MP ta ert ansvar för det som hänt i Forserum

Språkröret för Grön ungdom, Björn Lindgren går på SvD Opinion ut och skriver att Åkesson skall ”ta sitt ansvar för händelserna i Forserum” precis som att det är Sverigedemokraterna som styrt utvecklingen i Sverige de sista decennierna. Vidare säger Lindgren att SD vekar påstå att det inte skulle finnas rasism i Sverige, något som partiet naturligtvis aldrig påstått. Det finns rasism mot människor med icke europeisk bakgrund, likväl som det finns rasism mellan grupper med icke europeisk bakgrund. Dessutom finns det rasism från grupper med icke europeisk bakgrund mot de med europeisk och svensk bakgrund. Jag har själv pratat med flickor som blivit kallade ”svennehora” i princip varje dag under deras gymnasietid.

Nu tror jag inte Lindgren är speciellt intresserad av en djup, objektiv och allomfattande diskussion om alla former av rasism vi faktisk har i vårt samhälle. Men MP, som åtminstone varit med på ett ganska stort hörn i formandet av vårt nuvarande samhälle kanske borde ta lite ansvar för allt detta. För tydlighetens skull, ingen form av rasism är tillåten och den skall fördömas kraftfullt var helst och i vilken form den än dyker upp, detta gäller rasism mot alla folkgrupper, även somalier.

Vidare så skriver Lindgren så här i sin artikel.

I hela Åkessons artikel finns inte ett enda ord om att det som händer i Forserum skulle ha någon koppling till rasism eller främlingsfientlighet.

Det kan självklart finnas rasistiska tendenser i det ungdomsgäng som härjat i Forserum. Möjligen är detta så självklart att det inte behöver nämnas, speciellt inte sedan alla andra politiker lyft upp just detta som huvudpunkt i sina respektive betraktelser. Men enligt de utsagor från lokalorten som vi tagit del av rör det sig om ett ungdomsgäng som härjat och brutit mot lagen långt innan några somalier kom till Forserum. Bland befolkningen i Forserum fanns det många som besvärades rejält av ungdomsgängets framfart redan innan somalierna ”kom till stan”. Ingen politiker åkte då ner till Forserum. Ingen tog krafttag eller på ett adekvat sätt försökte sätta stopp för ungdomsgängets framfart, de fick i princip härja fritt. Så Lindgren, tycker du då att ditt parti tog något ansvar? Vi kan fundera över nuvarande kriminalpolitik där unga förövare är hart när omöjliga att konfrontera på ett mer adekvat sätt. Ansvar Lindgren, vet du, trots din unga ålder, vad det ordet egentligen betyder?

Vidare så beskriver Lindgren verkligheten enligt följande i sin artikel.

Det är inte en slump att det i Forserum – liksom i många andra delar av landet – är etniska och religiösa minoriteter, och inte de som tillhör majoriteten, som utsätts för systematiska kränkningar, hot och våld kopplat till sitt ursprung. 

För det första, det är ovanligt med händelser som de i Forserum. Jag har bott på många platser i landet, även platser som tagit emot immigranter. Jag har aldrig sett några systematiska trakasserier, som Lindgren försöker ge ett sken av är vanliga i vårt land. Lindgren får gärna exemplifiera sitt ”liksom i många andra delar av landet”.

För det andra, det var nu till övervägande delen ett ungdomsgäng som i princip trakasserat hela sin omgivning som har stått för lejonparten av incidenterna (även om de inte stått för alla).

För det tredje, vad menar egentligen Lindgren med ”det är inte en slump”? När jag läser Lindgrens stycke för tredje gången kan jag inte komma till annan slutsats än att han tycker att hela svenska folket är rasistiskt. I sådana fall kan ju MP gå till val på den uppfattningen till 2014.

