I kväll gick den utmärkta men magstarka filmen ”Hotell Rwanda” på TV2. Den handlar om en hutu, Paul Rusesabagina, som driver ett hotell. Hotelldirektören är gift med en tutsi, han vägrar att delta i den massaker som seglar upp på tutsier. Filmen visar det fullständiga vansinne som drabbade landet Rwanda när hutuer plötsligt fick för sig att utrota alla tutsier i landet. Hutuerna gick lös på sina grannar, barn och gamla med machetes och andra tillhyggen. Det var ett av de värsta folkmorden som vi sett på denna jord, i alla fall med tanke på att den var riktad mot ren civilbefolkning. I filmen berättas det bl.a. att hutuer gick in på barnhem och slaktade samtliga barn. Det övergår mänskligt förstånd hur människor plötsligt kan bete sig så mot sina medmänniskor, som dessutom egentligen tillhör samma folkgrupp. Uppdelningen mellan hutuer och tutsier är en ren social konstruktion, det är samma folk.
Det som är nästan lika ofattbart är västmakternas och FN:s agerande. I Rwanda fanns en liten FN-styrka under befäl av Kanadensaren Roméo Alain Dallaire, som försökte göra allt för att förhindra folkmordet. Dallaire gjord upprepade ihärdiga försök att väcka uppmärksamhet i väst om vad som hände i Rwanda. Han nådde tyvärr inga resultat. FN och västmakterna valde att vända ryggen till ett av de värsta folkmorden i historien. När det väl kom välutbildade trupper till Rwanda mitt under slakten så stannade den inte utan evakuerade enbart alla västerlänningar från massakern. Värre svek kan man knappast tänka sig, än att kunna stoppa ett folkmord på civila, barn gamlingar och kvinnor, utan att lyfta ett finger för att verkligen stoppa det. Västerländska elittrupper hade lätt kunnat jaga de outbildade, demoraliserade och halvdant utrustade mördarna på flykten.
Dallaire, som är en rättskaffens man, mådde efter sin tjänst i Rwanda inte så bra och gjorde flera självmordsförsök. Som tur är överlevde han och är nu senator i Kanada för liberalerna.
Det märkliga är hur man psykologiskt kan förklara hur hutuerna plötsligt började slakta sina grannar, barn och gamlingar, människor som de levt sina liv bredvid. I filmen får vi se hur hutuerna blev indoktrinerade dag efter dag av bl.a. radion. Tutsierna kallades hela tiden ”kackerlackor” och hutuerna uppmanades att ”krossa dessa kackerlackor”. Man kan, om man ställer saker på sin spets jämföra den psykologiska indoktrineringen i Rwanda med delar av vår politiska korrekthet. I vårt land är man ”homofob” om man dristar sig att uttala sig mot homoadoptioner. Är du för en restriktiv immigrationspolitik så är du ”rasist”. Det kan tyckas övermaga att jämföra den fruktansvärda indoktrineringen i Rwanda med vår politiska korrekthet, men det är samma psykologiska mekanismer, fast i en betydligt mildare form naturligtvis. Hutuer mördade sina grannar då de var ”kackerlackor” alltså tutsier. En politisk korrekt människa i Sverige slutar prata med sina granne, som han alltid grillat tillsammans med tidigare, för att grannen är emot homoadoptioner och förmodligen ”homofob”. Mördandet i Rwanda är utfrysning i vårt land.
Jag har ägnat morgonen åt att läsa de stora morgontidningarna på nätet, såsom jag brukar på lördag och söndagar. Det man slås av är så lika nyheterna är på SvD och DN. Bristande HIV-test på afrikanska kvinnor finns i båda tidningarna, trots att ”nyheten” inte är någon akut företeelse, massvis med andra nyheter är nära nog identisk lika. Detta apropå föregående artikel om den underbara friheten inom medievärlden vi har i detta land. Denna frihet verkar likrikta nyheter och åsikter något otroligt. Det skulle t.ex. vara uppfriskande om DN propagerade för homoadoptioner och SvD emot, detta lär vi nog aldrig få uppleva. När vindarna vänder så gör det väl det för båda tidningarna samtidigt, som vanligt.
I två artiklar i dagens SvD står det om ett smygande politiskt hot. Den ena artikeln handlar om hur Bohman motarbetade Adelsohn, vilket inte är så förvånande för oss som kommer ihåg både Bohman och Adelsohn, de var ju knappast tvillingsjälar, om vi uttrycker oss milt. Så här står det i artikeln.
