Det kan vara intressant att någon gång skärskåda den världsbild som representanter för massmedia och journalistkåren står för, även om ett enskilt exempel som en artikel av en relativt okänd journalist i princip saknar betydelse. På Journalisten.se har Helena Giertta skrivit en ledare som sätter fingret på den konflikt som råder mellan journalistkåren som grupp och politisk kraft, samt många av de som sägs "hata" i kommentarsfälten.
Giertta nämner tre grupper som hon menar blir utsatta för hat på internet i dag. Det är journalister, "ickesvenskar" och kvinnor. Jag läser hyggligt många forum på internet, men har knappast sett något hat riktat mot kvinnor som grupp någonstans. När man läser vidare i Gierttas artikel kommer det fram att det är extremfeminister som får ta emot en del hårda ord. Att feminister som politisk rörelse får ta emot en del hat är inte samma sak som att kvinnor blir utsatta för detta. Feminister har under ett par decennier varit rätt bra på att hata själva, vilket inte Giertta nämner. Vem minns inte reportaget "Könskriget" där von Wachenfelt benämnde alla män som "djur", då i en negativ bemärkelse. Exemplen på det mest uppenbara och råa hat från extremfeminister kan göras hur lång som helst, men det är inget som Giertta nämner. Det är just denna selektering av verkligheten som skapar frustration hos många människor mot journalistkåren.
När det gäller hat mot "ickesvenskar" så är det också en grov förenkling. Ofta är det enskilda personer som gjort sig skyldig till grova brott som hängs ut. Självklart kan detta spilla över på större grupper, vilket är olyckligt. Den huvudsakliga kritiken gäller dock våra regeringars immigrationspolitik de senaste decennierna, vilket inte har något att göra med enskilda grupper eller "icke svenskar".
Att det föds en hel del frustration mot journalistkåren stämmer dock. Men Giertta förstår inte orsakerna till denna frustration, trots att hon själv utgör ett lysande exempel på den vinklade journalistik som just föder denna frustration. Så här skriver t.ex. Giertta.
Inskränkningarna finns i europeiska Ungern och Turkiet och svenska journalister sitter fängslade för att de utfört sitt arbete i flera länder.
Giertta har delvis rätt, men ibland har journalister brutit mot lagen i de länder där de verkat. Att journalister inte får bryta mot lagar är heller inget som Giertta tycks förstå. Hon har bl.a. försvarat olagliga vapenköp av svenska journalister. Att omärkligt vinkla fakta föder frustration, att som yrkesgrupp tycka sig stå över de lagar och regler som gäller gemene man föder verkligen frustration. Sedan skriver Giertta så här.
Men även näthatet är ett hot mot pressfriheten. Varje gång vi väljer att avstå att göra viss journalistik för att slippa följderna så har hatarna vunnit.
Att definiera en grupp "hatare" är ytterst problematiskt. Hatar inte journalister själva ett visst parti? Hur såg det ut på valdagen 2010? Våra två största kvällstidningar prydde sina förstasidor med ett hatfullt budskap mot Sverigedemokraterna. Det tydligaste exemplet på att media med alla till buds stående medel aktivt försökte styra valutgången så att SD inte kom in i riskdagen, utgjorde Expressen och Aftonbladet, men även övrig media deltog i projektet "låt inte SD komma in i riksdagen". Att denna i grunden odemokratiska kampanj föder misstänksamhet, frustration och rentav en del hat, är den naturligaste sak i världen. Till sist i artikeln.
41 procent av journalisterna i Sverige sympatiserar mest med Miljöpartiet. [...] Hur påverkar det valbevakningen, hur påverkar det förtroende för journalister? [...]Det viktigaste, och det som kanske kom fram allra minst, är att det inte påverkar journalistiken. I valet mellan yrkesrollen och partisympatier väljer journalister yrket. Vilket vi alla vet. [...]Jag har svårt att se hur det kan ha gått till.
