En urspårad finansmarknad som hotar hela nationer

I torsdags kväll gick en dokumentär, Inside job, på SVT om den stora finanskrisens orsaker. Att kalla finansmarknaden ”urspårad” är närmast ett understatement, det vi såg var en marknad som övergått till kriminell verksamhet. Bakgrunden är att hela finansmarknaden avreglerades under 80 och 90 talen. Vinsterna ökade dramatiskt men bonusar och vinsterna räckte ändå inte och allt större risker blev vardag. En tävlan mellan finansbolagen gjorde att man nog får anse att verksamheten tangerade det kriminella. 

Finansbolag sålde derivat till sina kunder som de visste var ”giftiga”. Därefter köpte de försäkringar som gav utdelning om deras produkt gick i kvav. Det är som om en bilförsäljare säljer en bil till en kund, och samtidigt köper en försäkring som löser ut om bilen havererar inom en viss tidsperiod. Låter det sjukt? Det är verkligheten inom finansmarknaden. Att reglerna tillåter försäkring av produkter de inte äger är i sig en abnormitet. 

Grunden till krisen är också att framstående ekonomer lät sig köpas av finansbolagen med reda pengar och styrelseposter. Samma köpta ekonomer var sedan rådgivare åt president Georg Bush. Att dessa ekonomer låtet sig köpas och akademiskt inte kan stå för sin verksamhet framgår med all tydlighet i programmet, även taget i beaktande att filmen klippts och vinklats på Josefsson-manér. Barack Obama lovade i sin valrörelse att verkligen göra upp med finansmarknaden. När valrörelsen väl var över anställde han samma personer som suttit i de finansbolag som drivit hela världen in i en ekonomisk kris. Åtgärderna Obama utlovad uteblev i stort sett. Här har faktiskt EU visat framfötterna något mer och infört lite strängare regelverk.

Det tragiska är att verkliga arbeten och verkliga värden raseras p.g.a. att finansbolag leker med imaginära pengar. Massvis med människor har i USA fått gått från hus och hem (de borde aldrig tagit sina subprimelån i första läget självklart). Verkliga produktiva arbeten har försvunnit och levnadsstandarden har sänkts för nästan hela USA:s befolkning. Att denna finansverksamhet där trixande med imaginära värden utgör grunden är emot allt vad konservatism och nationalism är lätt att förstå. Den raserar verkliga värden och livskvaliteten för många människor. I grunden skall bankverksamheten vara en service samt en regulator för utnyttjande av kapital, inte en egen verksamhet i sig. 

En annan avart som rör ren företagsverksamhet är ”Dubbel bokföring” Dokument Inifrån. Den handlar om hur Stora Enso utarmats genom att kapital betalats ut i bonusar i stället för att göra nödvändiga investeringar. När sedan en revisor höjde ett varningens finger (hans arbete) så försökte de i stället tysta honom. 

Några rättelser till Expos ”Positiv antirasism”

Daniel Poohl och Alexander Bengtsson har gjort ett berömvärt försök att formulera en, som de säger, ”positiv antirasism”. Med det menas en antirasism med en vision som vill vara för något, inte bara emot. Slutsatsen är att de vill ha ett samhälle på lika villkor för alla samhällets individer. Nu skulle ju t.o.m. undertecknad kunna skriva under på det, märkvärdigare än så är det inte. Vi får hoppas att detta inte på något sätt slår undan benen för våra ambitiösa författare. Dock innehåller skriften några missförstånd och sakfel som jag skall vara vänlig nog att rätta till. Det kan ju dessutom bli fråga om ett nytryck av boken och då tar jag för givet att rättelserna hörsammas i vederbörlig ordning.

Först noterar vi att Sverigedemokraterna är nämnda inte mindre än 62 gånger på 69 sidor. Man undrar om boken handlar om en ”positiv antirasistisk vision” eller om man som vanligt argumenterar emot SD. De starka intressen som förser Expo och liknande organisationer med pengar kanske är mest intresserad av pengar, mandat och makt, inte av aldrig så fina visioner. Nåväl på sidan 12 står det.

