Näringsmässig utfrysning - vapen i kampen mot SD

Jag känner en SD-medlem boende i Mälardalen som till höstens val tänkte ställa upp både i sitt landsting och i sin kommun för SD. Han är välutbildad med högskolestudier och har tidigare jobbat politiskt för Socialdemokraterna och har således politisk erfarenhet. Numer arbetar han med sitt eget konsultföretag och har fram till ungefär nu haft gott om uppdrag och arbete. Företaget har gått bra genom att bland annat ta många uppdrag i den offentliga sektorn. Dessutom har företaget alltid fått mycket goda vitsord och beställarna har i princip alltid varit mycket nöjda med det utförda arbetet.

Problemen har kommit när det blivit känt att mannen är medlem i SD och skall ställa upp i det kommande valet. Företag och institutioner som tidigare sagt sig vara mycket nöjd med företaget, har plötsligt svängt och avbokat uppdrag. När det ena uppdraget efter det andra avbokas så blir det ju till sist en fråga om att få bröd på bordet. Alla måste vi leva och tjäna vårt dagliga bröd, trist men sant. Vi lever i en demokrati, så visst, du får gärna ställa upp för SD i vilka val du vill, men då utnyttjar vi våra demokratiska rättigheter att inte ge dig några uppdrag eller arbete. Denna metod kan man tydligen också tillämpa vid offentlig skattefinansierad verksamhet.

Till slut blev så pressen för stor för SD-medlemmen och han har i dagarna avsagt sig alla uppdrag och alla platser på alla listor. Trots både politisk erfarenhet och kompetens så har SD en plats mindre på sina listor, enbart på grund av beställarnas agerande. Arbete och bröd på bordet vinner till slut de flesta strider som bekant. Ännu en seger för majoritetssamhället och ”allas lika värde”. De som sagt upp uppdragen för mannen kanske känner sig nöjda. De känner att de motverkat främlingsfientlighet och en inhuman politik. Detta trots att samma politik mannen förespråkar förs i de flesta europeiska länder och var samma politik Sverige förde fram till 80-talet.

Media och de politiska partierna har lyckats inympa gängse paradigm i samhällets institutioner och företag, ”SD är elaka”. Detta genom en långvarig och omfattande kampanj, där budskapet upprepas gång på gång. Effekten blir den att människor drabbas i sitt arbetsliv och även i sitt sociala liv. Den sammanlagda effekten blir att medlemmarna från ett parti får sina rättigheter och livsmöjligheter kringskurna. Även om ett enskilt företag handlar i enlighet med demokratiska principer (dock tveksamt) och enbart utnyttjar privaträtten till att neka uppdrag eller anställning, så blir den sammanlagda effekten i samhället direkt odemokratisk. Detta beroende på den systematik och den omfattning som kampanjerna drivs och dess effekter mot en massa människor, enbart beroende på deras politiska uppfattning.

Många är de som höjt rösterna mot antidemokratiska tendenser i Ryssland (och andra liknande nationer), många är de liberaler som höjt rösten för yttrande och åsiktsfrihet. Det var lätt att göra så, innan något parti med tyngd kom med en avvikande åsikt i viktiga frågor. När dessa ”demokrater” väl blev prövade i sina demokratiska ideal, när en grupp människor faktiskt ville utnyttja åsiktsfriheten i viktiga frågor, då var det väldigt många som inte bestod provet. Det är mycket lätt att uttala ”jag är för allas lika värde” eller att ”jag är för demokrati, yttrandefrihet och åsiktsfrihet”. Knappt hört någon säga att de är emot dessa vackra ting. Men det gäller som bekant att leva som man lär, att praktisera det man förespråkar.

Fred eller splittring i Europa

Carl Bildt skriver på DN-debatt om hur viktigt det kommande EU-valet är. Bildt målar upp en hotfull bild i Europa, speciellt med tanke på Ryssland agerande i Ukraina. Därefter poängterar Bildt hur viktigt det är med fred och säkerhet. Det enda vi kan göra för att möta hotet från öst enligt Bildt är att stärka samarbetet mellan Europas demokratier. Därefter kommer Bildt till själva poängen. Hotet mot samarbetet mellan Europas demokrater är framgångarna från ”extrempartier” som ju riskerar att gå fram kraftigt i kommande EU-val. Bildt nämner att det är ”de bägge ytterkantspartierna” som vill bryta loss Sverige från EU-samarbetet. Sensmoral, rösta på M i EU-valet, annars riskerar ni att stödja Putin och splittra Europas demokratier.    