För det fjärde menar Åkesson självklart att vår nuvarande immigrationspolitik saknar stöd av stora delar av befolkningen. Tyvärr kan det skapa ”spänningar” i små samhällen med manifest arbetslöshet där samhällsstrukturerna utsätts för påfrestningar vid mottagandet av nyanlända immigranter. Ansvaret bär dock våra politiker, det förtjänar att påtalas. Vidare i Lindgrens artikel står det så här.

När det kommer till den rasism och det hat mot muslimer som finns i Sverige faller ett tungt ansvar på Sverigedemokraterna. Även om de inte förespråkar våld och trakasserier är de med och skapar – och legitimerar – den världsbild som de som tar till våld står på.

Återigen dunkla kopplingar som skall skuldbelägga de som inte sjunger med i den påbjudna visan. Den världsbild SD står på är att vår immigrationspolitik kan liknas vid ett vansinnesprojekt. Det är samma världsbild som verkar styra Finlands, Danmarks och Islands regeringar för att bara nämna våra nordiska grannar. I själva verket är det regeringens och MP:s världsbild som kraftigt sticker ut mot övriga västvärlden. Ingen legitimerar någonting bara för att denne för fram ett obekvämt budskap. Det vore samma sak som att påstå Att MP legitimerar våldsanvändning mot SD när de för fram sin immigrationsvänliga politik.

Till sist tar vi med detta i artikeln.

Låt oss se på två exempel. I en debattartikel i Aftonbladet 2010 pekade Jimmie Åkesson ut muslimer som det största utländska hotet mot Sverige sedan andra världskriget. I Åkessons ögon bleknar alltså exempelvis invasionshotet från Sovjetunionen under kalla kriget i jämförelse med ”hotet” att människor tror på Allah. Partiets officiella reklamfilm det senaste valet visade kvinnor iklädda heltäckande slöja som med barnvagnar springer för att nå statens pengakassa före en trött äldre kvinna med rollator.

För tusende gången, det var Aftonbladets rubriksättare som påstod att muslimerna var det största utländska hotet, inte Åkesson. Detta har påtalats så många gånger så Lindgrens påstående måste numera betraktas som en ren lögn. Sedan har ju inte direkt MP utmärkt sig för att ta militära hot på allvar, från något håll. Det är ju bra om ungdomsförbundet signalerar en försiktig kursändring här.

Den omtalade reklamfilmen försökte, låt vara något provokativt, visa att i praktiken har vi bara en pengapåse med skattepengar att fördela. Bekostar vi en immigrationspolitik som mest syftar till folkomflyttningar för att lösa problem som barn borde förstå, inte går att lösa på detta sätt, så blir det mindre pengar över till annat. Utan att återigen ta upp hur mycket mer effekt varje biståndskrona gör på plats än till folkomflyttningspolitik, så kan vi ju nämna att vi i dag inte har ett försvar värt namnet. Detta på tal om det sovjetiska hotet (numera ryska) som Lindgren själv nämnde. 

Förmodligen är det svårt att extrahera något gott ur det som hänt i Forserum. Men om ansvariga politiker verkligen ville ”ta sitt ansvar” skulle man se över kriminalpolitiken, speciellt för unga ligister som utövar våld mot sin omgivning. För Björn Lindgren, politiker som tar sitt ansvar skall stävja allt våld i samhället, inte bara det som kan omvandlas till politiska poäng.

Länk SvD

Gamla självklarheter blir nya kunskaper genom märkliga forskningsprojekt

Enligt DN så har en grupp forskare i nationalekonomi från Örebro och Lunds universitet kommit fram till att en högst måttlig (en procent) "mångfaldsnivå" bland arbetskraften höjer exporten hos exportföretag med hela 9 procent. Likaså kan ett normalt tillverkningsföretag öka sin export med genom att anställa ytterligare en utrikesfödd person. 

Så här står det i artikeln.

– Utlandsfödda hjälper företagens affärer genom unik kunskap om affärskulturer, politik, religion och språk i sina hemländer samt genom nätverk och kontakter, säger nationalekonomen Andreas Hatzigeorgiou vid Lunds universitet.

