Det är dags att diskutera hatjournalistiken

I våra stora medier såsom de stora rikstidningarna och TV har problemet med det s.k. ”näthatet” fått stort utrymme. En bild av stora horder med främlingsfientliga neanderthalare som organiserat ger sig på stackars journalister, som enbart försökt ge en balanserad och nyanserad bild av immigrations- och integrationspolitiken har tonat fram i medierna. Bilden har sedan kryddats med att dessa lågpannade, lättstyrda neanderthalare hotat journalisterna samt i förekommande fall (där journalisten varit av kvinnligt kön) använt nedsättande könsspecifika invektiv. Självklart finns det ett korn av sanning i beskrivningen. 

Något enstaka hot har säkert först fram av någon brusig nationalist som fått sin ideologi brutalt nersolkad. Någon systemkritiker har säkert attackerat någon kvinnlig journalist under bältet och därmed sårat vederbörande utan att ens diskutera sakfrågan. Eftersom problemet finns och inte är alltigenom påhittat, är det också desto lättare att överdriva det. Det enda journalistkåren behöver göra är att peka på ett par kommentarer, för att sedan utbrista, ”så här ser det ut i kommentarsfälten”. Sedan kan man föra fram krav på att stänga dessa kommentarsfälten (vilket tidningarna gör efter eget behag självklart), och framförallt kan man utmåla de politiska motståndarna som en oregerlig massa vars enda argument är hot och invektiv. 

Jag har själv läst en massa kommentarer, även på de utnämnda ”järnrörssajterna”. Jag läste också 250 kommentarer av dem som publicerades, men sedan togs bort under Mazettis ICA-artikel [ICA-Kuriren, 13-01-02 Svårt att finna en riktig ”svensk”]. Jag vill påstå att hot är extremt sällsynt (jag har aldrig sett något hot) och att underlivsattacker är mycket sällsynta de också. I själva verket höll de 250 kommentarer jag läste till svar på Mazetti-artikeln i allmänhet en hövligare och vuxnare ton än vad Mazetti höll i sin artikel. Inte riktigt den bild media har målat upp. Det stora problemet är i sådana fall saklighet, felaktiga generaliseringar och liknande, vilket är vanligare än rena personangrepp. Å andra sidan är inte kommentatorerna politiker eller journalister utan vanliga medborgare.   

Det media däremot inte tagit upp till diskussion är de artiklar som utlöst denna stormflod av vrede. Ingen journalist, ledarskribent eller programledare har tagit upp tonfall eller saklighet i vissa tidningsartiklar, ofta samma artiklar som utlöst en del ilska bland den kommenterande allmänheten. Inte ett ljud, inte en kommentar inte någon frågeställning rörande vad vissa journalister själva tillåter sig i sina semantiska utbrott av rättfärdighet. 

Frågan om tidningarnas  aktuell när ”historikern” Arnstad i en artikel upprepar ordet ”fascist” så ofta att man börjar fundera på om han lider av tourettes syndrom i någon textbaserad form [DN Stockholmsdebatt 2012-11-15 ”Sverigedemokraterna är ett fascistiskt parti”]. I sin artikel sätter Arnstad likhetstecken mellan nationalism och fascism. Att han därigenom (med hans krav på nationalistisk nivå) i själva verket utser ungefär halva Europas och hela Nordamerikas politiska liv till fascistiskt verkar inte vara något som besvärar denna ”historiker”. Dessutom innehåller artikeln en mängd påståenden om SD, som är så långt ifrån partiets politik att om någon medlem verkligen stod för den så skulle han sannolikt bli utesluten omedelbart. Att någon som kallar sig historiker i dag kan skriva en artikel så osaklig och på så låg nivå får en att börja fundera på hela vårt utbildningssystem, titelsystem och vårt samhälleliga samtal överhuvudtaget. Frågan blir då, är inte Arnstads artikel en form av näthat? Eller går han fri för att han skriver en artikel i stället för kommentar?  

Vi har redan nämnt Mazetti som i två artiklar nämnt saker som ”Ku, Klux, Klan”, ”dra kåporna av trollen”, ”järnrörssajterna”, ”Nordkoreansk censur” (angående Avpixlat), ”snoka lite i Sverigedemokraternas stamtavlor”, ” (Allra renast är förstås de folkslag som isolerat sej i generationer och bara gifter sej med varann. De sitter där gravt inavlade med hängande hakor, svåra genetiska sjukdomar och en IQ på 70)” [Allehanda.se 2013-01-22 Vad vore Ku Klux Klan utan kåpor?]. Saken är den att om någon skrev exakt samma sak, om motstående politiska läger i ett kommentarsfält, skulle dessa avlägsnas och kanske lyftas fram som näthat. Nu är detta skrivet av en journalist i en artikel i stället. Frågan blir då, är inte Mazettis artikel en form av näthat? Eller går Mazetti fri för att hon skriver en artikel i stället för kommentar? 

