Ja det är frågan då han som mig veterligen, gått ut och tiggt pengar för att kunna blogga åtminstone på halvtid. Jag håller med Political Junkie till stora delar och tycker inte det. Dessutom så tillåter inte Erixon några kommentarer, så frågan är om han driver en klockren blogg överhuvudtaget. Erixon är nyliberal i huvudsak, vilket inte jag är. Han skriver uppfriskande inkorrekt i vissa frågor, det kan ingen ta ifrån honom, men i andra viktiga frågor tillhör han samma etablissemang som den övriga politiska nomenklaturan. Sedan är det ju så, enligt mig, att bloggandet skall vara något för glada amatörer, som skriver sin hjärtas mening på fritiden, inte någon professionell verksamhet. Men om tillräckligt många stöder Erixon så tyder väl det på att det finns intresse nog för att han skall kunna skriva på halvtid.
Själv har jag slutat läsa Erixon efter att ha läst honom i ett halvår. Jag tröttnade på det eviga tjafset om amerikansk politik, ingående analyser av politiker man aldrig hört talas om i andra sammanhang. Vissa perioder handlade kanske 90 % av texterna om vad som hände i USA. Hallå! jag bor i Sverige, i övrigt finns ett helt jordklot med en massa spännande nationer att följa och förkovra sig i. Varför inte lära sig mer om Rysslands politik efter att de kastat av sig det kommunistiska oket? Svenska journalister och bloggare vet otroligt lite om rysk politik och vad som händer där, en del verkar inte ens medvetna om att Sovjetstaten har avvecklats och ersatts med ett parlamentariskt system. Kunskaperna om Ryssland är på nivån att "Putin styr landet", i USA däremot så dissekerar Erixon varenda guvernör som kanske bor i någon dammig håla med platta hus ocdh vattentorn. Hur är det egentligen med detta att "öppna sig för omvärlden"? För mig framstår detta snack mest som en fras när man i själva verket tänker "USA, fan va häftigt"!
Andra bloggar om: Erixon, amerikansk politik
14 kommentarer:
Håller fullständigt med dig Robsten.Han är klart övervärderad.
Bengt
Låt han skriva om han vill.
Vill han inte så låt honom slippa.
Dessa ord har jag skrivit alldeles gratis.
Han hade efter 5 dagar bara några tusenlappar kvar till målet, så det är nog ingen panik att ni stödjer honom nu... jag antar att hans vänner eller mamma skickar dem de sista 25 dagarna.
Jag förstår din kommentar. Jag är dock borgerlig som Dick och har haft glädje av att läsa honom långt innan jag själv började blogga (och kunde läsa mina egna mycket fiiiinare kommentarer! ;), och en liten bråkdels tidningsprenumeration för nöjet då och ett års dagliga kommentarer framöver var självklart, vilket visst även en del andra av hans läsare tyckte.
Jag vill förresten ha 1 000 000 (en miljon) kronor nu, om jag ska blogga på torsdag... ;P //MVH, Magnus Orerar ;)
Han drog in 90.000 på en vecka, så folk finner honom läsvärd, inget jag kan ha någon åsikt om. Jag kan ju inte gärna klandra vad andra tycker om att läsa, själv har jag tröttnat på alla amerikanska gyvernörer, som förmodligen står en bra bit till höger om Gösta Bhoman.
Ja Erixon är borgerlig, men är han i hjärtat en rebell? Jag tror inte det.
Fördelen med Erixon tycker jag är att han både kommenterar internationell politik på ett alternatiivt sätt samt kommenterar nationell politik där han har rätt stora kunskaper. Sålunda blir det en alternativ röst till det mesta av politiska nyheterna i medierna.
Rebell kan även vara att vilja bli kvitt välfärdsstaten. Inget som du gillar, antar jag. Det är nog denna ekonomiska del han nog lite trångsynt fokuserar när han dissar SD som sossar. Trångsynt alltså, men Erixon vågar nog inte vara så rebellisk att han avviker från mainstream-uppfattning om SD. Själv anser jag att SD har både mycket bra och en del dåligt som delvis hänger kvar. Det dåliga anser jag är det sossiga, men även en lite väl isolationistisk nationalism hos vissa radikala SD:are. Vidare en ganska låg kunskapsnivå i stort i detta parti, men kunskapsnivånn är inte direkt värre än vad MP hade innan de blev riksdagsparti. Detta och den nästan rasistiskt osande dum-nationalismen torde avta med tiden.
