Det tredje etablissemanget

Det står flera artiklar om diktaren och muslimen Mohamed Omar som först blev hyllad diktare, i kultursverige, vanligt folk visste som vanligt inte vem han var. Sedan kom Omars mer extrema sida fram och till slut så tvingades samma etablissemang ta avstånd från honom. Det är väl nu när Omar gått ut och förnekat förintelsen som han blivit känd för en bredare publik. Det är lite ödets ironi faktiskt, hade Omar bara lämnats i tysthet hade i princip ingen av ”verklighetens folk” varken vetat vem Omar var eller känt till hans förnekelser. Det kulturella etablissemangets behov av en ”reningsprocess” gjorde att Omars åsikter fick större spridning. Dessutom var det ju det kulturella etablissemanget som från början lyfte upp Omar. Hela historien om Omar är historien om vårt kulturella etablissemang. Så här står det i artikeln av Stefan Eklund.

Ett faktum som avslöjar kultur- offentlighetens missriktade välvilja mot allt som man kan sätta etiketten invandrarlitteratur på. Vi har gjort vårt bästa för att särskilja och krama ihjäl författare som Jonas Hassen Khemiri, Alejandro Leiva Wenger, Marjaneh Bakhtiari med flera. Detta är en av anledningarna till att Omar länge tilläts framföra sina ytterlighetsåsikter i seriösa sammanhang – en person utan Omars bakgrund som kritikerälskling hade förstås aldrig fått komma till tals med samma orimligheter. Den svenska kulturella offentligheten reagerade helt enkelt för sent och Omar hade tillgång till en massmedial scen även efter att hans nyvunna extremism blivit känd.

Jag skäms en smula men jag har aldrig hört talas om Hassen Khemiri, Leiva Wenger eller Marjaneh Bakhtiari (jag kan knappt stava till deras namn heller, trots att jag ljudar bokstav efter bokstav), dessa personer har alltså blivit ”ihjälkramade” av vårt kulturella etablissemang. Det råder väl inget tvivel om att jag och vårt kulturella etablissemang lever i skilda världar. Vi har sannolikt mycket få beröringspunkter, vi tycker olika, vi har skilda arbetsförhållanden, vi har olika värderingar och vi tänker och pratar sannolikt om helt olika saker.

Vårt kulturella etablissemang har förmodligen mer gemensamt med samma etablissemang i andra länder än vad det har med mig och mina gelikar. Allt taget i beaktande, är det konstigt att jag och mina gelikar kommer att rösta på olika partier vid höstens val?   

SvD

När blev Lodenius expert på mångkultur?

Som ni märker läser jag ”Journalisten.se” på nätet, ibland står det intressanta blänkare. I dag läser jag en braskande rubrik där det står att ” SD vill stoppa journalists föreläsning i Karlskrona”. Nu är det ju så att SD egentligen efterlyste mer tid för den efterföljande frågestunden. Man kan befara att de andra partierna försöker lägga beslag på en ansenlig tid av den efterföljande frågestunden, om inte annat så för att hindra kritiska frågor från SD. Så här står det i artikeln.

Blekinge Läns Tidnings sajt BLT.se skriver att Anna-Lena Lodenius föredrag om vinsterna med invandring och mångfald har retat upp Sverigedemokraterna, som tycker att hon får sprida ett politiskt vinklat budskap under mötestid och att tiden för att ställa frågor är för knapp.

Det är väl ingen överdrift om man påstår att Lodenius budskap faktiskt är en smula politiskt vinklat. Vi undrar när Lodenius blev ”expert” på mångkultur, har hon gjort några ekonomiska efterforskningar? Lodenius bor i Årsta och har vad jag vet varken bott i Fittja eller Rosengård, vad exakt är det som gör henne till expert? Att Lodenius personligen gör vinster på mångkulturen råder det inget tvivel om. Hon håller ju säkert dyra föreläsningar och skriver böcker om hur bra mångkulturen är. I själva verket är ju just detta med mångkulturen och Sverigedemokraterna hennes egen nisch och levebröd.

Journalisten

Vilken fight sedan

Jag läser en braskande rubrik i DN, den lyder så här ”Tar fighten med SD”. WOW! Tänker jag, vilken rakryggad politiker skall nu möta Åkesson i en öppen och ärlig fight om åsikter, ideologi och politik, vilken rafflande TV-sänd debatt skall man nu bänka sig för och förgylla tillvaron med? Det gick så långt att adrenalinet steg så fjunen reste sig i nacken och jag började bli lite torr i munnen.

Så läser jag vem det är som i detta rakryggade demokratiska land skall ta fighten med SD, det är en... hemsida! RIDÅ! FULLSTÄNDIG RIDÅ!

Länk DN 

UPPDATERAD REFLEXION:

Räcker det inte med att DN, SvD, SVT, TV4, Afonbladet och Expressen tagit "fighten" med SD?

