg det ut i hela landet, så här skrev kriminalreportrarna[...]

Samarbetet mellan polis, särskilt Säkerhetspolisen, och korrupta kriminalreportrar som Leif Dahlin, Massi Svensson och Jerry Wells, förutsätter i regel att de som anklagas inte kan försvara sig, än mindre stava till pressens opinionsnämnd. Och det scoop som inte kan dementeras är ett bra scoop, enligt kriminalreporteretik.[…]

Folket i Bild/Kulturfronts gatuförsäljare fick också utstå både verbala och fysiska angrepp eftersom alltför många människor trott på det som skrevs.[…]

För landets alla ledarskribenter, som använder den egna och andra tidningars journalistik som källa var det nu fritt fram.[…]

Ingenting av det vi avslöjat var sant. Trots det hade vi tillfogat landet fruktansvärda skador och var landsförrädare, eftersom vi avslöjat försvarshemligheter, eventuellt mot betalning från främmande makt.  

De två linjerna går som synes inte ihop. Kan man lugnt sitta och konstatera några decennier senare. Jag kan bara förklara den omöjliga logiken med något som måste betecknas som drevhysteri. När medierna kastar sig över ett offer så är varje ny anklagelse, dag för dag, huller om buller, fullt gångbar. Även om den ena anklagelsen till synes uppenbart står i motsättning till den andra.[…]

När jag tänker tillbaka framstår det ibland som ett rent mysterium att det överhuvudtaget gick att stå emot en så fruktansvärd kanonad av anklagelser.[…]

Hur var det alls möjligt att stå emot och bygga en stark motopinion?

En möjlighet är att statens propagandister helt enkelt gick alldeles för långt. Det kan ha varit någon enstaka vettvilling, som Expressens KG Michanek [jämför Åsa Linderborg min anm.], nästan kunde tro, eller åtminstone gärna ville tro, att jag var en person som var fullt beredd att tillsammans med nazister rusa in på en judisk barnkoloni och massmörda barnen med automatvapen. Men för de flesta människor borde en sådan anklagelse ha fallit på sin egen orimlighet och därför slagit tillbaka mot dem som torgförde den med pukor och trumpeter.

Även om Guillou tillhör ett helt annat politiskt block än de flesta läsarna här gör, så kan vi känna igen naturen och essensen i det mediala drev även Guillou blev utsatt för. Dessutom beskriver han det bra och vi kan alla lära oss en del av berättelsen. Vi känner igen den samlade attacken, förstasidorna och löpen som skriker ut sitt budskap till allt och alla. Vi känner igen hur tidningarna drar slutsatser de helt enkelt inte har möjlighet att göra, om de skulle basera sina skriverier på fakta. Vi känner igen de grova vinklingarna som enbart tjänar syftet att förnedra offret. Här är det inte tal om humanism eller någon annan värdegrund än att krossa och förnedra offret på värsta tänkbara sätt. Vi känner igen de dubbla budskapen, som ofta är logiskt oförenliga. Vi känner igen hur de grova lögnerna från media framkallar våld och trakasserier från en lättledd allmänhet. Framförallt känner vi igen oss i Guillous berättelse om hur tidningarna vräker ut alla möjliga påståenden, som ibland är så oerhört långt ifrån verkligheten så att även offren för drevet brister i gapskratt, vilket Guillou mycket målande beskriver i sin bok (jämför SD-drevet där Westling blev riksdagsman och att SDU hade sålt Expressen-filmen). Dessa helt absurda påståenden skulle i princip ingen tidning publicera under normala förhållanden, men under ett drev går det för sig. 

Det också så som Guillou skriver att ju mer offret kan bemöta påståenden och få ut sin verklighetsbild, ju trögare går drevet. Ju färre personer som ger drevet bränsle, ju snabbare dör det ut. Ett drev behöver sitt bränsle, lika mycket som en eldsvåda. Precis som Guillou skriver, så är det ofta så stora överdrifter att även mellanstadieelever börjar undra hur det står till i huvudet på vissa journalister, som till slut får en del drev att misslyckas och gå i kvav. 