Till sist så kommer vi då till mästaren på ”mustigt” språk, Åsa Linderborg. Jag vill inte och behöver inte upprepa allt vad hon skrivit i sina ”Nu granskar vi skiten”-artiklar. Vi kan kort konstatera att hon i en rikstäckande tidning skriver saker som om de uttalats av ett brådmoget barn i 8-års åldern skulle resultera i utebliven middag och omedelbar sänggång. Hur sakligt var då Linderborgs artiklar? Ja, vi kan konstatera att det enda kulturredaktionen hittade var någon kommentar, bland tusentals får vi förmoda, som tangerade gränsen för våra lagar. Ingen artikel som bröt mot lagstiftningen hittades på alla de ”järnrörssajter” som granskades. Knappt någon var ens i närheten dessutom. Många av de bloggar som utpekats som ”järnrörssajter” av Linderborg håller ett både hövligare tonläge och sakligare innehåll än kulturjournalisten Linderborg. Nåja, vi kan i alla fall inte anklaga Aftonbladet för att ägna sig åt ”finkultur”, det är inte riktigt Linderborgs ”cup of tea”. 

Med risk för att jag upprepar mig, självklart skall vi alla hjälpas åt att hålla ett gott och sakligt debattklimat utan några personangrepp. Jag är den förste att påtala detta. Men tittar vi på ovan nämnda artiklar så föregår dessa verkligen inte som goda föredömen. När kommentarerna från den breda allmänheten håller en högre nivå på både saklighet och språkbruk än vad namnkunniga journalister gör, kan man tycka att diskussionen om näthat fått en helt obegriplig slagsida, där artiklar av journalister undantas från alla regler. Låt oss också vara ärliga, att en person som gärna vill kalla sig ”historiker” vräker ur sig något så osakligt som Arnstad gjort i DN, är så prekärt att hela det akademiska Sverige borde rodna. När i princip varenda faktauppgift är sjumilasteg från den objektiva verkligheten måste man fråga sig om inte Arnstads akademiska nivå håller samma klass som ultrafeminsten Eva Lundgrens allra värsta publikationer om ritualmördade nedgrävda barn av manliga pedofilringar.  

Självklart spelar det stor roll vilka som anses stå på den ”goda” sidan och vilka som anses representera den ”onda”. Men när den förment ”goda” sidan använder alla mediala maktmedel för att säkra sitt övertag i debatten så måste till slut allt fler inse att denna ”goda” sidan nog har något både sovjetiskt och machiavelliskt över sig.     

Ankersjö om fri immigration

Tino Sanandaji publicerade sig på DN och sågade boken ”Migrationens kraft” skriven av bl.a. Johan Norberg. Sanandaji sågar rena faktafel som Norberg och andra fört fram i sin bok, som väl med alla faktafel får ses som en ren propagandaskrift. I slutet på sin artikel ger Sanandaji även en släng åt Centerpartiet för att de okritisk gått på det uppenbart nyliberala budskapet i boken. Nu har en ilsken Per Ankersjö replikerat Sanandajins artikel, trots att apostroferingen till Stureplanscentern inte var direkt solklar (det var ju i huvudsak boken Sanandaji argumenterade emot). Självmålen blir dock bara värre när Ankersjö ger sig på Sanandaji. De torde förövrigt inte spela i riktigt samma liga. Så här skriver Ankersjö i sin replik.

I DN (24/1) träder Tino Sanandaji fram för att göda konspirationsteorin om att vi centerpartister är fjärrstyrda och inte själva har kapacitet att fatta väl övervägda beslut om de värderingar vår politik ska baseras på.

Det är en övertolkning av vad Sanandaji verkligen skrev, men för allt i världen. Både undertecknad och en hel del andra tvivlar verkligen på om centern av i dag kan fatta väl övervägda beslut. Det sista utspelet om idéprogrammet visar just på detta. Om ett redan lågt sympatistöd för C störtdyker i opinionsmätningarna och halva centerrörelsen hotar med revolution så tyder det inte riktigt på ”väl avvägda beslut”. Vidare i Ankersjös text.

I Centerpartiets nuvarande idéprogram från 2001 står att vi eftersträvar en värld utan gränser. Vad vi menar med detta förtydligades genom vårt migrationspolitiska program 2011, där vi slår fast att Centerpartiet på lång sikt ska verka för fri invandring. Det är också denna vision som står i det förslag till nytt idéprogram som nu diskuteras

.

Så Ankersjö och de övriga runt Stureplan förstod inte att detta med ”fri invandring” var att likna med ”jag önskar mig fred på jorden”? Det är precis vad som menas med att inte ta ”väl avvägda beslut”. Vidare skriver Ankersjö.

Centerpartiets vision om fri migration bygger i första hand på den humanistiska värdegrunden om alla människors lika rätt och värde. Om man anser att mänskliga fri- och rättigheter är någonting som gäller alla, oavsett var man befinner sig i världen, är den rimliga slutsatsen att man också ska ha rätt att flytta från en plats där dessa inte respekteras.

Ja alla människor har ett lika unikt värde, vilket inte innebär att vi kan resa runt och bosätta oss i det land som faller oss in. Ankersjö kan själv testa att packa resväskorna och försöka flytta till valfritt land utanför Norden. Att man har rätt att flytta från en plats, innebär givetvis inte att man har rätt att flytta till en plats. Det finns miljoner skäl till detta, som gäller allt från kriminalpolitik till vår skattefinansierade välfärd. Detta måste varje vuxen människa bara förstå. Vidare i texten så står det följande.

Sanandajis implicerade slutsats att fri migration skulle vara något kostsamt och icke eftersträvansvärt är därmed ett tråkigt inlägg i debatten. Där Sanandaji ser kostnader ser vi människor.

