Stöld är inte det stora samhällsproblemet

När det så smått närmar sig riksdagsval 2014 så släpper Beatrice Ask funderingar på att skärpa straffen för både stöld och snatteri. I stället för att släppa dessa åtgärder i form av skarpa propositioner som inom en rimlig tid kan bli lag, så väljer Ask att i stället torgföra dessa tankar som funderingar till media. Detta är lite av ett mönster när det gäller "hårdare tag" mot brottslighet. Vad som i praktiken kommer som skarpa förslag av dessa offentliga funderingar har vi ingen aning om. Det är väl ingen högoddsare att om dessa funderingar faller väl ut i media, tar de form av skarpa förslag lagom till valet. Vi noterar att media återigen får spela en orimligt stor roll i våra demokratiska processer.

Självklart har Ask rätt i sak. Stöld drabbar de målsägande hårt och många gånger står inte brottets allvar i proportion till de straff som döms ut, även om lagen är så pass flexibel att kännbara straff verkligen skulle kunna dömas ut. Här har vi ett av dagens stora problem. Lagen ger redan i dag utrymme för rimliga straff, men straffpraxis och ungdomsrabatten gör att straffen ändå blir orimligt låga. Det är alltså inte bara lagen som behöver skrivas om (om den behöver det överhuvudtaget), det är förändringar av straffpraxis samt en förändring av ungdomsrabatten som är de verkliga problemen. Vi konstaterar att Beatrice Ask inte har nämnt något av dessa stora problem.

Ett bevis på att det är straffpraxis och inte lagtexten i sig som är problemet, utgör alla de utsagor av Sverigedemokratiska nämndemän som efter riksdagsinträdet fått tjänstgöra vid landets domstolar. Chockade har de bevittnat hur lägsta möjliga straff utdöms för grova brott där brottsoffren lidit mycket stor skada. Ofta är det de professionella juristerna som ivrigast propagerat för de horribelt lindriga straffen. Här kan vi se de utspel som jurister genom media gjort, där de helst vill slippa outbildade nämndemän, i ett lite mer problematiskt ljus. Misstanken gror att de blivit aningen obekvämare att tillämpa en straffpraxis som nog aldrig varit lagstiftarnas avsikt med nuvarande lagtexter. 
    
En annan aspekt av Asks utspel är det förvånande faktum att hon fokuserar just på stölder. Varför inte fokusera på våldsbrott som ändå framstår som det allvarligaste problemet i dag? Har justitiedepartementet varit utsatt för lobbning från landets butiksägare eller kan det leda in på farliga spår om regeringen i stället skulle belysa våldsbrotten? Både Ask och en ledare i DN tar upp det lidande ett bostadsinbrott kan orsaka. Jag håller med både Ask och ledarredaktionen, men vilket lidande kan inte en oprovocerad misshandel eller ett meningslöst personrån ställa till med? När det gäller misshandel så framstår problemen med ungdomsrabatten och straffpraxis som närmast samhällsavgörande problem i dagens mångkulturella samhälle. Vår lagstiftning och straffpraxis har helt enkelt inte hängt med i svängarna. Orsaken till detta kan vara att ansvariga politiker av ideologisk-politiska orsaker valt att lägga dessa problem åt sidan.

Justitieminister Ask och regeringen har i stället valt att fokusera på snatterier, samtidigt som vi läser i tidningarna om upplopp i Tensta där ungdomsgäng på det mest flagranta sätt nonchalerat det samhälleliga kontraktet, som i viss mån även gamla gråtjuvar ställde upp på. Dessa upplopp är inte samhällsfarliga i sig (som vissa politiker gärna kommer att påpeka i media) utan det riktigt allvarliga är vad beteendet från dessa ligistgäng är ett symtom på. Ungdomsgängets beteende visar att de ställt sig utanför samhällets normer och att respekten för våra samhälleliga värderingar är lika med noll. De vill inte delta i samhällsbygget och de känner inte minsta sympati för samhällets verkställande organ. Annorlunda uttryckt, - Svea rikes lag gäller inte inom vissa områden av svenskt territorium. Nog är detta allvarligare än snatterier Beatrice Ask?