Även om man verkligen undrar hur forskargruppen fått fram sina siffror, har de utan tvekan rätt ur ett perspektiv. Om ett företag exporterar varor till Kina är det självklart ovärderligt med en person i ledningsgruppen som kommer från Kina och känner till den kultur som råder i landet. I själva verket borde det i princip vara omöjligt att på lång sikt göra affärer med främmande kulturer som den kinesiska, utan att skaffa sig kunskaper om den aktuella kulturen. 

Studien talade om en så liten mångfaldsnivå som en procent. Saken är den att anställer ett företag ytterligare en person från Kina (enligt det aktuella exemplet), utöver den man redan har, ökar ju inte kunskaperna om den kinesiska kulturen, språket eller religionen. Ökar ett givet exportföretag sin mångfaldsnivå från det låga en procent, så görs inga ytterligare vinster, eller i alla fall mycket små sådana. 

Sedan måste den utländska arbetskraften vara en person som platsar i ledningsgruppen för företaget. Alltså någon med ekonomi eller civilingenjörsutbildning. Det är jättebra att även de med utländsk härkomst får arbete, men om denna person står bakom en svarv bidrar han ju varken med kunskaper om den kinesiska företagskulturen eller någon automatisk ökning av exporten.  

De kunskaper som denna forskningsgrupp kommit fram till är i själva verket högst elementära kunskaper som företagsledare sannolikt tagit för självklara sedan vårt land industrialiserades. Nu förs de fram i en artikel där det inte framgår klart att det gäller just en högutbildad grupp med utländsk härkomst. Inte heller framgår det att det är frågan om en engångseffekt som inte ökar med antalet anställda. Är man konspiratoriskt lagd kan man i artikeln möjligen ana en politisk vilja att argumentera för vår nuvarande politik vad gäller arbetskraftsinvandring eller immigrationspolitik i stort.  

Länk SvD

Positivt och negativt från Historiska museet

Ett besök på Historiska museet i huvudstaden bjuder på en enorm resa genom vår gemensamma förhistoria. De första föremålen är från äldre stenåldern och t.o.m. föremål från den s.k. Hamburgkulturen har hittats i Skåne och finns utställda på Historiska museet. Hamburgkulturen är mycket gammal och lämningarna härstammar förmodligen från enskilda jaktexpeditioner. Det rör sig alltså sannolikt inte om våra förfäder. Efter Hamburgkulturen och framåt är de flesta fynd från våra förfäder, det är just detta som gör de så intressanta.

Det finns otroligt många fina föremål på Historiska och vår forntida kultur var högre stående än de flesta kan föreställa sig. Yxor från yngre stenåldern gjorda av flinta är samtida repliker från bronsgjutna yxor från samma tid tillverkade i södra Europa där bronsgjutningskonsten var aktuell något tidigare än hos oss.

När befolkningen i vårt land själva lärde sig att gjuta i brons så tillverkades otroligt fina nyttosaker, liksom rena prydnadsföremål. De svärd som hänger på Historiska från bronsåldern är fantastiska i sin precision och konstnärlighet. De var dock aldrig menade som att brukas utan tillverkades närmast som statussymboler.

När vi så kliver in i vikingatiden så blir de rena bruksföremålen fler, men imponerar inte mindre för det. Vikingasvärd av järn fyllde sannolikt sin funktion, och var inte bara prydnadsföremål.   

På Gotland har en kista med en full utrustning för en smed hittats i en sjö. Verktygen skulle i princip kunnat vara från 1900-talet men är från vikingatiden. Ibland undrar man hur långt vi egentligen har kommit i vår tid, låt vara att vikingarna i alla fall inte hade I-phones. Dock har man hittat hänglås av skilda storlek från vikingatiden, hänglås som inte är alltför olika de vi använder i dag. Klart är att järnålderskulturen i Norden var oerhört högtstående.