Den svenska antirasismen har sina rötter i 1930-talets motstånd mot nazismen.

Denna utsaga stämmer nog inte (vad det nu spelar för roll). Det var allt ifrån den svenska vänstern till fascistsympatisörer som Torgny Segerstedt som arbetade aktivt mot nazityskland. Vad dagens Expo har med dessa aktörer att göra förstår inte jag i alla fall. Snarare har dagens ”antirasism” att göra med Frankfurtskolan, 68-rörelsen och en vänster som tappade fotfästet och var tvungen att hitta ett nytt fotfäste. Arbetarklassen fick det lite för bra för vänsterns välmående. Delar av denna vänster anammade den ursprungligt liberala visionen om det multikulturella samhället. Där har ni era rötter Expo, och inget ont om dem. Ni behöver inte skämmas för det.

På sidan 23 bl.a. delar Expo in befolkningen i ”toleranta”, ”ambivalenta” och ”intoleranta”(skriver Expo i stället för Poohl och Bengtsson framledes). Jag finner till min förskräckelse tillhöra den intoleranta skaran. Uppdelningen är som jag förstår gjord på vilken syn man har angående immigrationspolitiken. De som vill ha en restriktiv sådan är intoleranta. Frågan är hur tolerant en sådan uppdelning är. Det är fullt legitimt att i en demokrati ha åsikter om immigrationspolitiken (den kanske viktigaste frågan av alla). Själva synsättet som ligger bakom uppdelningen torde andas en viss intolerans.

Det tjatas på många sidor i boken att Sverigedemokraterna ”vill tvinga in människor i sin gemenskap”. Här skall jag inte rätta författarna, de har rätt. Emigrerar du till ett annat land är det förenat med krav, vi sticker inte under stol med det. Du skall följa lagstiftningen, bidra med din egen försörjning i mån av möjligheter, avsäga dig eventuella utslag av hederskultur, definitivt om de bryter mot svensk lagstiftning. Jag är för sådana krav och författarna får ha en annan åsikt om de så behagar. Se där, ett utslag av åsiktstolerans.

På sidan 32 skriver Expo att Sverigedemokraterna anser att ”öppet rasistiska, våldsbejakande och intoleranta sajter” är en seger för yttrandefriheten. Jag kan inte påminna mig att SD uttalat sig om sådana sajter alls, eller har med dessa att göra överhuvudtaget. De enda sajter SD-företrädare av rang uttalat sig om är Avpixlat och Fria Tider. Skall inte dessa sajter få finnas i den åsiktsflora vi skall ha i landet? Är dessa sajter våldsbejakande och rasistiska? Jag har i alla fall inte sett det, med tillägget att jag inte slaviskt följer dessa sajter själv. Sedan tar Expo upp alla tillmälen som de menar att sympatisörer till SD vräker över sina meningsmotståndare, och att de därigenom förhindrar ett fritt åsiktsbyte (OBS paradox med sajterna ovan). Just i dagarna har vi sett att dessa toleransens apostlar är de som vräker otidligheter och oacceptabla epitet över just systemkritiska sympatisörer. Detta gäller allt ifrån professorer som skall spotta oliktänkande i ansiktet till ”världsföräldrar” från UNICEF som rutinmässigt kallar SD för ”svin”.      

På sidan 41 skriver Expo följande om vad SD står för.

Rasism finns inte, så länge den inte drabbar svenskar.    

Exakt vem har sagt det? Det är så dumt så det förtjänar inte att vidare kommenteras. Ta bara bort det till nästa upplaga tack. Återigen i samband med SD skriver författarna så här på sid 42.

Samtidigt anklagas det politiska etablissemanget för att i den politiska korrekthetens namn blunda för intoleransen.

Vi får väl hålla artikeln kort, och bara påpeka att styrelseledamoten i Expo, Mona Sahlin själv erkänt detta, i samband med mordet på Fadime. Jag satt framför TV:n och både hörde och såg det. Tyvärr är mitt långtidsminne bättre än mitt korttidsminne, tyvärr också för Expo.