Då kan jag upplysa Giertta hur det kan gå till. Det tydligaste exemplet är att Wetterstrand inte blev ansatt och ifrågasatt på samma sätt som de övriga partiledarna. T.o.m. det f.d. språkröret Birger Schlaug har efter Wetterstrands avgång erkänt på sin blogg att hon blev särbehandlad av den svenska journalistkåren. Om nu ett gammalt språkrör för Miljöpartiet erkänner särbehandlingen så borde det inte finnas så mycket kvar att diskutera. Själv minns jag en partiledardebatt 17 maj TV2 2009 där Wetterstrand svamlade något fruktansvärt när ämnet blev skolpolitik. Det var uppenbart att hon inte hade en aning om vad hon pratade om. Ändå så fick hon rätt bra betyg efter debatten och inget nämndes om hennes pinsamma svamlande (t.ex. Jenny Stiernstedt DN, Delling SvD). Även i Korseld blev Wetterstrand påfallande milt behandlad jämfört med i princip alla de övriga partiledarna. Detta är desto märkligare då ingen av utfrågarna i Korseld förmodas vara miljöpartister.
En fri och oberoende press kan självfallet på ledarsidorna ta ställning i politiska frågor. En liberal tidning intar naturligtvis en liberal position i politiska ställningstaganden. Ingen förväntar sig något annat och ingen kritiserar detta. Att tidningens politiska, ideologiska profil i viss mån märks på de övriga sidorna i tidningen har de flesta en viss förståelse för. Men när pressen aktivt och uppenbart försöker förhindra att ett demokratiskt parti äntrar demokratins finrum har det gått överstyr. SD har en annan syn på immigrationspolitiken än de övriga riksdagspartierna, vilket är fullt tillåtet i en demokrati. Varför skulle vi inte få ha åsikter om immigrationspolitiken likväl som finanspolitiken? Detta kunde dock vår "fria press" inte acceptera.
Speciellt Expressens och Aftonbladets agerande på valdagen 2010 är för evigt en skam för vår demokrati, åsiktsfrihet och vår "fria press". Giertta beklagar sig över hatet som förekommer på internet. Jag påstår att det var pressen och journalisterna själva som kastade första stenen, bildligt talat. Vi avslutar med ett bibliskt ordspråk, - du skrymtare, tag först ut bjälken ur ditt eget öga, därefter må du se till att du kan taga grandet ur din broders öga.
Länk Journalisten.se
Länk DN partiledardebatt 2009
Länk SvD partiledardebatt 2009
Länk korseld Wetterstrand
I DN finns en ledare med rubriken "Äntligen - eller nja" Äntligen syftar på att Göran Lambertz äntligen har blivit klar med sin utredning med förslag om att kriminalisera barnäktenskap. Det senare ledet i rubriken syftar på att Lambertzs förslag kanske går för långt, och att flickor kanske kommer att drabbas p.g.a. lagstiftningen. Bakgrunden är att det länge funnits farhågor om att det förekommer barnäktenskap och tvångsgifte inom vissa kulturer i vårt land.
DN anser att Lambertz förslag på framtida lagstiftning går för långt. Orsaken till detta är att flickor som blir gravida innan äktenskapet kan drabbas av familjens avståndstagande. Att vi låter vår lagstiftning påverkas av att det drabbar flickor när föräldrar som immigrerat hit inte accepterar vår lagstiftning och de sedvänjor vi håller oss med är egentligen helt oacceptabelt. Det är just ett sådant syn- och förhållningssätt som fört oss dit vi är i dag. Om alla våra regler och lagar vore kristallklara från början och om brott mot dessa lagar beivrades med fasthet skulle problemet redan från början bli väldigt litet. Återigen råder det ett motsatsförhållande mellan att vara human på kort sikt och vad som egentligen är humant på lång sikt. Detta motsatsförhållande är något som våra regeringar och riksdag är synnerligen dålig på att hantera (och media).
Vi kommer hela tiden att hamna i situationer där våra inhemska lagar och sedvänjor kolliderar med kulturella och religiösa föreställningar från främmande kulturer. Det finns i slutändan bara en rimlig lösning på detta dilemma. Vi måste ställa kravet på de som själva valt att immigrera till vårt land att i Sverige gäller svenska lagar och regler. Ett krav för att välja Sverige som immigrationsmål är att man accepterar våra lagar och till viss del de samhälleliga paradigmer vi håller oss med. Självklart äter alla invånare i detta land vilken mat man vill, bär vilka kläder man så önskar och tror på den religion man själv anser mest relevant. Det är också en del av vår samhälleliga paradigm.
Att DN skriver "Äntligen" i fetstil är egentligen att föra läsarna bakom ljuset. Det har legat motioner från den allmänna motionstiden som föreslagit ungefär det Lambertz föreslår i sin utredning. En motion av Vänsterpartiet avslogs av samtliga partier förutom SD. En annan motion från KD rönte samma öde. T.o.m. motionsställarna själva avstod från att rösta på sitt eget förslag. Det är nog dags att väljarna får insyn i hur partierna röstar när det är skarpt läge.