Ibland när man läser vissa systemkritiska bloggars kommentarsfält så skulle man kunna tro att drev mot SD är genomfalska (vilket de ofta är) men drev mot alla andra partier/personer stämmer till 100 procent. Hur troligt är ett sådant scenario på en skala? Handen på hjärtat, hur många SD-sympatisörer skulle förfasa sig över de grymma planerna Guillou smidde att tillsammans med nazister rusa in på en judisk skola och med automatvapen meja ned en massa små skolbarn som KG Michanek, Expressen skrev när det begav sig? Flockmentalitet utan självständigt tänkande är inte bra, åt något håll. Det kan hända att tidningar ljuger om andra än Sverigedemokrater, även om det då självklart inte sker med samma ljuva känsla hos journalisterna. Det handlar om trovärdighet, och för att vara trovärdig måste man titta med båda ögonen, inte bara det ena. 

En liten granskning av Lindeborg och Aftonbladet

Det börjar bli en smula tröttsamt att skriva artiklar om svensk media, men en artikel till blir det då vi tittar lite på Aftonbladets kulturredaktions sista kampanj. Jag håller med Linderborg och hennes kulturredaktion om att en del kommentarer på diverse systemkritiska hemsidor går över gränsen för det passande. Det kanske t.o.m. är så att någon kommentar passerar gränsen för det lagliga. Jag har själv i kommentarsfält markerat mot opassande kommentarer och ibland har t.o.m. kommentatorn därefter tagit bort sitt alster. Men poängen är att även gammelmedia måste hålla sig vissa regler. De är ibland (t.ex. inför valet 2010) lika hatfyllda som de mest upprörda kommentatorerna på Avpixlat och Fria tider. De håller sig inte heller till sanningen utan för fram lögner och grova vinklingar. Om jag ljuger om min granne kan jag i värsta fall bli åtalad. Det är inte rimligt att landets press kan föra fram konkreta lögner och sprida dessa ut över landet i fall där en privatperson skulle fällas i domstol. Så här skriver Linderborg.

Vi har för få yttrande- och tryckfrihetsmål i Sverige. I inget annat land är ordet så fritt, men det betyder inte att vi helt saknar lagstiftning.

Ja vi har för få yttrandefrihetsmål i Sverige. Tidningar som Aftonbladet (och Expressen) borde granskas mycket oftare och hårdare. Det som inte är tillåtet på hemsidor kan rimligtvis inte vara tillåtet för en dagstidning, som att medvetet sprida felaktiga uppgifter om namngivna personer. 

Det handlar självklart inte om att begränsa vår fria press. Det handlar om att tidningar rent juridiskt inte kan få sprida förtal och lögner som vore åtalbart för privatpersoner. Om det är förbjudet för privatpersoner att handla med illegala vapen så gäller detta journalister också, en yrkesgrupp som ligger på en absolut bottenplats för folkets förtroende. Samma sak gäller förtal och spridande av lögner, i alla fall medvetna lögner. Så här skriver Linderborg i en av sina tre kampanjartiklar.

De flesta rasistiska uttalanden anses ske inom lagen, och det blir lätt så när brotten inte är exakta utan föremål för tolkningar. Av allt att döma kommer de tre sverigedemokrater som skrikit ”babbe” på öppen gata åt en kille vars förfäder inte kan påstå sig vara släkt med Gustav Vasa, gå fria eftersom de bara skrikit det till honom.   

De flesta rasistiska uttalanden sker sannolikt utanför lagen. Däremot kan man kritisera regeringens immigration/integrationspolitik helt lagligt. Här har vi tyvärr också en helt medveten lögn av Linderborg. Det var inte tre Sverigedemokrater som skrek det nedsättande ordet, det var en (1) person. Två människor blir här utsatta för en medveten och uppenbar lögn, utan förmildrande omständigheter. Linderborg vet att hon ljuger och förtalar två personer här, varav den ene dessutom är lindrigt offentlig. Hon skriver detta i Aftonbladet med en enorm spridning. Detta är ett praktexempel på en ren och medveten lögn som borde vara åtalbar. 

Linderborg skriver:

Vad får man skriva och inte skriva?