Andra som nämns i mindre fördelaktig dager är Johan Lundberg, Dick Erixon och Paulina Neuding (som jag blivit utskälld av i en e-post för över 10 år sedan när jag påpekade hennes PKism).

På sidorna 54-55 påstår Expo att Sverige alltid varit mångkulturellt. Det pekas på allt ifrån tyskar i Stockholm (som medförde stora problem understundom, se t.ex. Käpplingemorden) till vallonerna. Som alla vet går detta inte att jämföra. Ett litet antal kom/togs hit för att arbeta eller bidra med kunskaper. Den dagen de blev arbetslösa åkte de hem igen. Vi hade varken sociala myndigheter eller integrationsguider. Det var inte tal om att t.ex. anpassa svenska lagar eller annat. Självklart tog vi emot den kunskap i järnhantering vallonerna bidrog med. Tack för det.

På sidan 60 pratas det om den svenska gemenskapen, som enligt Sverigedemokraterna håller ihop nationen. Denna gemenskap misstänkliggörs av Expo självklart. Utan att dra upp en massa logiska argument (vi struntar i det denna gång) kan vi säga att laglydighet och viljan att betala skatt i grunden bygger på denna gemenskap. Också viljan att hålla naturen ren, att vårda vårt kulturarv. Det är så tydligt att i vissa utanförskapsområden så är denna vilja sämre, för att de just inte känner denna gemenskap. Vi missbrukar inte gärna vårt bidragssystem trots att vi kan det med minimal risk för att åka fast, just för denna känsla. Vad skulle det annars vara? Det innebär självklart inte att vi går omkring och kramar om folk på bussen, tvärtom, det är i sanning osvenskt.

Till sist tar vi upp vad författarna skriver på sidan 32. Det är ett utmärkt exempel på hur bakvänt allt kan vridas för bevisa de egna teserna. Expo skriver att Sverigedemokraterna drivit frågan att Lars Vilks skall få ställa ut i riksdagshuset, för att demonstrera Vilks rätt att avbilda profeten. Samtidigt skriver författarna, att SD protesterat mot Elisabeth Ohlsson Wallins utställning (där hon i bilder framställde Jesus naken med erektion i kyrkan. [Min anm.]). Detta menar Expo, är höjden av inkonsekvens.

Ja, det är i högsta grad inkonsekvent, men precis tvärt emot vad Expo påstår. Först ägde Wallins utställning rum i Uppsala domkyrka (bl.a.). Ärkebiskop K.G. Hammar höjde utställningen till skyarna, tillsammans med delar av Svenska Kyrkan och det politiska etablissemanget. Därefter kom debaclet med Vilks teckningar. När Vilks blev hotat till livet så var både K.G. Hammar, Svenska Kyrkan och vissa delar av det politiska och kulturella etablissemanget helt tysta eller så kritiserade de Vilks för hädelse. Samma personer som höjt Wallins utställning till skyarna, var alltså kritiska mot Vilks. Detta, mina damer och herrar, är höjden av inkonsekvens och politisk korrekthet. Det är falskt och fegt. Det är ovärdigt och nedrigt. Och det är ett utmärk exempel på hur Expo vrider till verkligheten så den passar deras agenda. Är författarna smarta, vilket jag ibland fått för mig att Poohl kan vara, så tar ni bara bort detta ur kommande tryckningar.    

Märklig vinkling av SVT och SvD om pengar till trossamfund

För att trossamfund skall erhålla pengar från skattebetalarna (staten) så krävs det att medlemmarna registrerar sig med namnteckning och personuppgifter. Detta eftersom bidragens storlek baseras på antalet medlemmar. Dessutom har vi tyvärr en lång historia av att olika föreningar fuskat med sitt medlemsantal för att erhålla lite extra pengar, detta trots att medlemsregistrering krävs.

Nu har SVT och SvD upptäckt att muslimska föreningar som ISS (Islamiska Shiasamfunden) förmodligen förlorar på detta system gentemot kristna trossamfund då medlemmarna uppges vara rädda för svenska myndigheter och SÄPO. Så här säger Haider Ibrahim om detta.