Fridolin på väg tillbaka från verkligheten

Jag hade rätt då, när jag fruktade att Fridolin är på väg tillbaka från verkligheten till den skyddade verkstad som kallas riksdagen. Jag skrev det i denna blogg.

Fridolin var den riksdagsman som främst drev frågan om den s.k. ”flyktingamnestin” där en massa illegala immigranter fick stanna i vårt land fast de fått avslag på sin ansökan om asyl, de fick alltså avslag av världens mest generösa flyktingsystem. Fridolin är i klass med Sahlin och Westerberg när det gäller världsfrånvänd politik, han är en sann katastrof får vårt land. Att Fridolin är tillbaka till Svensk politik är ett mycket sorgligt och tungt besked för alla som vill värna vårt land, vårt folk och de som vill bevara ett uns av humanism i vårt samhälle.

Länk DN

Med ryggen mot Sverige

Niklas Orrenius har skrivit en bok om SD, med anledning av det har SvD ett långt utdrag ur boken i sin nätupplaga (om den finns med i pappersupplagan undandrar sig min vetskap). Det är flera saker som man reagerar på vid en första genomläsning. Det första är att den förhållandevis milda nationalism SD står för återigen framställs som extrem eller i alla fall anmärkningsvärd. Så här står det bl.a. i SvD.

SD är en stark motståndare till EU, som enligt partiet riskerar att leda till ”nationsupplösning”. I partiets idédokument där Europapolitiken läggs fast citeras Vilhelm Mobergs bok ”Svensk strävan” från 1941.
Mobergtexten är lite som Per Albin Hanssons ”Sverige åt svenskarna och svenskarna åt Sverige”: ett nationalistiskt citat som älskas av SD och som återkommer i flera partisammanhang:

Att SD är skeptisk till delas av minst 40 procent av svenska folket. Vid EU-omröstningen 1994 så röstade 47 procent av befolkningen ”nej” till ett medlemskap. Samtliga nuvarande riksdagspartier är för EU (V kan vi lämna därhän), hur demokratiskt är det? Vem representerar de 40 procent (minst) som är skeptiska till EU i riksdagen?

SD är betydligt mindre nationalistiska än Demokraterna i USA (för att inte tala om Republikanerna då) i Frankrike är förmodligen alla betydande partier mer nationalistiska än SD, i Finland och Norge likaså. Det är Sverige som faktiskt sticker ut med sitt förakt för den egna nationen. Kan inte media någon gång säga sanningen, att det extrema representeras av våra nuvarande riksdagspartier vad gäller synen på den egna nationen. Så här står det i SvD och i Orrenius bok.

Det är värre när han kommer ensam till en stad. Då drar Jimmie Åkesson ner mössan i pannan och tar av sig glasögonen. För att slippa bli igenkänd, påhoppad, antastad. Går med spänd kropp och bestämda steg tills han kommer fram till hotellrummet eller vart han nu ska.
–Där pustar jag ut.
– Jävla fitta! Jävla rasistsvin! Svin du är!
Glåpord på östgötska regnar över SD-ledaren när han eskorteras av civilklädda poliser in i den stora föreläsningssalen på Linköpings universitet. Uniformerade poliser har bildat en kedja som håller borta demonstranterna. ”Arbetare slår tillbaka mot SD!” står det på en banderoll.

Det här är alltså situationen i det demokratiska Sverige för en partiledare som tycker lite annorlunda mot vad alla de andra i partiledarna tycker. Bara det att de andra partiledarna tycker nästan exakt likadant i viktiga frågor är ett allvarligt demokratiskt problem. Att den som tycker lite annorlunda dessutom blir behandlad på detta sätt är bedrövligt, sett ur en demokratisk synvinkel. Låt oss tala klarspråk, det är media och det övriga politiska etablissemanget som skapat den stämning som gör att det är i sin ordning att ösa ur sig dessa glåpord. Alla dessa glåpord öses ut för att ett parti vågar ha samma åsikt om immigrationspolitiken som en mycket stor del av befolkningen har, en allt större del dessutom.

Människorna som öser ur sig dessa glåpord anser sig nog själva som goda demokrater och humanister. Det är exakt den funktionen som alla hatfyllda budskap från det politiska och mediala etablissemanget har haft på människor som har lite svårt att tänka självständigt. En banderoll mot med skriften ”Arbetare mot SD” syns vid Linköpings universitet står det i boken. Tillåt mig tvivla att någon ”arbetare” skrivit den banderollen. Är det någon grupp som förlorat på denna vettlösa immigrationspolitik är det just arbetare. Förövrigt tycker jag lika illa om Reinfeldt och Sahlin som de verklighetsfrånvända studenterna, med sina glåpord tycker om Åkesson. Jag är långtifrån ensam om min antipati och vi blir hela tiden allt fler. Skillnaden är att vi med ett uns av uppfostran inte står i flock och skriker detta rakt ut.

