Den intoleranta toleransen

På något sätt kan vår samhällsdebatt ha genomgått någon slags metamorfos på senare år. Nu finns åtminstone två läger där det ena lägret kan tycka att man skall få uttrycka konservativa tankar och idéer, ja kanske t.o.m. framföra synpunkter om vår immigrationspolitik. Det andra lägret borde dissekeras på ett institut där män går snabbt i korridorerna med flaxande långa vita rockar. Detta läger uttrycker med emfas som ofta övergår i oresonlig ilska och hat att toleransen är hotat av det motstående lägret. Ibland utspelar sig publikfriande catfights mellan debattörer på två olika tidningar, som när Karin Olsson och Åsa Linderborg rök ihop. Ibland utspelas ordkampen t.o.m. inom samma tidning.    

Mera sällan utspelar sig det skådespel där toleransens självutnämnde översteapostel Helle Klein från sin stridsbunker Seglora attackerade för henne misshagliga personer, detta med ett iskallt oresonligt hat som t.o.m. generalmajor Tjujkov (Stalingrads försvarare 2a världskriget) skulle ha avundats. Att en kyrkans företrädare så oförblommat ägnar sig åt avancerad mobbning och uppvisar ett så oresonligt hat är sällsynt. Att samma person dessutom hyllar tolerans som högsta dygd blir nästan en psykotisk upplevelse. Det skulle vara roligt att höra Klein predika guds ord om förlåtelse och omtanke om sin nästa från predikstolen. Skrattsalvorna måtte aldrig ta slut. Hela fenomenet med den inverterade Esmeralda och hennes Quasimodo är så skruvad att de inte längre kan sägas tillhöra den politiska scenen, utan får hänvisas till institutioner för arbetsmiljöfrågor och andra sådana lämpliga institutioner. Vi lämnar dem således för gott här.

Till de mera upplyftande inläggen i debatten måste Dabrowskis artikel om yttrandefrihet anses vara (Talets gåva). Dabrowski menar att alla åsikter, även de som inte är godkända av vår tids sanningsministerium, måste få vädras i vår samhällsdebatt. Hon dristar sig också att peka på det uppenbara faktum att en stor del av vår PK-elits argumentation bygger på rena halmdockor, alltså de tillskriver sina motståndare argument de aldrig har framfört. Så här skriver hon i sin artikel.

Men du är inte antifeminist för att du inte håller med tongivande feminister eller kritiserar en feministisk organisation. Du är inte rasist för att du tycker det finns problem med invandringen och segregationen. Och du är inte antimuslimsk för att du vill motarbeta islams fundamentalistiska uttryck. Och även om jag är vit och inte har personliga erfarenheter av rasism så är jag inte rasist för att jag tycker att Stina Wirséns Lilla hjärtat är en häftig liten tjej - även om vissa hävdar att den bygger på en gammal rasistisk stereotyp. 

Att undvika de logiska felgrepp som Dabrowski tar upp är något man borde få lära sig redan i grundskolans mellanstadium. Nu kan man ju vilja missförstå sin motståndare för allt i världen. Det tog inte många timmar förrän en ängslig Marteus i en artikel måste vakta portarna till de förbjudna områdena. Så här replikerar hon Dabrowski när hon förklarar att detta med yttrandefrihet var så mycket enklare förr när det bara var en massa vita män som bestämde allting och att vi nu lever i ett annat samhälle.

I dag är allt mycket mer komplicerat. Som vit man måste man tänka på vad man säger på ett helt annat sätt än förr. Inte bara undvika att säga rasistiska eller sexistiska eller homofoba eller främlingsfientliga saker – utan dessutom försöka sätta sig in i hur representanter för olika subgrupper uppfattar verkligheten, olika argument och uttryck.Det är skitjobbigt. ”Gud så skönt det skulle vara om man slapp tänka på allt sånt där och bara fick – häva ur sig! Utan att nån annan börjar tolka in en massa skumma saker och missförstå en!”