– Exempelvis irakierna, som i decennier upplevt förtryck under diktatorn Saddam Hussein, har en rädsla för att lämna personliga uppgifter och tror att det här ska användas på fel sätt eller SÄPO ska kontrollera dem. De är otroligt rädda faktiskt.

Enligt all logik måste svenska myndigheter redan äga personuppgifter på dessa personer, såvida de inte lever här som papperslösa. Rädslan verkar obegriplig och blir ändå mer obegriplig då Sverige ju är det land de själva valt att emigrera till. Vad skulle det förresten göra om SÄPO kontrollerade dem? Vi måste väl utgå ifrån att alla medlemmar har rent mjöl i påsen. Om man jämför SÄPO med Saddams polis blir det obegripligt att man själv valt att immigrera hit.

Ett annat uppseendeväckande förhållande framträder när man läser artiklarna i SVT och SvD. Så här står det.

Shiamuslimska förbundet själva uppger att det idag finns 26 241 aktiva personer i samfundet, medan SST fortfarande utgår från att de är 10 000 personer.

SST står för nämnden för Statligt Stöd till Trossamfund och det är den nämnden som beslutar om bidragen till trossamfunden. SST utgår ifrån att de är 10 000 personer i samfundet. Tolkar man detta enligt gängse principer så innebär det att samfundet redan i dag erhåller bidrag på en uppskattning, som inte är baserat på gängse registrering. Detta strider ju mot de principer som gäller för alla andra föreningar. Vi ser ett exempel på särbehandling där det ställs lägre krav på vissa föreningar. 

Det anmärkningsvärda är att SVT och SvD lyfter fram svårigheten att få medlemmarna i vissa religiösa föreningar att registrera sig, inte att samma föreningar får bidrag på grunder som aldrig skulle komma ifråga för andra föreningar. SVT och SvD skriver inte rent ut att systemet bör ändras för vissa trossamfund så att de kan kringgå regler som andra samfund måste hålla sig till, men det blir ändå slutsatsen när problemet med registrering lyfts upp som enda problem. Man skulle lika gärna kunnat lyfta upp att de shiamuslimska grupperna redan i dag erhåller bidrag på grunder som inte gäller övriga trossamfund.

Frågan kommer osökt upp varför trossamfund överhuvudtaget får pengar från skattebetalarna. Kyrkan är skild från staten och därmed måste man ifrågasätta systemet med bidrag från skattebetalarna. Det finns vad jag kan se inget logiskt svar på frågan varför trossamfund skall erhålla dessa bidrag.

Det som däremot ter sig logiskt är att vi alla bidrar genom skattsedeln till folkbokföringen och en del av begravningsverksamheten. Begravningsverksamheten verkar dessutom lida av akut brist på resurser då ett besök på Skogskyrkogården visar att en stor mängd gravstenar lutar betänkligt och håller på att falla. Vi har inte råd att hålla någon form av grundläggande ordning på våra kyrkogårdar, samtidigt som vi ger bidrag till allehanda trossamfund på dunkla grunder. Avveckla bidragen till trossamfund och satsa pengarna på begravningsverksamheten och våra kyrkogårdar.  

Mediernas politiska opartiskhet och balans

I Åke Ortmarks bok ”Makten och Lögnen” tar han upp och beskriver en lång rad problem med dagens journalistik och även den effekt journalistiken och dagens media har på politiker. Ortmark kommer t.ex. under ett fasansfullt ögonblick i boken underfund med att han aldrig intervjuat en enda politiker under ett 50-årigt yrkesliv som varit ärlig under en intervju. Det är självklart inte samma sak som att alla politiker är lögnare, snarare ett symtom på att dagens politiker med den media vi har måste ikläda sig en roll och spela rollen fullt ut, om inte karriären skall vara över. Ortmark skriver även om journalistikens förfall. Det som verkar uppröra Ortmark mest i hela boken är att Adaktusson inför en ”seriös” programserie skulle pådyvlas en ”punktjej med rött hår” av SVT:s Eva Hamilton. Även om man verkligen kan undra vad som rör sig i huvudet på Hamilton kan jag tänka mig ännu värre tecken på det journalistiska förfallet. 