En väldigt trovärdig replik av Ankersjö som ju tillhör den beryktade Stureplanscentern, känd för sin nyliberala agenda. Ayn Rand såg säkert också människor, där andra elaka människor enbart såg kostnader. Snarare ser Ankersjö, det som Sanandaji var inne på i sin artikel, pressade löner p.g.a. ökad konkurrens på arbetsmarknaden och ett avvecklat välfärdssystem. Vidare i artikeln.

Vår utgångspunkt kommer alltid vara att dessa människor är precis lika mycket värda som de människor som råkat födas i ett rikt och tryggt land som Sverige.  

Självklart är alla människor lika mycket värda och det är glädjande att nyliberaler tvingas säga detta för att försvara sin ståndpunkt. Men det har inte med migrationspolitiken att göra. Samma regler för immigration gäller ju för svenskättlingar från USA som för människor från Gambia. Till slut tar vi med detta i Ankersjös artikel.

De strukturer som idag håller människor utanför arbetsmarknaden måste förändras så att fler får möjlighet att skaffa sig ett arbete, bygga sin egen framtid och bidra till vår gemensamma välfärd.

 
Precis, det Ankersjö menar är en agenda typ Ayn Rand, i light-version möjligen. Att människor kanske kan bygga sig en framtid i sina hemländer är väl ingen tanke som slagit Ankersjö. Att människor med tiden fått det bättre i många underutvecklade länder är heller inget som debatteras särskilt ofta. Inte heller debatteras det att genom migration så kan inte ens en liten bråkdel av befolkningen i underutvecklade länder få det bättre, det gör helt enkelt ingen skillnad i det stora hela. Dessutom lär de initiativrika unga människor som vi dränerar vissa länder på behövas i den inhemska utvecklingen. Det är ändå en smula roande att nyliberaler som Ankersjö börjar prata om att ” Där Sanandaji ser kostnader ser vi människor”. Så skulle husguden Margaret Thatcher aldrig ha uttryckt sig.


Mazetti skriver igen

Denna gång i Allehanda.se. Nu försöker Mazetti provocera med associationer till Ku Klux Klan-huvor (och då skall folk INTE låta sig provoceras utan överraska med saklig, torr kritik). En kommentator skrev en så pass bra kommentar så jag tar mig friheten att klistra in den i stället för att kommentera vidare själv.


Men kan du inte förstå att dina texter ibland innehåller saker som människor kan ta illa vid sig av? Speciellt när du ifrågasätter svenskhet, skriver saker som av vissa uppfattas som att du nedvärderar svensk kultur där du snedvrider sanningen om högtider som faktiskt är svenska sedan 1500-talet, svenska folkdräkter som funnits sedan 1100-talet, svensk folkmusik som BARA låter riktigt svensk om den är från sverige ...och att du i övrigt bara bagatelliserar och svartmålar sådant som är svenskt?
Dessutom påstår du att SD eftersträvar ett renrasigt samhälle när du skriver "(Allra renast är förstås de folkslag som isolerat sej i generationer och bara gifter sej med varann. De sitter där gravt inavlade med hängande hakor, svåra genetiska sjukdomar och en IQ på 70).
Nu är jag inte ens själv svensk, men jag förstår dem som blir upprörda när du skriver att det istort sett inte finns "svenskar som i tre generationer inte har en enda utlänning" Klart att det finns massor av dem. Du tom. sätter ordet svensk inom citationstecken, som om det ordet behöver det pga. att det egentligen inte finns något som är svenskt på riktigt.
Du dumförklara sen också personer som sympatiserar med ett invalt demokratiskt parti, vars enda brott är att de förvisso i vaggan av deras uppkomst hade MYCKET tvivelaktiga rötter men som städats bort till idag - därefter är deras andra synd att de vill ha en invandring som är i paritet med övriga länder i grannskapet, är det verkligen så farligt att ligga på en nivå som övriga länder gör, som dessutom skulle gynna de invandrare som redan kommit? Oavsett vilket så kan man inte göra alla dessa personer och sympatisörer, som nu överstiger en miljon, upprörda utan att få ta emot kritik!
Sen ska du ha klart för dig att det är inte enbart SD:are som blivit upprörda, utan även andra svenskar då det även är deras kultur du hackar på. Sen att skriva otrevligheter om en blogg där du skriver att "internetsajten A***, en sajt som ger samma symtom som vinterkräksjukan" Säkert jättekul och finurligt skrivet, men då får du ju också förstå att även dessa personer som besöker denna sajt blir förnärmade och upprörda och kommer med liknande saker tillbaka. Rätt eller fel, så blir ju effekten densamma. Det man ropar ut får man tillbaka i ekot. Men oavsett, så tycker jag inte att någon skall komma med personangrepp och dumma påhopp på dig. Det är mer än fel och den gruppens beteende är bara att beklaga, jag är säker på att vi är många som inte stödje den sortens agerande, utan tvärtom förkastar det. Du kan inte dra ett likhetstecken mellan dem och oss andra som blivit upprörda. Samtidigt får du också vara lite förstående inför det att personer reagerar när du skriver som du gjort. Byt ut ordet svenskt och sverige till valfritt utomeuropeisk nationalitet i din artikel, och prova sen att läsa den igen, så förstår du kanske hur fel det är?

Nu har jag framfört en saklig kommentar utan hat. Nu får vi se hur länge detta "hat" som jag nu skrivit får stå.

