När svaret ligger för nära

En doktorand, Ralph Sundberg har skrivit en lång artikel i Svensk Tidsskrift där han försöker analysera Sverigedemokraternas stabila framgångar i opinionen. Tyvärr så utgår Sundberg från helt felaktiga antaganden och därmed blir hans slutsatser helt felaktiga också. Att hans slutsatser inte äger relevans är väl något som alla antirasister egentligen skall glädjas åt. Slutsatsen att en ganska stor del av befolkning genetiskt är främlingsfientliga stämmer inte. Detta eftersom SD inte är främlingsfientligt. Sundberg hänvisar till socialpsykologisk forskning. Den är dock inget värd om de antaganden Sundberg gjort är felaktiga från början. Det gör ju bara att han sätter in SD och dess väljare i fel fack från början. Då spelar det ingen roll hur tillförlitlig forskningen är (vilket vi heller inte vet något om).

Vi skall till skillnad från Sundberg hålla artikeln kort och endast ta upp väsentligheterna. Låt oss titta på de antaganden Sundberg bygger sin analys på. Så här skriver han.

Kopplingar mellan SD och främlingsfientliga hemsidor tydliggörs. 

Tydligörs, hur då? Det finns inga sådana kopplingar och inga bevis har lagts fram, bara påståenden. Jag vet detta förmodligen bättre än Sundberg. Vidare i texten.

Sambanden mellan hatiska skrivbordskrigare och SD tas fram i ljuset.

Fel. Jag har läst Bjurwalds skrivbordskrigare och jag är hyggligt med på nätet. Något samband finns inte i egentlig mening. Självklart påverkas alla av alla på internet, i någon mening. Men något samband som Sundberg insinuerar existerar inte. Vidare.

SD kan möjligtvis klassificeras som ett neofascistiskt parti, så som har gjorts av bland andra Henrik Arnstad i hans bok ’Älskade Fascism’.

Sundberg hänvisar till fejkhistorikern och den rabiata SD-hataren Arnstad, detta är mycket lågt och ovetenskapligt. Inga hänvisningar till partiprogrammet eller vad någon högt uppsatt partimedlem sagt. Sundberg slänger bara på ett epitet. Detta är så långt ifrån vetenskap man kan komma. SD är ett ekonomiskt mittenparti som vill ha en strikt immigrationspolitik, detta räcker tydligen för Sundberg. Vidare.

Ett vurmande för denna svenskhet som överlägsen kulturell princip.

Nej vår kultur är inte överlägsen, den är bara vår. Precis som kurderna inte ser sin kultur överlägsen (mig veterligen) men de vårdar den ändå, som sin kultur. Vidare.

SD anser även att svensk kultur och svenskar är fantastiska fenomen.

Det här är enbart tröttsamt. Se mitt förra svar. Vi kan hitta hur många uppenbara fel som helst i texten. Sundberg lösning är två psykologiska begrepp som SDT (Social Dominance Theory) och RWA (Right-Wing Authoritarianism). Låt oss enbart titta på RWA för att inte göra en bok av artikeln.  Så här skriver Sundberg om RWA, som enligt honom styr SD-väljarna. 

Altemeyer lanserade teorin att vissa individer, både genom genetiskt arv, uppfostran och social miljö, var mer mottagliga och stöttande av auktoritära budskap än andra.[…]
Altemeyer sammanfattade den auktoritära personligheten som bestående av tre olika aspekter: underkastelse inför auktoriteter, en förkärlek till konventionalism, konformitet och ordning (ordning i allt från politiken till musik och kläder) samt auktoritär aggression. Den auktoritäre underkastar sig således gärna en auktoritet som hen erkänner som legitim, hyllar uniformitet, likriktning och ordning, samt stödjer våldsamma handlingar mot det som är avvikande från den konventionella roll som hyllas.