Man får inte ljuga om två människor Linderborg, som du gör i citatet ovan. Din pappa kanske inte hade ork att lära dig detta som barn, men så är det faktiskt. 

Har du läst nåt som borde granskas – mejla oss

Ja, jag borde skicka in denna artikel till er. Men jag struntar i det, vi befinner oss på olika planeter och jag kunde lika gärna försöka kommunicera med en marsmänniska via gröna antenner som med dig Linderborg.    

Jag skrev en kommentar under en artikel på SVT-Debatt där jag visade hur Åsa Linderborg argumenterade på ett ganska hatfyllt sätt. Linderborg andas samma hat och samma förakt som en del systemkritiska kommentatorer på en del bloggar. Kommentaren försvann på det mest märkliga sätt, men hade den varit kvar så hade jag sannolikt inte skrivit denna artikel. En person bad mig upprört att visa källor på det som enligt mig ”andades hat” från Linderborg. Jag hämtade exempel från de tre kampanjartiklarna där Linderborg uttryckt följande epitet:

"Ja, vi vill stoppa skiten" 

"Nu granskar vi skiten" 

"järnrörssajterna" 

"Den här skiten måste granskas" 

"Järnrörssajternas" 

"järnrörssajterna - Avpixlat, Fria Tider" 

"Att Karin Olsson, kulturchef på liberala Expressen, skulle utslunga samma anklagelse och därmed placera sig bland järnrör och nynazister, var mindre väntad." 

"I Karin Olssons grälsjuka värld blir en granskning av hur lagen om hets mot folkgrupp ska tolkas ett hot mot kultursidornas moraliskt högstående samtal.”

Dessa citat är alltså hämtade från endast tre artiklar från Linderborg, som jag av lättförklarliga skäl inte länkar till (fast jag gör det i alla fall om AB ringer, 1, 2 och 3). En snabb genomläsning av dessa citat ger vid handen att min första bedömning nog står sig. Linderborgs argumentationsteknik är på en lägre nivå än vad de använder sig av på de hemsidor hon och kulturredaktionen skall granska. Till sin kampanj har Aftonbladets kulturredaktion hyrt in jurister, för att riktigt penetrera vad lagen säger om hur man får uttrycka sig i skrift. Så här skriver Linderborg i en av sina artiklar angående detta:

"I måndags startade vi en blogg där vi gav exempel hämtade från järnrörssajterna, uttalanden som jurister sen fick kommentera. Den bloggen har vi tvingats ta ner eftersom vi med den kan misstänkas för just det vi vill motverka - hets mot folkgrupp."

Linderborg och hennes kulturredaktion fick alltså plocka ner sin egen blogg. Stark jobbat PG. Det kan ju vara så att en kulturredaktion nog skall syssla med kulturella saker och inte ge sig in i juridiken. Vad kulturredaktionerna på landets kvälls och morgontidningar står politiskt vet hela Sveriges folk sedan 60-talet och är i princip ett stående skämt bland verklighetens folk vid sina köksbord. T.o.m. Göran Hägglund har ju plockat några lätta politiska poäng på detta, innan han slokörat traskade tillbaka till fållan efter ett par arga artiklar av några upprörda kulturskribenter.   

Jag är ingen anhängare av Karin Olsson och vi hyser förmodligen diametralt motsatta politiska åsikter. Här får man dock erkänna att Olsson nog vinner denna mediala gyttjebrottning mot Linderborg, dessutom på fallseger. När Linderborg skriver att Olsson placerat sig bland nynazister och järnrör har hon foulat ut sig själv.

Svar till Ullenhag

I Aftonbladet deklarerar Erik Ullenhag sin migrationspolitik på sedvanligt vis och med sedvanliga ord. Rubriken är satt enligt ”Därför tjänar Sverige på mångfald”, vad nu det betyder. Mångfald av vaddå? Exakt vad är det i mångfalden vi tjänar på? Självklart tjänar ett företag som handlar med Kina på att ha en människa med kinesiska rötter i sitt företag. Det är ovärderligt med kunskaper om ett lands kultur, seder och bruk när man skall bedriva handel eller förhandla om kontrakt med människor från en specifik kultur. På något sätt har vi en stark känsla av att det inte är just denna självklara fördel av mångfald som Ullenhag menar när han skrev sin artikel. 