Austin_Powerwich

Nu slapp jag skriva något själv, finns inte så mycket att tillägga. Möjligtvis kan man lägga till att de kommentarer som skrev under den förra ICA-artikeln inte alls verkar ha haft det tonläge som media gett uttryck för. Nivån på de kommentarer jag läste var högre än Mazettis artikel. Men i vilket fall, kommenterar ni, håll en saklig ton utan hot eller personangrepp. Hat är en känsla och det är oseriöst att ens diskutera detta i sådana här sammanhang.

Skrivbordskrigarna – en kritisk analys av Bjurwalds senaste bok

 
Allas vår Lisa Bjurwald är oförtröttlig i sin kamp mot ”mörkrets” krafter. Ännu en bok av Bjurwald har sett dagens ljus. Denna gång har hon har synat alla de aktiviteter som sker på nätet, främst då av det Bjurwald kallar högerextrema grupper. Boken heter ”Skrivbordskrigarna” och har nyss kommit ut på förlaget Natur & Kultur, som dessutom finansierat boken genom ett stipendium till författaren. Vi känner igen Bjurwalds nu så typiska teknik för att bevisa det hon bestämt sig för att bevisa. Detta tar sig uttryck i främst tre tekniker. Dels använder hon sig av sammanblandning, hon blandar samman SD med helt andra grupper i ett textstycke, vilket gör att läsaren får intryck av att SD hyser åsikter som i själva verket en helt annan grupp står för. Dels blandar hon relevanta fakta, med irrelevanta sådana och egna antaganden, detta på ett sätt som inte läsaren har en chans att värja sig emot. Dels använder hon sig av Breivik på ett sätt som väcker anstöt och måste betecknas som ytterst oseriöst.

Det är inte fel att i en sådan här bok behandla Breivik och hans nätaktiviteter, tvärtom är det fullt relevant i en bok av denna typ. Men Bjurwald använder sig av Breivik på ett mycket tendentiöst sätt, vilket gör det direkt oseriöst. Hon använder sig av Breivik för att lägga tyngd åt just sin tes, att kontrajihad-grupperna är minst lika farliga som rena jihad-grupper. När SÄPO anmäler en avvikande uppfattning tvekar hon inte att ifrågasätta SÄPO:s prioriteringar och definitioner [sid. 172], ja hon kallar t.o.m. SÄPO för ”okunniga” i boken. Bjurwald tar upp Breivik för att ge tyngd åt precis alla teser hon vill lyfta fram, väl medveten om vilket tungt och känsligt kort det är.

Emellertid blir det märkligt och inkonsekvent när Bjurwald friskriver kristendomen från Breivik och islam från jihadisterna [sid.114].

Det går att diskutera om och i så fall när jihadistiska terrorister verkligen bör beskrivas som muslimska, på samma sätt som Breivik inte optimalt kan kallas för en kristen terrorist. Både kristna och muslimska terrorister förvanskar sina respektive religioners budskap och hävdar att de företräder kristna och muslimska intressen.

Samtidigt som Bjurwald inte tvekar att friskriva islam från jihadister och kristendomen från Breivik (som hon annars använder som ett universalverktyg för att skuldbelägga allt hon inte sympatiserar med) så tvekar hon inte att göra precis tvärtom när det gäller Sverigedemokraterna [sid. 81].

När Sverigedemokratiska politiker avslöjas med att ha skrivit grovt rasistiska saker i mejl, bloggar eller kommentarsfält, då är det inte enstaka misstag – det är Sverigedemokraterna, under anonymitetens skydd.

Ett helt annat ljud i skällan således när det gäller SD. Detta trots att de som fällt dessa ”grovt rasistiska saker” oftast blir uteslutna eller får kliva av sina uppdrag. Detta trots att utsagorna nästan alltid kommer från outbildade kommunalpolitiker eller medlemmar på gräsrotsnivå som inte fått utbildning i partiets politik eller vad som gäller i övrigt. Kan det vara så att dessa politiker ”förvanskat” SD:s budskap, på samma sätt som muslimska terrorister ”förvanskat” islams budskap?

Partiledaren Jimmie Åkessons deklarerade nolltolerans hånas på ett närmast osmakligt sätt av Bjurwald [sid. 74]. Även om Bjurwald personligen misstror avsikterna med denna deklaration, så är hennes misstänkliggörande så grov i boken att det vore omöjligt att framföra något liknande om ett annat riksdagsparti, utan att få löpa gatlopp i pressen. Bjurwald hänger här ut alla SD:s politiker i samma galge och generaliserar på ett sätt som nästan är värre än de generaliseringar hon beskyller andra grupper för. Detta trots att linjen med nolltolerans efter ett gravt övertramp har fått praktiska följder som att Ekeroth fått lämna sitt utskott, att Almqvist t.o.m. lämnat partiet och riksdagsplatsen. Sådana ”petitesser” imponerar inte på Bjurwald när det gäller SD, och nämns inte ens i boken.

Att Bjurwald är omutlig i sin kamp mot systemkritiker behöver man inte tveka över, däremot blir den mest luttrade beklämd eller t.o.m. ledsen, när hon visar upp samma tendenser som diktatorer visar upp när de känner sig hotade av opposition. Så här skriver hon på sidan 167.

Den organiserade rasismens rekryteringsbas har mångdubblats, de har infiltrerat (sic.) mainstreamnätet och de kan framstå som flexibla och öppna (sic.), vilket tycks bekräfta ”etablissemangets lögner” om deras farlighet.