Bildt är ju en erkänt skicklig debattör och retoriker, vilket vi ju ser prov på i just denna artikel. Moderaterna har ju själva, tillsammans med allianspartierna i princip lagt hela vårt försvar i malpåse, - ety inget hot från öst eller någon annanstans föreligger ju. Här har vi alltså två fundamentala fel från Bildt och Moderaterna. Dels har de rustat ned försvaret, som ju ändå måste vara det mest verkningsfulla medlet mot utländsk aggression. Dels har de själva sagt upprepade gånger att inget hot från öst eller från något annat håll föreligger inom överskådlig tid.

Ett stärkt samarbete mellan Europas demokratier behöver som Bildt insinuerar, inte innebära att man ställer upp på eller röstar för ett överstatligt Europa. Bildt framstället som att

– ställer ni inte upp på det EU vi vill ha, så hjälper ni Putin.

Ett sådant synsätt är ju näppeligen demokratisk, om vi nu skall tala om Europas demokratier. Vi är några stycken som vill utnyttja vår demokratiska rätt att rösta mot ett överstatligt Europa, utan att för den skull ge Putin några sympatier. Bildt blandar äpplen och päron, uppenbarligen för att vinna vilsna EU-röster inför valet. I själva verket är de EU-kritiska partierna en direkt reaktion på att utvecklingen inom EU, som tagit en riktning många människor helt enkelt inte vill se. Alla dessa människor måste få ge uttryck för detta i demokratisk ordning. I ljuset av detta är Bildt tal om ett enigt Europa samma enighet vi ser i rena diktaturländer. Det Bildt kallar ”splittring” är inget annat än olika fullt legitima demokratiska åsikter. I viss mån är och kommer alltid demokratier vara splittrade, eftersom motsatsen kännetecknar rena diktaturer. Och vi kan självklart inte förvandla hela Europa till diktatur, bara för att bekämpa en annan diktatur (Putin har sannolikt en majoritet av väljarna bakom sig i Ryssland, dessutom).

 

Öppet eller stängt Europa

På SvD opinion skriver en rad undertecknare en artikel där de propagerar för att vi alla skall rösta för ett ”öppet Europa” när vi den 25e maj går och röstar i EU-valet. Vad att rösta för ett öppet Europa innebär står inte närmare beskrivet. Sannolikt innebär det en röst på något av de partier i riksdagen som driver en utpräglad EU-vänlig politik, alltså samtliga partier i riksdagen förutom V och SD. 

Undertecknarna beskriver hur beroende vår välfärd är av vår export, vilket är helt sant och ingen har heller förnekat detta faktum. Inget parti har föreslagit några restriktioner vad gäller handel med varken EU eller något annat land. Vad handeln och exporten har med EU-debatten att göra är egentligen en gåta. Vi exporterade lika mycket redan innan vi gick med i EU. Länder som Norge och Schweiz har en omfattande handel med EU och omvärlden, de är inte med i EU. Visst, genom att harmonisera regelverk och annat kan man öka handeln och export ännu mer. Detta kan dock ske genom mellanstatliga avtal i stället för överstatliga sådana. I ett mellanstatligt samarbete väljer medlemsländerna själva vilka avtal man vill skriva på. Det kan beskrivas med det ibland populära uttrycket ”valfrihet”.   

När det gäller fri rörlighet av människor är frågan en helt annan. EU:s billigaste arbetskraft blir med tiden normgivande och pressar ned lönerna i länder som t.ex. Sverige. Dessutom har vi en ström av människor som i sina hemländer lever på så låg nivå att de här arbetar under usla arbetsförhållanden och bryter mot alla regler och avtal som inhemska arbetare lever under. Det pressar ju ned lönerna ännu mer och tjänar som en allmän lönepressare. Tar vi lastbilsbranschen så har svenska åkare med svensk arbetsstyrka ingen chans att konkurrera med utländska chaufförer. Åkeriföretag slås ut och chaufförer hamnar kanske i arbetslöshetsstatistiken. 

