Peter Althin - djävulens advokat

Stjärnadvokaten och förre riksdagsledamoten för KD Peter Althin, går i dag ut hårt mot utrikesminister Carl Bildt efter hans uttalande i går. Bildt sade då detta ” Den förra regeringen gjorde enorma insatser för att Ghezali skulle bli fri. Men jag ser väl inte riktigt det (scenariot) på horisonten för ögonblicket”. Så här säger Althin när reportern frågar honom om han inte har förståelse om svenska myndigheter tycker det är pinsamt att Ghezali nu åkt fast igen efter alla de ansträngningar som gjordes för att få honom fri förra gången.

Då ska man veta att Mehdi Ghezali aldrig delgavs någon misstanke förra gången heller. Det kostade säkert pengar att ta hem honom men inte heller när han kom till Sverige riktades det några misstankar mot honom.
Man kan ju tycka att han ska vara försiktig med att åka dit, men vi vet ju fortfarande inte vad hans syfte har varit. Innan man börjar känna efter så måste man ta reda på detta. Det är Utrikesdepartementets uppgift att få svar på dessa frågor, sen kan de tycka vad de vill.

Förra gången heller? Vet vi att Ghezali inte delgivits någon misstanke om brott denna gång? Han är definitivt misstänkt för att medverkat till att fångvaktare dödades i samband med en flykt t.ex. Att Sverige skulle utreda brott som skett i Afghanistan eller Pakistan är nästan löjligt. Vårt land har ingen som helst chans att få fram fakta, vittnen eller bevis från dessa oroliga områden, och det vet Althin mycket väl. Ghezali eller någon annan skulle kunna vara hur skyldiga som helst till vad som helst och Sverige skulle inte kunna fälla dem i alla fall.

Uttalandet om att ”man kan tycka han borde vara försiktig med att åka dit” måste vara århundradets understatement. Skulle han mot all förmodan vara oskyldig så är det brottsligt dumt att åka just till det området med just de färdvägarna utan papperen i ordning. Skulle UD och regeringen lägga ned samma energi och pengar en gång till skulle Sverige som nation framkalla gapskratt världen över, det skulle ge den svenska blåögdheten en helt annan dimension. Vidare säger Althin så här i SvD.

Det kan ge fel signaler att svenska myndigheter bryr sig mycket lite om svenska medborgare frihetsberövas i utlandet och det kan inte vara deras uppgift, tvärtom. Att bara säga att just nu jobbar vi inte så hårt som förra gången, det känns inte särskilt tillfredsställande. 

Althin missförstår med flit det Bildt sade (fast alla andra säkert förstod andemeningen) Bildt menade att man inte kommer att sätta igång samma apparat denna gång som förra gången. DET skulle nämligen ge helt fel signaler. Faktum är att regeringen och UD inte kommer att jobba på samma sätt och lägga ned samma energi som förra gången, så är det antingen Althin gillar det eller ej.

Annars är Althin en herre som brukar få sin vilja igenom. Leif G.W Persson sade en gång i programmet ”Efterlyst” att Althin är lite för skicklig som advokat, Persson menade att Althin fått flera skyldiga gärningsmän fria genom sin skicklighet som advokat, och då talar vi om väldigt grova brott. Det är tveksamt om man kan kritisera Althin för sin skicklighet i yrket, det är ju liksom meningen att advokater skall göra sitt bästa, men att han under många år också var riksdagsledamot för KD gav i alla fall en fadd smak i munnen. Det är dags att andra juridiska och politiska yrkesmän visar sin skicklighet och bjuder herr Althin lite hårdare motstånd. Det är utan tvekan en herre som är van att vinna och få sin vilja igenom, i alldeles för hög grad.

I en annan artikel i SvD så argumenterar tidningen för sin namnpublicering på ett omständigt och överdrivet sätt. Räcker det inte med att konstatera att det inte tjänar något till att hemlighålla namnen när massvis med bloggar redan nämnt namnen och i princip alla redan känner till dessa?