Lars Tobisson recenserar i sin bok inte den nuvarande moderatledningens politik. Men han varnar för risken att en förflyttning in mot den politiska mitten lämnar fältet fritt för Sverigedemokraterna.
Det stora hotet är Sverigedemokraterna, det är själva faran med att röra sig in mot mitten. Att man lämnar trogna väljare bakom sig spelar förmodligen mindre roll i dagens realpolitiska klimat. Att demokratin blir allvarligt lidande om alla nuvarande riksdagspartier skall trängas i någon tänkt ”mitt” verkar inte heller betydelsefullt. Om alla partier trängs på samma fläck (vilket redan nu är fallet i väldigt många värderingsfrågor) så lämnar det inte speciellt stora valmöjligheter för väljaren. Enda möjligheten att upprätthålla demokratin för stora väljargrupper i sådana fall är ju som alla förstår att börja rösta på andra partier än de som är i riksdagen och som alla trängs på samma imaginära politiska punkt.
I den andra artikeln som handlar om att Moderaterna skall börja kvotera in kvinnor för att råda bot på den manliga övervikten av förtroendevalda, så målas också en hotbild upp. Ett parti måste trots allt ta hänsyn också till väljarna, trist men sant. Det kommer ett val snart och på valdagen är det inte partistrateger som sitter vid rodret, det är den vanlige mannen och kvinnan på gatan. Dessa väljare har svårt att följa med i alla politiskt korrekta turer och röstar inte alltid som de skall, det såg vi om inte annat vid EMU-omröstning. Så här står det i artikeln om könskvotering.
Att Moderaterna satsar stort på kvotering kan förstås vara en fantastisk strategi för att öka stödet i segmentet kvinnor med hjärtat till vänster.
Samtidigt skulle man önska att Moderaterna kunde vara lite mer varsamma med segmentet borgerliga väljare.
De kan ju liksom också få nog.
Jepp, och vad gör då dessa väljare som fått nog av kvotering och annat sådant? Går över till Sahlins Socialdemokrater? Knappast, det är värre än så (enligt det politiska och mediala etablissemanget).
Det gamla Sovjet med sin kommunistiska regim har fallit. Det visade sig att det planekonomiska systemet inte fungerade i praktiken och de allvarligt menade socialistiska rörelserna runt om i världen har mer eller mindre dött ut. Kvar finns kvasivänstern med diverse flummiga mål på sin agenda som t.ex. HBT-rörelsens frigörelse. Politisk korrekta rörelser som kanske inte har så mycket med vanliga människors vardag att göra men som ändå ter sig som ganska ofarliga rörelser, i ett större perspektiv.
När Rysslands så blev kapitalistiskt så hade kanske det politiska etablissemanget väntat sig att Ryssland skulle bli precis som oss. Alltså överta våra politiska projekt med feminism, HBT-frågor och någons slags allmän globaliseringspolitik på olika områden. Så blev det nu inte, Ryssland är inte Sverige eller ens Västeuropa, ryssar tänker inte som vi bara för att de lade om sitt samhälle från ett socialistiskt sådant till ett kapitalistiskt dito. Om ryssen på gatan får rösta helt fritt kommer deras samhälle inte se ut som vårt hur mycket demokrati de än inför.
Man kan förresten fråga sig om ens vårt eget land skulle se ut som det gör om folk här verkligen fick bestämma hur vårt samhälle skulle se ut. Är vår befolkning lika ”globaliserad” som riksdagsmännen? Är vår befolkning lika entusiastisk i HBT-frågor som vår riksdag? Så om vi på något sätt skulle mäta vad vår befolkning tycker och står i olika frågor skulle vi med största sannolikhet något minska det politiska avståndet till Ryssland. Det är ingen högoddsare om man påstår att det svenska folket är mer nationalistiskt än vad våra riksdagsmän är. Den svenska riksdagen är förmodligen den mest ”globaliserade” och minst nationellt inriktade i hela Världen. Om Ryssland sticker ut med sin nationalism så sticker faktiskt Sverige ut med sin ”ickenationalism” sett i ett globalt perspektiv. Detta avspeglar sig tydligt även när våra tidningar och övrig media speglar dagens Ryssland. Så här skriver DN på ledarplats i dag.