Vilka Bjurwald menar med ”organiserade rasister” kan man bara spekulera i, men med stöd av Bjurwalds tidigare produktion skall man nog tolka det väldigt ”vidsträckt”. Människor som inte delar Bjurwalds politiska åsikter har alltså infiltrerat mainstreamnätet, de deltar alltså inte i det demokratiska samtalet. Denna mening var mycket avslöjande för Bjurwalds syn på oliktänkande. Samma människor är alltså inte öppna och flexibla, något sådant är omöjligt i Bjurwalds värld. De bara framstår som öppna och flexibla, de spelar självklart ett elakt spel. Låt oss komma ihåg att Bjurwald är kanske den som ivrigast har viftat med intoleransens varningsflagg, låt oss med tanke på detta, läsa detta stycke igen, sakta och eftertänksamt.

Bjurwald blandar relevanta fakta med icke-relevanta och rena personliga antaganden, på det mest försåtliga och luriga sätt. På sidan 175 skriver hon om nätaktiva systemkritiker, ”Det är naivt att tro att de bara försöker uttrycka motstånd mot invandringen”. Varför skulle det vara naivt? Exakt vad har Bjurwald för fakta bakom detta antagande? Min erfarenhet är att systemkritiker som varken är kontrajihadister eller tycker illa om invandrare, men är kritiska mot immigrationspolitiken är i majoritet på nätet. Självklart finns det också många nätaktivister av den typ Bjurwald pekar på, men hur i hela friden kan en människa som vill betraktas som det minsta seriös överhuvudtaget fälla ett yttrande likt det ovan? Självklart är det lättare att kritisera en rörelse som kan beslås med kontrajihadistiska förtecken än rörelser som enbart kritiserar immigrationspolitiken. Därför skall helst så många som möjligt falla under den förra beteckningen. Strategin är uppenbar (men är dock ett personligt antagande likväl, se där Bjurwald).

Till kategorin ”tveksamma fakta” har vi en riktig guldklimp vi absolut inte kan förbigå. På sidan 57 skriver Bjurwald detta.

När Quick Response, som granskar den svenska nyhetsrapporteringen invandring och integration, tillsammans med tidningen Journalisten frågade 1 655 journalister om de avstått från att rapportera om negativa aspekter av invandringen, svarade 70 ”aldrig”.

De som svarade ”ja” hade enligt undersökningen gjort det av pressetiska skäl. Så oerhört trovärdigt! Journalisterna svarar själva att de gör ett bra arbete. Varför inte fråga läkarkåren om de brukar glömma verktyg i patienterna under operationen eller SJ om de sköter tidtabellen på ett bra sätt. Vi svävar ju alla i okunnighet om vilka svar vi skulle få, eller hur?

En annan liten vinkling kan vi nog identifiera på sidan 44 där Bjurwald plötsligt kallar vår stats eller företagsfinansierade media för vår ”icke-vinklade nyhetsmedier”. Att på detta sätt kröna vår media som den absoluta sanningens fanbärare luktar starkt av Pravda och Sovjetunionen.  

Allt som Bjurwald skriver är naturligtvis inte felaktigt. Hon identifierar t.ex. på sidan 110 ganska träffsäkert rätt grova generaliseringar om att alla mångkulturvurmande journalisters politiska hemvist är långt till vänster, detta enligt vissa grupper av nätaktiva systemkritiker. Som de flesta torde veta finns det en hel del liberala sådana journalister, liksom en kader av MP-märkta sådana. De MP-märkta kan väl ur många aspekter också betraktas som ”vänster”. Men begreppet är nuförtiden svårt att avgränsa och ge en exakt definition på. Det Bjurwald inte ser, och självklart inte kan se ur hennes position, är att hon generaliserar lika mycket själv. Hon ser andras generaliseringar, ibland t.o.m. helt korrekt, men ser aldrig sina egna. Det är nästan så att ordet ”projektion” osökt dyker upp här. Men som de goda och seriösa nätaktivister vi är, undviker vi psykologiska termer.

Till sist då, har Bjurwald något recept för att bekämpa den enligt henne ”mörka” sidan av internet? Självklart har hon det, trots misstanken att det hon helst skulle vilja göra är att skicka STASI på alla som vågar yppa något om invandring, islam eller PK-journalister (det finns faktiskt en del syftningar om man läser noga mellan raderna). Så här skriver hon på sidan 174-175 om hur de goda på nätet skall bekämpa de slemma nättrollen.

• Vi lär oss deras argument och kan därmed motarbeta dem och deras idéer med större precision. Var kan vi motarbeta dem? I stort sett överallt. Online, i kommentarsfälten och på deras webbsajter, och i den fysiska verkligheten – från riksdagsdebatter till rasisternas besök i skolorna.
• Vi kan riskfritt hålla koll på miljön, exempelvis dess omfång, antal aktivister, hierarkier, kommande demonstrationer och internationella samarbeten. Tidigare krävdes att man infiltrerade miljön vilket, om man alls hade möjlighet, riskerade infiltratörernas personliga säkerhet. Sådana försök kunde bara företas av en begränsad skara människor (polis, säkerhetstjänst, grävande journalister) och gav inte automatiskt värdefulla resultat. I dag kan alla walraffa.