Mina damer och herrar, detta är en milstolpe. Detta är den sämsta, mest felaktiga analys jag någonsin läst. Det är exakt tvärtom mot vad Sundberg tror. I vårt samhälle är medieeliten och den politiska eliten som är auktoritet, hur kan Sundberg missa det? Det är SD:s medlemmar och väljare som brutit mot auktoriteten, brutit mot ”konformiteten” och ”likriktningen”. Förmodligen har Sundberg aldrig träffat en SD-medlem. Jag som känner hundratals vet att det är självständiga, ibland t.o.m. bångstyriga individer som inte låter sig styras av någon, fråga Åkesson. Däremot uppskattar SD-sympatisörer samhällsordning relativt mycket. Å andra sidan har många upplevt kaos i våra utanförskapsområden. Det kan få många vanliga människor att uppskatta en viss samhällsordning. Den som inte vågar bryta eller ens ifrågasätta auktoriteten är Sundberg själv. Han tar alla ”auktoriteternas” utsagor för sanna utan att ifrågasätta någonting. 

Ofta ligger sanningen, lösningen och svaret närmare än vad man tror. Doktorander kanske inte upptäcker att svaret ligger mitt framför näsan, ety den är begraven i en trave böcker. Många gamla SD-medlemmar må vara belästa (kanske förlästa) nationalister och filosofer, men för den vanliga SD-väljaren är frågan om en vansinnig immigrationspolitik så uppenbar att bara en doktorand med överdriven böjelse för auktoriteter kan missa den. 

Bland popliberaler & vänstertroll – politiska diskussioner på nätet

Nu när sajten Avpixlat ligger nere av en förmodad överbelastningsattack kan det vara läge att stilla fundera över de sociala interaktioner som sker på våra populära sociala forum, interaktioner som ju talrika gånger belysts i gammelmedia (så varför inte även här?). Först så skall det sägas att dessa politiska diskussioner varken skall underdrivas men heller inte överdrivas. En hel del människor har låtet sig övertygas av diverse bloggar som Avpixlat när de plötsligt sett igenom den så omsorgsfullt uppbyggda politiska korrektheten. Det är också så att många väljare läser väldigt lite på nätet. De går helt enkelt inte att nå via detta forum. Den stora betydelse dessa sajter ändå har bidrar också till att de utsatts för den förmodade överbelastningsattacken som just nu ligger för handen, en attack med mycket begränsad politisk betydelse som alla förstår. Den folkliga status dessa sajter har innebär också att diverse osanna anklagelser kommer från t.ex. Expo. Oftast innebär anklagelserna att Avpixlat skulle vara något partiorgan till SD, trots att övertygande bevis flera gånger lagts fram på motsatsen. Lögnerna måste ses som en ren politisk propagandakampanj.

Oavsett om politiska diskussioner sker på sajternas kommentarsfält, på Facebook eller på Twitter så sker den eventuella nyttan inte genom att man ”vinner” diskussionen eller påverkar den man diskuterar med. Detta händer i princip aldrig och en sådan inställning är i princip kontraproduktiv. Den eventuella nyttan handlar om att andra människor (man aldrig märker av) läser och tar intryck av debattören. Det handlar inte om att få sista ordet eller vara mest högljudd. Det handlar om att alltid argumentera sakligt, med respekt och aldrig hänge sig åt personangrepp. Det är inte för motdebattören man diskuterar, det är för den tysta publiken. En annan kontraproduktiv argumentationsmetod är att tvinga på människor sin åsikt. Detta fungerar i princip heller aldrig och skapar snarast en motreaktion. Stå för dina åsikter, argumentera för dem men låt människor slutligen tro på vad de vill. Återigen, det är inte för den aktuella motdebattören man argumenterar.  

SD:s väljare kommer från höger i huvudsak från konservativa skikt inom moderaterna och möjligtvis KD. En del centerpartister har också funnit för gott att lämna sitt gamla hembygdsparti. Från vänster är det i huvudsak gamla betongsossar och folkhemssossar som lämnat stugvärmen, eftersom de kliat sig i huvudet lite för länge inför dagens politik. Även en del klassiska vänsterpartister som undrat var solidariteten med arbetarklassen plötsligt tagit vägen, kan ta det avgörande steget. Många av dessa kan söka sig ut på nätet för att skapa sig en bild av läget och SD. Många finner andra vägar att söka sig fram politiskt. Vi som är insatta i den systemkritiska rörelsen står där och svarar på frågor, är ärliga och uppriktiga, utan att pådyvla någon någonting.
 