Länk Mot 2011/12:Ju339 Tvångsäktenskap
Länk Mot 2011/12:Ju311 Tvångsäktenskap
Länk Betänkande
Länk DN
Låt oss först slå fast: i begynnelsen existerade krig och död. De två världskrig som härjat Europa under 1900-talet saknar motstycke i mänsklighetens historia vad gäller antalet döda och omfattande förödelse. Vi får i princip gå till pestens härjningar under 1300-talet för att hitta någon liknande katastrof som de två krigen medförde för Europas befolkning. Under 2a världskriget dog kanske 90 miljoner människor och Europas förlustsiffror svarar för mer än hälften av dessa offer. Även om 2a världskriget aldrig var en rent europeisk historia som många vill göra gällande, så är det förståeligt att Europas ledare efter kriget ville förhindra ett upprepande av katastrofen.
Genom Schumandeklarationen bildades Kol och Stålunionen 1951, med några få medlemsnationer. De främsta nationerna i unionen var Tyskland och Frankrike, men även länder som Italien och Belgien var med. Tanken var att i framtiden hindra förödande krig, likt det som kontinenten precis upplevt. Unionen växte, fler nationer anslöt sig och uppgifterna blev också fler. Till slut blev det till denna koloss vi ser i dag. Alla vettiga människor kritiserar och ser det orimliga i den byråkratstyrda dogmatiska koloss som Sovjetunionen utgjorde exempel på. Nu håller samma sak på att hända i Europa, i skepnad av EU. Det verkar som att det finns ett frö inom de styrande klasserna som driver statsbildningar och samhällsorganisationerna till övergripande teknokratiska kolosser. I Sovjetunionen skedde det med paroller om proletariatets diktatur och arbetarens frigörelse (men även ord som jämlikhet användes). Nu använder vi begrepp som samarbete, öppenhet och fred för att legitimera EU.
I själva verket är det inte ett samarbete på lika villkor mellan medlemsstaterna. Det kommer direktiv från EU och dess kommission som är oerhört omfattande och som går djupt in på nationella angelägenheter. Möjligheterna att sätta stopp för olika projekt är i praktiken noll. Det är alltifrån jättelika projekt som Erasmus för alla, där EU i princip skall besluta om vår utbildningspolitik, till Horizont 2020 som innebär att svenska skattebetalare skall betala forskning i Nordafrika. EU:s egna beräkningar ger vid handen att Sveriges EU-avgift kommer att höjas med 10 mdkr per år. Regeringen har sagt ja till förslagen, men protesterat lamt mot avgiftshöjningen.
Nu börjar de negativa effekterna av EU:s klåfingriga och allomfattande politik visa sig så smått. Grekland har åkt snålskjuts på andra medlemsländer, men det går inte hur länge som helst. Så här skriver Wolodarski i DN.
Om Grekland faller – vilket verkar troligt – kan mycket väl Spanien, Portugal, Italien och Irland stå på tur.
Det verkar inte orimligt att "Grekland faller" hur det sedan går får vi se. Långsiktiga spekulationer visar sig ofta helt värdelösa. Wolodarski skriver sedan.
I förlängningen hotas hela EU-samarbetet och den öppenhet inom Europa som vi lärt oss att ta för given.
Hur det går med EU-samarbetet är för tidigt att ens sia om. Men exakt vad är det för öppenhet som hotas? Exakt vad är det för Sveriges del som är mer öppet nu än innan EU-inträdet? Som ung tågluffade jag genom Europa utan att ens behöva öppna passet. Ja, man får nu ta med sig större mängder vin från Tyskland hem till Sverige, det är sant.
Dagens EKO rapporterar om att Obama intresserat sig för den Europeiska krisen och vill att vi stimulerar ekonomin och efterfrågan så att tillväxten tar fart. Kan det vara utifrån snöda amerikanska intressen den amerikanske presidenten uttalar sig? Europas främsta intresse borde vara att försöka lösa de strukturella problem som unionen lider av, en gång för alla. Själv ser jag helst att Sverige lämnar unionen, i alla fall om inte unionen reformeras i grunden.