Länk SvD

Stockholms hemlösa

Jag fick ett mass-mail från Rolf Nilsson, ordförande för Stockholms hemlösa. Så här stod det i E-posten.

I Sverige jämför vi oss ideligen med andra länder och tävlar om vem som är ”bäst”, bland annat på demokrati, lika värde och att följa de mänskliga rättigheter vi skrivit under.

Samtidigt som detta politiska dravel sker avhumaniseras våra hemlösa medborgare till att bli statistik och procentsatser av diverse karriärister.

Hemlösa blir till siffror och diagram istället för medmänniskor, åt våra politiker, tjänstemän och "frivilligorganisationer" som verkar vara i total avsaknad av empati för dessa individer.

Förträffliga bygger sedan mellan sig och över huvudet på våra hemlösa upp olika nätverk för att prata OM ”dom där” hemlösa. I nätverken pratas sedan uteslutande om olika symptom och diagnoser vi alla skulle uppvisa efter ett tag i hemlöshet.
Detta som alternativ till att prata om och agera i orsaken till varför hemlösheten breder ut sig.
Och så länge ingen gör något åt den skriande brist vi har på billiga hyresrätter, så kommer dessa karriärister fortsätta prata om och tjäna pengar på hemlösa.
Bostadsbristen är den absolut största orsaken till att begreppet hemlöshet överhuvudtaget existerar. Och så länge vi har en sådan kan väl heller ingen tro att socialtjänsten och det otaliga antal frivilligorganisationer vi har kan ”vårda” eller genom underkastelse få hemlösa att inte vara det eller bli färre?

Bara i Stockholm står över 280 000 människor i kö för en hyresrätt, där ca 40 000 anses vara i akut behov av en bostad. I Sverige är det drygt 400 000 unga som saknar en egen bostad. Bland dem är småbarnsföräldrarna en växande andel. I hela gruppen utan egen bostad har andelen unga föräldrar ökat från 7 procent 2003 till drygt 11 procent 2007. Det innebär att 46 000 unga med barn står utan egen bostad.

Rolf Nilsson
Ordf. Föreningen Stockholms hemlösa

Jag kan inte garantera att siffrorna i Rolfs brev är korrekta, men de lär inte vara långt ifrån sanningen i alla fall. De hemlösa i Stockholm och andra städer kan inte vara så roade av alla stolta deklarationer om den ”humana” politik regeringen driver när den ägnar sig åt att befrämja massinvandring. Det är samma sak med arbetslösheten, vi har nästan en halv miljon arbetslösa i vårt land, ändå så skall immigrationen lösa någon diffus arbetskraftsbrist i framtiden. Vid den senaste högkonjunkturen hade Sverige 290,000 arbetslösa människor.

Det är något sjukt med det försvar av massimmigrationen som annars rätt intelligenta politiker ger. Det är uppenbart att vi inte behöver extra arbetskraft, ens i en tänkt framtid. Det är lika uppenbart att om vårt land tar hit hundratusentals nya immigranter till vårt land så lär de behöva någonstans att bo. Om dessa immigranter sedan blir placerade i lägenheter borde det vara lika uppenbart att förr eller senare är det en mängd etniska svenskar som aldrig får en bostad. En bekant till mig som bott hela sitt liv i Stockholm fick plötsligt flytta till en stad i Norrland för att få tak över huvudet, detta som ett litet exempel.


Visst, en del av de som är hemlösa har slarvat med hyran av orsaker som alkoholmissbruk, eller annat missbruk. En del har kanske helt enkelt inte kunnat betala hyran. Det är ändå uppenbart att en hel del människor är hemlösa för att de helt enkelt inte finns bostäder. Dessutom har ju vården av allehanda missbrukare bantats ned kraftigt (den var sannolikt överdimensionerad på 70-talet) så vi undrar om våra alkoholister och andra missbrukare helst skall frysa ihjäl på vintrarna enligt regeringen. Vi kan ju alltid importera billig, outbildad arbetskraft utifrån.

Det mångkulturella samhälle vi ser växa fram är ett hårt och skoningslöst samhälle mot de som inte lyckas få ett vettigt jobb och bostad i tid. Det är ett hårt och skoningslöst samhälle mot svenskar som misslyckas i sin karriär. Det är också ett skoningslöst samhälle mot de unga människor som växer upp i våra enklaviserade förorter där det råder kaos i skolorna, där normlöshet råder, där barnen aldrig lär sig riktig svenska och där betong och hopplöshet manifesterar sig i kriminalitet och våld. Är det konstigt att man längtar tillbaka då ”folket var lyckligt och folket var rätt” nu sitter vi faktiskt i ”slagget av det som finns kvar”, känns det bra käre Reinfeldt, är du stolt är du glad? Till slut undrar vi vad det kommer att stå i historieböckerna om vår strid av idag.