På sociala forum har det understundom skett att systemkritiker försökt skapa kontakt med ”popliberaler” med status som mediepersonligheter. Alltså liberaler som i grunden står för en liberal vision med en oansvarig immigrationspolitik, men som tagit avstånd från de mest uppenbara vansinnigheterna med den politiska korrektheten och mångkulturalismen. Dessa mediepersonligheter (som påfallande ofta är kvinnor) skriver understundom bra artiklar när de vågar angripa de helt uppenbara vansinnigheterna de sett mitt framför ögonen. De publicerar dessutom artiklarna med en noga uträknad frekvens så de inte skall komma alltför ofta. SD sympatisörer har väl, mycket på grund av att vara långvarigt utsvultna på erkännande från medieeliten, ibland försökt skapa någon slags samförståndsanda efter att någon bra artikel publicerats. Vilket inte har fungerat utan mötts med en mer eller mindre häftig reaktion, ibland obegripligt häftig.
  
Framförallt så har dessa popliberaler i grunden en annan samhällsvision, de är också livrädda för att brännmärkas av den politiska korrekthet de redan så smått irriterat. Att dessa popliberaler skulle lämna den bekväma stugvärmen, de ändå tillåts vara kvar i (om inte annat som alibi) för att uppträda hederligt och behandla alla människor som just människor, finns inte på kartan. Bara glöm det. Jag har själv följt en del av dessa popliberaler på twitter, så som jag följer en massa andra människor med olika politisk uppfattning och ibland (ändå sparsamt) interagerat med dem. Men när det är lättare att interagera med vänstertrollen än med de ängsliga popliberalerna, blir det skrattretande och gränsen för tålamodet har nåtts. Det är inte här vi skall skära våra lagrar, vilket vi vetat redan från början.

Så slutligen kommer vi till rena SD-medlemmar (ni andra kan sluta läsa här). Det finns ett inte obetydligt antal medlemmar som av slentrian oftast fortsätter att på t.ex. Facebook vara vän med uteslutna medlemmar som agerat ytterst partiskadligt. De kan t.ex. ha haft ett tätt informationsbyte med kvällstidningarna mot ekonomisk ersättning, tagit ut pengar från partiet utan att ha arbetat för dem och ägnat sig åt andra oegentligheter. Vitsen med att fortfarande ha kvar en kommunikation via nätet med dessa personer måste betecknas som ytterst tveksam. Om vi inte vill vara vänner med David Baas kanske vi skall fundera på om vi vill vara vänner med de han intensivt samarbetat med.    

En urspårad finansmarknad som hotar hela nationer

I torsdags kväll gick en dokumentär, Inside job, på SVT om den stora finanskrisens orsaker. Att kalla finansmarknaden ”urspårad” är närmast ett understatement, det vi såg var en marknad som övergått till kriminell verksamhet. Bakgrunden är att hela finansmarknaden avreglerades under 80 och 90 talen. Vinsterna ökade dramatiskt men bonusar och vinsterna räckte ändå inte och allt större risker blev vardag. En tävlan mellan finansbolagen gjorde att man nog får anse att verksamheten tangerade det kriminella. 

Finansbolag sålde derivat till sina kunder som de visste var ”giftiga”. Därefter köpte de försäkringar som gav utdelning om deras produkt gick i kvav. Det är som om en bilförsäljare säljer en bil till en kund, och samtidigt köper en försäkring som löser ut om bilen havererar inom en viss tidsperiod. Låter det sjukt? Det är verkligheten inom finansmarknaden. Att reglerna tillåter försäkring av produkter de inte äger är i sig en abnormitet. 