Så här skriver Ullenhag i sin artikel:

Men för att fullt ut dra nytta av mångfaldens möjligheter måste fler arbetsgivare bli bättre på att anställa och inkludera personer med utländsk bakgrund.  

Om företag tjänar på att anställa en person, oavsett härkomst eller andra egenskaper, så gör företaget sannolikt det. Företag drivs för att göra vinst, och ofta hämmas deras strävan av att göra vinst inte av några som helst fördomar. Vad Ullenhag menar eller syftar på är oklart men nu signalerar många företag om varsel och arbetslösheten är enligt Ekonomifakta 7,7 procent säsongsrensad siffra. Förmodligen är den verkliga arbetslösheten ännu högre om man räknar in människor i olika åtgärder eller som inte anmält sig hos arbetsförmedlingen. Många företag anställer inga människor alls. Det kanske är det överskuggande problemet. Vidare skriver Ullenhag.

I tider av varsel och arbetslöshet framförs ofta krav på att våra gränser måste stängas för människor som av olika anledningar vill komma till Sverige. Det handlar ofta om protektionistiska och nationalistiska åsikter liksom om främlingsfientlighet och rasism.

Ja självklart kan det handla om rasism ifall man vill minska immigrationen, fast det förmodligen är en relativt sällsynt orsak. Nationalism har egentligen mycket lite med själva immigrationen att göra, om den inte blir samhällsomvandlande. Då är det själva den samhälleliga påverkan man är emot. Enligt nationalistiska principer kan vi ta emot fler immigranter ju bättre integrationen/assimilationen fungerar. Att nationalism skulle vara något fult som Ullenhag implicit menar här, är något vi i Sverige är ganska ensamma om att tycka. Här borde vi verkligen ta intryck utifrån och lära oss fördelarna med stolthet över den egna nationen av omvärlden. Typisk nog utelämnar Ullenhag den mest närliggande orsaken till att människor är emot den nuvarande immigrationspolitiken, det är nämligen att man tycker den är vansinnig. Vidare i Ullenhags artikel.

Sverige, liksom övriga Europa, står inför en demografisk utmaning. Fler och fler blir äldre samtidigt som det blir färre människor som befinner sig i arbetsför ålder. Företag saknar arbetskraft och risken är att arbetskraftsbristen förvärras inom de närmaste åren.  

Fel! Vi har stor arbetslöshet i vårt land och vi har inte varit i närheten av någon egentlig arbetskraftsbrist på mycket lång tid. Den brist vi har är huvudsakligen beroende av att alltför många gymnasieelever går på något medieprogram under sin gymnasietid och eftersom alla ungdomar inte kan jobba som programledare eller dogmafilmare så blir de arbetslösa i stället. Vi kan inte avhjälpa detta systemfel genom immigration, där en stor del av de immigrerade också blir arbetslösa. Det är ungefär lika smart som att avhjälpa nageltrång genom att kapa hela foten. Dessutom har Ullenhag redan i början av artikeln sagt att företagen anställer för få människor med utländsk härkomst. Om de saknade arbetskraft skulle de självklart anställa någon med utländsk börd i stället för att förlora pengar, i annat fall måste det röra sig om en mycket rasistisk arbetsgivare. Vidare i Ullenhags artikel.

Det måste vara en självklarhet att utgå från en människas kvalifikationer och inte från hans eller hennes bakgrund. Men okunskap, ibland fördomar och ren diskriminering gör att vi slarvar bort människors kompetens.  

Hur vet Ullenhag att företag inte redan i dag utgår ifrån kompetens? Vilken statistik eller undersökning lutar han sig på? Att på detta sätt anklaga landets företagare för diskriminering är direkt oförskämt och Moderaterna som företagarparti borde reagera kraftfullt på detta uttalande. Vidare i artikeln.