Mediernas ekonomiska resurser

Ortmarks recept på att förbättra journalistiken är mer resurser och högre löner för journalister. En problematisk ståndpunkt i sig då lönerna i de fria medieföretagen sätts enligt marknadsmässiga principer. Ett tillförande av resurser kan endast ske till Public Service. Dessutom är det tveksamt om en undermålig, okritisk och tendentiös journalistik blir bättre kvalitetsmässigt bara för att mer resurser tillförs. Först måste en uppstramning ske av hela det journalistiska verksamhetsfältet. Låt mig ta ett fortfarande i någon mån hypotetiskt exempel. Det har ryktats ganska ihärdigt om att åtminstone en av våra stora två stora media/tidningskoncerner betalar ut 9 siffriga belopp för information eller datafiler från ett av riksdagens partier (gissa vilket). Oavsett om ryktena går att bekräfta eller inte, hur skulle ett tillförande av resurser som Ortmark föreslår påverka denna typ av journalistik? Skulle journalisterna få högre löner eller skulle mutpengarna bli 6-siffriga i stället? Dessutom verkar det redan finnas pengar inom koncernerna, det är bara det att de inte går till löner utan mutor. 

Som alla förstår så kan man också fråga sig om detta är förenligt med god journalistisk etik. Förmodligen kan det vara det, om lagen följs till punkt och pricka (vilket innebär att en tidning aldrig kan köpa material som tillhör ett parti t.ex.) och om alla partier behandlas och utsätts för detta på exakt samma sätt. Vi väntar med spänning på när en av våra tidningsdrakar köper en film om Miljöpartiets interna julfest.                  

Ortmark vill dock inte bara förbättra journalistiken (det vill vi alla), han vill att journalistkåren och medierna skall få större makt, även politisk sådan. Så här skriver han på sidan 720 i makten och Lögnen.

Somliga anser att journalister redan nu har för mycket att säga till om och att vi spelar en alltför dominerande roll i samhället. Det är inte bara makthavare utan också statsvetare och kommunikationsforskare som är bekymrade. Lars Nord, professor i politisk kommunikation vid Mittuniversitetet, har kritiserat användningen av politiska kommentatorer i nyhetsprogrammen. Han hävdar att utrymmet för tolkningar där journalister intervjuar andra journalister, har blivit mycket större. Kommentatorerna har blivit ”både domare och åklagare”. De har ”en orimligt stor makt”. De har inte makten att bestämma i sakfrågor ”men får paketera och gestalta frågorna”.[…] 

[Ortmark drömmer om, min anm.] Att en handfull begåvade och välskräddade journalister ska nå så långt, högt och djupt att forskare och makthavare lyssnar på dem med växande respekt.

Den första invändningen här är att politikerna redan nu lyssnar på journalisterna med rädsla om inte med respekt. De lyssnar inte för att journalisterna besitter överlägsna kunskaper (snarare tvärtom) utan av rädsla för mediala drev som i värsta fall kan få dem avsatta. Antingen det gäller Billströms tal om ”volymer” eller det omtalade REVA- projektet så har media med all önskvärd tydlighet visat sin makt genom den kraft de kan sätta i rullning genom gemensamma drev. Journalistkåren och media har visat att de inte är uppgiften mogen att kritiskt och sakligt granska faktiska förhållanden, lagar, konsekvenser och rimligheten i alla dessa storheter. Ta bara det faktum att alla stora tidningar och TV-kanaler ger uttryck för exakt samma sak när t.ex. Billström talar om ”volymer”. Redan här borde en varningsklocka ringa hos den normalbegåvade. Vad har vi för garantier att inte mer resurser till medieföretagen bara gör att de t.ex. startar ännu fler onyanserade drev? 