Eftersom man med relativ stor säkerhet har kunnat återskapa de klädesplagg som vikingarna använde vet vi med ganska stor säkerhet hur de var klädda. Gore-tex hade de inte, men klädesplaggen är oerhört vackra och en återskapad kvinnlig klädesdräkt imponerar nästan mest i hela museet. Det är synd att grupper som vill återskapa äldre musik klär sig i trasiga och säckliknande kläder. Originalkläderna var sannolikt både vackrare och hela.

Tyvärr finns det en mycket tråkig baksida med dagens Historia museum. Politiskt korrekta museichefer och dito politiker har i sin outsinliga strävan efter att utrota varje tendens till nationalism hos det uppväxande släktet infört mångkulturella avdelningar i museet. Man drar sig inte ens för ren historieförfalskning för att föra fram sitt budskap. Populistiska och propagandistiska knep som flickor med påtaglig utländsk härkomst står utställda i full vikingautrustning med svärd och allting. Sanningen är den att det var ytterst sällan en kvinna överhuvudtaget lyfte ett svärd på denna tid, kanske mycket beroende på det praktiska skälet av svärdets blotta tyngd.

En bild med vikingatida symboler tillsammans med nazisymboler som användes i Norge visas också upp. I bakgrunden finns en bild av ryssar som letar efter mördade anhöriga på Krimhalvön under 2a världskriget. Sammankopplingen är säkert magnifik enligt ansvariga politiker och intendenter, inte desto mindre är den djupt propagandistisk och felaktig. Det mesta vikingarna gjorde med det gamla Ryssland var att handla. Ryssarna hämtade t.o.m. en kung från Sverige under vikingatiden för att ena stridiga falanger. Att man använder sig av denna typ av propaganda som är riktad direkt till skolbarn är omoraliskt.

Ett annat plakat meddelar förnumstigt att det inte fanns något Sverige eller svenskt folk för 1000 år sedan. Självklart fanns inte Sverige i sin nuvarande form för 1000 år sedan. Däremot utvecklades Sverige ur det gamla Svitjod som har gamla anor. Självklart fanns våra förfäder här för 1000 år sedan. Att de inte kallade sig svenskar är ju en följd av att statsbildningen inte fanns ännu. Man får dock intrycket av att våra förfäder inte fanns i det landområde som i dag kallas Sverige enligt plakatet, vilket är helt fel. Det verkar som de ansvariga för denna utställning ansträngt sig maximalt för att skapa en historielöshet hos vårt uppväxande släkte. Är det verkligen Historiska museets strävan och uppgift?

Vi är självklart inte blinda för att elever med utländsk härkomst i en skolklass kan känna sig utanför och på något sätt ”exkluderad” under ett besök på Historiska. Det avhjälper man inte genom att göra elever med svensk härkomst historielösa. En skicklig och kompetent lärare behandlar alla elevers respektive historia. Perser, araber och alla andra folk har också sin fantastiska historia, väl värda att känna stolthet inför. I djupet av sina själar känner få elever stolthet för nedklottrade tunnelbanestationer och gråtrista betongväggar, vilket verkar vara en någon förvirrad intendents trick för att alla skall samlas i någon slags gemensam traskultur (enligt de pop-bilder Historiska också ställer ut).   

Ett annat plakat verkar ifrågasätta om vikingatiden var höjdpunkten på vår fornnordiska historia. Ja det råkar vara vår kulturella och maktpolitiska höjdpunkt under forntiden. Vad är det för konstigt med det? Om inte denna tid var höjdpunkten skulle ju någon annan tid vara det. Var exakt skulle skillnaden vara? Eller är idealet att det inte skall ha varit någon höjdpunkt alls? Sannolikt stod vi på denna tid kulturell över våra grannfolk och samerna. Det innebär ju inte att vi ser ner varken på samer eller ester i dag, eller gjorde det ens under vikingatiden. Tvärtom visar fynd som Historiska visar upp att det mest rådde ett fredligt handelsförhållande mellan våra närmaste grannar. Låt vara att vikingarna inte kunde avhålla sig från ett eller annat rövarstråt även mot dessa, men det är bagateller i sammanhanget.