Vi måste bli bättre på att ta tillvara på den potential som finns i vårt land, men vi måste också locka hit fler som vill jobba och bo i vårt land. Det är inte bara Sverige som kommer att ha brist på arbetskraft inom en nära framtid. På den globala arbetsmarknaden konkurrerar vi om framtidens arbetskraft. Sverige är ett litet landoch svenska är ett språk som talas av väldigt få.  Lägg till vårt geografiska läge och man inser att vi måste konkurrera med andra faktorer. 

Ja, kan vi locka hit högutbildade ingenjörer inom intressanta områden så är det bra. Tyvärr har regeringens arbetskraftsimmigration gett oss väldigt få högutbildade människor som kunnat etablera sig på den svenska arbetsmarknaden. Vi behöver knappast import av människor som arbetar på restauranger med en arbetslöshet på nästan 8 procent, det borde t.o.m. Ullenhag förstå. T.o.m. om en immigrerad arbetstagare får ett arbete på en restaurang så blir det en minuspost om denne nya arbetstagare slår ut en annan människa som då skall gå på bidrag. 

Det är inte bara Sverige som kommer att ha brist på arbetskraft säger Ullenhag, men det är bara Sverige som för den vansinniga immigrationspolitik som vi nu driver. Antingen har Ullenhag rätt och nästan alla andra nationer fel, eller så har Ullenhag och regeringen väldigt mycket fel. Vidare i artikeln.

Jag är övertygad om att ett öppet och dynamiskt samhälle som välkomnar olikheter kan bidra till att locka hit människor som vill bo och arbeta i vårt land.

USA och Kanada är nationer som ”välkomnar olikheter” utan att låta immigrationspolitiken gå alldeles över styr. Man kan alltså ”välkomna olikheter” men ha en betydligt vettigare immigrationspolitik än vad Sverige har just nu. Det handlar överhuvudtaget inte om att välkomna eller inte välkomna olikheter. Det handlar om en vettig immigrationspolitik där vi solidariskt med övriga Europa ger skydd åt de som är förföljda av sin regering p.g.a. politiskt engagemang och att vi tar in högutbildad arbetskraft som vi är i behov av. Dock helst inte från utvecklingsländer då de har ett skriande behov av sin egen högutbildade befolkning. Det är verklig solidaritet. 

Sedan får vi hoppas att Ullenhag med ”öppet och dynamiskt samhälle” inte menar ett samhälle där stora mängder av fattiga människor står till företagens förfogande för att sälja sin arbetskraft billigt. Ett samhälle där stora grupper av människor svälter och där kriminaliteten härskar i förorterna. Där de lite mer välbeställda lever i Gated Communities. Vi får hoppas att han inte menar ett kallt och hårt samhälle. Det sorgliga i detta är att många som är för en generös immigrationspolitik från vänstern inte har en aning vart åt samhället är på väg och vilka visioner nyliberala immigrationsförespråkare har. I stället förenas de i sitt hat mot SD. Om alla dessa människor från vänstern visste vad målet är för de nyliberala krafterna kanske deras hat skulle byta mål ganska snabbt. Till sist detta från Ullenhag.

Ett samhälle som öppet bekämpar främlingsfientlighet och diskriminering, är självklart en konkurrensfördel i en globaliserad värld. 

Det är självklart inte alls bra om människor hyser fientlighet mot främlingar. Jag blev själv upprörd när en busschaufför av arabiskt ursprung i Botkyrka stängde dörrarna mitt framför näsan på en kvinna av afrikanskt ursprung. Kvinnan hade sprungit cirka 250 meter med väskor och andra pinaler. När kvinnan var 1 meter från bussdörren stängde chauffören dörrarna, mitt framför näsan på henne. Jag satt själv helt paff och trodde inte det var sant. Så gör man bara inte och här hade jag hyllat Ullenhag om han tagit chauffören ordentligt i örat. Borde gjort det själv men dels blev jag verkligen chockad, dels gör partitillhörigheten att man drar sig för att bli inblandad i händelser av denna art, man vet ju aldrig hur Expressen vinklar till det. 