Att vi samtidigt läser om hur två familjer drabbat samman inte mindre än två gånger på Sahlgrenska sjukhuset gör inte bilden av ett samhälle i moraliskt förfall mindre skarp och förfärande. På ett av våra större sjukhus drabbar alltså två släkter samman med fullt slagsmål som följd. Enligt uppgifter användes tillhyggen friskt, samt ett handeldvapen. Nej, vi drömmer oss inte tillbaka till Bullerbyn. Jag minns dock med sorg och saknad när familjebråk var lika med att mamma blev arg på Karin i porten bredvid och de vägrade tala med varandra på minst en vecka. Det är den typen av familjebråk jag växte upp med. Nu lever vi i ett annat samhälle och vi måste anpassa både lagstiftning, ungdomsrabatt och straffpraxis till detta samhälle, som våra politiker i sin outgrundliga visdom valt att skapa (nåja, i brist på alternativ har vi ju faktiskt röstat fram dem). Vi får också kallt räkna med att allas vårt outtalade samhällskontrakt medborgare emellan är svagare än fordom. Likaså är den känsla av gemenskap och att vi alla deltar i samma samhällsbygge eroderad.

Länk DN ledare

Länk DN Tensta

Länk SvD Tensta

Länk DN Sahlgrenska

Länk SvD Sahlgrenska

Vems ärenden springer Byggnads under Politikerveckan?

Under politikerveckan i Visby skall Expo och Byggnads ha ett seminarium där de skall torgföra hur Byggnads arbetat mot rasism på arbetsplatserna. Det är förvånande att Byggnads haft sådana problem på sina arbetsplatser, det är annars inget som varken facket eller arbetsgivarna gett några signaler om. Om det verkligen förhåller sig så att rasism härskar på landets byggarbetsplatser är initiativet lovvärt och även arbetsgivarna runt om i landet borde engageras i arbetet. Detta torde i sådana fall inte enbart vara en fråga för facket och den politiska organisationen Expo.

När vi läser texten till den inbjudan som finns på hemsidan ”Almedalsveckan” så blir vi tveksamma till vad syftet egentligen är med denna ”debatt” (som absolut inte verkar vara något som liknar verklig debatt). Så här står det på den allmänna inbjudan.

Hur bekämpar vi rasism och intolerans på arbetsplatserna? Byggnads är det LO-förbund som gått i täten när det gäller att aktivt arbeta med frågor som rör rasism och främlingsfientlighet. För att förtydliga den hållningen gav Byggnads Stiftelsen Expo i uppdrag att skriva en antirasistisk policy. I en tid när en ledande sverigedemokrat ifrågasätter att det verkligen var Sverige som vann Eurovision Song Contest, ensamkommande flyktingbarn pekas ut som ett hot mot vår välfärd och hög arbetslöshet riskerar att skyllas på invandring krävs det tydliga och målmedvetna strategier för att mota rasismen.

På normal svenska så är Byggnads det förbund som gått i täten för att förhindra att medlemmarna att rösta på SD, eftersom LO är starkt förknippad med det Socialdemokratiska partiet. En policy mot rasism i ett fackförbund vore helt meningslös om det inte finns ett manifest problem hos medlemmarna angående rasism, något vi aldrig hört talas om. Att Byggnads redan i inbjudan nämner att Söder hade åsikter om Melodifestivalen är en indikation på vad hela seminariet handlar om. Vad jag vet så var det enda Söder skrev ”Sverige?”. När det gäller att tolka korta twitter-kommentarer vet fantasin och kreativiteten inga gränser.