Självklart tjänar många företag på denna fria rörlighet och prispress (men långtifrån alla). Ta och titta igenom vilka som undertecknat denna artikel en gång till. Går det upp ett ljus? Så här står det i artikeln.

För att få Europa på fötter behöver öppenheten stärkas och arbetet fördjupas med att motverka nationalism och protektionism samt riva handelshinder. 

Frågan om ”öppenhet” är mer komplicerad än så. Vi har tidigare tittat på ERT, en lobbygrupp bestående av de största industriledarna i Europa som i bakgrunden styrt EU för att gynna just dem själva, inte Europas folk. All lobbyverksamhet sköts självklart med största diskretion och finess. Dokumentären ”The Brussel business” är mycket avslöjande vad gäller den omhuldade öppenheten inom EU. I övrigt finns det 2600 lobbyorganisationer med 15 000 lobbyister som påverkar EU på alla möjliga och omöjliga sätt. Öppenheten är inget annat än den fria rörligheten för billig arbetskraft, när vi skalar av allt den inte kan handla om. Jag reste själv genom Västeuropa som ung utan att knappt behöva öppna passet. Öppnare än så kan det inte bli för turister och affärsmän. Detta var långt innan vi blev medlemmar i EU. Författarna skriver också så här.

Allt detta hotas om Europaparlamentet fylls av ledamöter som anser att de Europeiska länderna klarar sig bättre på egen hand och att utbyten mellan länder endast är ett nollsummespel där det antingen finns vinnare eller förlorare.       

Ingen påstår att Europas olika nationer skall ”klara sig på egen hand”. Handel, normala förbindelser och andra kontakter skall naturligtvis vara minst lika bra, helst ännu bättre än innan vi gick med i EU. Ingen har påstått något annat. Självklart är handel inget nollsummespel utan en verksamhet alla vinner på, det är därför länder handlar med varandra. Detta är ju inget annat än infantil skrämselpropaganda. Skulle Norge och Schweiz vara isolerade stater som inte handlade med Europa och omvärlden? Men att alla nationer tjänar på handel och normala förbindelser med andra nationer innebär inte att alla stater tjänar på EU-medlemskapet. Det är två vitt skilda storheter och medlemskapet innebär så mycket mer i form av överstatlighet och dryga avgifter, som i många fall går till en tung administration och ibland ren korruption.

Som slutkläm hotar författarna med förlorat välstånd och isolation om vissa partier får för stort inflytande i Europaparlamentet. Exakt samma argument användes inför folkomröstningen om EU-medlemskapet 1994 och euroomröstningen 2003. Första gången gick det hem, andra gången gick det inte hem. Nu kan vi ju fråga Grekland hur välståndet utvecklats. Europas ekonomi har gått i stå, trots alla harmoniseringar, EU-bidrag, öppna gränser och fria rörlighet. Förmodligen skulle ekonomin i många länder inte vara bättre med ett rent mellanstatligt samarbete, men heller inte sämre. Däremot skulle det vara ett mer demokratisk Europa.        

Varför är Finlands invandringspolitik omöjlig i Sverige?

Låt oss börja från början. Du bor i ett välordnat villaområde med din familj. Du har goda grannar som du brukar prata med under gräsklippningen. Du uppfostrar dina barn med kärlek och tar hand om din äkta hälft på bästa sätt. Både grannen och du är goda skattebetalande medborgare som stannar bilen extra länge för att en gammal tant skall hinna över gatan. Du kanske t.o.m. ger en tiggare en slant och skänker pengar för isbjörnarnas fortlevnad. Kort sagt, du ÄR en god medborgare och människa. Skulle du och din granne kunna förvandlas till bestialiska monster som mördar civila och våldtar kvinnor precis när du har lust. Som avrättar män, kvinnor och barn för att sedan ta en välbehövlig vila? Aldrig tänker du, ALDRIG!

Nå, då är du mycket bättre än alla de tyskar, ryssar, ester, finnar, italienare som gjorde exakt detta och ännu mycket värre saker, under 2a världskriget. Det som komplicerar saken en smula är att alla dessa tyskar, ryssar, ester, finnar, italienare innan kriget var goda familjefäder som uppfostrade sina barn med kärlek, tog hand sina makar på bästa sätt, betalade dåtidens skatt, som hjälpte gamla människor frivilligt, som skänkte pengar till fattiga. Innan kriget var människorna från alla dessa nationer lika goda medborgare och människor som du är nu. Vad var det som hände med alla dessa goda människor?