Vi misstänker dock att med ”främlingsfientliga” menar Ullenhag oss som är starkt kritiska till vår nuvarande immigrationspolitik. Ullenhag kan ”bekämpa” oss så mycket han vill. Vi kämpar vi också. Vi finns på gator och torg, vi finns på bloggar och i kommentarsfält, vi finns i riksdagen och vi finns i förorten. Vi finns i Skåne och i Lappland, vi finns i småstäder och i obygden. Vi är män och kvinnor, vi är arbetare och tjänstemän och vi ger aldrig upp.   

Och här kommer humorbrevet

Expressen publicerar i dag bilder på Gustav Fridolin från Hultfredsfestivalen. Dessa bilder har cirkulerat en längre tid på nätet, minst 7 - 8 år, så det har väl lindrigt nyhetsvärde. Expressens rubrik är, "Fridolins fylla visas på nätet". Ja, absolut, Expressen publicerar ju bilderna på nätet. Jag surfar hyggligt mycket på internet, men det var flera år sedan jag såg de numera väldigt gamla och välkända bilderna på Fridolin. Jag såg dem alltså nu på Expressens hemsida som mycket riktigt har publicerat dem i sin nätupplaga. Det vore ändå rimligare att Expressens rubrik var enligt följande, "titta, vi publicerar snaskiga bilder på språkröret Gustav Fridolin". 

Jag tror t.o.m. att denna blogg har gamla bilder på Fridolin under Hultfredsfestivalen. Nej, jag tänker inte publicera dem igen. Bilderna gör Fridolin varken bättre eller sämre som språkrör. Låt oss bedöma hans politiska arbete i stället för att förfalla till Baas-nivå. Och låt oss nu inte peka finger som grälsjuka barn i en för liten sandlåda. Om Fridolin tog sig ett järn under en musikfestival för 10 år sedan så kan jag tala om att det har jag också gjort. 

Låt oss i stället ägna oss åt stor humor. Det finns en faktaruta i artikeln där det frågas om "Får man sprida tveksamma bilder av politiska motståndare?". Intressant fråga, ni har ju precis gjort det Expressen, publicerat tveksamma bilder av politiska medspelare. Varför det skall vara någon skillnad på motståndare förstår jag inte. Sedan har Expressen i sin outgrundliga visdom ställt denna fråga til ett antal politiker. 


Lars Bäckström, riksdagsman, vänsterpartiet:
- Görs det avsiktligt är det fegt och förkastligt.
Men det är inte nödvändigtvis av politiska motståndare.
Ofta är det sjuka människor som vill få uppmärksamhet.  

Så Expressens redaktion består av sjuka människor som vill ha uppmärksamhet? Tja, Bäckström har nog rätt här. 


Annika Qarlsson, ordförande för centerkvinnorna:
- Helt oacceptabelt.
Man går förbi spelreglerna för det politiska samtalet.
Det förekom en del smutskastnings-kampanjer under EMU-kampanjen.

Jasså det är helt oacceptabelt? Qarlsson kanske har märkt att i går var det en annan politiker som blev publicerad med en privat bild. Kommentar på det? Dessa spelregler som Qarlsson talar om har nog brutits en del på sista tiden. Men det var nog liiite senare än under den senaste EMU-kampanjen. 


Lars Stjernkvist, partisekreterare, socialdemokraterna:
- Det är oroande med brutaliseringen av det politiska samtalet.
Ett angrepp på en politiker är ett angrepp på demokratin.

Gäller detta alla politiker Stjernkvist, eller bara vissa? Du måste ha varit väldigt orolig de senaste veckorna Lars, jag lider verkligen med dig. 

Per Bill, riksdagsman, moderaterna:

- Det låter som ett pubertalt sätt att ta politiska poäng.

Jag har svårt att tro att en politisk motståndare skulle göra så mot en kul och fartig kille som Gustav, som alla uppskattar för hans engagemang.

Nåja, jag kan hålla med Bill, även om Fridolin ser lite trött ut just på de publicerade bilderna. Men som sagt, vem har inte drabbats av plötslig trötthet under en musikfestival? 

Urban Svensson, partisekreterare, kristdemokraterna:

- Även om Hultsfredsfestivalen är ett offentligt sammanhang så var situationen tydligen privat, och det är förkastligt att sprida såna bilder.