Jag önskar att fler ”antirasister” på t.ex. SVT Debatt hade tagit till sig Bjurwalds tips att argumentera med större precision. De debatter jag deltagit i har varit som att argumentera med ett godissuget barn. Man använder Inga relevanta argument alls och fakta som saknat allt vad källor heter har varit frekvent förekommande. Debattregler som att man håller sig till ämnet och undviker personangrepp har dessa nydöpta näthumanister aldrig hört talas om. Nåja, all vår början bliver svår och alla på min politiska kant följer inte heller alltid de givna reglerna, som Bjurwald påpekat i en hel bok. Min spontana tanke på Bjurwalds krigsstrategi är om det inte vore bättre om vi alla kämpade för ett korrekt och värdigt samtalsklimat, demokratin till fromma? Om det inte vore bättre att vi stod för våra åsikter och bröt dem mot andras åsikter på ett jämlikt och respektfullt sätt? Om det inte vore bättre att vi accepterade att vi faktiskt tycker olika men ändå kan se och bemöta varandra med respekt? En bra börjar är att INTE skicka arga e-postmeddelanden till Bjurwald, att INTE referera till hennes kön eller andra personliga karakteristika, när vi bemöter hennes argument på nätet. Skulle vi lyckas med det, har vi bevisat att Bjurwald har fel i sin bok.     

En orgie i SD-hat – Folk och Försvar

Jag hade inte tänkt lyssna på Folk och försvar föreläsningar på nätet. Det hade däremot min försvarsintresserade kontorskamrat som förväntansfullt hörde en del av seminarierna över nätet. Så bakom ryggen fick jag då lyssna på en del av söndagens föreläsningar med personligheter som Lisa Bjurwald, Daniel Poohl , Cecilia Malmström och Anders Lindberg. Jag blev efter en stund chockad av vad jag fick höra! Jag hade i min enfald föreställningen att Folk och Försvars konferens skulle handla om Sveriges försvar och säkerhet. Jag antog att man diskuterade militär kapacitet och vägde det mot noga viktade hotbilder, där experter fick lufta sin noga prövade analyser.

Nu fick jag alltså under måndagens eftermiddag höra hur det stora hotet mot Sverige i stället var mer eller mindre ohyfsade personer som trakasserade skribenter på olika tidskrifter. Speciellt allvarligt är det tydligen när journalister blir trakasserade. Glöm Rysslands upprustning, terrororganisationer och al-Qaida. Det stora hotet mot allas vår säkerhet är Nisse i Hökarängen som far ut i otidligheter mot Mazetti. Jag läste förövrigt 250 av de 600 kommentarerna till Mazettis artikel, och de allra flesta höll en betydligt mer vuxen ton än Mazetti själv.     

Allas vår Lisa Bjurwalds favoritobjekt är som bekant SD, det hördes också under denna konferens. Bjurwald missade inte en chans att slå ned på SD och utmåla det som ursprunget till allt ”näthat”. I själva verket är Bjurwalds eget hat mot SD så manifest att man nästan kan ta på det rent fysiskt. Ändå är det diverse kommentatorer som alltid står för detta mörka hat. Det bibliska ordspråket att se bjälken i sitt eget öga har aldrig någonsin passat så bra som på Bjurwald och hennes näthat. Hatet lär ju knappast bli mindre för att man presenterar det i ett föredrag, en bok eller artikel, i stället för att skriva en kommentar i ICA-Kurirens nätupplaga.    

Folk och Försvar framstår detta år som en ren anti-SD rörelse. En sådan rörelse som Lukasjenko håller sig med i Vitryssland för att trycka ned oppositionen. Min personliga uppfattning, är att Folk och Försvar är ett skämt i försvars och säkerhetspolitiska frågor. Om Nisse i Hökarängen utmålas som det stora hotet mot vår nation av en organisation, då har all trovärdighet förbrukats. Till slut är det väl bäst att återigen påpeka att detta är min personliga uppfattning och inget SD eller någon annan står för. 

 Länk Folk & Försvar

Jihad i Sverige

Boken Jihad av Magnus Sandelin är både en förfärande och tillfredställande läsning. Förfärande för de politiska missförhållanden som avslöjas i boken och tillfredställande för att Sandelin så uppenbart inte själv har några politiska intressen i de frågor han behandlar och inte kan beskyllas för att ha en agenda av att vilja vinkla verkligheten. Politisk vinkling av samhällsfenomen står tyvärr i motsatsförhållande till den objektiva sanningen alltför ofta. Sandelin håller sig såvitt det går att bedöma, hela tiden på det sakliga planet.

Sandelin skildrar i sin bok människor boende i Sverige som i huvudsak (men inte alltid) har rötter i främmande kulturer och som på olika sätt dras med i extrema rörelser med muslimsk inriktning. Det är för en betraktare mycket lätt att se gemensamma drag hos de unga män och några kvinnor som i det trygga Sverige radikaliserats och dragits med i en extrem islamistisk rörelse. Nästan alla har de haft det trassligt under uppväxten och ofta finns det något slags trauma med i bagaget, såsom föräldrar som har skiljt sig, dödats eller bara försvunnit. Problem i skolan med både lärare och kamrater, där det förekommit våldsinslag, är nästan den mest signifikanta gemensamma nämnaren. Därefter har en period av kriminalitet inträtt med både våld, rån och andra grövre lagbrott. Ungdomarna har sedan blivit häktade och kanske dömda, varefter de gradvis vänt sig till religionen för att få ett svar om mening och sammanhang i livet. Alternativt har religionen och radikaliseringen gjort sitt intåg efter en utlandsresa till ett muslimskt land. Föräldrarna (påfallande ofta singularis, föräldern) har märkt att deras barn plötsligt blivit lugn, skötsam, men oroande introvert.