Sönke Neitzel och Harald Welzer ger oss en fingervisning i boken ”Soldater” (OBS boken inget för veka själar). Så här skriver de.

Det finns historiska och kulturella skillnader mellan olika referensramar. Ortodoxa muslimer har exempelvis andra referensramar för ett anständigt respektive förkastligt sexuellt beteende än sekulariserade västerlänningar. Gemensamt för medlemmarna i båda grupperna är att de tolkar allt de ser i förhållande till sina referensramar, som de inte har valt själva, men som präglar, vägleder och i stor utsträckning styr deras varseblivning och tolkning. Det betyder inte att människor aldrig går utanför den givna referensramen och inte kan se och tänka på ett nytt sätt i vissa situationer, men det är relativt ovanligt. Referensramarna säkerställer ett effektivt agerande. Det allra mesta som händer kan inordnas i en välbekant matris, vilket sparar tid. Ingen behöver börja från noll varje gång och återigen ställa sig frågan: Vad är det som händer?
 

Det som hände med alla dessa goda medborgare från alla dessa krigförande nationer var att deras referensramar förändrades. Deras världsbild och värderingar förändrades på mycket kort tid. Låt vara av en tvingande verklighet. Vi formas alla av den kulturella kontext vi lever i. Vi kan inte förstå hur en ortodox muslim kan bli självmordsbombare, men om hundra år kanske vår avkomma inte kan förstå varför vi i vissa fall hellre brinner inne, än springer ut på gatan utan byxor (finns konstaterade fall).  

Exemplet ovan med skiftande referensramar är självklart drastiskt. Detta med tanke på att jag vet vad alla dessa politiker som talar med sådan emfas om ”allas lika värde” skulle kunna förvandlas till med andra referensramar. I själva verket är det sannolikt att just dessa följsamma politiker först av alla skulle anpassa sig till helt andra referensramar. Vi kan fråga oss var alla gamla moderater tog vägen när de nya moderaterna plötsligt blommade ut? Vart tog alla konservativa i KD vägen när Alliansen bildades? Vart tog alla centerpartister med fötterna stadigt i myllan vägen när Centern närmast blev nyliberalt? Låt oss vara ärliga. Vår anpassningsförmåga är mycket större än vad vi vill erkänna och innerst inne skäms vi alla för den.

Vi vet alltså redan svaret på varför SD framkallar sådant ramaskri och hat i vårt land, när partiet står för en immigrationspolitik som förmodligen är ett par snäpp generösare än den man för i Finland och som där anses helt normal. Vi har genom politiska beslut uppbackade av en lika politisk media, vridit referensramarna bort från de som gäller i broderlandet Finland. I Finland skulle SD:s politik inte få någon från något parti att höja rösten. Där skulle den anses helt normal medan den i Sverige anses främlingsfientlig. Det är en paradox att inte regeringen anser hela Finland främlingsfientlig och bryter alla förbindelser med landet. Ja kanske borde den också diskutera vissa sanktioner, inte alltför kännbara självklart.

Hela denna vridning av referensramarna har skett från början av 70-talet och skulle inte ha varit möjlig utan medias medverkan. Det är media som tolkar politiska beslut, väljer vilka nyheter som tas upp, väljer vilken vinkling de ger enskilda asylfall etc. etc. Slutligen får jag återigen (med risk för att vara tjatig) påminna om Hanne Kjöllers utskällda bok ”En halv sanning är också en lögn” där hon tar upp medias agerande i vissa asylfall. Boken innehöll ett faktafel, men jag misstänker att det inte var därför den blev så slaktad i media. Jag misstänker att Kjöller i förbifarten trampade på en mycket, mycket öm tå. 