Grunden till krisen är också att framstående ekonomer lät sig köpas av finansbolagen med reda pengar och styrelseposter. Samma köpta ekonomer var sedan rådgivare åt president Georg Bush. Att dessa ekonomer låtet sig köpas och akademiskt inte kan stå för sin verksamhet framgår med all tydlighet i programmet, även taget i beaktande att filmen klippts och vinklats på Josefsson-manér. Barack Obama lovade i sin valrörelse att verkligen göra upp med finansmarknaden. När valrörelsen väl var över anställde han samma personer som suttit i de finansbolag som drivit hela världen in i en ekonomisk kris. Åtgärderna Obama utlovad uteblev i stort sett. Här har faktiskt EU visat framfötterna något mer och infört lite strängare regelverk.

Det tragiska är att verkliga arbeten och verkliga värden raseras p.g.a. att finansbolag leker med imaginära pengar. Massvis med människor har i USA fått gått från hus och hem (de borde aldrig tagit sina subprimelån i första läget självklart). Verkliga produktiva arbeten har försvunnit och levnadsstandarden har sänkts för nästan hela USA:s befolkning. Att denna finansverksamhet där trixande med imaginära värden utgör grunden är emot allt vad konservatism och nationalism är lätt att förstå. Den raserar verkliga värden och livskvaliteten för många människor. I grunden skall bankverksamheten vara en service samt en regulator för utnyttjande av kapital, inte en egen verksamhet i sig. 

En annan avart som rör ren företagsverksamhet är ”Dubbel bokföring” Dokument Inifrån. Den handlar om hur Stora Enso utarmats genom att kapital betalats ut i bonusar i stället för att göra nödvändiga investeringar. När sedan en revisor höjde ett varningens finger (hans arbete) så försökte de i stället tysta honom. 

Några rättelser till Expos ”Positiv antirasism”

Daniel Poohl och Alexander Bengtsson har gjort ett berömvärt försök att formulera en, som de säger, ”positiv antirasism”. Med det menas en antirasism med en vision som vill vara för något, inte bara emot. Slutsatsen är att de vill ha ett samhälle på lika villkor för alla samhällets individer. Nu skulle ju t.o.m. undertecknad kunna skriva under på det, märkvärdigare än så är det inte. Vi får hoppas att detta inte på något sätt slår undan benen för våra ambitiösa författare. Dock innehåller skriften några missförstånd och sakfel som jag skall vara vänlig nog att rätta till. Det kan ju dessutom bli fråga om ett nytryck av boken och då tar jag för givet att rättelserna hörsammas i vederbörlig ordning.

Först noterar vi att Sverigedemokraterna är nämnda inte mindre än 62 gånger på 69 sidor. Man undrar om boken handlar om en ”positiv antirasistisk vision” eller om man som vanligt argumenterar emot SD. De starka intressen som förser Expo och liknande organisationer med pengar kanske är mest intresserad av pengar, mandat och makt, inte av aldrig så fina visioner. Nåväl på sidan 12 står det.

Den svenska antirasismen har sina rötter i 1930-talets motstånd mot nazismen.

Denna utsaga stämmer nog inte (vad det nu spelar för roll). Det var allt ifrån den svenska vänstern till fascistsympatisörer som Torgny Segerstedt som arbetade aktivt mot nazityskland. Vad dagens Expo har med dessa aktörer att göra förstår inte jag i alla fall. Snarare har dagens ”antirasism” att göra med Frankfurtskolan, 68-rörelsen och en vänster som tappade fotfästet och var tvungen att hitta ett nytt fotfäste. Arbetarklassen fick det lite för bra för vänsterns välmående. Delar av denna vänster anammade den ursprungligt liberala visionen om det multikulturella samhället. Där har ni era rötter Expo, och inget ont om dem. Ni behöver inte skämmas för det.

På sidan 23 bl.a. delar Expo in befolkningen i ”toleranta”, ”ambivalenta” och ”intoleranta”(skriver Expo i stället för Poohl och Bengtsson framledes). Jag finner till min förskräckelse tillhöra den intoleranta skaran. Uppdelningen är som jag förstår gjord på vilken syn man har angående immigrationspolitiken. De som vill ha en restriktiv sådan är intoleranta. Frågan är hur tolerant en sådan uppdelning är. Det är fullt legitimt att i en demokrati ha åsikter om immigrationspolitiken (den kanske viktigaste frågan av alla). Själva synsättet som ligger bakom uppdelningen torde andas en viss intolerans.