Metoden är vanligare i USA, jag hoppas vi i Sverige förskonas.

Nja, inte bara i USA Svenssson. I går var det visst en partiledare som blev publicerad i ett privat sammanhang. Kanske minnet sviker Svensson här. 

Johan Jakobsson, partisekreterare, folkpartiet:

- Har en politiker satt sig i en sån situation att det finns konstiga bilder så behövs det nog inte en politisk motståndare för att sprida dem.

Oppss...ett sanningens ord till slut. Nej, det är påfallande ofta det rör sig om parti"kamrater" som av frustration eller hat släpper bilderna. Nästan alltid faktiskt. Ofta någon som arbetat nära en högt uppsatt politiker och kanske varit lite i fotobranschen. Det är möjligt, t.o.m. troligt att Fridolinbilderna ursprungligen kommer från en partikamrat. 

Låt oss då slutligen lägga på minnet vad dessa politiker tycker om "tveksamma" bilder på politiska motståndare. 

Länk Expressen

Massvaccinering och massimmigration

Medan det senaste mediedrevet klingar ur kan vi konstatera att ett paradigmskifte skett inom den lägre journalistiken (som en stor del av svensk journalistik består av har det visat sig). För kanske första gången har ett omfattande drev inte fått någon märkbar effekt på väljaropinionen. Detta sagt även med tanke på att en smärre dip i opinionen nog är att vänta i decembermätningarna. Något som vissa tidningar säkert kommer att slå upp stort. Pressens makt är på ett sätt bruten, för överskådlig tid framåt. Lite som när Ben Johnsson slog Carl Lewis i Seoul 1988. Det spelade ingen roll att Johnsson senare visade sig dopad, inte heller att Lewis hyllades av idrottsetablissemanget. På något sätt var Lewis knäckt i alla fall. På samma sätt är medie-etablissemanget med dess journalistkår besegrat och har för alltid förlorat något av sin makt. 

Orsakerna till SD:s opinionsstöd har flitigt diskuterats i förvirrade tidningars krönikor. Är det inte varselvåg så är det lågutbildade väljare som pekas ut som orsak till en uppenbar okänslighet för journalisternas pekpinnar från väljarkåren. Förmodligen är en orsak just de övertydliga pekpinnar journalistkåren oblygt satt mitt framför näsan på den svenska valmanskåren. Att det också rört sig om ren partipropaganda från en journalistkår som i frapperande hög grad själva röstar på Miljöpartiet är så uppenbart att även den mest okänslige väljare måste ha upptäckt detta. Också ägarstrukturer där vissa tidningsägare kört drevet extra hårt med just sina alster, är också ett uppenbart fenomen för den lite mer insatte.   

Lögnerna och felaktigheterna har också varit legio. Utan att bemöda sig om en massa enskilda detaljer har i princip gräsrötter benämnts som riksdagsmän och skvaller om obefintlig splittring har lyft fram med stora rubriker. Betecknande nog har t.ex. Expressen ringt runt till samtliga distriktsordföranden var tredje dag för att eventuellt spåra minsta tecken på spricka i den monumentala muren. Detta får oss att misstänka en agenda där just sprickbildning i partiet varit själva avsikten med drevet. Som ett ödets ironi har sköldarna inom partiet förts ihop på ett sätt som kanske aldrig förr, Expressenlänk. Effekten har alltså blivit en sammanhållning som vi tidigare aldrig sett maken till. Snyggt arbetat Expressen och andra medier. 

Det media nogsamt undviker att beröra är själva de politiska orsakerna till SD:s framgångar, nämligen en felaktig immigrationspolitik. Vi måste göra en jämförelse för att se bakom rökridåerna. Under 2009 härjade en (som det sades) pandemi med namnet Svininfluensa (H1N1) över stora delar av världen. Pandemin antogs på rätt lösa grunder vara av en mycket svårartad influensa. Det kan mycket väl utbryta mycket allvarliga influensaepidemier, vi är på intet sätt skyddade mot detta. Men rapporterna från denna epidemi var minst sagt spretande. En del vuxna friska människor hamnade i ett livshotande tillstånd, men antalet sådana fall var extremt få. De flesta som insjuknade i denna influensa fick tvärtom mycket lindrigare symtom än från en vanlig influensa. 