Det är mycket synd att politiskt korrekta chefer för museer och politiker hela tiden måste ursäkta vår historia, som självklart har inslag av både gott och ont, dåliga och mycket goda saker. Ägnar man sig åt ren historieförfalskning i sin iver att vara den rådande politiska diskursen till lags har man dock gått för långt och närmar sig gränsen för rent kriminella handlingar. Vinklingen med nazisymboler och mördade civila på Krimhalvön under slutskedet av andra världskriget är historiskt relevant och inget att säga om. Men sätter man detta plakat på historiska museet i en avdelning som handlar om vikingatiden har man glasklart passerat gränsen för den värsta avarten av ren propaganda. Vad exakt är budskapet? Att vikingarna var väldigt tidiga nazister? Eller att alla som bär en torshammare runt halsen är ytterst misstänkta figurer? Tänk om, gör om, gör rätt.

George Orwell fick rätt till slut

Eric Arthur Blair föddes i Biharprovinsen där fadern arbetade som tillsyningsman för en opiumfabrik. Blairs mamma tog med sig sonen till Storbrittanden där Blair växte upp, utbildade sig och sedan levde ett mycket brokigt liv. Innan Orwell som han sedan kom att heta, blev författare på allvar hade han bl.a. prövat på livet som utslagen luffare i både Paris och London. Listan på yrken som Orwell kom att pröva på under sitt förhållandevis korta liv kan dock göras betydligt längre. En författare med en så bred livserfarenhet har alla förutsättningar att skriva riktigt bra litteratur, vilket Orwell också gjorde. Av Orwells tid som luffare kom boken "Nere för räkning i London och Paris" som varmt kan rekommenderas. 

Orwells kanske viktigaste bok blev dock "1984" som handlar om en framtida totalitär stat där myndigheterna kontrollerar befolkningen med total kontroll, historieförfalskning, indoktrinering och det så kallade "nyspråket", där staten kontrollerade människors tankar genom att kontrollera och modifiera själva språket. Människors tankar står som bekant i direkt relation till språket som psykologen Lev Vygotsky visat. 

Jag är så gammal så jag minns årtalet 1984. Jag minns också att jag lite hånfullt sände en tanke detta år till Orwell, "ha, du fick inte rätt". Nu kanske ändå Orwell till slut avgick med segern. I dag finns artiklar i både DN och SvD om att moderaten Thomas Böhlmark på twitter fällt epitetet "klappturk" om Nalin Pekgul. Utan tvekan ett olämpligt och kränkande epitet fällt i ett offentligt forum. Jag hade själv aldrig fällt ett sådant yttrande. Men står reaktionerna i proportion till vad som hänt? Ingen misstänker Böhlmark för att vara rasist. Han har såvitt jag vet, aldrig fällt likande kommentarer förut. Benämningen "klappturk" skall enligt vad jag erfar komma sig av det överdrivna sätt varpå Pekgul applåderade Sahlins tillträde som partiledare. 

Vi har mer eller mindre offentligt finansierade organisationer som ägnar sin tid åt att nagelfara kommentarer på olika internetsidor. Fäller någon offentlig företrädare för ett parti (ni vet vilket) en olämplig kommentar, kanske i upprördheten över en grov överfallsvåldtäkt och efter fredagswhiskyn, så är mediedrevet igång för full maskin. Ofta är det humanismens företrädare som visar sin nit och obegränsade energi att lusläsa allt som kan tänkas skrivas mer eller mindre obetänksamt. Men har dessa humanismens okrönta apostlar någon enda gång tänkt på den unga flicka som fått sitt liv förstört? Det betecknas i sammanhanget som en ren bagatell och saknar politik betydelse. Man ger språket, vad som sägs, större betydelse än aldrig så vidriga handlingar. Både kontrollen och språkets betydelse liknar Orwells 1984.