Ett annat perspektiv på besöket Tumba brandstation

Partiledare Jimmie Åkesson besökte brandstationen i Tumba för ett ganska snabbt studiebesök. Anledningen till besöket var att förkovra sig lite i arbetsförhållandena för brandmännen och situationen i största allmänhet vad gäller utbildning och rekrytering. Räddningstjänstens olika delar är ju en vital del av samhällets viktigare funktioner. Det som blev det bestående intrycket efteråt är hur vissa journalister och tidningar beter sig. Att journalisterna skulle frågat något om Botkyrka eller om vad arbetsplatsbesöket skulle tänkas kunna ge, är väl för mycket begärt. Pressuppbådet fick väl cirka 20 minuter på sig att ställa vilka frågor de ville. Det enda de frågade om var vad en viss medarbetare hade sagt om en annan medarbetare. Det hade varit betydligt bättre med ett mindre pressuppbåd som i stället ställt relevanta frågor, Länk DN.

Efter att i 20 minuter svarat på frågor om en viss medarbetares samtal med en annan medarbetare (eller snarare försökt svarat på dessa frågor, då Jimmie inte kunde veta så mycket om just detta) så kom då turen till ETC:s reporter, Mariela Quintana Melin. Hon började direkt med att prata om rasism och SD, varpå en trött Jimmie förklarade att han också var emot rasism. Melin fortsatte att prata om SD:s rötter och en ännu tröttare Jimmie valde då att i stället börja studiebesöket för att svara på frågor utan minsta samband med själva besöket eller Botkyrka. Jag stod bredvid vid tillfället och Melins frågor uppfattade inte jag som frågor utan anklagelser och påståenden. Jag hade gjort exakt likadant som Jimmie vid det tillfället.

Under rundturen sade vi och ledningen för brandstationen att fotografer kunde få följa med, men inte reportrar. Säpo fick förmodligen samma information de också. Att SÄPO eller någon från SD skulle ha givit en order om att speciellt Mariela Quintana Melin inte skulle få följa med är ytterst osannolikt. Vilket hon nu påstått i inte mindre än fyra (4) artiklar i ETC. Varför skriver man fyra artiklar om en ganska perifer händelse? Bara det är ännu en märklighet i vissa tidningars beteende. Jag lovar att detta blir min enda artikel i ämnet.
 
Vidare påstår både Södra Sidan och Melin att brandmän på stationen känt ångest inför besöket av Åkesson och att en del funderat på att sjukskriva sig. Vi vet självklart inte vad som är sant angående detta, men självklart finns det säkert brandmän som starkt ogillar SD:s politik (om de nu ens vet vad den innebär). Men SD är ett riksdagsparti och det hör till den demokratiska ordningen att riksdagspartier besöker både arbetsplatser och t.ex. olika vårdinrättningar. Det är en ordning för att partierna skall kunna bilda sig en uppfattning om verkliga problem och ges tillfälle att lyssna in medborgarna. Kort sagt en viktig del i hela vår demokrati. Hade jag arbetat som brandman hade jag inte gillat besök av Vänsterpartiet eller Centern, men jag hade accepterat det och gjort mitt bästa, utan att hänga ut banderoller (om det nu ens var brandmän som gjorde detta). Är man partiledare för ett riksdagsparti får man t.ex. finna sig i att bli intervjuad av reportrar som Mariela Quintana Melin, det svider, men man får stå ut för demokratins skull. 

Nu gjorde även brandmännen på Tumba brandstation sitt bästa under vårt besök måste vi säga, men det låter från vissa tidningar som om halva arbetsstyrkan låst in sig på toaletterna där de vred sina händer i ångestgråt. Om så var fallet var det inget vi besökare märkte något av. Alla brandmän uppträdde korrekt utan överdriven hjärtlighet eller motsatsen.

En annan reflexion är att både motdemonstranterna i Tumba, motdemonstranter på andra håll, kritiska reportrar och ”antirasister” i allmänhet verkar vara överrepresenterade av relativt unga flickor. De verkar brinna av iver att känna sig humana och vilja vara goda världsmedborgare. Inget fel i det. Deras frustration och ilska tar de ut på partier som SD. Att denna ilska mot SD står i bjärt kontrast till den annars så humana och toleranta sidan verkar inte störa självbilden nämnvärt. Det är kanske inte att vänta heller. Däremot borde vuxenvärldens lite mer krassa syn på att våra välfärdsresurser har en begränsning och att svenska politikers ansvar i första hand gäller pensionärer, sjuka och barn tränga igenom det allmänna bruset. Människor lider också av bristande resurser men det inhumana i detta blir på något sätt inte lika synligt. Att den långsiktigt och mest rationella hjälpen att få människor att överleva är att ge hjälp i närområdena, ger heller inte så många godhetspoäng. För det är ju poängen man räknar, inte hur många man i praktiken hjälper att överleva. Det handlar om självbilden, om att framstå som god. 
   