Myndigheter och politiker i vårt land, beslutade tvärtemot andra nationer, om en massvaccination av hela befolkningen. Professorer och läkare stod i TV-tutan och bedyrade att vaccinet var ofarligt, i alla fall inte farligare än annat vaccin. De höll en gemensam front, trots att en del av dessa inom sig hade vissa tvivel (vilket de erkänt efteråt). Våra medier som vanligtvis håller järnkoll på vad Sverigedemokratiska riksdagsledamöter har sin ryggsäck, ställde heller inga kritiska frågor. Medierna ställde villigt upp som politikernas och myndigheternas megafon. 

Nu vet vi att antalet dödsfall av influensan hade blivit ytterst begränsat. Vi vet också att vaccinet. Pandemrix hade oerhörda bieffekter för hundratals unga flickor och pojkar. Många unga människor har drabbats av svårartad narkolepsi som fullständigt förstört deras liv, kanske för all framtid. Vi vet inte vad vaccinets bieffekter beror på. Det kan ha och göra med att immunförsvaret ger sig på celler i hjärnan, som liknar celler från vaccinet. Det kan också ha och göra med lösningsmedlet skvalin (skvalan) som är en mycket speciellt fettsyra som bara återfinns hos människor och hajar i hela universum. Det vi med all säkerhet vet är att massvaccinationen var ett gigantiskt misstag som förstört livet för väldigt många unga människor, människor som inte skulle blivit sjukare av influensan än av en vanlig förkylning. Betecknande nog så uppmanade politiker och myndigheter alla att vaccinera sig om inte av annat så av solidaritet med riskgrupper. Kanske var det just denna uppmaning och hänvisning till människans mer civiliserade känslor som gör att ett okänt antal unga människor i dag lider av narkolepsi.

När jag såg KD:s partiledare Göran Hägglund framträda i SVT:s program ”Efter sprutan” och tvärsäkert säga att det var rätt med massvaccinationen så var det en déjà vu upplevelse. Hur kunde Hägglund titta in i kameran och med övertygelse säga att det var rätt med massvaccinationen efter att precis ha samtalet med Emelie, en ung flicka som fått hela sitt framtida liv förstört? För vanliga, normala människor, eller som Hägglund själv uttryckt det, verklighetens folk vid köksborden, så övergår det mänskligt förstånd med ett framträdande som Hägglund gjorde. Men det är exakt samma sak, samma fenomen med vår immigrationspolitik. Alla människor som sett lite av verkligheten vet nu att vår politik på detta område är ett gigantiskt misstag. Vi vet att det vore hundra gånger effektivare och bättre att hjälpa människor på plats. Vi vet att hela politiken bygger på ett lotteri där några få, av de med störst resurser, får chansen till ett liv i väst med rinnande vatten och ett effektivt elsystem. Det har dock föga med att hjälpa så många människor som möjligt att göra. Ändå så står våra politiker och andra auktoriteter med samma Hägglundska blick och tvärsäkert påstår att det hela är en gärning i humanismens namn. 

Det handlar självklart om prestige, om skadebegränsning och om att inte i onödan erkänna stora misstag, med oerhörda effekter. Pressad av media och andra omständigheter kan politiker erkänna misstag, men inte i onödan. I stället för att erkänna felaktigheter i tagna beslut, så fortsätter man på fel väg. Vi har ju också media att tänka på. Vilken politiker vill helt frivilligt ställa sig i mediedrevets skottglugg och med öppna ögon begå politiskt harakiri? Om vi skall få en bättre politik och en framtid för vår nation måste helt enkelt även politiker från andra partier än SD ta steget ut i det okända och möta den mobb av rabiata journalister och partikamrater som står ivrigt beredda att kasta sig över den som passerar den mest förbjudna linje av alla. Det är dessutom så, att när tillräckligt många gjort det, så är det inte längre farligt. Media och den politiska korrektheten går att besegra.