Ensamkommande flyktingbarn kostar självklart pengar liksom allt annat här i världen. Att just denna form av immigration skulle hota vår välfärd är väl en överdrift. Det huvudsakliga argumentet mot denna immigrationsform är att barn skall vara hos sin familj i sitt hemland. Sverige kan mycket väl hjälpa till med olika former av hjälpinsatser på plats för dem som har det svårt, men att flytta människor löser inga problem i grunden. De som emigrerar i form av ”ensamkommande barn” har det sannolikt inte svårare än alla de övriga ungdomarna i respektive länder (de kanske t.o.m. ligger en bit över genomsnittet, då flyktingsmuggling också kostar). Om man drar logiken i den nuvarande politiken till sin spets skulle det enda logiska då bli att flytta hela befolkningar. En politik som dels liknar etnisk rensning och dels är fullkomligt vansinnig.

Om vi har en arbetslöshet på en viss nivå, och dessutom får ett flöde av ytterligare arbetskraft så ökar rent matematiskt arbetslösheten. Denna enkla logik kan nog varken Expo eller Byggnads göra något åt. Antalet arbetstillfällen kan öka en del om det extra flödet av arbetskraft gör att lönenivån sänks, och priset på arbetskraft blir billigare. I sådana fall kan ju fler presumtiva arbetsgivare tänka sig att anställa några fler. Men vi kunde ju aldrig tro att Byggnads uppgift var att försvara ett system där lönenivåerna pressas nedåt.

Överhuvudtaget måste man fundera över vad Byggnads egentliga intresse och uppdrag består i. Är det i medlemmarnas intresse att genom den fria rörligheten av både vit och svart arbetskraft, öka utbudet och sänka lönerna för byggarbetarkollektivet? Att konkurrensen om arbetstillfällen blir hårdare och arbetslösheten högre med ett ökat utbud av arbetskraft måste vara uppenbart för alla. Så vems ärenden springer egentligen Byggnads?

Länk Almedalsveckan 

Några klassiska uttalanden av våra högsta politiker

Så här sade några av våra politiker inför EMU-omröstningen. 


Carl Bildt: Det är logiskt, det är en succé i större delen av Europa, varför skall Sverige stå utanför detta? 


Göran Persson: Jag känner mig tryggare med EMU, än utanför. 


Bo Lundgren: Det handlar i grunden om att det blir enklare att leva …och att det blir lättare att jämföra priser ...och då kommer vi att pressa priserna i Sverige. 




Nu är det få människor som håller med Bildt om att euron är en succé i större delen av Europa. Göran Perssons uttalanden om att vi skulle vara tryggare med euron framstår som ett skämt. Det är osannolikt att grekerna tycker det är enklare att leva med euron. I vilket fall så har det blivit oerhört dyrt för Tyskland och andra nationer, som skall stå för den grekiska fest-notan.

I grunden är det ohållbart att Tyskland och andra nationer skall överföra resurser till nationer som egentligen, enligt EU:s egna regler, skulle ha bötfällts. Vi överför rikedomar från de som sparat och arbetet till dem som inte gjort det. Inrikespolitiskt skulle ett sådant här förfarande vara politiskt omöjligt. Samma personer som propagerar för arbetslinjen i vårt eget land propagerar ivrigt för stödpaket till de som uppenbarligen levt över, eller på andras tillgångar.

Olle Svenning skriver i sin bok "Göran Persson och hans värld" att Persson var djupt skeptisk till euron från början. Plötsligt vände Persson och blev positiv till införandet av euron, varför? Vad var det för signaler som fick honom att ändra sig?

Även Anna Kindberg Batra (M), Roger Tiefensee (C) och Stefan Attefall (KD) ville 2010 ha en ny folkomröstning angående ett medlemskap i EMU. Så här skrev de då.

Tre av fyra allianspartier kräver: Utred euron under nästa mandatperiod! Mycket har förändrats sedan folkomröstningen om euron. Vi är överens om att det under nästa mandatperiod är dags för en ny debatt där vi analyserar erfarenheterna av EMU-sam­arbetet, EU:s hantering av den finansiella krisen samt för- och nackdelar för Sverige med en anslutning. Vi vill och vågar ta tag i eurofrågan, skriver företrädare för M, C och KD.

