Tvångsutvisningar

I en artikel i DN står det att kurder skall "tvångsutvisas" till Baghdad. Läget i Kurdistan som ligger i norra Irak är så stabilt att kurder därifrån inte längre kan få asyl. Nu är det så att myndigheterna i den kurdiska provinsen inte vill ta emot medborgare som inte återvänder frivilligt. Det finns dessutom ett återvändareavtal med Irak. Det står i DN att detta i praktiken inte gäller i Kurdistan.

Nu är det så att denna del av Kurdistan tillhör Irak och att avtalet naturligtvis gäller denna del också. Det vore ju absurt med avtal som plötsligt inte skulle gälla delar av en nation. Vi kan tänka oss att vår svenska regering skriver avtal men att dessa i praktiken inte skulle gälla Norrland.

När man avvisar personer gör man det till ett annat land, inte till någon speciell provins, så har det alltid varit. Att man skulle behöva avvisa personer till en speciell provins har blivit aktuell sedan flyktingströmmen från Irak tilltog. Innan Irakkrisen har man alltid avvisat människor till en nation, inte till någon speciell provins.

Rubriken på artikeln är också lite märklig, det står "tvångsutvisas". Nu kan man fråga sig om inte alla utvisningar sker med mer eller mindre tvång. Om människor frivilligt återvänder till sitt hemland eller lämnar landet behöver ju ingen utvisning ske överhuvudtaget. Det blir lite som att plötsligt börja skriva "tvångsfängslas" eller "tvångshäktad".

Kurdo Baksi säger så här i DN.

Aldrig har Sverige svikit kurderna som nu, Det finns inget uppbyggt mottagningssystem i Irak ännu som kan ta emot hemvändande. Svenska regeringen borde vänta tills detta är klart.

Sverige sviker kurderna som aldrig förr enligt Baksi. Utan ha statistik tillgänglig är jag tämligen säker på att Sverige är det västland som tagit emot flest kurder. När vi sedan säger stopp så "sviker vi kurder som aldrig förr". Det Baksi säger är också att vi svikit kurderna förr, när då och hur då? I princip inget land som vi avvisar människor till har något speciellt system för mottagande, det ligger lite i sakens natur, det brukar ju vara fattiga länder människor flyr ifrån. Irak har trots allt oljan, vi har avvisat människor till mycket fattigare länder än Irak genom åren. Man undrar varför Baksi valt att bosätta sig i ett land som Sverige som bara sviker och bedrar.

Länk DN

Nytt fenomen i vårt land

Ja det är ett alldeles nytt fenomen vi sett i stadsdelen Bergsjön. Ett mord begicks där i fredags och när en journalist kom till platsen så angreps han och misshandlades av boende i området. I går måndag så angreps en fotograf från TV4 och hans bildmaterial stals när han skulle filma på platsen för mordet. Ylva M Andersson, redaktionschef på TV 4 Göteborg säger så här i samband med händelserna.

Det är bekymmersamt att vi hindras i vår yrkesutövning.

Maken till lamt uttalande har man väl aldrig hört förut, inte efter att två medarbetare misshandlats när de försökt göra sitt jobb. Redaktionschefen Andersson tycker alltså att det är "bekymmersamt" att två av hennes underlydande blir misshandlade när de försöker göra sitt jobb. Men börjar nästan undra om det gått politik i frågan, inte ens en engelsk gentleman med sin berömda förmåga till underdrifter skulle ha uttalat sig på detta lama sätt.

Vi måste börja undra varför inte TV4 reagerar hårdare på dessa attacker mot deras egna journalister. Vi undrar varför inte media i övrigt slagit upp detta större än vad de gjort, journalister är annars inte långsamma att försvara varandra. För det kan väl inte vara så att man aktar sig för att peka ut någon minoritetsgrupp i samhället och att man därför ligger lågt? Annars är ju media och journalister mångkulturens främsta förespråkare, de själva har fått skörda en liten, liten del av det som de själva sått.

Länk SvD

I reglernas djungel

Får en asylsökande barn med en svensk medborgare innan beskedet om asyl kommit så måste den asylsökande ändå åka tillbaka till sitt hemland och söka asyl därifrån om man skall tro artikeln i DN. Det är en mycket märklig regel, av flera orsaker. Är det en flykting det är frågan om skall han ju per definition helt enkelt inte kunna åka tillbaka till sitt hemland. Har en asylsökande barn med en svensk medborgare så får han i princip alltid asyl, det gör regeln ännu märkligare.