Vi lever i ett politiskt och medialt klimat där det går utmärkt bra att kalla människor med "fel" åsikter för rasist och fascist. Ingen blir uthängd eller utsatt för ett mediedrev p.g.a. detta. Vissa andra ord rådet det absolut nolltolerans för och reaktionerna blir både våldsamma och omedelbara. Återigen påminner detta om Orwells "nyspråk". Språket skall kontrolleras och formas av en samhällelig elit, för att därigenom styra tankeverksamheten och hela den politiska diskursen. Självklart är det varken acceptabelt eller någonting bra att vi kallar varandra för olika epitet, varken rasistiska sådana eller andra. Men hur kommer det sig att vissa epitet är godtagbara medan reaktionen blir fullständigt ohämmad för andra, objektivt sett mindre allvarliga epitet? Om det är saklig debatt vi vill ha, då skall ju alla epitet bedömas strikt efter deras grovhet och frekvens, inte åt vilken grupp människor riktar epiteten emot. De grövsta i nutid publicerade epiteten återfanns på Aftonbladet, skrivna av en kvinna som kallar sig konstnär (Joanna Rytel) och riktade sig mot gruppen "medelålders vita män". Reaktion från medierna och etablissemanget? Noll!

Jag menar självklart inte att det är godtagbart med rasistiska eller plumpa kommentarer, varken riktade mot folkgrupp eller enskild person. Tvärtom skall vi framföra samhällelig kritik så precist och objektivt vi någonsin kan, utan alla personangrepp. Det vinner vi alla på. Dessutom erhåller vi inga politiska vinster genom att såra enskilda personer, tvärtom. Budskapet tenderar snarare att förlora i styrka. Men den kontroll och det nit som läggs vid kommentarer av gräsrötter som är politiskt och semantiskt helt oskolade företrädare tyder på ett i princip Orwellskt kontrollsystem, med tillhörande reaktioner. En illa vald kommentar i Avpixlats kommentarsfält blir förstasidestoff medan en grov misshandel nämns i förbigående. Om vi nu inte befinner oss i Orwells 1984, har vi i alla fatt fått en försmak av vad han menade. 

Länk DN

Länk SvD

Att värna vårt kulturella, historiska och arkeologiska arv

Vi har ett tungt ansvar att värna vårt kulturella, historiska och arkeologiska arv. Det är allas vår skyldighet att ge våra kommande generationer en historia och rötter till dessa generationers härkomst. Ett historielöst folk blir ett folk utan trygghet, självkänsla och kommer dessutom bli ett lätt offer för politiska manipulationer. Förutom dessa argument har människan alltid varit intresserad av sin egen historia, det visar den våg av släktforskning och de TV-program där diverse kändisar rotar i sin mer eller mindre obskyra släkthistoria. Det handlar också om vanlig rudimentär livskvalitet sålunda. Vad exakt som är vår kulturella historia, vårt kulturarv och annan typ av historia är svårt att avgöra och är kanske inga spörsmål av högre dignitet. Gränserna är suddiga och gråzonerna många, vilket på intet sätt förändrar de avgörande principerna. Rent statsekonomiskt kan dock dessa definitioner ha en viss betydelse. Vad staten skall satsa pengar på är en fråga ansvariga politiker inte kommer undan.

Att statens skall satsa pengar på vårt historiska och arkeologiska arv är samtliga riksdagspartier eniga om. Blott Skolverket är av annan åsikt, vilket de visade när de för några år sedan föreslog en kraftigt minskad historieundervisning i skolan. Regeringen skrev i sin forskningsproposition 2008 på sidan 183 följande:

Kulturens och kulturarvets betydelse för samhällsutvecklingen – såväl ur ett historiskt som ur ett samtids- och framtidsperspektiv – uppmärk-sammas allt mer, inte minst i fråga om individens levnadsförhållanden. 