Länk SvD Althin

Länk SvD namnpubliceringen

Än en gång får UD rycka in

Än en gång får svenska UD rycka in för personer som de svenska myndigheterna redan med stor möda fått frisläppta. Det rör sig om Mehdi Ghezali som suttit på Guantanamo samt om Safia Benauda, dotter till Helena Benauda som är ordförande i Svenska Muslimers Råd, och hennes man Munir Awad. UD har enligt SvD reagerat på att Benaudas blott tvåårige pojke hålls fängslad.

Nu hålls tvååringen med all sannolikhet inte fängslad utan de pakistanska myndigheterna anser väl på goda grunder att är man bara två år gammal så klarar man inte riktigt av att resa hem själv. Dessutom är det väl oklart var man skulle skicka tvååringen, mamman sitter ju som sagt fängslad. Så här står det i SvD.

Händelserna måste vara en mardröm för svenska myndigheter. Tre personer som de under stor möda tidigare sett till att få fria från utlandet har rest rakt in i världens farligaste område, förknippat med terror. Och blivit gripna.  

Mardrömmen är värre än så. Det förhåller sig nog så att väldigt få personer tror att dessa personer är oskyldiga. Att två gånger gripas för terrorism på två helt olika platser vid två vitt skilda tidpunkter är ett fullständigt unikt sammanträffande och bara riktigt blåögda, naiva svenskar från den kulturella och politiska eliten tror på ren otur. Dessutom så greps Ghezali i Afghanistan förra gången, han har aldrig kunnat redogöra för vad han sysslade med vid gripandet. Paret Benauda greps i Somalia och kände inte varandra för två år sedan vid förra gripandet. Plötsligt så har paret Benauda lärt känna Ghezali som blev rikskändis just för sin fångenskap på Guantanamo. Efter det så grips de igen på en plats där absolut inga turister rör sig, misstänkta för terrorism utan riktiga resehandlingar.

Det är inte bara för de svenska myndigheterna som detta torde vara en mardröm, även för media som utmålat samtliga gripna som oskyldiga tidigare borde detta vara en mardröm. Dock verkar tidningar och övriga media glömt bort detta, en del tidningar ställer sig t.o.m. tvekande till hur dessa individer lyckats med konststycket att bli gripna igen. Det förhåller sig som så att de flesta svenskar inte ens är i närheten att bli gripna en enda gång för terrorism. Skulle man vara oskyldig och lyckas två gånger med detta är det ett konststycke utan dess like.

Om UD reagerar på att Benaudas tvååring hålls kvar i fängelse så reagerar väl de flesta andra sunda människor på hur mamman kunde ta med sig sin dotter på denna märkliga resa. Är hon förövrigt en lämplig och ansvarstagande mor till sitt barn?  I SvD står det så här.

Nu, ett och ett halvt år senare, är de åter fängslade. Enligt Ekot-redaktionen misstänker poliser att Safia Benaouda var med för att gruppen skulle undvika att bli stoppad av polisen. 

Men hur träffades trion? Och varför tog de ännu en gång risken att åka in i ett stridsområde?
Av allt att döma beror det på att Mehdi Ghezahlis långa fångenskap på Gauntánamo gett honom ett slags hjältestatus i vissa kretsar. I de sammanhangen träffades de tre, efter Ghezalis återkomst till Sverige 2004.

Så smart, man låter en ung kvinna med ett tvåårigt barn följa med för att undvika alla misstankar. Klurigheten känner tydligen inga gränser hos vissa grupper. Vi vet dock inget om hur tankarna rört sig i huvudet på dessa människor, det är en ren spekulation. Däremot är det en högst adekvat fråga hur och varför dessa människor träffades och lärde känna varandra. Det är faktiskt i ytterst få grupper (förutom i den svenska kultureliten) som Ghezali har en ”hjältestatus”. Jag själv känner t.ex. ingen som pratat om Ghezali i lyriska ordalag. Sedan att ”ta risken att åka in i ett stridsområde” är mycket snällt uttryckt. Som alla förstår finns det inget svar på den frågan, inget svar som inte är väldigt otrevligt i alla fall.

Länk SvD

Den kritikerrosade boken ”Världens lyckligaste folk”

Det har varit ytterst roande att läsa de olika recensionerna av Lena Sundströms bok ”Världens lyckligaste folk”. De stora tidningsdrakarna och SVT beskriver boken som ”kritikerrosad” och som en ” nära nog fulländat reportage”. Andra skribenter, företrädesvis bosatta i landsorten ger ett helt annat betyg av boken. Det skall sägas att även recensenter i de stora rikstidningarna kommit med allvarliga invändningar av boken.