Artikeln i DN tar upp ett fall som för en lekman är obegriplig, så här står det.

Zeidun Fawas är en palestinsk frisör som varit i Sverige i drygt fem år. Hans asylansökan beviljades inte. Han bor i Landskrona och har en egen frisersalong i Svalöv, en bit utanför stan.
I Sverige träffade han en kvinna som är svensk medborgare och de gifte sig. För ett år sedan fick de en pojke som Zeidun nu måste lämna på obestämd tid.
Migrationsverket har med nuvarande bestämmelser inte kunnat säga ja till Zeiduns begäran om verkställighetshinder trots att han är etablerad i Sverige och kommer att få stanna på grund av anknytningen till sitt barn och sin fru.
Zeiduns ärende är komplicerat eftersom han inte kan utvisas till hemlandet Palestina utan ska till Libanon eller Syrien.

- Det är förfärligt, säger han. Jag har inget där att göra och vet inte hur jag ska kunna ta mig tillbaka igen till familjen.

För det första, hur kan mannen ha vistats i Sverige 5 år? Han har ju fått avslag på sin asylansökan men ändå bor han kvar i landet och driver en frisersalong, detta är fullkomligt obegripligt och mycket märkligt. Enligt allt sunt förnuft så skall man ju lämna landet omedelbart när man fått avslag på sin ansökan. Stannar en man som fått avslag ändå så är risken överhängande att mannen får ett barn med en svensk medborgare.

Att han inte avvisats p.g.a. av hinder att avvisa honom till hemlandet är ju heller inte troligt, eftersom han nu ändå måste tillbaka till det land han kom ifrån så måste det ju varit möjligt att avvisa honom dit i ett tidigare skede.

Sedan undrar man varför det inte går att avvisa mannen till Palestina. Ett land som är så beroende av bidrag från länder som Sverige kan helt enkelt inte vägra ta tillbaka sina egna medborgare. Det vore nästan absurt om Sverige agerade så tandlöst att vi i ett sådant läge inte tvingade Palestina att ta emot sina egna medborgare.

Regeln att man måste söka asyl på nytt från sitt hemland är i vissa fall en märklig regel som ställer till det i onödan för människor. Dock finns det så många andra märkliga omständigheter i svensk flyktingpolitik så hela vår flyktingpolitik är obegriplig och ett ormbo av regler och principer som inte följs eller används på ett godtyckligt sätt. Man har vänt riset åt sin egen rygg då man för länge sedan slutat följt klara enkla principer och börjat ge avkall på de från början ganska sunda regler som gällde. Det krävs en fullständig omarbetning av hela vårt regelverk och politik på detta område.

Länk DN

En human flyktingpolitik

Sverige tar emot 11 % av alla asylsökande i hela världen enligt TV4 nyheterna. Södertälje tar emot fler irakflyktingar än hela USA. Till Sverige har 97,500 irakier invandrat, 12, 000 väntar på uppehållstillstånd. De flesta har kommit hit under de senaste 2 åren, alltså under Alliansregeringens makttillträde. Anders Lago (S), Södertäljes starke man säger att situationen är kaotisk, 100 nya flyktingar kommer varje månad och till det kommer många anhöriga. Det finna inga bostäder enligt Lago, 15 personer kan bo i en liten lägenhet. Det är snudd på att Sveriges humana flyktingpolitik börjar bli en smula inhuman.

1968 – upprorets tid

Ledaren på DN är intressant när den analyserar ungdomsrevolten som skedde i hela västvärlden i slutet på 60-talet. Det var mycket riktigt en vänstervåg som drog igenom västvärlden. I USA och Europa så gav sig studenter och unga människor ut på gatorna i demonstrationer där plakaten ofta handlade om "USA ut ur Vietnamn". I samband med den allmänna stämningen av uppror kom en massa musik som stämplats som "vänstermusik". Det skedde uppror lite varstans i samhället och t.o.m. hemmafruar gav sig ut på gatorna och protesterade i efterdyningarna av det allmänna upproret.