Därför satsar Moskva hellre på militär upprustning och strategiska rörledningar än att förbättra investeringsklimatet och stärka sin goodwill utomlands. Hellre fruktad än älskad, tycks Kreml resonera. En gammal sanning i internationell politik, som dock blivit allt mindre relevant i dagens globaliserade värld.
Där kom det! I en ”globaliserad” värld, vår media och våra politiker missar inte ett enda tillfälle till att tala om för oss okunniga att vi lever i en globaliserad värld. Lika nationellt inriktad som ryska politiker ter sig vara, lika globaliserad tycks våra politiker vara. Kan vi inte få ett mellanting mellan dessa ytterligheter? Om Kreml hellre vill bli fruktad än älskad (vilket jag i.o.f.s. betvivlar) så lägger sig svenska regeringen platt så fort det handlar om någon slags intressekonflikt med främmande makt. Vi såg det tydligen när konstnären Lars Vilks ritade några hundar som inte ens vagt skulle kunna liknas med någon som heter Muhammed. Reinfeldt skyndade sig att lägga sordin på den uppseglande konflikten trots att Sverige hade alla ess i skjortärmen. Vi var rätt många som då önskade att det var lite mer ”Putin” i vår statsminister just då. Vidare skriver ledarredaktionen så här.
Bristen på fria medier och politisk opposition bidrar till att den populistiska retoriken går hem. Premiärminister Vladimir Putins barbröstade machostil ger fler poäng i dagens Ryssland än den lågmälde presidenten och juristen Dmitrij Medvedevs tal om ekonomiska reformer och förbättrade relationer med väst.
Här slår sig Sverige för bröstet igen, jag väntade på det faktiskt. Efter att ett helt liv läst och studerat vår inhemska retorik så börjar man kunna ordvändningarna. Jag betvivlar inte ett ögonblick på att det behövs mer demokrati i Ryssland, men se det gör det faktiskt i vårt eget land också. Hur ”Fria medier” fungerar vet alla som inte är politiskt korrekta i dag. Har du fel åsikter beskrivs du och ditt parti alltid med ett litet prefix framför partinamnet. Om medlemmar i ett speciellt parti utsätts för politiskt våld så är det öronbedövande tyst i våra rikstäckande medier, trots att det faktiskt rör sig om systematiskt politisk våld. En liten kursändring kunde dock märkas vid överfallet på Martin Kinnunen sist, det skall sägas i rättvisans namn.
Vad gäller politisk opposition så har vi faktiskt ett mycket allvarligt problem i vårt land. Våra riksdagspartier har triangulerat in sig så till den milda grad att valalternativen för väljaren ter sig mycket diffusa. Dessutom har de nuvarande riksdagspartierna helt över huvudet på väljarna, kommit överens i viktiga politiska frågor, som de därigenom undantagit från all debatt och därmed valmöjlighet för folket. Vad gäller populism så beskriv du som god och human om du är för en generös (slapp, oansvarig lika gärna) immigrationspolitik men elak och ond om du propagerar för en restriktiv sådan. Om inte det är populism så kan man undra vad för mening vi skall lägga i begreppet.
Det är faktiskt dags att vi vitaliserar vår egen demokrati och inte bara slår oss för bröstet och tittar på hur illa ställt det är på vissa andra håll i världen.
I Storbritannien har Labour lagt ett förslag som innebär att det skall bli lättare och gå snabbare att bli medborgare om man uppfyller vissa krav. Det hela grundar sig på ett poängsystem som där man erhåller poäng för vissa aktiviteter eller kunskaper. Ett deltagande i t.ex. fackförening ger extra poäng, likaså kunskaper i engelska. Systemet har kritiserats på skilda håll och även i vårt land så klart. Håkan Boström skriver så här på ledarplats i DN.
Om principen om villkorat medborgarskap etableras finns inte mycket som hindrar att den utvidgas till fler grupper. För hur rimligt är det att infödda kriminella automatiskt har rösträtt när skötsamma invandrare måste kämpa för den i åratal?