Pinsamheten blir närmast monumental när krönikören på DN, Annika Ström Mellin ger uttryck för uppfattningen att EU-motståndet skulle vara en ny företeelse för SD. Är det något som genomsyrat partiet genom alla år så är det två saker, motstånd mot immigrationspolitiken och EU. Att medierna enbart rapporterat om den ena av dessa två saker kan knappast SD lastas för. När Mellin sedan kritiserar att Johnny Skalin är för påläst i vissa riksdagsdebatter undrar man om inte medias förfall och intellektuella förflackning nått en yttersta gräns. Skriver man i Sveriges största rikstäckande tidning måste man vara mycket mer påläst än vad Melin visat sig vara. Som avrundning kommenterar vi detta av Mellin.
Europas populister vinner för närvarande billiga poäng på sin EU-kritik, och det kan säkert ske i Sverige också. Det gäller att hejda den utvecklingen i tid.
Europas "populister" [så!] vinner billiga poäng för att EU fungerar så pass dåligt. Själva grundtanken med demokrati är att om något fungerar dåligt skall valmanskåren kunna säga ifrån. Enligt enklare logik blir då "populism" lika med demokrati. Vad är det för utveckling Mellin vill hejda och hur? Är det att EU förvandlas alltmer till en otymplig odemokratisk koloss? Nej, ingenting av det Mellin skriver pekar på det. Hon vill i stället hejda missnöjet och kritiken mot EU, eller i vilket fall att vissa partier tjänar på denna kritik. Nu är det så att varje parti utvecklar sin politik enligt eget gottfinnande.
EU har alltmer utvecklats till en otymplig odemokratisk monster. När Kol och Stålunionen en gång sjösattes var fredstanken äkta. Det var när minnena från 2a världskriget fortfarande var färska. Nu har talet om fred blivit demagogiska verktyg på de som vill se ett överstatligt Europa. Är det några som sviker fredstanken är det överstatlighetens apologeter.
Länk Wolodarski
Länk EKO:t
Länk Mellin
Efter Uppdrag gransknings program där ett TV-team avslöjat att imamer och olika moskéer inte direkt slaviskt följer svensk lagstiftning utan i stället accepterar en viss fysisk tillrättavisning av fruar samt månggifte, är reaktionerna från landets media helt förväntade. Ledarredaktioner som t.ex. DN:s tar avstånd från helt uppenbara lagbrott. Knappast ett varken förvånande eller vågat ställningstagande. Hur skulle de annars sätta ned foten? Värt att notera dock är att SvD i sin nätupplaga inte skriver något alls om gårdagens Uppdrag granskning. Ett mönster framträder där DN och SvD alternerar i sina ställningstaganden med en precision som är nästan kuslig.
Själva programmet bjöd för den systemkritiska delen av publiken inte på några överraskningar. Möjligen blev vi ändå överraskade av att en imam, inhyst i en sunkig källarmoské, utan att darra det minsta på stämman rekommenderade en kvinna att polisanmäla våld från hennes man. Just variationen av budskap från olika imamer var påfallande. Denna variation sträckte sig dock inte så långt som till månggifte, där rådde en nästan rörande konsensus bland imamerna. Vi väntar nu spänt på en initierad kommentar av feminismens främsta och stoltaste fanbärare, allas vår Gudrun Schyman.
I en tid när ingen vågade eller ville lyfta frågan om skamproblematik eller kvinnoförtryck i religionens namn så tog systemkritiska grupper och SD upp frågan. SD och andra immigrationskritiska grupper tog sitt moraliska ansvar när alla andra hukade i den politiskt korrekta snålblåsten. Den tiden är förbi. Nu börjar andra grupper alltmer ifrågasätta kvinnoförtryck i religionens namn och kulturellt betingad skamproblematik. Det rör sig främst om vissa liberala schatteringar samt kvinnor som själv levt under religiöst förtryck såsom Bahareh Andersson och Sara Mohammad. Även konservativa människor som annars står för en generös immigrationspolitik börjar så sakteliga vakna i frågan. Vi måste nu själva ställa oss två frågor. För det första, vem äger frågan om det religiösa/kulturella förtrycket och vem är trovärdigast att föra fram berättigad kritik? Lyssnar riksdagen mer på en representant för SD eller lyssnar de mer på Sara Mohammad?