Det tjatas på många sidor i boken att Sverigedemokraterna ”vill tvinga in människor i sin gemenskap”. Här skall jag inte rätta författarna, de har rätt. Emigrerar du till ett annat land är det förenat med krav, vi sticker inte under stol med det. Du skall följa lagstiftningen, bidra med din egen försörjning i mån av möjligheter, avsäga dig eventuella utslag av hederskultur, definitivt om de bryter mot svensk lagstiftning. Jag är för sådana krav och författarna får ha en annan åsikt om de så behagar. Se där, ett utslag av åsiktstolerans.

På sidan 32 skriver Expo att Sverigedemokraterna anser att ”öppet rasistiska, våldsbejakande och intoleranta sajter” är en seger för yttrandefriheten. Jag kan inte påminna mig att SD uttalat sig om sådana sajter alls, eller har med dessa att göra överhuvudtaget. De enda sajter SD-företrädare av rang uttalat sig om är Avpixlat och Fria Tider. Skall inte dessa sajter få finnas i den åsiktsflora vi skall ha i landet? Är dessa sajter våldsbejakande och rasistiska? Jag har i alla fall inte sett det, med tillägget att jag inte slaviskt följer dessa sajter själv. Sedan tar Expo upp alla tillmälen som de menar att sympatisörer till SD vräker över sina meningsmotståndare, och att de därigenom förhindrar ett fritt åsiktsbyte (OBS paradox med sajterna ovan). Just i dagarna har vi sett att dessa toleransens apostlar är de som vräker otidligheter och oacceptabla epitet över just systemkritiska sympatisörer. Detta gäller allt ifrån professorer som skall spotta oliktänkande i ansiktet till ”världsföräldrar” från UNICEF som rutinmässigt kallar SD för ”svin”.      

På sidan 41 skriver Expo följande om vad SD står för.

Rasism finns inte, så länge den inte drabbar svenskar.    

Exakt vem har sagt det? Det är så dumt så det förtjänar inte att vidare kommenteras. Ta bara bort det till nästa upplaga tack. Återigen i samband med SD skriver författarna så här på sid 42.

Samtidigt anklagas det politiska etablissemanget för att i den politiska korrekthetens namn blunda för intoleransen.

Vi får väl hålla artikeln kort, och bara påpeka att styrelseledamoten i Expo, Mona Sahlin själv erkänt detta, i samband med mordet på Fadime. Jag satt framför TV:n och både hörde och såg det. Tyvärr är mitt långtidsminne bättre än mitt korttidsminne, tyvärr också för Expo.

Andra som nämns i mindre fördelaktig dager är Johan Lundberg, Dick Erixon och Paulina Neuding (som jag blivit utskälld av i en e-post för över 10 år sedan när jag påpekade hennes PKism).

På sidorna 54-55 påstår Expo att Sverige alltid varit mångkulturellt. Det pekas på allt ifrån tyskar i Stockholm (som medförde stora problem understundom, se t.ex. Käpplingemorden) till vallonerna. Som alla vet går detta inte att jämföra. Ett litet antal kom/togs hit för att arbeta eller bidra med kunskaper. Den dagen de blev arbetslösa åkte de hem igen. Vi hade varken sociala myndigheter eller integrationsguider. Det var inte tal om att t.ex. anpassa svenska lagar eller annat. Självklart tog vi emot den kunskap i järnhantering vallonerna bidrog med. Tack för det.

På sidan 60 pratas det om den svenska gemenskapen, som enligt Sverigedemokraterna håller ihop nationen. Denna gemenskap misstänkliggörs av Expo självklart. Utan att dra upp en massa logiska argument (vi struntar i det denna gång) kan vi säga att laglydighet och viljan att betala skatt i grunden bygger på denna gemenskap. Också viljan att hålla naturen ren, att vårda vårt kulturarv. Det är så tydligt att i vissa utanförskapsområden så är denna vilja sämre, för att de just inte känner denna gemenskap. Vi missbrukar inte gärna vårt bidragssystem trots att vi kan det med minimal risk för att åka fast, just för denna känsla. Vad skulle det annars vara? Det innebär självklart inte att vi går omkring och kramar om folk på bussen, tvärtom, det är i sanning osvenskt.