Som ”vit” måste man tänka på vad man säger på ett helt annat sätt än förr? Gäller inte samma principer alla folkgrupper då? Är det ok med ”svennehora” i landets gymnasier t.ex.? Här anser jag nog att Marteus avslöjade sig lite grand. Jag behöver inte ”undvika” det Marteus räknar upp, jag har aldrig ägnat mig åt sådant språk. Hoppas att Dabrowski och samhällseliten lyckas avhålla sig från övertramp. 

Jag behöver inte sätta mig in i hur olika subgrupper uppfattar verkligheten, om jag inte tar arbete som socialsekreterare. När blev det påbjudet med ett sådant synsätt? Jag respekterar självklart mina medmänniskor och använder mig av hövlighet och hyfs, men jag känner inget tvång att sätta mig in i deras verklighetsuppfattning. Inte heller behöver andra sätta sig in i ”subgruppen” Sverigedemokraters verklighetsuppfattning (men det vore verkligen välgörande).

Om någon tolkar in en massa saker så är det deras problem. Just Marteus tillhör ju en grupp som har en överdriven förmåga att tolka in saker som aldrig yppats, men det är faktiskt hennes problem och inte mitt. Till sist så tar vi med detta av Marteus.

I dag lever vi i ett samhälle där tolerans är ett absolut honnörsord. Tack och lov. Priset för det är att man måste tänka på vad man säger och att det finns en ständig kamp om orden och argumenten och om hur man ska kategorisera människor – och därmed verkligheten. Det är skitjobbigt.

Tolerans är absolut inget ”absolut honnörsord” även om det är en mycket god egenskap. Demokrati och likhet inför lagen är absoluta honnörsord. Vi kan inte byta ut detta mot andra godtyckliga saker. Vad skulle det sluta? Att vi accepterar toleranta diktaturer? Att vi börjar bränna homofober på bål, i toleransens namn? Precis som Dabrowski skriver, så visar just de som predikar tolerans ofta upp påfallande intoleranta attityder så fort någon anmäler avvikande uppfattning. Det gör att man får en ännu sämre smak i munnen Marteus resonemang. 

Uppdrag Granskning – den magiska formeln

Många blev upprörda när Uppdrag Granskning avslöjade Migrationsverkets miljonrullning vad gäller dyra boenden och bristande information till lokalbefolkningen. Det är en märklig effekt av vår immigrationspolitik och programmet belyste detta mycket bra. Det kanske mest intressanta avsnittet i programmet var intervjun med Migrationsverkets operative chef Mikael Ribbenvik. När Josefsson frågar Ribbenvik om kostnaderna för migrationsverkets upphandlingar av boende och att lokalbefolkningen uppenbart är överkörd på många håll, säger han så här.

Vi ger skydd åt människor som behöver skydd. Folk flyr från krig. Vi ger skydd. Det gör vi. […]
Men glöm inte bort kärnan, att vi har ställt upp i Sverige för att ge t.ex. …[oklart] andra människor skydd.

Som alla förstår så är Ribbenviks svar inte relaterat på något sätt till frågan. Att Migrationsverket i vissa fall kan ge samma skydd och boende för en fjärdedel av skattebetalarnas pengar, besvaras inte av ett upprepande med det där speciella tonläget - ”att vi ger skydd för människor som flyr ett krig”.

I själva verket vet både Josefsson, Ribbenvik och en hel del TV-tittare nuförtiden att Ribbenviks fras är ett slags magisk formel som friköper den ifrågasatte från alla vidare svar. Frasen fungerar som en Joker vilket vid behov fungerar som alla andra kort. Dessutom ligger det en del hot i Ribbenviks deklaration, speciellt med den blick och det tonläge som användes. Frasen kan översättas med ”du vet att du är ute och trampar på farligt vatten nu Josefsson? Du vill väl inte gå de främlingsfientligas ärende? Då vet du vad som väntar”. Josefsson hanterade väl balansgången relativt väl (ur ett eget perspektiv), och avslutade intervjun i tid.