I Sverige bildades en del partier med olika bokstavskombinationer som stod långt åt vänster. Blotta mängden partier och deras inbördes stridigheter gjorde dock att de aldrig kom att spela någon större realpolitisk betydelse. Många människor som i dag har positioner inom det etablerade samhället har en historia i något av dessa småpartier. Det är t.o.m. så många som i dag befinner sig tryggt förankrade i det etablerade politiska systemet som haft en historia i något av dessa vänsterpartiet att man börjar misstänka att mycket av vänstervågen kanske i själva verket var en kanaliserad föräldraprotest. Det som också har påtalats förut är att det främst var medelklassens barn som stod på barrikaderna och inte arbetarklassens barn. Det är så här i efterhand svårt att veta exakt ur vilken samhällsgrupp aktivisterna kom ifrån men att andelen studenter från medelklasshem var hög råder det inget tvivel om.

Analyserar men musiken från den tiden så var texterna inte speciellt "vänster" sett ur ett strikt klassiskt politiskt perspektiv. Mycket av musiken handlade om droger och sex. Den gamla klassiska vänstern sprungen från arbetarklassen hade nog inte mycket till övers för droger och sex (inte i den politiska dagordningen i alla fall). Vid en analys så här i efterhand så dras tankarna snarare till liberala värderingar än till den klassiska vänstern.

I DN står det.

Många, särskilt på den konservativa sidan, ser 1968 som inledningen till ett par år av stark vänstervridning, likriktning, statsstyre och intolerans. För dem står 68:orna för ohämmad självhävdelse och en farlig väg mot det totalitära.

Utan tvekan gick vänstern fram och socialdemokratiska partier i Europa gick åt vänster. I Sverige gick socialdemokraterna klart åt vänster och började med en "social ingenjörskonst in absurdum" som det står i ledaren. Men ingen rörelse åt det "totalitära och intoleranta" har i alla fall blivit bestående. Tvärtom så är de bestående effekterna av hela revolten en "tolerans in absurdum" och det enda man numera inom det politiska etablissemanget är intolerant mot är väl konservativa värderingar. Det är bara att titta på dagens politiska situation i Sverige. Vad är det som väcker det politiska etablissemangets vrede? Vad är det man inom det politiska etablissemanget inte tolererar? Den bestående effekten är återigen snarare liberal än socialistisk. Man kan inte med bästa vilja i världen påstå att det är liberalismen som fått stryka på foten. Den stora förloraren i västvärlden och i Sverige är den konservativa rörelsen. Det är också den enda rörelse som på allvar får det politiska etablissemanget att reagera i någon högre utsträckning.

Vidare står det i DN.

Men det går att se 1968 och vad det betydde i annat ljus. Individens befrielse - så kan den nya tid kallas som inleddes med ifrågasättandet av den traditionella familjen där far ror och mor är rar. Det sker redan i början av 1960-talet och i valrörelsen 1966 hörs kravet på politiskt inflytande för de unga, de folkpartistiska halmhattarna bland andra.

Utan tvekan hade revolten och hela 60-talsrörelsen effekt på just "individens befrielse". Den traditionella familjen är väl som sagt snart ett minne blott med gummimammor hit och plastpappor dit. Nu är ju inte "individens befrielse" ett vänsterprojekt utan ett liberalt projekt. Återigen står liberalismen där som vinnare efter det att krutröken lagt sig.

I DN står det vidare.

Sett så här med fyrtio års perspektiv blir skillnaderna i det svenska samhället före och efter 1968 väldigt tydliga och betydande. Före rådde ängslig borgerlig moral inklusive titelsjuka och smussel med sexualia. Lagen utgick från att mannen försörjde och den hemarbetande kvinnan var försörjd. Tillträdet till högre utbildning var trångt och krävde ekonomiska uppoffringar.

Man måste undra vem som egentligen drog vinsten av att kvinnorna kom ut på arbetsmarknaden. Förr arbetade mannen och familjen var försörjd. De flesta familjer hade en någorlunda dräglig standard. Nu arbetar både mamman och pappan och vi har fortfarande en dräglig standard naturligtvis men arbetsinsatsen är ju dubbelt så stor per familj. Vi luras gärna tro att vår standard är så mycket högre än fordom p.g.a. av allt billigt "elektronikskrot" som översvämmar marknanden och som i alla fall undertecknad är ganska förtjust i.

Att "titelsjuka" hör till historien och att det inte längre smusslas med "sexualia" är ju som alla förstår liberala vinster i huvudsak. Återigen står liberalismen där som segrare.