Det är ju inte frågan om att SD eller några andra systemkritiska grupper skall ändra uppfattning om skamproblematik eller vägra svara på direkta frågor. Frågan är vem som skall gå i täten för dessa frågor. Det kan tyvärr vara så att systemkritiska gruppers tätposition i frågan om skamproblematik och kvinnoförtryck dämpar andra gruppers engagemang, eller gör den mindre verkningsfull. Bahareh Andersson skrev en gång i en artikel att hon inte ville bli sammankopplad med SD i frågan om skamförtryck -"ty de vill ju inte ens ha oss här". Andersson har egentligen helt rätt. Jag anser att vårt asylsystem skall reserveras för de som är allvarligt politiskt förföljda, så som det en gång faktiskt var tänkt. Är det någon som tror att alla de muslimer vi såg i gårdagens program hade fullvärdiga asylskäl? Exakt vem har de flytt ifrån? Är de förfölja av kristna minoriteter?
Efter gårdagens program, och framförallt innan programmet sändes så kunde man på Twitter och Facebook läsa en massa inlägg om hur muslimska grupper bryter mot lagen i sitt förtryck av kvinnor. Själv såg jag ingen kommentar om att vår (urvattnade) asyllagstiftning förmodligen missbrukats på det mest uppseendeväckande sätt för samma grupper. Dessutom är vår asyllagstiftning alltför generöst skriven. Utlänningslagens 4e kapitel paragraf 2a bör skrivas om eller tas bort helt så att Sverige kan ta ett rimligt globalt ansvar.
Självklart skall människor som redan fått uppehållstillstånd och anpassat sig till västerländska värderingar inte sparkas ut från vårt land. Detta är mest en orealistisk nidbild som politisk korrekta grupper försöker svartmåla sina politiska motståndare med. Att utvisa människor som är djupt rotade i både vår produktionsapparat och vårt samhälle låter sig helt enkelt inte göras. Dessutom är barnen till dessa immigranter helt eller delvis anpassade till vårt sätt att leva. Många gånger känner de sig helt främmande till ett liv på andra sidan jordklotet. Den skamproblematik vi ibland uppmärksammar är just ett tecken på detta.
Däremot är det dags att följa det informella avtal den politiska nomenklaturan hade med det svenska folket, om att ge asyl till de som var politiskt förföljda (någon folkomröstning eller ens en debatt har ju som bekant aldrig förekommit i frågan). Detta avtal gällde inte asyl av ekonomiska migranter eller en massa andra skäl som t.ex. naturkatastrof, sexuell läggning mm. Vi måste börja fundera hur vi kan hjälpa flest människor med de begränsade resurser vi ändå har i vårt land. Det är fullkomligt orimligt att lösa problem som inbördeskrig, svält eller allmän underutveckling genom att flytta hela befolkningar.
Länk DN
Länk SVT
Redan under SVT:s partiledardebatt kom frågan om arbetslöshet upp. Alliansen hävdade att den inte var så förfärligt stor, om man tog hänsyn till vissa faktorer, medan den rödgröna sidan självklart intog en annan ståndpunkt och hävdade motsatsen. Under en intervju med TT sade Reinfeldt följande:
Det är inte korrekt att beskriva Sverige som i ett läge med massarbetslöshet. Om man tittar på etniska svenskar mitt i livet så har vi mycket låg arbetslöshet. (...) Och utanförskapet har minskat.
I sak tror jag Reinfeldt har fel, utanförskapet (hur man nu definierar begreppet) har sannolikt inte minskat. Stormen i det s.k. vattenglaset rör självklart att vår statsminister råkade använda begreppet ”etniska svenskar” i stället för ”inrikes födda”. SCB:s statistik grundar sig av förklarliga skäl inte på ”etniska svenskar” utan på de mera klart definierade grupperna ”utrikes födda” samt ”inrikes födda”. SCB gör rätt då de sistnämnda grupperna är kristallklart definierade, medan den förra gruppen inte lika klart kan definieras. Detta sagt även med Maria Abrahamssons definition i åtanke (sagt i SVT:s nyhetsprogram 16 maj) en etnisk svensk är en person född i landet med båda föräldrarna födda i landet. Abrahamssons definition är förvisso en förenkling av begreppet.