En brandman sade att Tumba brandstation ”sticker ut”, detta p.g.a. en vilja att ta in kvinnor och medarbetare med utländsk härkomst i arbetsstyrkan. Vi i SD vet hur det känns, vi är ett parti som sticker ut en smula från den övriga grå massan av riksdagspartier. Tack för besöket i alla fall, det var trots allt både trevligt och lärorikt.

Bottennapp lägre än vanligt när myter om invandring skall punkteras

I dagens DN skriver en lång rad undertecknare om hur lönsamt det är med invandringen till Sverige och hur många falska myter som är i omlopp. Undertecknarna är människor som redan tagit ställning i frågan, med eller utan myter. Påfallande många är också direktörer av olika rang för olika företag. Frågan var nu en gång för alla om Sverige som nation tjänar på nuvarande invandringspolitik, inte enskilda företag. Det mest frapperande är undertecknarnas konstanta hänvisning till ” forskningen visar”, ” det bekräftas både av svensk forskning och av en analys gjord av OECD”, ” en ny svensk studie visar ”, ” En aktuell svensk studie visar ” samt ” Forskningen visar”.  Det strider självklart mot alla regler att bara hänvisa till någon forskningsrapport, som man inte nämner namnet på eller vidare utvecklar, bara ”forskningen visar, så nu kan ni hålla tyst”.

Tittar vi lite närmar på några av frågeställningar kan stora frågetecken ställas till slutsatserna, oavsett de hemliga forskningsrapporterna som det hänvisas till. Vi börjar med kostnaderna för invandringen. Så här skriver undertecknarna.

1 ”Invandring leder till ekonomiska förluster för mottagarländerna”. Fel. Flera aktuella internationella studier visar på positiva tillväxteffekter av invandring. Dessa uppstår bland annat av att invandring bidrar till ökad export, ökad specialisering på arbetsmarknaden samt motverkar kompetensbrist och arbetskraftsbrist.

Utan att gå in på sifferexercisen som kommer under ovanstående så har vi inte sett de ”internationella studier” som det hänvisas till i artikeln. Den rapport som publicerats (2013) har ju slaktats jäms med fotknölarna av Tino Sanandaji t.ex. Visst kan man vänta sig en liten exportökning av invandring. Hur invandringen skulle bidra till ökad specialisering inom näringslivet förstår jag inte. Viss invandring av högkompetenta specialister motverkar självklart kompetensbrist, men det är ju inte den invandringen som ifrågasatts.

Ett stort antal ekonomer, alltifrån Lars Ekberg till Sanandaji och Tullberg har konstaterat att vi förlorar på den typ av immigration vi har i dag. Arbetslösheten är stor och det finns varken arbete eller bostäder till de immigrantströmmar som anländer i dag. Kostnaderna skenar i väg och då även kostnader som är svåra att mäta som vissa välfärdskostnader. Vad kostar t.ex. bostadsbristen i Stockholm samhället? Om nuvarande immigration var en vinstaffär, skulle det märkas på kommunal nivå framförallt. Det är där kommunalskatten betalas in. Varför är inte Botkyrka och Södertälje de rikaste kommunerna? Varför kämpar inte Danderyd och Täby om denna outsinliga källa till kommunal rikedom? På nationell nivå så verkar inte EU:s länder precis slåss om immigrantströmmarna. De verkar inte riktigt tro på allt tal om ”vinstaffär”.

Med detta sagt gäller detta på systemnivå, inte på individnivå. Trots vad som sägs i vissa kommentarsfält så vill de allra flesta av våra nya medborgare arbeta och göra rätt för sig. Det är på makronivå felet ligger, inte på mikronivå. Vi går över till punkt tre, där står följande.

3 ”Alla utrikes födda som kommer till Sverige lever på bidrag”. Fel. En stor del av dem som invandrar till Sverige kommer för att arbeta eller studera.

Här har undertecknarna rätt, en stor del av dem som kommer hit gör det för att arbeta eller studera. Nu har dock ingen påstått något annat heller, så själva utgångspunkten (vad folk påstår) är likväl fel. Vi går över till punkt 4.