I DN står det vidare.

Efter 1968 är individen den minsta byggstenen i vår lagstiftning, kvinnor har rätt till sina kroppar (abort och preventivmedel).

Det är jättebra att kvinnor har rätt till sina kroppar men det är en liberal seger naturligtvis. Sedan undrar i alla fall jag exakt hur lagstiftningen ändrades efter 1968. Det kan kanske juridiska experter reda ut, men jag tror nog att individen varit minsta byggstenen i vår lagstiftning tidigare än 1968.

Vidare står det i DN.

Det är därför lika rätt att se 1968 som ett liberalt märkesår som att förknippa det med all sköns tillfälliga bokstavskombinationer. Då rycktes förljugenhetens slöjor bort - och en hel generation lärde sig att tänka kritiskt och att ta ställning.

Med facit i hand så är det ENDA rätta att se 1968 som ett liberalt märkesår. Förljugenheten rycktes bort och en generation lärde sig tänka kritiskt. I dagens politiska Sverige är det helt OK att ha vilken politisk åsikt som helst, bara du inte hyser konservativa eller nationalistiska idéer. Vill du framhäva Sverige som nation eller tycker du att invandringen är för hög kommer reaktionen från det politiska etablissemanget omedelbart. De enda som i dagens Sverige riskerar repressalier är de som kritiserar rådande paradigm om det mångkulturella samhället och den tillhörande immigrationspolitiken. I detta fall så slår samhället tillbaka lika hårt som den fordom gjorde mot vissa liberala idéer. Så vi ser att en traditionell förljugenhet ersatts med en liberal förljugenhet. Historien har en otrevlig tendens att upprepa sig.

Länk DN

Lagliga grunder vid utvisning

Enligt både DN och SvT så ifrågasätter FN det lagliga i behandlingen av en eritrean som svenska polisen försökt utvisa två gånger till sitt hemland. Bakgrunden är att polisen båda gånger misslyckat med att utvisa mannen. Den ena gången vägrade Eritrea att ta emot sin egen medborgare, den andra gången så vägrade piloten ta ombord den eritreanske mannen då denne var stökig. Efter detta har mannen sats i häkte i avvaktan på avvisning.

En människa kan ju naturligtvis inte sitta häktad hur länge som helst bara för att det inte går att avvisa honom. Men rent formellt skall ju alla som fått avslag på sin asylansökan resa tillbaka till sitt hemland eller det land han senast kom ifrån enligt Dublinförordningen. Stannar han kvar efter ett avslag befinner han sig olagligt i vårt land. Det är förvånande att FN skulle intressera sig för just ett sådant här fall. Detta med tanke på den relativt korta tid han varit häktat (en månad) och standarden på de svenska häktena samt det faktum att han faktiskt fått avslag på sin asylansökan, trots de generösa svenska reglerna. Man undrar hur många fall världen över FN skall ägna sig åt om denna nivå skall hållas som praxis i alla länder på vår jord. Vi kan enbart ta västländer som USA. Vad händer där om någon får avslag på sin asylansökan och skall avvisas, sker det på ett humanare sätt än vad vi gör i Sverige och hur många fall kan det tänkas röra sig om där?

Frågan inställer sig om FN ställer olika krav på västländer, ja t.o.m. inom EU. En annan fråga är hur FN använder sina resurser. Är det rentav så att FN används som någon slags lobbyorganisation för inhemska intressen.

Det står så här i DN.

Utvisningsärendet har fått internationell uppmärksamhet. Det svenska Migrationsverkets beslut att utvisa mannen till Eritrea trots att han riskerar repressalier på grund av sin politiska aktivitet i Sverige fick FN:s flyktingsekretariat UNHCR att skriva till Migrationsverkets generaldirektör och vädja för mannen.

Mannen har alltså ägnat sig åt politisk verksamhet i Sverige innan han fått beslut i sin asylansökan, en verksamhet som sedan gör att han riskerar repressalier i sitt hemland. Det var nog inte riktigt så det var menat med vår lagstiftning angående politiska flyktingar. Meningen var att de skulle vara politiska flyktingar när de kom hit, inte att de skulle göra sig omöjliga när de väl har anlänt hit, i alla fall inte innan de ens har fått besked i sin asylansökan.

Länk DN

Länk SvD