En annan sak som Ortmark missar i sin analys är att han bara rör sig mellan storheterna media – makthavare. Det fattas liksom en storhet i maktpyramiden, nämligen folket, väljarna. Det är inte folket som skall lyssna på de välskräddade journalisterna enligt Ortmark, det är forskare och andra makthavare som skall stå där med gapande munnar och förundras över journalisternas intellektuella briljans. Nu har vi folkstyre i vårt land och den slutgiltiga makten skall ligga i väljarnas händer, oavsett var journalisterna köper sina kostymer.

Mindre beskrivande och mer tolkande journalistik

Det finns beskrivande journalistik och det finns tolkande journalistik. Jag håller med Nord om att den tolkande journalistiken tagit över allt mer och dessutom blivit allt mer tendentiös. T.o.m. den journalistik som skall vara beskrivande, börjar färgas av journalisternas egna tolkningar. Det finns många tecken och tendenser på journalismens politiska partiskhet men ganska få konkreta påvisbara händelser, förutom när det gäller SD då. Det är känt att oproportionerligt står andel av journalisterna sympatiserar med Miljöpartiet (och i viss mån med V). MP har en immigrationspolitik som i det närmaste liknar fri invandring. Samtidigt finns det förslag på medborgarlön och sänkt arbetstid. När skall våra ekonomiska och politiska journalister granska konsekvenserna av Miljöpartiets politik, konsekvenserna för sjuka, gamla, skolan och för statskassan?

En terrakottaarmé av paradoxer visar på liberalismens liberala förfall

Populism är ett populärt, användbart och ett mycket mångtydigt begrepp. Man får gärna den uppfattningen att vilket parti som helst alltid kan anklaga sina motståndare för populism. Enligt Wikipedia finns det högerpopulism där den populistiska kritiken går ut på en låg skattenivå och en liten stat. Det finns vänsterpopulism där kritiken går ut på att objektet för kritiken idylliserar den gamla socialismen. Wikipedia räknar upp en del andra populismer som lämnar fältet fritt för att anklaga i princip alla partier för populism. Definitionen ”att hitta enkla lösningar på svåra problem” kan som alla förstår alltid användas mot den opposition som har förslag med större folkligt stöd än det egna förslaget. Det är påfallande ofta inte frågan om enkla eller komplicerade lösningar, utan vad partierna vill göra enligt deras ideologi och samhällsvision.   

Samma mönster ser vi när DN:s krönikör Håkan Boström skriver om begreppet populism. Chocken blir inte överdrivet stor när Boström i sin analys kommer fram till att partier och rörelser som det liberala DN alltid ogillat plötsligt stämmer in i mönstret på populistiska rörelser. Artikeln saknar möjligheter att kommentera och Boström med DN i ryggen skulle säkert vid en analys komma fram till att sådana möjligheter för läsarna också är i enlighet med populism. Boström försök till en definition av begreppet börjar så här.

Det som särskiljer populismen enligt Müller är anspråket på att företräda det “sanna folket”; de hårt arbetande, skötsamma medborgarna vars rätt förtrampats av en svekfull liberal elit.

Först studsar vi vid Boströms definition ”en svekfull liberal elit” och DN råkar beteckna sig som en liberal tidning. Se där, med en ansträngning så liten att den kan jämföras med att plocka upp en pocket från hängmattan, kan nästan all kritik mot liberala förslag behändigt kallas för populism. Tyvärr råkar det vara så att hårt arbetande och skötsamma medborgare råkar vara en rätt stor väljargrupp och DN med åsiktsfränder bland partier, för inte alltid en politik som attraherar en del av denna stora grupp. Surt sade räven, men risken finns att denna stora väljargrupp då överger dessa partier. Där har vi demokratins kärna och nödvändiga momentum. Vidare i Boströms paradoxer.

Kärnan i denna världsbild är inte utmålandet av en fiendebild utan att den i grunden inte erkänner samhällets pluralism.[…] 

En konsekvens av detta är att populismen i grunden inte erkänner förekomsten av en legitim opposition.