4 ”Invandringen leder till lönedumpning och invandrarna tar jobben från svenskar”. Fel. Invandringen tycks ha liten eller obetydlig effekt på inföddas löner och arbetslöshet, enligt internationell forskning.

Jo, arbetskraftsinvandring leder till lönedumpning. Rapporterna om underbetalda arbetskraftsinvandrare har ju duggat tätt, vad är det om inte just lönedumpning? Varför finns det knappt några svenska sjömän kvar? Jo för att utländska sjömän jobbar för en så mycket billigare peng. Varför tar utländska åkerier över transporter från svenska åkerier? Är det för att de utländska åkerierna håller en så mycket högre kvalitet? Byggjobben som försvinner i Sverige, försvinner det för att svenska byggjobbare är så dåligt utbildade? Och till sist, vilken internationell forskning lutar sig skribenterna åt? Och kan de i så fall visa upp denna forskning för svenska byggarbetare och lastbilschaufförer och förklara sambanden? Vi går till punkt 6, där står följande.

6 ”Det är omöjligt att ha ett socialt skyddsnät och samtidigt välkomna alla”. Fel. Det går att kombinera ett samhälle med omfattande sociala skyddsnät och stor invandring. Länder med omfattande sociala skyddsnät har ofta lättare för att öppna upp för mer invandring än länder med svagare skyddsnät.

Här bemödar man sig inte ens att hänvisa till någon ”internationell forskning”, man bara påstår. Inget säger heller vad som händer efter att man ”öppnat upp” med välfärden. Det är orimligt att välfärden inte påverkas om den skall delas med fler människor som själva inte har bidragit med den. Det blir lite som pojken med guldbyxorna. Faktum är att vår egen välfärd på vissa områden redan verkar ha nått sitt zenit och är på väg ner i kvalitet. Vi tar sedan sista punkten som vi bemöter, punkt 8. Så här står det.

8 ”Invandrare måste vara beredda att assimilera sig”. Fel. Människor som identifierar sig med och upprätthåller band till mer än ett land har tillgång till värdefulla resurser och dessa resurser kan underlätta invandrares integration.

Det här är en argumentation som är på en så låg nivå så man vill falla i koma. Det finns fler sådana punkter, men vi tar detta som exempel. Människor får väl upprätthålla band med vilka länder de vill, det är inget som någon politiker lägger sig i. Vad människor ”identifierar sig med” är också självklart något som undandrar sig politikers domsago. Ingen har påstått något annat. Däremot har det rests berättigade frågor hur mycket flykting man är om man året efter ankomst reser tillbaka på semester till hemlandet. Det är en fullt berättigad undran.
  
Människor får immigrera till vårt land utan att någonsin ”bli svenskar”, om de så vill. Det är helt upp till individen. Att vi börjat ställa krav på assimilation och integration är i grunden ett symtom på att vi för en oansvarig immigrationspolitik. Förde vi en ansvarig och strikt politik skulle förmodligen ingen ställa dessa krav alls. Vi skulle veta att de som kom hit hade ett meningsfullt arbete eller hade flytt från en fängelsehåla för sina åsikters skull. Vem skulle då ställa krav på assimilation? Integrationen (eller vad vi skall kalla det) skulle förmodligen gå av sig själv och frågan skulle aldrig bli aktuell att ställa. Vi diskuterade aldrig assimilationen när första vågens chilenare anlände till Sverige. Trots att Sverige tog emot en oproportionerligt stor andel chilenska flyktingar då, blev aldrig assimilationen ett problem. Assimilation/integration har blivit ett problemområde efter att vi börjat med en oansvarig immigrationspolitik.

Denna artikel som skulle slå hål på myter var ett bottennapp lägre än vanligt. Det är tydligt att författarna själva är invaggade i myter om hur immigrationskritiker tänker och argumenterar. Självklart finns det myter både bland de som är kritiska mot immigrationen och de som är för nuvarande immigration. Myter eller vrångbilder finns alltid av olika slag i alla grupper. Men innan man skall slå hål på några myter, är det nog vettigt att i så fall ta reda på hur myterna ser ut först. I annat fall är det lätt att man enkom slår stora slag i luften.