Håkan Arvidsson på SvD beskriver boken i dessa ordalag. Länk

Lena Sundströms bok är ett nära nog fulländat reportage. Det är upplysande, kunnigt och välskrivet. Boken tecknar också mycket välinformerat Dansk Folkepartis väg till makt och inflytande.

Boken är inträngande, genomarbetad och nyanserad, helt enkelt lysande.

Andra tidningar, där man får förmoda att kulturjournalisterna inte är bosatta på söder i Stockholm och är fast medlem av vår kulturelit (som inte missar en chans att föra fram sin politiska agenda och verklighetsbeskrivning) är betydligt mer ljumma i sina omdömen om Sundströms bok. Så här beskriver Thomas Nydahl Sundströms bok. Länk

Det finns en särskild krets journalister och debattörer som tror att de enkla budskapen också fungerar som beskrivning av verkligheten. Vårt grannland Danmark har i ökad utsträckning drabbats av detta slags journalistik. Men om man verkligen vill förstå den danska samtiden finns det sedan länge en omfattande litteratur – utgiven i Danmark – som handlar om nationen, kulturen, invandringen, integrationen, islamismen och annat.

Hur kan man berätta om ett lands samtida verklighet utan att åberopa de viktigaste debattörernas verk?

Det räcker inte att bo några månader i Köpenhamns centrum för bli "expert" på Danmark. Det är så Sundström framställer sig själv. Hon kan allt på förhand och behöver bara få sina kunskaper bekräftade av taxichaufförer och lite bläddrande i Politiken. Problemet är att det kommer ut en osedvanligt stor samling förutfattade meningar av det. Det som ska se ut som kunskap är i själva verket dammiga vanföreställningar.

På en enda punkt har Sundström rätt. Hon säger att vi genom att granska Danmark kan förstå framtidens Sverige. Det är nämligen så, att man med skärpta sociala klyftor och motsättningar också får ett politiskt klimat som präglas av det. Man kunde gå ett steg längre och säga, att som det ser ut i dagens Storbritannien, så kommer det att se ut både i Danmark och Sverige om tio år

Om man kan göra journalistisk karriär med Lena Sundströms metoder så säger det dessvärre mer om Sverige och vår journalistik än det säger om henne som person. Uppenbarligen är hennes infantila och synnerligen vulgära och propagandistiskt färgade prosa efterlängtad.

Ord och inga visor av Nydahl i sin recension, det är som om Arvidsson och Nydahl  inte läst samma bok. Klart är att Sundström inte läst de verk som Nydahl tar upp, enligt Nydahl oerhört viktiga verk för att förstå Danmark i grunden. Att Sundström fått sina på förhand klara uppfattningar bekräftade är det nog ingen som tvivlar på. Har hon ändrat en enda ståndpunkt efter sin omtalade resa?  Omprövat ett enda ställningstagande? Jag såg programmet om Sundströms resa på TV4, det var evighetslånga filmsekvenser när Sundström kokade The och suckade djupt, gick omkring och tittade sig misstänksamt och deprimerat omkring. Vad lärde hon sig av allt detta?

Andra recensioner som inte är så snälla mot Sundström och hennes bok är av Dilsa Demirbag-Sten i Aftonbladet. Länk

Samt av Tomas Polvall i NT.se. Länk

Det är väl så att den kulturelit bosatt huvudsakligen på Södermalm i Stockholm inte lever i samma verklighet som 95 procent av den övriga befolkningen. De har en annan världsbild och en annan politisk agenda. Tyvärr har denna relativt sett lilla klick stora möjligheter att föra ut sitt budskap.

Någonting är mycket sjukt i vårt samhälle

Det är upplopp i våra enklaviserade förorter. I förort efter förort löper ungdomsgäng amok, bränner bilar, sätter eld på allt de kan få fyr på och när brandmännen kommer för att släcka bränderna så attackeras de med stenar. När så brandmännen begär poliseskort så attackeras de också med tunga gatstenar, tillhyggen och andra mer eller mindre livsfarliga vapen. Vad gör vi då i detta land när vi drabbas av allt detta, hur agerar våra politiker? Jo POLISEN skall utredas! Så här står det i SvD.