De har också drivits i armarna på al- Shabaab av starka skuldkänslor, som värvarna för extremistorganisationerna skickligt spelar på och utnyttjar (omvittnas flera gånger i boken). Adepterna har matats med berättelser och filmer med hur deras muslimska bröder för en hård och obeveklig kamp i Afghanistan, Somalia och Irak, ofta innebärande svåra umbäranden och död [bl.a. PM från SÄPO, 2011-10-21 ur 0105-K079-11].

I själva verket fungerar västliga demokratier som baser för terrorverksamhet (eller hur man nu betecknar verksamheten) riktad mot de mer eller mindre legitima regeringar som de i Afghanistan, Somalia och Irak. Från en handbok skriven av Ayman al-Zawahiri upphittad i Brandbergens källarmoské uppfattas Sverige som en fristad för terrorism där man relativt ostört kan bedriva stödverksamhet för sin verksamhet. Organisationer som explicit har uttryckt detta är al-Qaida och GIA. En av de ledande ideologerna inom al-Qaida, Mus’ab al-Suri som regelbundet har besökt Sverige har i en självbiografi beskrivit hur de skandinaviska länderna fungerat som plattformar där man obehindrat kan sprida jihadistisk propaganda. Detta p.g.a. ländernas slappa säkerhetstjänster och möjligheterna för aktivisterna att utnyttja dessa länders välfärdssystem [Architekt of global Jihad, av Brynjar Lia, sid 107].

Slutsatsen att västliga demokratier med sina transfereringssystem och generösa asylpolitik i själva verket underlättar för terrorverksamhet, är mycket lätt att dra i beaktande av uppgifterna från Brynjar Lia. Terroristerna (eller jihadkrigarna, undertecknad tar inte ställning i denna fråga) får en fristad där de kan planera, bedriva värvningskampanjer och samtidigt försörja sig på respektive nations välfärdssystem. Sannolikt har de flesta av de aktuella nationernas säkerhetstjänster stramat upp sin verksamhet i dag, så även Sveriges SÄPO. Däremot har ingen uppstramning av asylpolitiken skett, åtminstone inte i Sverige.

Inställningen till värdlandet där ”jihadkrigare” åtminstone formellt fått en fristad från förföljelse, präglas inte av tacksamhet. Sandelin intervjuar i boken en person som från Sverige resten ned till ett träningsläger för jihadkrigare i Afghanistan, i boken kallas han Ali. Vid ett samtal mellan en shejk och Ali i träningslägret utspelar sig följande samtal:

- Då frågade han om jag hade haft svenskt medborgarskap när jag blev muslim. Jag svarade nej och då sade han att jag inte har något avtal med Sverige. Sen frågade han om Sverige krigar mot muslimer. Jag svarade ja, för när Clinton skickade missiler mot träningslägren i Afghanistan tyckte Sverige att det var bra. Då sade han att jag kan behandla Sverige som en fiende, att jag har rätt att spränga kyrkor eller ambassader, och att jag kan slå ner människor och råna dem på deras pengar.

Det är omskakande för en västerlänning att en religiös ledare (i den mån shejken var detta) kan uppmuntra till rån och våld på detta sätt. Vi skall också påpeka att Ali i dag har lämnat den extrema miljön och i dag lever ett laglydigt liv som en mer moderat muslim. Ali fördömer dessutom numera allt våld i sin intervju med Sandelin.         
         
Boken Jihad handlar om en rad av människor, men ett ur vissa synpunkter typiskt öde är det Makram gick till mötes. Sandelin kan inte intervjua Makram eftersom han sprängde sig själv till döds 2010 i Mosul, Irak tillsammans med ett antal andra personer. Makram var från början inte särskilt religiös. Makrams fru, som nu är änka kommer från Finland och har självkonverterat till islam. Änkan har haft en stökig uppväxt men träffade av en slump Makram. De gifte sig när Makram ”av tristess” immigrerat till Sverige. Så här står det om Makrams flytt till Sverige i Jihad.

Utan att ha några egentliga politiska skäl hade Makram ansökt om asyl i Sverige. Jessica råkade se papperen när hon tittade i en väska som tillhörde honom.

Det framgår också att Makram kom från en relativt välbärgad familj. När Makram gifter sig med en svensk medborgare får han uppehållstillstånd. Efter en resa till sitt hemland blir så Makram alltmer religiös och påverkar också sin fru som också konverterar och blir nästan lika radikal som Makram. En process där de Makram och hans fru påverkar varandra till att bli alltmer radikala tar sin början. Till slut får Makram också skuldkänslor för de som kämpar och ibland dör för islam i främst Somalia, Afghanistan och Irak. Makram åker ner till Irak för att strida mot amerikanarna. Han blir svårt sårad och återvänder hem. Efter ett tag, när det är uppenbart att SÄPO är dem i hälarna, åker han ner för det definitiva uppdraget.