Josefssons uppdrag var ju självklart inte att ifrågasätta hela immigrationspolitiken. Annars efterlyser vi en diskussion om hur vi hjälper t.ex. civilbefolkningen i Syrien på ett rationellt sätt. Rent logiskt måste lösningen enligt Sveriges politik ligga i att flytta antingen den del av civilbefolkningen som stödjer rebellerna, eller den del som stödjer Assadregimen, eller hela befolkningen till Europa och främst Sverige. En totalt orimlig lösning som inte ens är önskvärd av någon förmodligen. 

Nu emigrerar en del av befolkningen till Sverige men situationen blir ju inte ett dugg bättre för dem som är kvar. Det totala lidandet blir inte mindre, för att vissa som har tillräckliga resurser slipper det. Att flytta till en ny världsdel och börja om från noll med ett helt nytt liv är förvisso en individuell lösning för dem som drömt om just detta, det är ingen lösning på en akut kris där hela befolkningen är inblandad. Vid sådana tillfällen skall hjälp på plats och i närområdet vara den naturliga åtgärden och där bör Sverige visa framfötterna.     

Upprepade felaktigheter om arbetskraftsinvandringen blir inte sannare för att de framförs gång på gång

Hur två moderater, Gunnar Axén och Mikael Cederbratt överhuvudtaget fick in sin artikel om arbetskraftsinvandringen på SvD opinion är en gåta. Det är en artikel som inte säger mer än att Alliansen skall komma med förslag om arbetskraftsinvandringen senare under våren. I princip hade de kunnat föra ut det budskapet via twitter. 

Artikeln innehåller självklart mer av det som alliansen trummar ut gång på gång, att det råder arbetskraftsbrist och att det framförallt kommer att råda arbetskraftsbrist i framtiden. Det finns ingen generell arbetskraftsbrist i Sverige i dag, vi har en omfattande arbetslöshet och en ännu större ungdomsarbetslöshet. Ekonomifakta anger arbetslösheten till 8,5 procent under februari och ungdomsarbetslösheten till hela 26,4 procent. Så har det sett ut en längre tid. Förut hette det att arbetskraftsbristen skulle slå till med full kraft när 40-tals generationen gick i pension. En person född 1949 är i dag 64 år. Ingen har fortfarande sett skymten av den omtalade arbetskraftsbristen. 

Moderaterna i artikeln och många från övriga Alliansen talar om ”öppenhet” att de vill ha ett öppet land, till skillnad mot alla dem som vill stänga landet då får man förmoda. Vi hade knappast något Nordkorea innan Alliansen förändrade reglerna för arbetskraftsinvandringen. Nordkorea är med normala mått mätt ett stängt land. Att vi skulle närma oss detta tillstånd för att vi införde en restriktivare arbetskraftsinvandring är som att påtala faran med anorexia när en överviktig person byter ut ölen mot bordsvatten till lunch. 

Till sist kommer vi till det riktigt delikata, påståendet från de två moderaterna att arbetskraftsinvandringen naturligtvis inte på något sätt tjänar till att sänka den generella lönenivån. Så här skriver de. 

Människors fria rörlighet begränsades [med tidigare regelverk, min anm.] på grund av oron för negativ löneglidning om arbetsmarknaden utsattes för konkurrens. Efter fem år av friare arbetskraftsinvandring har detta inte skett. 

Så någon lönedumpning har inte skett? Vi noterar att ingen referens till någon undersökning ges, bara ett konstaterande vi skall ta för givet. Men samtidigt skriver de två moderaterna så här i sin artikel.

Samtidigt har det rapporterats om oseriösa arbetsgivare som kringgått lagstiftningen och utnyttjat arbetstagare. Det är oacceptabelt att människor utnyttjas på den svenska arbetsmarknaden.[…] 

För att ytterligare motverka att människor som kommer till Sverige för att arbeta utnyttjas.

Exakt på vilket sätt har de då utnyttjat arbetstagare om de inte dumpat lönerna? Har de varit allmänt otrevliga mot arbetstagarna men i övrigt gett dem avtalsenlig lön? Det är knappast troligt. 