Uttalandet görs två veckor efter att det stått klart att ett polisbefäl i Landskrona riskerar varning för att hon har beskri- vit en misstänkt person som ”neger”.

Det är bara de senaste av flera rasistiska och diskriminerande händelser inom polisen som började avslöjas samtidigt som polisen lanserade sin första gemensamma nationella värdegrund, efter bidrag från de nära 20000 medarbetarna.

Det är ju fruktansvärt, att beskriva en misstänkt gärningsman för ”neger”. Strunt i alla upplopp, uppbrända bilar, attacker mot poliser och brandmän. Detta måste ovillkorligen beivras och våra handlingskraftiga politiker måste visa vilka tuffa beslut de förmår taga när en så allvarlig händelse inträffar.

Det är tur att alla poliser arbetet fram en gemensam värdegrund i kampen mot denna interna ”rasism” så man kan mota Olle i grind. Vi undrar hur mycket arbetstid det gått till att förfärdiga detta dokument som säkert röner djupaste respekt bland poliser ute i våra brinnande förorter.

Vore jag politiker skulle jag nog inte vara så orolig för ”rasism” och förakt mot människor av utländsk börd, jag skulle nog vara betydligt mer orolig för ett massivt förakt mot politikerkåren. Vanliga människor måste faktiskt undra hur det står till i huvudet på våra styrande politiker, hur kan man komma på något så fullständigt vansinnigt? Är det en adekvat reaktion av våra folkvalda att efter alla upplopp, bilbränder och den uppvisade respektlöshet mot hela vårt samhälle, att utreda polisen? Man börjar faktiskt undra om det inte är någon mental, virusburen sjukdom som härjar i vår riksdag och regering. Ja, ja, det är polisledningen själv som tagit initiativ till denna utredning men det är efter signaler uppifrån självklart. Dessutom är det regeringens handplockade män i polisledningen, uppfattar de inte signalerna på rätt sätt är det bara att söka nytt jobb. Om polisens attityd skall utvärderas tycker jag nog det vore befogat att också utvärdera våra politikers mentala tillstånd.

Länk SvD

Den tysta majoriteten

Jag såg Lena Sundström på SVT:s morgonprogram i dag torsdag där hon pratade om sitt projekt när hon reste till Danmark för att både göra ett program för TV4 samt skriva en bok ”Världens lyckligaste folk”. Sundström fick tid att utveckla sina tankar om Danmark och det projekt hon tidigare genomfört i TV-rutan ivrigt påhejad av Marianne Rundström som inte precis döljer var hon har sina politiska sympatier.

Sundström pratade om att Danskt Folkeparti gjort så retoriken hårdnat och att det politiska samtalet avstannat. Hon befarade att samma utveckling kan ske i Sverige när SD får allt större andel väljare. Nu är det så att vi inte har haft något ”politiskt samtal” alls om immigrationen och integrationen. Ett embryo till politiskt samtal har börjat ta form nu, när SD får allt högre siffror i opinionsundersökningar. De etablerade politiska partierna har kommit överrens om en politik som de för, de har också kommit överens om att inte föra någon debatt om denna politik och inte föra dessa frågor till väljarna. Jag såg själv ett nyhetsinslag för ganska många år sedan när en moderat började diskutera immigrationsfrågan. Bredvid satt en socialdemokrat som fick ett smärre raseriutbrott och sade ungefär att ”vi har ju kommit överrens om att inte diskutera denna fråga”.

Sundström påpekade också att det ”faktiskt inte är OK att säga vissa saker i dag”. Hon såg det som en stor fara med allt prat om ”locket av”. Så talar precis inte en äkta demokrat, vad är det Sundström är rädd för? I en demokrati måste man få diskutera immigrations och integrationspolitiken, argument måste få mötas med motargument, det är faktiskt det som utgör det demokratiska samtalet. Självklart måste en god ton hållas när man debatterar, seriösa argument skall användas utan att man ”hetsar” mot någon folkgrupp eller liknande. 

