Patriotism - Nationalism

Frågan om patriotism har kommit upp i samband med den omtalade statyn som flyttats i Estlands huvudstad Tallinn. Esterna är utan tvekan patriotiska och nationalistiska. Debattörer och ledarskribenter ser den estniska patriotismen som något fint och naturligt. Frågan är varför då inte svensk patriotism är lika fin, samma debattörer vänder sig i fasa inför exakt samma nationalism om föremålet för den är Sverige, hur går det ihop? Att Estland har rätt att göra vad som helst inom sina egna gränser är självklart. Den gamle Moskva-ambassadören Sven Hirdman menar dock att den ryska reaktionen också grundar sig på tvättäkta patriotism och nationalism. Enligt Hirdman är ryssarna ett av de mest patriotiska folken i världen, Ryssland är äldre som nation än Sverige t.o.m. och har invaderats av mongoler, Napoleon, Karl XII och Hitler, ryssarnas reaktioner förklarar Hirdman delvis i alla fall med dess starka nationalkänsla. Detta ses som något mycket fult och suspekt från svenskt håll. Jag tycker att vi skulle ha lite mer av denna patriotism och nationalkänsla, jag ser den i grunden som något positivt.

Dick Erixon är en bloggare som ofta och gärna skriver om amerikanska politiker, han döljer inte att han gillar amerikansk politik och en del amerikanska politiker. Många av dessa politiker hemmahörande i USA hyser Erixon stor beundran för, dessa av Erixon beundrade politiker är på amerikans manér oerhört nationalistiska och patriotiska, detta stör inte Erixon ett dyft. När vi så kommer till Sverige så anklagar han Sverigedemokraterna för en nationalism som inte är tiondelen av nationalismen de amerikanska politikerna visar upp, han anklagar sverigedemokraterna för nazism och annat p.g.a. deras ganska milda nationalism. Men snälla Erikson, hur kan det vara i helt i sin ordning att vara amerikansk nationalist men inte svensk? Vad är den stora skillnaden? Man är faktiskt på vippen att be denna Erixon att ta sitt pick och pack samt flytta till det förlovade landet i väster där helt andra måttstockar tycks gälla. Visst är det komplicerat med patriotism?

Andra exempel är Norge, vi ser med ett välvilligt överseende på deras nationalism och firandet den "suttonde maj", i Sverige skulle ett sådant firande betraktas som främlingsfientligt. I Finland hymlar man inte med sin patriotism, det har kriget sett till om inte annat, något sådant vore otänkbart i vårt land. Frankrike är också ett land med starka nationalistiska tendenser, pratar du engelska där är det ingen som förstår dig. Fransk nationalism betraktas väl med en smula misstänksamhet. I många små och nya stater betraktas patriotism som något sunt och bra, hur kan det då bli så dåligt i vårt eget land?

Det är enbart inom idrotten vi tillåts visa upp nationalistiska känslor, där är det OK och spöar vi finnarna i ishockey (det gjorde vi i förrgår och jag fick tillfälle att legalt vara nationalistisk) så tillåts vi jubla av hjärtats lust. Nu har en del liberala skribenter i landets rikstidningar tagit steget fullt ut och börjat reagera på den svenska nationalismen i samband med idrottsutövning (vad jag hatar dessa liberala skribenter) de ser saker som främlingsfientlighet och annat destruktivt i dessa glädjeyttringar (eller sorgeyttringar för allt i världen). Låt inte dessa magsura westerbergliberaler erövra den sista bastionen av svensk nationalism, kämpa med näbbar och klor för att slå tillbaka dessa smutsiga attacker.

Till sist vill jag våga mig på ett litet test, jag vet inte om jag vågar men jag skall försöka i alla fall. Det känns så ovanligt, så …så förbjudet. OK, nu kommer det, är ni med? "Jag är svensk nationalist". Hmm…det gick ju, en gång till, "jag är en svensk patriot". Ha! Det var ju inte så svårt, en gång till "jag är en svensk patriot". Så, nu kan Erixon, liberala och socialistiska skribenter anmäla mig för diskrimineringsombudsmannen eller vad fan ni vill, ty jag har gjort det mest förbjudna i vårt land.

Andra bloggar om: Patriotism; nationalism; politisk korrekthet