Självklart skall vi ta hit arbetskraft där det råder en verklig bristsituation. Det kan vara frågan om både vissa typer av ingenjörer och t.ex. under en övergångsperiod läkare (innan vi hunnit utbilda fler själva). Men att det i arbetslöshetens Sverige skulle råda brist på restaurangpersonal och städare kan helt enkelt inte stämma. Mellan utspelen om arbetskraftsinvandring talas det ofta om hur svårt våra nya medborgare, som fått uppehållstillstånd av skilda orsaker, har att få ett arbete. Det talas ibland om strukturell rasism (som plötsligt inte visar sig när det gäller att importera billig arbetskraft utifrån) som förklaring till att dessa människor inte får ett arbete. Jag tror inte på någon strukturell rasism från arbetsgivarhåll, snarare avsaknad av lämpliga arbeten till rätt pris. Oavsett orsak vore det mycket bättre att försöka få dessa grupper i våra utanförskapsområden in på arbetsmarknaden. Deras chanser ökar ju inte om vi samtidigt importerar arbetskraft. 

Twitterpöbelns grepp om det offentliga samtalet

Jasenko Selimovic är skådespelare och dristade sig till att skriva ett svar på Jonas Khemiris öppna brev till Beatrice Ask, båda publicerade i DN. Khemiris artikel handlade om att hela Sverige är rasistiskt och att majoritetsbefolkningen systematiskt diskriminerar alla med utländska namn och annan hudfärg än den Khemiri nedlåtande kallar ”rosa”. Selimovic torgförde absolut inga Sverigedemokratiska idéer utan påstod bara att Khemiri överdrev, gjorde sig till offer och såg allt i svart-vitt. Det var inga märkvärdiga påståenden Selimovic förde fram i sin artikel. Att Selimovic dessutom har rätt vet alla tänkande människor. För hade Khemiri rätt skulle vi inte ha den immigrationspolitik vi har och SOM-institutets undersökningar skulle inte bara vara felaktiga, de skulle vara ett enda stort skämt.  

Efter att Selimovic publicerat sin artikel hände något välkänt men likafullt märkligt. Den numera så bekanta twittervänstern gick i taket och med tangentbord nedsölade med fradga gick de samfällt till storms mot Selimovic. De förvanskade det han skrivit och gav honom åsikter han aldrig torgfört. Sverigedemokrater är ju vana med den taktiken men varför gav de sig på Selimovic, med samma iver som de skulle ha angripit en riksdagsman som föreslagit sänkta kulturbidrag? Inte ens jag har något bra svar på det. Den politiskt korrekta hårda kärnan kanske har blivit alltmer dogmatisk, inför en hotande opinion där alltfler avviker från den sanna godhetsläran. Flera iakttagare gjorde också den putslustiga noteringen att de professionellt toleranta plötsligt uppvisade en påfallande intolerans (något några av oss andra noterat för länge sedan).     

Möjligen har andra vindar så smått börjat blåsa i vårt samhällsklimat. En del av det lite mindre korrekta av medieetablissemanget gick plötsligt till försvar av Selimovic. Felaktigheterna och vantolkningarna i de som likt rabiessmittade hundar kastade sig över Selimovic, var också så uppenbara att det i princip bara var att skjuta bollen i öppet mål. Det är ändå värt att notera att vi nu inom den mediala sfären har en grupp halvkonservativa liberaler som inte sväljer vilken soppa som helst.

En reaktion värt att notera är ändå Bengt Ohlsson som uttrycker sig härligt svenskt när han indignerad sågar de värsta avarterna av vår politiska korrekthet. Angreppen på Selimovic är säkert den utlösande orsaken till Ohlssons litterära utbrott, men andra saker har nog legat och skavt en tid. Vi citerar ett ganska långt stycke av Ohlsson här just därför att han, kanske utan att veta om det själv, sätter fingret på något mycket allvarligt.