Det här är inget annat än dimridåer som Boström lägger ut i sin artikel. Att kriminella saknar rösträtt är redan verklighet i vissa stater i USA, att vi någonsin skulle ta efter det systemet är otroligt och kommer aldrig att ske. Det är fullt rimligt att nya medborgare ”kämpar för rösträtten i åratal”, vad är det som skulle vara så konstigt med det? Människor ”kämpar i åratal” med en massa saker. Skall du bli lärare ”kämpar du i åratal” med studier, skall du bli bra i någon idrott så ”kämpar du i åratal” också. Suveräna stater sätter faktiskt upp de regler de själva vill för medborgarskap. I demokratiska stater kanske t.o.m. befolkningen får ett ord med i laget, men det är långtifrån säkert. Det finns ingen självklar universell rätt för medborgarskap och det skall heller inte finnas någon sådan. Paula Neuding på SvD är betydligt positivare till att i alla fall sätta krav på de som vill bli medborgare, dock skriver hon så här på ledarplats i SvD.
En generös invandringspolitik måste kombineras med strategier som innebär att vi inte i längden behöver kompromissa med andra liberala värderingar.
Vi skall naturligtvis inte kompromissa med våra grundläggande värderingar för att vi tar emot människor från andra delar av världen. Men frågan om en ”generös invandringspolitik” borde också bli föremål för en kritisk diskussion. I en demokrati borde människorna i nationen också få välja hur pass generös invandringspolitiken skall vara. Neuding tar för givet att vi skall ha en generös invandringspolitik som om den stod inskriven i grundlagen. Jag vill utnyttja mina demokratiska rättigheter och propagera för en restriktiv invandringspolitik, jag anser att det är mina demokratiska rättigheter.
Frågan om den engelska varianten av poängsystem för medborgarskap är bra och lämplig, kan inte avgöras direkt. Klart är att vi i vårt land bör höja kraven på något sätt. Accepterar man inte vissa av de grundläggande värderingar vi har i vårt land (som t.ex. Uppsalamannen) skall man inte kunna bli svensk medborgare. Vill man t.ex. inte att sin dotter skall sällskapa med en svensk pojke bara för att han är svensk, ja då skall ett medborgarskap vara utesluten enligt mig. Hur man skall mäta och avgöra allt detta är en annan och svårare fråga.
Marianne Samuelsson har gjort ett allvarligt fel när hon gav dispens åt en framgångsrik företagare på Gotland. Strandskyddet ligger mig mycket varmt om hjärtat och jag tyckte mycket illa om när nuvarande regering luckrade upp reglerna för strandskyddet. Förmodligen har regeringens eget beslut om att luckra upp strandskyddsreglerna gjort långt större skada än det felaktiga beslut Marianne Samuelsson tog.
Nu valsas Samuelsson runt i alla medier och den ena rubriken är mer fördömande än den andra. Det börjar mer och mer likna en offentlig stegling än kritisk granskning av myndighetsutövning. Samuelsson är sannolikt hårt pressad och hon är nog inte i bästa form att lägga upp en försvarsstrategi just nu. Allt hon säger för att försvara sig vänds i braskande rubriker mot henne. Detta börjar smaka riktigt illa i munnen och man får osökt bilder av någon som ligger hjälplös på en skolgård med en ring av skoningslösa mobbare runt sig som sparkar allt vad de orkar. Samma journalister som hänger ut skolor som inte tillräckligt effektivt bekämpar mobbning ägnar sig just nu med liv och lust åt just denna verksamhet i medial form, som sannolikt gör lika ont.
Jag var den första att kritisera Samuelssons agerande, men detta är inte värdigt en modern civiliserad rättsstat, att offentligt rulla människan i tjära och fjäder på detta sätt. När en icke offentlig kvällstidningskändis som Pigge Werkelin får breda ut sig och uttala sig om landshövdingens bristande kompetens har det gått för långt, samme Werkelin som från början försvarade Samuelsson. Samuelsson har avgått, hon har erkänt sitt misstag. Nog nu! Lämna människan i fred.
En artikel i dagens DN kritiserar polisens spaningsregister i projekt Alcatraz, det står att det finns uppgifter på oskyldiga i detta register såsom flickvänner och andra människor i brottslingarnas närhet. Enligt DN så har Datainspektionen reagerat kraftigt på att själva registret läckt ut. Det är de ju inte ensamma om, dessa register skall inte läcka ut och det går att täppa till alla läckor om man verkligen vill. Hur ofta har det läckt ut uppgifter från den militära underrättelsetjänsten? Så här står det i artikeln om att uppgifter på närstående finns i dessa register.