SD:s profilfråga är de ju ensamma med en i flera avseenden mer realistisk linje än något annat parti. Detta senare har nog Erixon inte velat erkänna. Istället vill han nog förändra etablerade partier -- och visst görs en del utan diskussion; Irakier får pengar för att resa tillbaka och "Flyktingombudsmannen" med Rojas och ett gäng liberaaaler (t o m PM Nilsson!).
Folk fattar, men man har bestämt sig för att inta tala öppet om det samt sätta stämpeln rasister på SD. SD lär få forsätta kämpa för att göra sig av med det epitetet; men måste samtidigt bli vassare i profilfrågan -- dess bevekelsegrund och kommunikation -- för sitt existensberättigandes och sin framgångs skull.
Mig kvittar det om SD eller andra partier räddar framtiden, men visst skulle det vara enklast om de etablerade vågade göra det. Den feghet med vilkan man agerar bådar dock inte got. Visserligen är det bra att man på några områden agerar (t ex återflyttnigsbidrag och det "Flyktingombudsmannen" tog upp) men dels är det inte tillräckligt, och eftersom man fegt fattar beslut utan diskussion så tror jag inte att man i dag t $ex skulle agera annorlunda man gjorde vid den s k Muhammedkrisen. Då kommer PM Nilsson och Rojas att vela...
Ergo: SD behövs som blåslampa, och fokuserar man på det väsentliga kan man bli stora och få stort inflytande. Man bör nog inte bli don Quijote för sossepolitik a'la 60-tal. Beträffande försvar och statlig kärnuppgifter kan man bli det (sossepolitik a'la 30-tal kanske) men inte när det gäller mjuka service. Att detaljstyra mjuka områden blir lätt en Alva Myrdalsk uppfostrande folkhemspolitik; inget bra ideal!
Blir många kommentarer här nu (som inte ens har med Erixon att göra)...
Beträffande vad SD ska ha för ekonomisk politik kanske en socialdemokratisk "kanslihushöger-politik" är en rimlig väg. Inte t ex extrema ståndpunkter om utförsäljning, men ändå full respekt för marknadsekonomin. Under en sån politik skulle nog även konservativa -- OCH: SD:s profilfråga är ju en annan. Detta är bara en idé (som SD säkert redan har) om hur man skulle kunna hantera ekonomisk politik på ett rimligt sätt. Motiveringen för den förda politiken blir i så fall en kombination av *förordande av marknad* (både "höger", en kanslihushögerrealism samt -- om det nu behövs(?) -- liberaaaalt) och visst statligt ansvarstagande (inom ramen för det sossiga i kanslihushögerpolitik och konservatism samt -- om det nu behövs(?) -- socialliberaaaalism).
Man kan då alltså inte föreslå extremt mycket statligt ägande -- t ex bara statlig/kommunal vård eller återförstatligande av t ex telemarknaden (vilket vore som att ha ambitionenn att upphäva gravitationslagen). Sånt här är väl självklart, men SD måste nog arbeta med det här under några år, tills nästa valrörelse, så att det även är självklart för alla då i en tillräckligt konsistent SD-hållning för att inte kunna göras narr av. Typ.
Som sagt, tack för många tänkvärda synpunkter Magnus. Men nog är det märkligt att patriotism utomlands ses som något naturligt och fint emedan samma patriotism ses som något fult och suspekt här. Amerikanska politiker sjunger och mässar att gud skydda och bevara Amerika. Det skulle vara otänkbart här, jag skulle aldrig kunna mässa något sådant, skulle bli generad, vi har inbyggda skydd mot sådant. Men hur kan vi mäta med så olika måttstock?
Ja, Robert. Det är något man kan grunna på... och grunna på...