En annan vinkling från Sundström var att hon konstaterade att de som inte röstat på Danskt Folkeparti, ”den tysta majoriteten”, inte precis reste sig upp och gör revolution när Folkepartis förslag genomförs. Detta var väl det mest magstarka uttalande som Sundström gjorde under hela nyhetsinslaget. Just nu finns det i Sverige en ”tyst majoritet” som anser att våra regeringars immigrations och integrationspolitik nästan ställer sig upp och faktiskt gör revolution mot den vansinniga politik vi just nu för. Enligt den senaste ”SOM-undersökningen” tycker 45 procent av de intervjuade att det skulle vara ett bra förslag att ” ta emot färre flyktingar”, 27 procent tycker förslaget varken är bra eller dåligt. Enbart 28 procent består av den ”tysta majoritet” som Sundström pratar om.  I stället har i Sverige den ”tysta majoriteten” gjort revolution med fötterna, man har flyttat från problemen.

När man hör Sundström prata i TV-soffan kommer man osökt att tänka på hennes hemsida där hon gör reklam för sin bok. Hemsidan har rubriken ” Saker jag inte förstår och personer jag inte gillar”. Sundström har uppenbarligen missat något fundamentalt i hela det politiska Sverige. Hon svävar i den villfarelsen att det är några politiker som lurat några underutbildade, lågintelligenta bonläppar att sympatisera med SD och den kritik partiet 

framför mot etablissemanget.

I DN recenserar Dan Jönsson Sundströms bok och han skriver bl.a. så här.

Så långt är det här ett gediget journalistiskt arbete. Lena Sundström är dessutom både skarp och skoningslös när hon plockar isär den försåtliga retoriken. Som när hon visar att Dansk folkepartis väljare faktiskt är betydligt mer positiva till exempelvis dödsstraff och barnaga än vad muslimska invandrare är. 

Så oerhört skarpt analyserat av Sundström, inte konstigt att Jönsson blir mäkta imponerad av henne. Vi undrar dock vad dödsstraff har med saken att göra? Och sedan när började man undersöka vad väljargrupper till de olika partierna har för åsikter? Vi undrar hur stor del av moderaternas väljare det är som kan tänka sig dödsstraff? Att muslimska invandrare har en mänsklig syn på straff är välgörande och bra, annars så utmärker sig de muslimska staterna inte direkt för sin mänskliga syn på straff och botgöring. I själva verket så använder sig Sundström av samma retoriska knep som de vilka brännmärker muslimer i allmänhet p.g.a. vad rätt många (faktiskt) muslimska stater gör med brottslingar i sina stater. Sundström byter bara ut ”fundamentalistiska stater” mot ”väljargrupp”. Jag kan hålla med om att det är ganska skarpt och skoningslöst.
  


SVT Godmorgon  : C 11:30 in i nyhetsinslaget


Länk Sundströms hemsida


Länk DN

Länk SvD

UPPDATERING:

Sundström har också skrivit en artikel i Newsmill där hon rejält blandar ihop alla begrepp. Så här skriver Sundström i Nesmill.

En klasskamp som har ersatts av en kamp mot etablissemanget och förståsigpåarna, samt kampen mot "de fremmede". Kamp som kamp. Man sparkar uppåt och man sparkar neråt. Båda delarna verkar funka.

Det är en kamp mot ett klart definierat etablissemang ja. Ett etablissemang av politiker som infört det mångkulturella samhället utan att ens tillfråga folket. En kamp mot media och kulturetablissemanget, som huvudsakligen bor på söder i Stockholm och som har en mycket sviktande verklighetsförankring och kontakt med "vanligt" folk. Ett etablissemang även du hör hemma i Sundström. Vidare i artikeln.

Ideologin. Stark eftersom det är lätt att framstå som ideolog, när alla de andra partierna är betydligt känsligare för hur vindarna blåser. Den här sortens partier har bestämt sig för att tycka illa om invandrare hela tiden, och slipper därför vara populister i det dagliga. Framstår därmed lätt som ärligare. 

Men ändå känner inte de andra partierna det folkliga motståndet mot sin immigrationspolitik, men det är kanske just DET projektet man inte vill låta sig påverkas i. Inget parti har bestämt sig för att tycka illa om några invandrare, helt fel Sundström. Partierna tycker illa om immigrationspolitiken, vilket är en helt annat sak. Till sist skriver Sundström så här.