De lever på rädsla, och ger sig inte förrän du blivit så rädd för att göra fel att du sitter stel som en fiskpinne och kniper ihop läpparna och tänker att det är bäst att låta någon annan bestämma samtalsämnena för om jag gör det blir det bara fel. Kanske räcker det om jag flinar instämmande på de förhoppningsvis rätta ställena? Rädslan är både deras berusningsmedel och dessutom en lysande affärsidé. För vi ger dem gladeligen chefsposter och spaltmeter så att de får tolka den skrämmande främmande verkligheten åt oss. För om vi gör det själva blir det bara fel.Men att göra fel är att vara människa. Utopin om ett samhälle där alla gör rätt och säger rätt är lika välmenande som den är livsfarlig.

Det har blivit rätt uppenbart att en hoper politik korrekta proffstwittrare och medlöpare i våra nationella medier, agerar högljudd åsiktspolis där de genom hot och rädsla skall samla alla fåren i samma korrekta fålla. Sverigedemokraterna är ju inget att göra åt, men ve den från den övriga politiska sfären som tar ett steg i fel riktning. Aldrig har det varit tydligare än i fallet Billström, som själv borde ha avgått samtidigt som han vidhöll sina åsikter. Låt oss, med fallet Billström i färskt minne, också konstatera att man använder sig av rädsla, hot, stigmatisering och straff. I flera tidningar kunde man läsa alster från journalister (alternativt proffstyckare) där de skrev som om de bestämde Billströms framtid, in i minsta detalj.

Det här är ju som alla förstår, demokratiskt oacceptabelt. Några hundra maniska twittrare med deras kompisar på TV och några tidningar representerar ju inte folket. De är inte valda, de är anställda och i vissa fall inte ens det. Tyvärr så ger ”offren” efter och rättar in sig i ledet, vilket gör att twitterpöbelns makt och självförtroende blir ännu större. Det finns bara en väg att gå för att komma tillrätta med denna anomalitet. Om twitterpöbelns offer inte gjort avsevärda misstag (vilket tyvärr händer ibland) skall man inte backa för vrålen och fradgan. Dessutom måste man belysa hela detta system som en liten klick högljudda människor använder sig av.   

UPPDATERING:
Kan inte låta bli att lägga ut Rorschachtestet för politiskt korrekta antirasister.

   

Diskriminering är inget asylskäl

På SR:s hemsida kritiseras utvisningarna av Romer till Kosovo i en artikel. Det framgår i artikeln att romerna riskerar att utsättas för diskriminering i sitt hemland. Dessutom är det allt färre som återvänder frivilligt till Kosovo. Så här står det i artikeln.

Ekot har tagit del av siffror som visar att samtidigt som att antalet romer, som frivilligt återvänder till Kosovo minskar, så skickas allt fler tillbaka med tvång. UNHCR:s siffror visar att förra året tvångsutvisades över 600 romer till Kosovo från Sverige och andra EU-länder. Samtidigt som 432 återvände frivilligt, efter ett utvisningsbeslut. Jämfört med 2011 ökade tvångsutvisningarna av den här gruppen med 50 procent.

Det verkar som att inget land i Europa anser att romerna från Kosovo har asylskäl. Dessutom vet vi inte om det är från Sverige eller några andra länder inom EU som avvisningarna ökat. Siffrorna gäller ju EU som helhet. Får man avslag på sin asylansökan skall man lämna landet, vilket inte verkar vara självklart för journalisterna på SR. Ordet ”tvångsutvisningar” är ett nytt ord men är en gammal företeelse. Har man fått avslag på sin ansökan har det alltid varit så att man måste lämna landet.  

Robert Hård, chef för Civil Rights Defenders är kritisk till att romer skickas tillbaka överhuvudtaget 

– Om man lägger till ett rent juridiskt perspektiv, så kan man se att det är oförsvarligt att man skickar tillbaka människor till en region där de utsätts för en sådan systematisk diskriminering. Enligt Europadomstolen kan man klassa det som en form av tortyr, säger han.

Vi undrar vad Europadomstolen anser om rättsskipningen i Saudiarabien och Jemen, om behandlingen av oliktänkande i Vitryssland, om behandlingen av urinvånarna i Australien och USA. Listan tar i själva verket aldrig slut och skulle man också räkna in diskriminering av religiösa minoriteter världen över skulle det sluta med att miljarder människor har asylskäl. I själva verket vet vi inte vad Europadomstolen tycker eftersom det som vanligt bara är ett påstående utan källhänvisning av Robert Hård. 