Vi kan nog utgå ifrån att Reinfeldt slant med tungan en smula. Helle Klein framträdde i samma morgonprogram där Abrahamsson förtvivlat försökte lyfta fram grundproblemet, nämligen den höga arbetslösheten bland våra immigranter. Att Klein var upprörd in i själen rådde det ingen tvekan om, även om hon förvånansvärt väl lyckades lägga band på sin gälla stämma. Mikael Trolin går så långt i ett ”öppet brev” till Reinfeldt att han påstår sig känna sig ”mindre svensk” efter statsministerns uttalande. Trolin gör inte den självklara iakttagelsen att om det inte fanns någon ”svenskhet” skulle han ju inte kunna känna sig svensk alls. Men varför kan en sådan enkel felsägning orsaka ett sådant rabalder?
Klein gav i nyhetsinslaget själv en ledtråd till de upprörda känslorna. Hon sade att det var exakt samma sak som Jimmie Åkesson hade sagt (eller brukade säga). Vidare undslapp hon sig att de Sverigedemokratiska väljarna jublade när Reinfeldt nämnde begreppet ”etniska svenskar”. SvD:s ”Faktakollen” har faktisk en poäng när de säger att SCB inte gör sina undersökningar efter begreppet ”etniska svenskar”. Vi måste väl ta SCB på orden, de lär knappast ljuga rätt ut i media. Men Klein och ”hennes kompisar” (M Abrahamsson, SVT Nyheter 16 maj) har helt fel. Ingen jublade (även om några noterade det) från det Sverigedemokratiska lägret bara för att Reinfeldt sade något så självklart som ”etniska svenskar”, vilken planet bor Klein på? Om, jag säger OM verklighetens folk jublat, för att statsministern använt ett begrepp som vanliga människor inte ser någon konstigt alls med, vad hade det då sagt om debattklimatet i vårt land? Nu är det inte riktigt så illa, verklighetens folk jublade inte förrän Klein och hennes kompisar gick i taket och skapade en debatt som SD lär vinna sympatier på. Vi tackar för det Klein.
Ja, självklart skall vi vara ärliga (motstår frestelsen att skriva äääärliga som Strindberg i Röda rummet) och påtala det faktum att en del människor, möjligen undertecknad inbegripen, känner en viss skadeglädje över att vår statsminister får känna på den simpla demagogi som han själv så flitigt odlat. Men skadeglädje är en källa till glädje som skall nyttjas högst måttligt. Vi måste slutligen fråga oss, varför är detta begrepp så känsligt? Om Dilsa Demirbag talar om kurder (hon behöver inte ens tala om etniska kurder, men innebörden är just den, det förstår alla) så reagerar ingen. Neuding twittrar om att han vill bli kallad ”judinna” och inte bli nämnd med omskrivningar, - alla nickar förnumstigt. Ursprungsbefolkningen i Amerika gör allt för att inpränta deras ursprung hos det uppväxande släktet där, alla känner stor sympati för detta. Samma sak gäller aboriginerna i Australien. Samma sak gäller samer och romer här i vårt land. Helle Klein själv har ofta påtalat sitt judiska ursprung. Om Klein för känna samhörighet och gemensam med sin grupp, varför förvägrar hon då mig någon grupp att identifiera mig med? Jag har visserligen en morfars far sprungen från Grekland, men i det dagsaktuella ekonomiska läget vill jag hellre kalla mig svensk.
Länk SvD Faktakollen
Länk SvD Rayman
Länk SvD Trolin
På DN-Debatt går Ewa Björling ut i en artikel och påtalar de positiva effekterna av exporten för företag som anställer arbetskraft med utländsk bakgrund. Björling bevisar sina påståenden genom att referera till en undersökning gjord av två ekonomer. Undersökningen skall publiceras på Ekonomisk Debatt, men finns för närvarande inte upplagd på deras hemsida. Inte heller går det att hitta studien vid en sökning på internet. Undersökningen har döpts till "Mångfald främjar företagens handel" vilket kanske inte skvallrar om ett förutsättningslöst närmande av ämnet. Så här skriver Björling i sin artikel.
En procentenhets högre andel utrikes födda i arbetskraften ökar i genomsnitt exporten med nio procent.
Det låter helt otroligt att några anställningar plötsligt skulle öka exporten med 9 procent. Exakt hur skulle det gå till? Förmodligen är det så att om ett företag vill starta export till ett relativt exotiskt land, så är det nödvändigt med kunskaper om lokala förhållanden och vad som gäller i just det landet. Företag anställer då personer från landet för att få den nödvändiga kunskapen. Så långt kan man väl säga att Björling har rätt. Men det skulle ju inte öka exporten ett enda dugg med några ytterligare anställningar av arbetskraft med utländsk härkomst. Dessutom gäller det ju redan planerad export till länder där man i dagsläget inte har tillräcklig kunskap om lokala förhållanden. Vidare i Björlings artikel.