I själva verket är det precis tvärtom. Det Boström kallar populism (han nämner längre ned i artikeln SD) är just den pluralism Boström talar om. De åsikter Boström ogillar så starkt att han vill kalla dem populistiska är just ”samhällets pluralism av åsikter” och den ”legitima opposition” Boström så hett efterfrågar. När Boström verkligen möter en legitim opposition står han inte ut med det utan vill genast kalla den populistisk. Vidare i Boströms begreppsvärld. 

Demokrati definieras i regel som folkstyre. Men det som främst utmärker demokratin är pluralismen.

Fel! Demokrati definieras alltid som folkstyre. Fel igen! Det som främst utmärker demokratin är just folkstyre med allmänna val. Att det främsta kännetecknet skulle vara ”pluralismen” är en sentida nödlösning för att legitimera impopulära åsikter. Pluralism av åsikter är en naturligt följd av demokrati eftersom människor tender att genom årtusenden faktiskt tycka olika, från samhällets minsta beståndsdel familjen, till styret av nationen. Pluralismen har i princip alltid funnits där precis som luften vi andas. 

Vidare i artikeln svamlar Boström på med begrepp som ”kompromissvilja” som ett demokratiskt tecken, samtidigt som han nämner Sverigedemokraterna som populistiskt. Boström glömmer då verkligheten där just övriga partier demonstrerat obetingad kompromisslöshet och t.o.m. tävlat inbördes i denna kompromisslöshet mot just SD. För att inte förlänga texten i onödan tar vi till sist med detta av Boström.

Medlet är total samhällsomdaning. Det är knappast en slump att Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson gärna talar om Sverige som ett “splittrat land” – ett samhälle som han enligt egen utsago vägrar att vara en del av.

Nu är det inget parti i Sverige som förespråkar total samhällsomdaning. Är det något som liknar ”total samhällsomdaning” så är det införandet av den mångkulturella paradigmen, dessutom utan att fråga folket. Konservatism är som bekant motsatsen till plötsliga totala omdaningar. Nu är det inte bara Åkesson som talar om ett ”splittrat land”. Orden faller olika men allt från Socialdemokraterna till Dogge Doggelito talar också om ett splittrat land. Det kan ju bero på att det ligger något i det. 

Boström och DN visar tyvärr upp de nutida liberalernas liberala förfall. Det är inte längre frågan om att inte hålla med någon men ändå dö för rätten att motståndaren skall få rätt att uttrycka åsikten. Snarare är det frågan om att ändra hela det demokratiska begreppet för att försöka få motståndarna åsikter att framträda i ett illegitimt ljus. Boström staplar upp så många paradoxer i sin artikel att ställde vi dem på rad skulle de mest likna en terrakottaarmé. Det finns ingen väg ut från detta utan att gå tillbaka till både liberalismens och demokratin grundvalar. Vi tycker olika, vi har olika åsikter och låt folk rösta på den politik som faller dem mest i smaken. Tappar du röster till din politiska motståndare? Bit i det sura äpplet, rannsaka dig själv och din egen politik, kasta inte skit på din motståndare.    

När gamla revolutionärer blir till skådespelare

Jag läser roat en artikel i DN av den före detta revolutionären Sven-Eric Liedman. Jag läser artikeln lite extra roat för att jag i min ungdom faktiskt läste böcker av Liedman och tror mig veta vad han faktiskt stod för, nämligen proletariatets diktatur där anhängarna av det som då kallades överklass skulle ställas mot en mur och avrättas. Nu talar inte Liedman om det samhälle och de metoder han skrivit böcker om för några decennier sedan. Nu angriper han dagens politiker för ideologisk hemlöshet och SD för rasism.

Nu råkar jag ha läst tillräckligt många böcker om den klassiska marxismen för att veta att denna ideologi förespråkade samma immigrationspolitik som SD, nämligen en restriktiv sådan. Om nu många blir förvånade kan jag berätta att enligt den ideologi som Liedman en gång bekände sig till, så sågs massimmigration som ett sätt för arbetsgivarna att pressa ned lönerna. Det kanske var den enda rätta analysen av den ideologi Liedman med sådan iver bekände sig till. Om detta minns Liedman tydligen ingenting, om vi skall döma av hans artikel i DN.

Liedman skriver så här i sin artikel.