Det vi däremot vet är att internationella domstolen i Haag har erkänt Kosovo som en självständig republik, tillsammans med Sverige. Detta efter att NATO i princip bombade bort serberna från Kosovo. De som också diskrimineras i Kosovo är de serber som vågar bo kvar i landet (om det nu finns några kvar). Då skulle ju de också erhålla asyl, trots att Sverige var mycket positiv till att NATO med flygstridskrafter tvingade bort serberna från Kosovo.  

Från början var den enda grupp som fick asyl de som var politisk förföljda av sin diktaturregering. Undan för undan har gruppen utökats och nu anser alltså chefen för Civil Rights Defenders att diskriminering är asylskäl. Jag minns när NATO bombade bort Serbiska styrkor från Kosovo, efter att ett antal serbiska poliser mördats. Kosovo hörde ju då till Serbien och hela Europa tyckte ju att Kosovo måste få bli en självständig stat. Den svenska regeringen och samtliga riksdagspartier applåderade Kosovos självständighet och tyckte det var en gudi behaglig gärning när NATO gick in med vapenmakt och tvingade fram Kosovos självständighet. Nu är vi alltså där när det börjar mumlas om att det inhumant att skicka tillbaka människor från den stat som Sverige var en av de första länder att erkänna som självständig stat.    

Journalisternas politiska agenda – nyliberala visionen – asylskäl

Helena Riviére skriver på Newsmill att hon samband med drevet mot Billström tycker sig märka att journalister på vissa nyckelpositioner verkar ha en egen agenda att avsätta Billström. Dessutom är det viktiga i samma agenda att skrämma en eventuell ny migrationsminister så denne inte ens vågar fundera på någon åtstramning i migrationspolitiken. Den sista slutsatsen är inte Riviéres utan min egen men den är desto mer uppenbar. Journalister med en viss politisk åskådning driver helt uppenbart en politisk agenda för att driva igenom just den politik de själva står för.

I en demokrati förväntar vi oss att pressen agerar enligt de principer vi vanligtvis förknippar med yttrandefrihet, åsiktsfrihet och ett visst mått av opartiskhet. Vi förväntar oss att journalistkåren bevakar samtliga partier och politiker någorlunda objektivt och även kritisera dessa politiker i den mån detta är befogat. Journalisterna är inte hindrade att dra politiska slutsatser samt att spekulera angående effekterna av olika politiska förslag. Inte heller strider det mot några principer om en politisk märkt tidning på t.ex. ledarsidan ger uttryck för sin politiska åskådning. Men när en grupp journalister, som alla ”råkar” ha samma agenda och politisk åskådning uppenbart påverkar både politiker och den allmänna opinionen för att i grunden skrämma politiker till att gå i en viss politisk riktning, har vi definitivt rört oss bort från demokratins yttersta gränser. Det som i Billströmsaffären beskrivs som en ”kraftfull opinion” består av samma grupp journalister och politiker som redan innan deklarerat sin hållning i migrationspolitiken. Ja, självklart har ”opinionen” kryddats med en sedvanligt rabiat hoper från ”twittervänstern”.

Att en bredare opinion inte sett igenom detta mediala spel och gett uttryck för detta är förvånande. Någon gång måste den Potemkinkuliss som media och små grupper av högljudda verklighetsfrånvända migrationsliberaler avslöjas. Det måste ske vid en motattack med stöd av partiledaren, om nu en enskild minister är den som hamnar i blåsväder. Nu fick inte Billström detta stöd av sin partiledare och då borde han ha avgått under värdiga former, samt påtalat det orimliga i hela affären. Hade Billström gjort detta hade han sannolikt stärkt sin position långsiktigt, men kraftigt försvagat sin partiledares position.