Den som också ledde Makram in i Jihad var en ökänd terrorist vid namn Mohammed Moummou. De träffades i en källarmoské belägen i Brandbergen, som är välkänd för extremism. När hela världen visste att Moummou var en terrorist, vi talar om varenda polismyndighet och säkerhetstjänst i hela den västliga hemisfären, så frystes Moummous banktillgångar. I Sverige utlöste detta en våldsam kritik där riksdagsledamot Alice Åström (V) ifrågasatte rimligheten att en svensk medborgare fick sina tillgångar frysta utan att det prövades i svensk domstol.

Både Makram och Moummou umgicks flitigt med personer utan uppehållstillstånd i Sverige. Makrams fru säger också i intervjun med Sandelin att de personer som påverkade Makram att börja sitt krig fortfarande finns kvar i Rinkeby. Så här beskriver Makrams änka den islamistiska miljön i Rinkeby.

Det hatet finns överallt bland barnen här, och det är inte okej. De barn som växer upp med sina fäders hat mot myndigheter, mot USA, mot ickemuslimer. De är de barnen som fått sitta och titta på filmer i datorn med halshuggningar. Det kommer inte att bli roligt för SÄPO att hantera när de här pojkarna blir stora. Det måste samhället göra något åt redan nu om det skall fungera i framtiden.

Moummou var en mycket tungt belastad terrorist med ett ansenligt bagage som åkte på flera resor. Moummou hade SÄPO efter sig under lång tid. Till slut hade de inspelade samtal där han diskuterade terroristuppdrag i klartext. Moummou blev åtalad och fälld i tingsrätten. I hovrätten blev han dock frikänd, med motiveringen att al-Shabaab inte är terroriststämplad i Europa. Sandelin antyder dock att det massmediala intresset påverkade rätten att frikänna Moummou. En del antydningar om hudfärg och rasism kunde hittas i tidningarna artiklar om målet, vilket hade avsedd effekt.
    
Moummou är också död. Han sprängde sig själv till döds tillsammans med tre kvinnor i Mosul. Nu kan inte ens Alice Åström tveka om Moummous handel och vandel.  I eftermälet till Moummou står det att han slängde sitt svenska pass i soptunnan när han började sitt sista uppdrag. 

Utan att ta ställning till konflikter i andra världsdelar kan vi konstatera att en förkrossande majoritet av de personer som från Sverige rest ned och ställt sig till förfogande för terrornätverk och därmed förknippad verksamhet har fått asyl eller uppehållstillstånd på mycket tveksamma eller direkt felaktiga grunder. Fouad Mohamed Qalaf bodde tre år i Sverige, innan han flyttade ner till Somalia 2004 och där som hög ledare av al-Shabaab gav order om stening av en 13-årig flicka som blivit våldtagen [Al-Shabaab: the internationalization of militantislamism  in Somalia and the implications for radicalisations processes in Europé]. Hassan Guleed och hans familj blev nekad asyl både i Nederländerna och i Tyskland, men fick asyl i Sverige. År 2004 greps Guleed av milis i Mogadishu och det konstaterades att han ägnat sig åt avancerad och grov terrorverksamhet som nedskjutning av ett passagerarflygplan och diverse bombattacker [JTM-GTMO Detainee Assassment, Hassan Guleed, 19 september 2008, Department of Defence (Wikileaks).

Listan på människor som uppenbart saknat alla asylskäl men som ändå erhållit detta i Sverige och sedan ägnat sin tid åt terrorverksamhet kan göras ändå längre utifrån Sandelins bok. En moderat imam, Sheik Abdirahman, som förmodligen haft relevanta asylskäl säger så här i boken.

Mitt islam är kärlek och tolerans, och en privatsak mellan mig och Gud. Salafisternas islam är något annat. Det är hatfyllt. Det är bara krig som gäller för dem, men varför är de då i Sverige? Demokrati kallar de för ”kuffr”, något för ”icke troende”.

Det är inte utan att man frågar sig samma sak som Abdirahman, vad gör alla dessa Jihadkrigare i Sverige? Den röda tråden i de problem SÄPO har med misstänkta terrorister är att de fått asyl på uppenbart felaktiga grunder. Om den lilla del av de få som ägnar sig åt terrorism erhållit sina uppehållstillstånd på felaktiga grunder, kan man undra om inte samma förhållande gäller för alla de som inte håller på med denna verksamhet. Sandelin träffar en del moderata muslimer som aldrig skulle förespråka våld som politiskt medel. De är sannolikt i stor majoritet av de muslimer som befinner sig i vårt land, detta förtjänar att påpekas, men gör inte de mycket uppenbara bristerna i vårt asylsystem mindre allvarliga. Människor har dött p.g.a. att jihadkrigare erhållit en bas i Sverige. Vi vet inte om Makram utvecklat sin radikalism om han inte kommit till Sverige, men vi vet att han aldrig borde ha fått komma hit utom som turist.

Sandelin menar också i en bok att våra domstolar tagit intryck av ett medialt tryck, som okritiskt tagit parti för många som åtalats för terrorism. Detta är inte heller i enlighet med vanlig rättssäkerhet, speciellt sedan det visat sig att många medier inte bemödat sig eller kunnat ta del och bedöma den bevisning som funnits. Ytterst är det regeringens och riksdagens ansvar att rätta till de uppenbara missförhållanden i det Svenska samhället som Sandelin lägger i dagen, där media också har misskött sin uppgift.

Sammanfattning, fakta och egna slutsatser från boken: Jihad Magnus Sandelin förlag: Reporto