Till sist tar vi upp vad författarna skriver på sidan 32. Det är ett utmärkt exempel på hur bakvänt allt kan vridas för bevisa de egna teserna. Expo skriver att Sverigedemokraterna drivit frågan att Lars Vilks skall få ställa ut i riksdagshuset, för att demonstrera Vilks rätt att avbilda profeten. Samtidigt skriver författarna, att SD protesterat mot Elisabeth Ohlsson Wallins utställning (där hon i bilder framställde Jesus naken med erektion i kyrkan. [Min anm.]). Detta menar Expo, är höjden av inkonsekvens.

Ja, det är i högsta grad inkonsekvent, men precis tvärt emot vad Expo påstår. Först ägde Wallins utställning rum i Uppsala domkyrka (bl.a.). Ärkebiskop K.G. Hammar höjde utställningen till skyarna, tillsammans med delar av Svenska Kyrkan och det politiska etablissemanget. Därefter kom debaclet med Vilks teckningar. När Vilks blev hotat till livet så var både K.G. Hammar, Svenska Kyrkan och vissa delar av det politiska och kulturella etablissemanget helt tysta eller så kritiserade de Vilks för hädelse. Samma personer som höjt Wallins utställning till skyarna, var alltså kritiska mot Vilks. Detta, mina damer och herrar, är höjden av inkonsekvens och politisk korrekthet. Det är falskt och fegt. Det är ovärdigt och nedrigt. Och det är ett utmärk exempel på hur Expo vrider till verkligheten så den passar deras agenda. Är författarna smarta, vilket jag ibland fått för mig att Poohl kan vara, så tar ni bara bort detta ur kommande tryckningar.    

Märklig vinkling av SVT och SvD om pengar till trossamfund

För att trossamfund skall erhålla pengar från skattebetalarna (staten) så krävs det att medlemmarna registrerar sig med namnteckning och personuppgifter. Detta eftersom bidragens storlek baseras på antalet medlemmar. Dessutom har vi tyvärr en lång historia av att olika föreningar fuskat med sitt medlemsantal för att erhålla lite extra pengar, detta trots att medlemsregistrering krävs.

Nu har SVT och SvD upptäckt att muslimska föreningar som ISS (Islamiska Shiasamfunden) förmodligen förlorar på detta system gentemot kristna trossamfund då medlemmarna uppges vara rädda för svenska myndigheter och SÄPO. Så här säger Haider Ibrahim om detta.

– Exempelvis irakierna, som i decennier upplevt förtryck under diktatorn Saddam Hussein, har en rädsla för att lämna personliga uppgifter och tror att det här ska användas på fel sätt eller SÄPO ska kontrollera dem. De är otroligt rädda faktiskt.

Enligt all logik måste svenska myndigheter redan äga personuppgifter på dessa personer, såvida de inte lever här som papperslösa. Rädslan verkar obegriplig och blir ändå mer obegriplig då Sverige ju är det land de själva valt att emigrera till. Vad skulle det förresten göra om SÄPO kontrollerade dem? Vi måste väl utgå ifrån att alla medlemmar har rent mjöl i påsen. Om man jämför SÄPO med Saddams polis blir det obegripligt att man själv valt att immigrera hit.

Ett annat uppseendeväckande förhållande framträder när man läser artiklarna i SVT och SvD. Så här står det.

Shiamuslimska förbundet själva uppger att det idag finns 26 241 aktiva personer i samfundet, medan SST fortfarande utgår från att de är 10 000 personer.