Den globala konkurrensen är fortsatt stenhård i kölvattnet av den ekonomiska krisen. Samtidigt brottas Sverige med en betydande arbetslöshet bland utrikes födda personer. Sverige är i akut behov av nytänkande för att bemöta dessa utmaningar.
Nej, Sverige är i akut behov av en annan immigrationspolitik. Ibland ser man inte skogen för bara träden. Vidare i artikeln.
Företag som handlar med omvärlden är mer produktiva och anställer fler.
Mer produktiva och anställer fler än vaddå? Försöker Björling säga att exportföretag anställer fler än importföretag eller företag som arbetar på den inhemska marknaden. Vad har det i så fall med ämnet att göra? Vidare i artikeln.
Ändå hindras många företag, särskilt små och medelstora, att handla med omvärlden på grund av för höga handelskostnader.
För höga handelskostnader har inte heller med ämnet att göra. Dessutom sitter Björling i regeringen. Det är regeringens ansvar att sänka handelskostnaderna (vad nu begreppet innebär). Vidare i artikeln.
Trots att utrikes födda personer har goda och inte sällan unika kunskaper om främmande marknader, lagar, normer, affärskulturer, politik, religion och språk i sina tidigare hemländer, tvekar många företag inför att anställa personer med utländsk bakgrund.
Jag tror helt enkelt inte på Björling här. Ett företag som skall exportera eller göra affärer med Kina anställer säkert en eller några kineser för att få den nödvändiga informationen. Något annat vore ju huvudlöst. Men däremot kanske samma företag, som skall handla med Kina, inte anställer horder av somalier eller irakier (om de inte råkar vara de mest kvalificerade som går att hitta). Till sist i artikeln.
Inom kort publiceras en ny studie som undersöker betydelsen av mångfald i arbetskraften hos närmare 7.000 svenska företag under en tioårsperiod (se faktaruta). Beräkningarna som är helt unika i världen visar att svenska företag som anställer personer med utländsk bakgrund signifikant ökar både sin export och import.
En studie som alltså inte går att hitta ännu och som enligt faktarutan bär namnet ”Mångfald främjar företagens handel”. Det är inte förtroendeingivande att en undersökning redovisar ett eventuellt resultat redan i det namn man ger samma undersökning. Det vore lika konstigt som att starta en undersökning om torsken minskar eller ökar i Östersjön och döpa undersökningen till "Torsken minskar i Östersjön". Man kan i sådana fall få för sig att undersökningen inte sker helt förutsättningslöst.
Jag vet inte om vi exporterar någonting till länder som Irak eller Somalia. Men självklart kan ett företag som tänker sig att exportera till exempelvis Kina ha stor nytta av några personer med stor kännedom om kinesiska förhållanden och kinesisk kultur (de har säkert en kultur, liksom Sverige). Men att det plötsligt sker ett enormt uppsving av exporten bara man anställer någon med utländsk härkomst, som Björling låter påskina, är närmast löjeväckande.
Med undersökningar kan man nog visa det mesta, men alla undersökningar skall självklart noga undersökas ur vetenskaplig synvinkel. Det gäller ju att kunna skilja på vad som är hönan och ägget t.ex. Är det så att företag som redan planerat en export till ett visst land anställer en människa därifrån, just för att få expertkunskaper? Är det på detta sätt (vilket är troligt) så innebär ju inte ytterligare arbetskraft med utländsk härkomst någon fördel.
Överhuvudtaget så finns det en ton av underskattning vad gäller företag från Björlings sida. Skulle inte företagarna själva veta vad som är bäst för sina företag? Dessutom finns det stora delar av världen som just inte exporterar något annat än sin befolkning och som inte importerar nämnvärt av något. I samband med att Lars Vilks ritade sina streckhundar så var det tal om att vissa delar av världen skulle bojkotta svenska produkter. Nu fanns det knappast några produkter att bojkotta. Vad jag minns på rak arm rörde det sig om några mejeriprodukter från Arla, som skulle kunna bojkottas. Det var inte direkt så att svenskt näringsliv skakade i sina grundvalar.
Länk DN
Länk Ekonomisk Debatt