Förlorarna blir samhället och medborgarna - de stora och enda vinnarna blir partier som Sverigedemokraterna, Fremskrittspartiet och Dansk Folkeparti. Partier som har rädslan och motsättningarna som byggstenar i grunden för sitt samhällsbygge.

Att partier som SD kommer fram beror på att det redan finns ett massivt missnöje, många människor, ja ett helt folk är REDAN förlorare innan partier som SD suger upp väljarna.  Det dessa partier som Fremskrittspartiet och SD gör är att blottlägga den motsättning och rädsla som redan finns, det är ingen uppfinning av dessa partier. När jag växte upp fanns ingen rädsla eller motsättning i samhället, den växte stadigt fram efter 1975. Att påstå att det är en konstruktion av systemkritiska partier är sanslöst okunnigt.

Länk Newsmill 

Burka på svenska

Med anledning av att en debatt om att förbjuda burka rasar i Danmark missar inte ledarredaktionen på DN chansen att puckla på vissa danska politiker. Ledarredaktionen framför själv två argument mot ett burkaförbud, ett adekvat argument och ett argument som inte är adekvat. Så här skriver ledarredaktionen.

I sak så: burkan är tveklöst ett uttryck för en unken kvinnosyn. Men i ett demokratiskt, liberalt samhälle är det tillåtet att hålla sig med vilka privata uppfattningar som helst. Och att klä sig i enlighet med dem.

Jag tvingas faktiskt hålla med redaktionen på denna punkt. Hur man klär sig hör till privatsfären och det skall och kan lagstiftade politiker inte lägga sig i. Man får ju också hålla med redaktionen att det är ett uttryck för en unken kvinnosyn. Däremot kan ju aldrig burka tillåtas i offentliga yrken eller i undervisningssituationer, massvis med lärare har ju intygat hur förödande detta plagg är för normal undervisning. Så kommer vi till argument två, så här står det i artikeln.

Den juridiska expertisen har unisont gjort tummen ned och menar att förslaget kolliderar med dansk grundlag om religionsfrihet 

Att ett förbud mot burka skulle strida mot religionsfriheten är ett argument som förs fram ofta i debatten. Men redaktionen skrev i artikeln att burkan var ett uttryck för en unken kvinnosyn. Burkan kan inte både vara ett uttryck för en religion och en unken kvinnosyn, OM inte hela religionen är ett uttryck för en unken kvinnosyn. Alla andra slutsatser är logiskt omöjliga.

Trots allt strider det som sagt mot grundläggande västerländska principer att förbjuda ett klädesplagg, hur unkna traditioner som än ligger bakom användandet av detta klädesplagg. Det jag däremot alltid undrat över är hur dessa fundamentalister kunnat få asyl och uppehållstillstånd i Sverige och Danmark. Vilken regering flyr dessa människor ifrån? Det vanliga är att liberalt sinnade personer flyr från en dogmatisk regering, eller att liberalt funtade personer flyr från en fundamentalistisk grupp i samhället, men vem flyr dessa fundamentalister ifrån? En liberalt sinnad regering eller sekulära liberala grupper i sitt samhälle? Till sist skriver redaktionen så här i artikeln.

Men ibland är det snarare inlevelseförmåga och fantasibrist som är problemet. Ett förbud för vuxna kvinnor att klä sig i ett tält sorterar dock under symbolpolitikens fält. Det är ett uttryck för intolerans och den allt vanligare folksporten i Danmark: muslimmobbning.

I Sverige så verkar å andra sidan journalister och etablerade politiker ha det svårt med inlevelseförmågan och fantasin när det gäller det faktum att människor börjar tröttna på att stadsdelar brinner och att vi fått etniska enklaver med mängder av samhällsproblem. Toleransen mot människor som vill ha en annan integrations och immigrationspolitik verkar inte vara överväldigande här hemma. Den vanliga folksporten bland journalister, batikhäxor, vänsterflummare och yrkespolitiker har fram till nu varit: SDmobbning, även om en kursändring kan skönjas.

Länk DN