SST står för nämnden för Statligt Stöd till Trossamfund och det är den nämnden som beslutar om bidragen till trossamfunden. SST utgår ifrån att de är 10 000 personer i samfundet. Tolkar man detta enligt gängse principer så innebär det att samfundet redan i dag erhåller bidrag på en uppskattning, som inte är baserat på gängse registrering. Detta strider ju mot de principer som gäller för alla andra föreningar. Vi ser ett exempel på särbehandling där det ställs lägre krav på vissa föreningar. 

Det anmärkningsvärda är att SVT och SvD lyfter fram svårigheten att få medlemmarna i vissa religiösa föreningar att registrera sig, inte att samma föreningar får bidrag på grunder som aldrig skulle komma ifråga för andra föreningar. SVT och SvD skriver inte rent ut att systemet bör ändras för vissa trossamfund så att de kan kringgå regler som andra samfund måste hålla sig till, men det blir ändå slutsatsen när problemet med registrering lyfts upp som enda problem. Man skulle lika gärna kunnat lyfta upp att de shiamuslimska grupperna redan i dag erhåller bidrag på grunder som inte gäller övriga trossamfund.

Frågan kommer osökt upp varför trossamfund överhuvudtaget får pengar från skattebetalarna. Kyrkan är skild från staten och därmed måste man ifrågasätta systemet med bidrag från skattebetalarna. Det finns vad jag kan se inget logiskt svar på frågan varför trossamfund skall erhålla dessa bidrag.

Det som däremot ter sig logiskt är att vi alla bidrar genom skattsedeln till folkbokföringen och en del av begravningsverksamheten. Begravningsverksamheten verkar dessutom lida av akut brist på resurser då ett besök på Skogskyrkogården visar att en stor mängd gravstenar lutar betänkligt och håller på att falla. Vi har inte råd att hålla någon form av grundläggande ordning på våra kyrkogårdar, samtidigt som vi ger bidrag till allehanda trossamfund på dunkla grunder. Avveckla bidragen till trossamfund och satsa pengarna på begravningsverksamheten och våra kyrkogårdar.  

Mediernas politiska opartiskhet och balans

I Åke Ortmarks bok ”Makten och Lögnen” tar han upp och beskriver en lång rad problem med dagens journalistik och även den effekt journalistiken och dagens media har på politiker. Ortmark kommer t.ex. under ett fasansfullt ögonblick i boken underfund med att han aldrig intervjuat en enda politiker under ett 50-årigt yrkesliv som varit ärlig under en intervju. Det är självklart inte samma sak som att alla politiker är lögnare, snarare ett symtom på att dagens politiker med den media vi har måste ikläda sig en roll och spela rollen fullt ut, om inte karriären skall vara över. Ortmark skriver även om journalistikens förfall. Det som verkar uppröra Ortmark mest i hela boken är att Adaktusson inför en ”seriös” programserie skulle pådyvlas en ”punktjej med rött hår” av SVT:s Eva Hamilton. Även om man verkligen kan undra vad som rör sig i huvudet på Hamilton kan jag tänka mig ännu värre tecken på det journalistiska förfallet. 

Mediernas ekonomiska resurser

Ortmarks recept på att förbättra journalistiken är mer resurser och högre löner för journalister. En problematisk ståndpunkt i sig då lönerna i de fria medieföretagen sätts enligt marknadsmässiga principer. Ett tillförande av resurser kan endast ske till Public Service. Dessutom är det tveksamt om en undermålig, okritisk och tendentiös journalistik blir bättre kvalitetsmässigt bara för att mer resurser tillförs. Först måste en uppstramning ske av hela det journalistiska verksamhetsfältet. Låt mig ta ett fortfarande i någon mån hypotetiskt exempel. Det har ryktats ganska ihärdigt om att åtminstone en av våra stora två stora media/tidningskoncerner betalar ut 9 siffriga belopp för information eller datafiler från ett av riksdagens partier (gissa vilket). Oavsett om ryktena går att bekräfta eller inte, hur skulle ett tillförande av resurser som Ortmark föreslår påverka denna typ av journalistik? Skulle journalisterna få högre löner eller skulle mutpengarna bli 6-siffriga i stället? Dessutom verkar det redan finnas pengar inom koncernerna, det är bara det att de inte går till löner utan mutor. 

