Lite mer verklighet tack

Malin Siwe skriver en ledare i DN där hon påpekar att partitillhörighet inte är något att skämmas för. Som exempel tar hon dödsrunor där det kan stå att en människa tjänstgjort förtjänstfullt i någon nämnd men inte vilket parti vederbörande verkat i. Iakttagelsen är ju riktig och det är bra att Siwe tar upp frågan. Vi skall inte behöva skämmas för vår partitillhörighet, inte ens om vi tillhör ett parti som för närvarande befinner sig utanför riksdagen och knackar på dess port. Efter en utmärkt analys förfaller dock Siwe till en grov schablon och klyscha, så här skriver hon.

Människor är politiskt engagerade för att de vill få makt att förändra, vägen går genom partierna. Att ha makten är inget att skämmas för, tvärtom. Partierna måste gaska upp sig och inte gömma undan, eller helt glömma, att berätta om maktförhållandena.

Den amerikanske psykoanalytikern Karen Horney har sagt att en människas motivbild sällan eller aldrig är ren och enkel. Men Horney uttalade sig inte om politik när hon fällde uttalandet, när det gäller politiska karriärer så är Horneys uttalande ett kraftigt understatement. Sahlin har sagt otaliga gånger att hon vill ha makt, makt att förändra. I nästa andetag säger ofta Sahlin att det inte är fult att vilja ha makt.

Att just Sahlin ofta har sagt denna fras är inte så konstigt, hon är den politiker som tydligast strävat efter just ren makt och hög position. När Göran Persson valdes till partiledare och innan Toblerone-skandalen gjort Sahlin helt omöjlig som partiledare så gick hon emot all kutym och sade att hon ville bli partiledare. Varför frågade journalister, ”för det första så vill jag bli partiledare, Göran har ju själv sagt att han inte vill”. Det alla initierade visste var att man aldrig går ut och föregår ett beslut om partiledarposten på det sätt Sahlin gjorde. Persson följde regler som man alltid följer medan Sahlin bröt mot de informella men viktiga reglerna.

I dagens politiska system så finns det oerhört många andra skäl till att göra politiskt karriär än ”makt att förändra”. Som Isaksson beskriver i sin bok ”Den politiska adeln” så är politiken med dess utövare vår nutida adelsklass. Det är ett sätt att göra karriär och tjäna pengar. Det är prestige och titlar som står på spel. Det är förresten inte alltid man vill ”förändra” till det  bästa för allmänheten, det kan vara specialintressen och lobbygrupper man vill gynna i sin gärning. Detta känner säkert Siwe till men man kan ju inte skriva folk på näsan hur det egentligen förhåller sig.

Länk DN