Tyvärr blandar regeringen ihop kulturen i allmänhet och kulturarvet i sin proposition. I verkligheten har det visat sig att kulturen i allmänhet får oerhört mycket mer pengar än den kultur som kan anses tillhör vårt historiska arv. Kultur som märkliga teaterstycken, modern dans, cirkusforskning, nycirkus och olika slags ”performance art” får lejonparten av statens pengar. Detta är mycket olyckligt då den ”moderna” kulturen skall överleva och utmejslas i tävlan om kulturkonsumenternas gunst. Hur skall vi annars veta vilken kultur som är värdefull och vilka kulturuttryck som inte förtjänar vår uppmärksamhet? All den kultur som tillhör det vi kallar ”kulturarv” har överlevt sin tids konkurrens, annan kultur har glömts bort. Om staten öser in pengar till all slags kultur, som kanske omhuldas av vissa samhälleliga minoritetseliter, kommer vi aldrig att få ett naturligt urval av värdefull kultur. De principer som alla är överrens om i det ekonomiska livet, misskötta eller samhällsonyttiga företag går i konkurs medan de livskraftiga blomstrar, gäller inte inom kulturområdet, märkligt nog.

Dagens samhällsunderstödda kultur är vänster-liberalt influerad, det är tydligt för alla som tagit del av denna kultur. Det finns ingen direkt kulturell styrning av politiska kulturkommendanter, som Lena Adelsohn Liljeroth så riktigt påpekade i TV nu på morgonen. Nu spelar tillsättandet av officiellt opolitiska kulturchefer ändå en avgörande roll för vilken politisk inriktning kulturen kommer att anta. Att cheferna är officiellt opolitiska innebär inte att de är opolitiska självklart. Sverige är ett litet land där alla känner alla inom de olika moderna skråen. Skall du klättra i karriärstegen så får du självklart inte vara politisk obekväm. Jag vill därför påstå att till stor del är regeringens och Liljeroths ”fria” kultur en chimär. En annan aspekt av den ”fria” kulturen är att inom vissa sektorer så lever kulturarbetarna på statliga eller kommunala stödpengar. Det amerikanska uttrycket ”follow the money” är här relevant. Kulturarbetarna inom vissa sektorer vet (möjligen rent instinktivt) att de alltid kommer att få mer bidrag från vänstern i vårt land.

Att nationellt sinnade regeringar driver en politisk riktad kultur är varken en framkomlig eller önskvärd väg. Det går inte att styra kulturen med politiska pekpinnar i den västliga hemisfären. Att vänstern lyckats med detta konststycke beror på att de just gått de bakvägar vi ovan beskrivit, inte att de tillsatt politiska kommendanter. Dessutom har de politiska vindarna från 60-talet spelat dem i händerna, med en hel barrikadgeneration som nu sitter på de rätta posterna. Detta är ett cirkustrick som aldrig går att göra om. Det finns sannolikt inget folkligt stöd för en sådan politik heller. Människor är trötta på att stödja politisk kultur med sina skattepengar överhuvudtaget, inte bara en viss sorts politisk kultur.

Det är heller inte önskvärt att införa en kulturpolitik som liknar den gamla Sovjetstatens, det torde strida mot grundläggande konservativa värderingar. – ”Men den Sovjetiska kulturpolitiken var ju inte nationalistisk” Kanske någon invänder. Fel! Den var oerhört nationalistisk med ett evigt tjat om ”det stora fosterländska kriget”. Missuppfattningen grundar sig förmodligen på det av Marx uttryck ”proletärer i alla länder, förena er”. Nu borde ju ett normalintelligent 10-årigt barn förstå att Marx inte menade att horder av trasproletärer i olika länder skulle invadera varandras landområden och upphäva staterna som sådana.

Den franske socialistledaren Jean Jaurés sade i början på 1900-talet:

Lite internationalism leder bort från fosterlandet, mycket internationalism leder tillbaka igen.

På samma sätt kan man säga att en sund och väl genomtänkt nationalism leder till fosterlandet. Motsatsen leder bort därifrån.