Som alla förstår så kan man också fråga sig om detta är förenligt med god journalistisk etik. Förmodligen kan det vara det, om lagen följs till punkt och pricka (vilket innebär att en tidning aldrig kan köpa material som tillhör ett parti t.ex.) och om alla partier behandlas och utsätts för detta på exakt samma sätt. Vi väntar med spänning på när en av våra tidningsdrakar köper en film om Miljöpartiets interna julfest.                  

Ortmark vill dock inte bara förbättra journalistiken (det vill vi alla), han vill att journalistkåren och medierna skall få större makt, även politisk sådan. Så här skriver han på sidan 720 i makten och Lögnen.

Somliga anser att journalister redan nu har för mycket att säga till om och att vi spelar en alltför dominerande roll i samhället. Det är inte bara makthavare utan också statsvetare och kommunikationsforskare som är bekymrade. Lars Nord, professor i politisk kommunikation vid Mittuniversitetet, har kritiserat användningen av politiska kommentatorer i nyhetsprogrammen. Han hävdar att utrymmet för tolkningar där journalister intervjuar andra journalister, har blivit mycket större. Kommentatorerna har blivit ”både domare och åklagare”. De har ”en orimligt stor makt”. De har inte makten att bestämma i sakfrågor ”men får paketera och gestalta frågorna”.[…] 

[Ortmark drömmer om, min anm.] Att en handfull begåvade och välskräddade journalister ska nå så långt, högt och djupt att forskare och makthavare lyssnar på dem med växande respekt.

Den första invändningen här är att politikerna redan nu lyssnar på journalisterna med rädsla om inte med respekt. De lyssnar inte för att journalisterna besitter överlägsna kunskaper (snarare tvärtom) utan av rädsla för mediala drev som i värsta fall kan få dem avsatta. Antingen det gäller Billströms tal om ”volymer” eller det omtalade REVA- projektet så har media med all önskvärd tydlighet visat sin makt genom den kraft de kan sätta i rullning genom gemensamma drev. Journalistkåren och media har visat att de inte är uppgiften mogen att kritiskt och sakligt granska faktiska förhållanden, lagar, konsekvenser och rimligheten i alla dessa storheter. Ta bara det faktum att alla stora tidningar och TV-kanaler ger uttryck för exakt samma sak när t.ex. Billström talar om ”volymer”. Redan här borde en varningsklocka ringa hos den normalbegåvade. Vad har vi för garantier att inte mer resurser till medieföretagen bara gör att de t.ex. startar ännu fler onyanserade drev? 

En annan sak som Ortmark missar i sin analys är att han bara rör sig mellan storheterna media – makthavare. Det fattas liksom en storhet i maktpyramiden, nämligen folket, väljarna. Det är inte folket som skall lyssna på de välskräddade journalisterna enligt Ortmark, det är forskare och andra makthavare som skall stå där med gapande munnar och förundras över journalisternas intellektuella briljans. Nu har vi folkstyre i vårt land och den slutgiltiga makten skall ligga i väljarnas händer, oavsett var journalisterna köper sina kostymer.

Mindre beskrivande och mer tolkande journalistik

Det finns beskrivande journalistik och det finns tolkande journalistik. Jag håller med Nord om att den tolkande journalistiken tagit över allt mer och dessutom blivit allt mer tendentiös. T.o.m. den journalistik som skall vara beskrivande, börjar färgas av journalisternas egna tolkningar. Det finns många tecken och tendenser på journalismens politiska partiskhet men ganska få konkreta påvisbara händelser, förutom när det gäller SD då. Det är känt att oproportionerligt står andel av journalisterna sympatiserar med Miljöpartiet (och i viss mån med V). MP har en immigrationspolitik som i det närmaste liknar fri invandring. Samtidigt finns det förslag på medborgarlön och sänkt arbetstid. När skall våra ekonomiska och politiska journalister granska konsekvenserna av Miljöpartiets politik, konsekvenserna för sjuka, gamla, skolan och för statskassan?