Kom just på att i GP man skrev om ett Korane-mästerskap som något så mysigt och trevligt, men en skola som lär iúngar att rabbla bibelverser utantill hade nog varit totalt omöjligt att rapportera positivt om. Har vi odlat en inbyggd tendens till kulturell hierarki? Varför? Jag antar att relativism har lett till ett förakt för att vi har något särskilt som har värde, och aötså är värt att bevara. Detta blir väl rätt uppenabart när SD:are får den i frågeställarens ögon provokativa (SIC) frågan "Vad är svenskt?" som frågeställaren obegripligt nog inte verkar tro att det finns svar på.
Det är på sätt och vis rätt mörka tider, och vi måste nog få ordning på vårt tänkande om vi inte på ett eller annat sätt ska offra oss helt för andras maktambitioner och kanske totalitarism. (Mainstream islam/islamism tillhör nog dessvärre det senare.)
(Såg nyss att man på en skola i Minneapolis sägs ha vattenbad för muslimer att tvätta fötterna i när de ska be, och att man ska utöka tt område på skolan för islmisk bön... Skulle inte förvåna mig en sekund om svenska unversitet har detsamma inom 10-15 år.)
Jag tror kanske inte att det blir något fotbad Magnus, vindarna har vänt (politiskt), allfler börjar reagera mot denna multikultipolitiken.
Robsten, du säger ofta så där, att "Vinden har vänt" eller "Många börjar vända sig mot multikultipolitiken". Jag hoppas att du har rätt, men jag har ingen ANING om vad du baserar dessa påståenden på. I media och i rikspolitiken är allt sig likt, tycker jag tyvärr. Är det någonting jag har missat?
Det är ju en helt riktig fråga, jag har sagt det ett antal gånger utan att exemplifiera.
Jag menar t.ex. SVT:s reportage om svårigheterna för SD att få lokal till årsmötet, reportaget var förvånadsvärt objektivt och inte ett enda "främlingsfientligt". jag skrev väl en artikel om det vill jag minnas. Detta inslag tror jag hade varit en omöjlighet för bara sex månader sedan, rätta mig om jag har fel. Jag har sett fler glidningar på skalan som inte varit lika tydliga, bara ANTALET gånger SD nämns i media är något av ett paradigmskifte, innan har ju taktiken varit att tiga ihjäl partiet. Har jag helt fel i dessa slutsatser?
Jag hoppas att du har rätt, och det är inte fel att andas optimism! Om man ser eller tror att läget för något som man brinner eller kämpar för är helt hopplöst, blir också den "kampen" lidande. Du har nog rätt i dina observationer, men slutsatserna måste jag nog ändå reservera mig mot. Tråkigt nog. Anledningen till detta är att i takt med att publiciteten ökat, så har också negativa utsagor om partiet synts i media ännu oftare än innan. Även om riksmedia och större nyhetsforum kanske börjat borsta till sig och sköta sitt jobb bättre, är det tusenden och åter tusenden andra kanaler i vilka folk uttrycker sig negativt. Detta för att de inte är en del av nyhetsmediet i sig, utan mer "åsiktsmaskiner". Jag pratar alltså främst om krönikörer och liknande.
För övrigt så mailade jag för ett par veckor sedan såväl TV4:s tittarombudsman som Aftonbladets chefredaktör angående deras vinkling av SD i media. Har inte fått svar från någon av dom. Jag behöver säkerligen inte heller tillägga att jag knappast "skällde" i mailet, utan anammade en saklig och artig, men ifrågasättande, ton.
Men om SD någonsin blir "rumsrent" måste nog utvecklingen gå denna väg, först ignorans, sedan kritik, först därefter acceptans. För att detta skall bli verklighet så är en förutsättning valframgångar samt ideliga påpekanden om de demokratiska principerna o.s.v.
Det finns också en "massa kanaler" som påpekar att SD skall betrakltas som ett vanligt parti och att det är väljarna som avgör, inte landets tidningsredaktioner.
När du mailar dessa redaktörer så påverkar du dem även om de inte svarar, till slut så blir deras odemokratiska hållning uppenbar och penibel även för dem själva. Den med den starkaste tron vinner i slutändan, så låt oss se vem som har den starkaste tron;-)
Skicka en kommentar