De handlingar som läckt innehåller bland annat fotografier, uppgifter om pass och körkort samt alternativa bostadsadresser och fordon som används av de markerade personerna. Även barn, föräldrar och syskon listas ofta, inte sällan med telefonnummer, hemadress och fordonsinformation. Mer avlägsna relationer som före detta styvföräldrar, mor- eller farföräldrar och syskons partners förekommer också. Flickvänner och eventuella flickvänner figurerar ofta, ibland fler än en.
Det är mycket olyckligt att registret läckt ut, speciellt med tanke på att sådana här läckor i princip alltid beror på brott eller bristande kunskaper i datasäkerhet, men att dessa uppgifter finns i registret är högst nödvändigt. En del bloggare och debattörer som t.ex. Alexandersson ondgör sig över att polisen registrerar flickvänner och andra släktingar till dessa kriminella individer. Alla med en smula sunt förnuft förstår att detta är nödvändigt, det är själva vitsen med hela registret och en nödvändighet för att kunna bedriva spaningsarbetet överhuvudtaget.
De flesta människor med ett minimum av kunskaper om den kriminella världen vet att flickvänner och andra närstående till gärningsmannen utnyttjas för diverse småärenden. Gärningsmannen kan kartläggas med hjälp av flickvännen som ju ganska regelbundet besöks av den huvudmisstänkte. Illegala varor lagras ofta hos flickvänner etc. etc. i all evighet. Det är ett nät där ingen kan anses helt oskyldig och där många kanske mot sin vilja dras in i verksamheten som kan innefatta oerhört många olika aktiviteter. Gör dessa närstående personer sig inte själva skyldiga till explicita brott så lider dessa människor i princip aldrig någon skada av registren, i alla fall gäller detta om registren inte läcker ut.
En del samhällsdebattörer (som Alexandersson) låter påskina att det stora hotet mot samhället är själva registreringen och inte brottsligheten i sig. Dessa debattörer lever inte i den verklighet som många av oss andra lever i. Vi har på senare år sett hur kriminella gäng växer upp som är hårt styrda och drivs med militära principer och effektivitet. Dessa gäng är så starka i dag att de regelbundet hotar vittnen som i princip aldrig vågar vittna mot dessa gäng längre. T.o.m. åklagare hotas och någon åklagare har t.o.m. blivit utsatta för rena attentat. Den nutida kriminaliteten har gett sig på själva rättssystemet och hotar grundläggande rättsliga institutioner i vårt samhälle. Detta hade varit helt omöjligt och otänkbart för bara ett par decennier sedan.
Man kan anta att Alexandersson och andra FRA-nördars verklighet slutar vid Stureplans gränser och sinnet för proportioner har tydligen gått helt förlorad. Regeringen och ansvariga politiker gör ganska släta figurer i debatten och gör inte mycket för att återställa proportionerna i debatten, de vill väl inte erkänna hur illa det blivit under deras styre möjligen. Vi har en ganska komisk situation där spaning på bedövande trista mail görs till den stora frågan, samtidigt som alla fläker ut sig på facebook och andra moderna medier och den stora drömmen för unga människor är att höras och synas i våra rikstäckande medier.
Jag minns fortfarande en intervju i Rapport där en ung och framåt journalist intervjuade en gammal tant och frågade henne hur hon såg på att bli filmad när hon åker taxi. Tanten svarade att jag blir ju filmad just nu och alla i Sverige kan se mig. Journalisten blev för en gång skull helst svarslös och intervjun avslutades utan kommentar från journalisten.
I kväll gick den utmärkta men magstarka filmen ”Hotell Rwanda” på TV2. Den handlar om en hutu, Paul Rusesabagina, som driver ett hotell. Hotelldirektören är gift med en tutsi, han vägrar att delta i den massaker som seglar upp på tutsier. Filmen visar det fullständiga vansinne som drabbade landet Rwanda när hutuer plötsligt fick för sig att utrota alla tutsier i landet. Hutuerna gick lös på sina grannar, barn och gamla med machetes och andra tillhyggen. Det var ett av de värsta folkmorden som vi sett på denna jord, i alla fall med tanke på att den var riktad mot ren civilbefolkning. I filmen berättas det bl.a. att hutuer gick in på barnhem och slaktade samtliga barn. Det övergår mänskligt förstånd hur människor plötsligt kan bete sig så mot sina medmänniskor, som dessutom egentligen tillhör samma folkgrupp. Uppdelningen mellan hutuer och tutsier är en ren social konstruktion, det är samma folk. 