Men socialkonservatismen tjänar som en motivering för rasismen.  

Ett påstående som inte härleds av Liedman och självklart inte bevisas, trots att SD:s partiprogram finns lättillgängligt på nätet. Bakgrunden till Liedman påstående lär vara att SD förespråkar en restriktiv immigrationspolitik, precis som renläriga marxisterna fordom gjorde. En marxism som Liedman bekänt sig till större delen av sitt liv och som aldrig anklagades för rasism. Vidare skriver Liedman så här.

SD gräver fram en ideologi från tiden före första världskriget.  

Nu är det så att samtliga dominerande ideologier härstammar från datum innan första världskriget, även marxismen som Liedman bekänt sig till. Man undrar om inte Liedman uppnått den ålder där minnet blivit hm… väldigt selektivt. Vidare skriver Liedman så här.

Nej, demokrati är ett fungerande sätt att ha olika åsikter och ideal utan att råka i öppen konflikt. Men då måste åsikterna och idealen också få komma till tals. Så är det sällan i dag.

Jag gnuggar mig i ögonen, detta är höjden av parodi. Liedman har större delen av sitt liv propagerat för proletariatets diktatur, inte demokrati. Nu skriver han alltså i DN om hur demokrati skall fungera. Det är inte sannolikt att jag och många andra väljer Liedman som läromästare i detta styrelseskick.

Liedman skriver kritisk om det han kallar ”New Public Management” (NPM) och det är riktigt att SD inom en del områden som skolan varit kritisk till detta. Däremot har SD inte någonstans talat om de ”röda stugor” i sin folkhemsideologi som Liedman lite föraktfullt försöker måla upp som SD:s ideal. Det är inget fel på röda stugor, men de flesta inom SD förstår att ett folkhem i dag måste bli en modern variant av den gamla modellen där de flesta fortfarande kommer att bo i städer och pendla till sina arbeten. En vision om ett modernt folkhem måste självklart vara realistisk och ta vår tid som utgångspunkt. Vi kan inte och vill självklart inte trolla bort datorer och mobiltelefoner. Dessutom fanns det baksidor med det gamla folkhemmet som vi självklart inte vill ha tillbaka. Till sist tar vi med detta av Liedman.

Med ett idylliserande samhällsideal ska fler än bara de renodlade främlingshatarna luras in i fållan. 

Varje parti bestämmer självklart själva vilka visioner och vilken modell av ett framtida samhälle de vill arbeta för. SD har valt att inte ansluta sig till visionen om ett mångkulturellt samhälle, ett samhälle som alltmer börjar visa sina brister och baksidor. Det räcker tydligen för Liedman att man tillbakavisar den mångkulturella visionen för att begrepp som ”idylliserad” skall plockas fram. ”Surt sade räven” ligger väl närmast till hands här. Är det något som "idylliserats" i dagens medier så är det den mångkulturella visionen. Senast var det en rapport från OECD där det uppenbart felaktigt påstods i både DN och andra tidningar att Sverige tjänade ekonomiskt på vår immigration. Ett påstående som vederlagts av både Tino Sanandaji och docent Jan Tullberg. Där både DN och SvD dessutom vägrat ta in en replik från Tullberg. Vad är detta om inte grov "idyllisering"?   

Självklart består SD inte av en samling ”främlingshatare”. Vi i SD reser och tar del av andra kulturer lika mycket som sympatisörer av andra partier. Att vi skulle vara fientliga till ”främlingar” är i det närmaste ett barockt påstående, då många av dessa ”främlingar” dessutom nuförtiden är medlemmar i SD. Däremot påstår vi att det är bättre, mera logiskt att hjälpa 100 människor i närområdet med mat, vatten och säkerhet än att låta en person, som dessutom har resurser att betala en människosmugglare, flytta till ett utanförskapsområde i vårt land. Dessutom väntar ofta ett liv i arbetslöshet och alienation för de som vi tar emot. Är det något ord Liedman borde förstå är det just alienation. Det är ett ord han ofta själv använde på den tiden han öppet erkände sig till proletariatets diktatur.