Vi skall självklart värna vårt kulturella, historia och arkeologiska arv. Vi skall göra det mer än i dag. Det behövs mer pengar för att skydda vårt arkeologiska arv undan vår rastlösa samhälleliga framfart. Det behövs hårdare straff för de som gör sig skyldiga till fornminnesbrott. Det behövs mer historisk undervisning i våra skolor. Dock måste övrig kultur överleva och frodas mycket mer på egna meriter. Vi kan inte via statsbidrag underhålla en stor kader av kulturarbetare där det folkliga intresset för deras värv närmar sig den absoluta nollpunkten.

Framför allt borde våra politiker känna större stolthet för vår historia och vårt kulturella arv. Att likt Esaias Tegnér påstå, att allt gott kom utifrån och allt inhemskt är blott barbari, kan liknas vid en spottloska rakt i ansiktet på våra hårt arbetande förfäder. Dessutom stämmer Tegnérs tes särskilt illa när vi i dag ser på vissa utländska influenser som gör sig påminda i vårt samhälle. 



Fallet Assange - del två

Journalisterna Helene Bergman och Andres Carlgren tar upp en del märkligheter i fallet Assange på DN-debatt i dag. Journalisterna har anmält den extremfeministiske åklagaren Marianne Ny till JO. Ärendet avslogs efter en dag. Det känns väldigt typiskt. Många som anmält politiskt känsliga ärenden till JO har fått avslag efter exakt samma tidsperiod. 

Polisinspektören som tog emot Ardins anmälan var bekant med målsägaren och är känd som extremt politisk korrekt samt som extremfeminist (Irmeli Krans). Den första åklagaren lade ner ärendet. Claes Borgström anmälde sig frivilligt som målsägarbiträde till de båda kvinnorna. Det är alltså samma Borgström som var advokat till Thomas Quick, när denne blev dömd till en massa mord, som han nu ett efter ett blir frikänd för. Borgström vände sig till sin extremfeministiske kamrat, åklagare Marianne Ny. Självklart öppnade denne åklagare ärendet på nytt. Assange stannade därefter hela 5 veckor i Sverige för att vara tillgänglig för rättsprocessen. Inget hände så han lämnade landet till slut. 

Utan att försvara Assanges beteende i Ardins säng så är det alldeles uppenbart att tokfeminister påverkat hela förloppet, tokfeminister som dessutom utnyttjat sina personliga bekantskaper i det svenska samhället. 

Länk DN  

UPPDATERING:

Brita Sundberg-Weitman, docent i folkrätt skriver på SVT Debatt ungefär samma sak som Bergman och Carlgren. De uppgifter som de två artiklarna har gemensamt har hög sannolikhet. Ordinarie chefsåklagaren lade först ned åtalet. Advokat Claes Borgström tog ett eget initiativ och kontaktade sin bekant Marianne Ny, som öppnade åtalet igen. Dessa uppfigter förekommer i båda artiklarna. Länk SVT-Debatt.

UPPDATERING 2:

Eftersom vi börjat nysta i detta fall är det lika bra att vi också nämner Borgströms replik på DN-debatt i dag. Borgström nämner inget om polisen som först tog emot Ardin och väninnans anmälan, möjligen för att han inte vet något om detta. Borgström tillbakavisar dock uppgifterna att han skulle ha tagit initiativet i kontakten med flickorna. Detta kan mycket väl stämma, men det rimmar illa med vad Ardin tidigare sagt, nämligen att hon enbart ville att Assange skulle HIV-testas. Borgström vidhåller dock att det var han som tog initiativet att fallet skulle omprövas. Han tillbakavisar närmare bekantskap med Marianne Ny, men tillstår att de träffats, bl.a. på ett seminarium om jämställdhet. Nåväl, i dessa sammanhang är Sverige en liten ankdamm, så det går knappast att undvika bekantskap i dessa kretsar.  

Borgström glider undan frågan om Assange stannat 5 veckor i Sverige, men påstår att det inte gått att få tillstånd ett förhör med honom. Vi vet inte vad som stämmer här (förutom att det måste anses som troligt att Assange verkligen sannade i 5 veckor) det borde dock gå att få till en polishämtning, vilket det ju nu blir frågan om i alla fall, dessutom från utlandet.