Den nyliberala visionen

Jag dristade mig att följa med en kamrat till Kungens kurva, då han skulle införskaffa några elektroniska varor med tvivelaktig nyttovärde. Vi stegade in på Media Markt och jag kunde snabbt konstatera de låga priserna. Den enormt vidsträckta affären var vid denna tid, kl. 17:30 full av människor som dreglade över diverse elektroniska produkter. Det slog mig plötsligt att detta är en del av den nyliberala visionen. Fler människor från jordens alla hörn (det var mycket tydligt denna kväll i Media Markt), fler människor som konsumerar och fler aktier i diverse affärskedjor.

Vi har ju många gånger hört att antalet arbeten inte är konstant och att arbeten kan skapas av immigrationsströmmar. Självklart finns det säkert ett par extra affärskomplex i Kungens kurva p.g.a. vår immigrationspolitik. Självklart har det skapats extra vinster för dem som äger aktier i dessa affärskedjor. Det är ju dock inte samma sak som att vi nationellt sett tjänar på denna politik. Räknar man in alla minusposter med arbetslöshet och annat så är ju alla seriösa ekonomer överrens om att hela politiken är en minuspost. Skulle vi i stället för att importera arbetskraft få en del av alla de arbetslösa i arbete skulle vinsten samhällsekonomiskt bli enorm.

Självklart tjänar aktieägare och andra grupper på den genom migration utökade marknaden, medan skatterna blir högre och välfärden sämre för vanliga inkomsttagare. Lönerna pressas också nedåt för enklare arbeten p.g.a. ökad konkurrens om arbetena. Detta är ju en politik i riktning mot den nyliberala vision som Centerpartiet fick backa något på inför deras stämma i dagarna. Att utvecklingen i verkligheten går mot denna vision är en helt annan sak. Det är uppenbart att Sveriges väljarkår inte vill ha denna utveckling, inte ens inom Centern verkar det finnas en klar majoritet för denna vision. Ändå så drivs utvecklingen i riktning mot denna nyliberala vision genom helt andra beslut på helt andra områden som arbetskraftsinvandring och övrig immigrationspolitik.

En nedmontering av vårt välfärdssystem börjar också märkas. Denna nedmontering märks inte så mycket genom direkta beslut utan att resursbrist uppstår där det tidigare fanns tillräckliga resurser. Andra tecken på nedmontering av välfärdssystemet kan vara lokala beslut som rör t.ex. färre antal sängplatser på vissa sjukhus eller att viss medicin inte finansieras genom det allmänna längre. En långt gången privatisering som innebär billigare service men sämre kvalitet och urvattnat ansvar är också ett tecken i tiden. Det märkliga är att dagens vänster som traditionellt försvarat vårt välfärdssystem vägrar se uppenbara samhälleliga konflikter mellan den migrationspolitik de så varm omhuldar och den välfärdsmodell som i alla fall tidigare, utgjort ryggraden i deras politiska vision. Hur länge dagens vänster kan driva detta dubbelspel återstår att se. 


Asylskäl för jihadister

Svenska Dagbladet och SR tar i en artikel upp företeelsen att unga muslimer åker från det trygga Danmark för att delta i det Syriska inbördeskriget. Enligt artikeln har danska politiker gett uttryck för att det strider mot ”danska värderingar” att delta i ett heligt krig. De danska socialdemokraternas talesman Ole Haekkerup säger att de unga männen borde utvisas omgående om och när de återvänder hem, just p.g.a. dessa värderingar som ett heligt krig är ett uttryck för.

Att väga värderingar är svårt och vanskligt, även nordbor ägnade sig fordom åt heliga krig med en annan religion som grund. Resonemanget utgör nog en snårskog av olika argument och överväganden. Däremot torde det stå utom allt tvivel att människor som frivilligt reser till krig för att deltaga med liv och lust saknar asylskäl. Det främsta argumentet både från svensk och danskt håll är ju att människor flyr från krig och elände. Om det nu visar sig att dessa asylsökande och även de som redan erhållit asyl, reser till krig och elände, så borde även den mest svagbegåvade politiker förstå att asylskälen saknar grund.