Vi måste hålla med om att mycket har förändrats, men kanske inte riktigt så som undertecknarna har tänkt sig. Visst, det är nog läge att utreda vilka som skall tvingas att lämna euron, om det nu är detta författarna menar i sin artikel. Om nu författarna är så modiga att de både vill och vågar ta tag i eurofrågan, så väntar vi med spänning på ett utspel snart.

Länk DN 2010

Folket hade rätt - politikerna fel, jättefel!

Alla vet hur hela EMU-projektet knakat i fogarna på sista tiden. Först ut var Grekland som uppenbarligen levt över sina tillgångar. Därefter kom nyheten om de finansiella problemen i Spanien, en långt större ekonomi än Grekland. Vissa varningssignaler har också observerats från länder som Italien och Irland. Enorma räddningspaket har sjösatts där länder med en betydligt stramare hushållning fått betala notan för Grekland och Spanien. Liberala debattörer (som t.ex. Wolodarski DN) i vårt land har ivrigt applåderat stödåtgärderna och de enorma mellanstatliga transfereringarna. Man slås av att debattörer som annars är rätt njugga till transfereringar mellan samhällsgrupper inom Sverige, plötsligt är ivrigt positiva till transfereringar mellan nationer. Man behöver inte platsa in i den exklusiva klubben MENSA för att upptäcka en viss inkonsekvens i de liberala debattörernas ställningstagande. Tydligen är EU viktigare för dessa debattörer än mindre bemedlade grupper inom vårt eget land.  


Allt tal om ett "socialt kontrakt" mellan medborgarna i vårt land har bestämt tillbakavisats som nys. Vi är några som påtalat att det föreligger ett sådant kontrakt för att samhället skall kunna hålla ihop och att människor skall vara motiverade att betala skatt. Dessa tankegångar har inte vunnit gehör hos bredare politiska och journalistiska kretsar. Nu påtalar dock en ekonom från SEB att det samhälleliga kontraktet i Grekland är på väg att upplösas (DN). Förtroendet för välfärdsstaten är i botten och ligger långt under en nation som t.ex. Sverige. LÄNK.


EU:s nuvarande politik med enorma stödpaket till krisande nationer kritiseras skarpt av Mats Persson, professor i internationell ekonomi. Persson vänder sig emot den nuvarande politiken främst med argumenten att det på sikt bara förvärrar problemen samt att stödpaketen faktiskt strider mot Maastricht-fördraget på det mest flagranta sätt. Om undertecknad minns rätt skulle böter utfärdas till länder som slarvade med sina ekonomier, de skulle inte få mer pengar i form av gigantiska stödpaket. LÄNK.


SvD näringsliv har dragit paralleller mellan den ekonomiska krisen i Grekland och fotbollsmatchen i morgon kväll där Tyskland och Grekland spelar mot varandra om en semifinalplats. Vi får se hur stämningen är på planen mellan spelarna. Klart är dock att EU:s förbrödrande effekt numera kan ifrågasättas. Grekland känner sig styrda av ett Tyskland som benhårt sätter upp förhållningsregler för miljardrullningen från tyska skattebetalare. Man kan tycka att Merkels krav är motiverade med tanke på de pengar som skall skyfflas över en nation som uppenbarligen misskött sina finanser. Ingenting hindrar dessutom Grekland från att säga nej till de tyska pengarna (där även Sverige är med och betalar genom IMF faktiskt). LÄNK.


Johan Hakelius, Aftonbladet berömmer sig för att ha varit en ivrig motståndare till Sveriges medverkan i EMU. Ödmjukheten är dessutom något begränsad i denna "vad var det jag sade" artikel. Så här skriver han. LÄNK.    
     

Man skulle, i all blygsamhet, kunna sammanfatta det såhär:
Jag hade rätt. Alldeles rätt. Rätt, rätt, RÄTT!
Men det här är ju en allvarlig sak, så det vore inte särskilt klädsamt. Det korrekta är att vara bekymrad, ledsen och empatisk med grekerna. Det finns ingen anledning att spricka av stoltheten bara för att man, för en gångs skull, bevisligen förstått något och förutsett konsekvenserna. Inte känna triumf. Inte göda sin fåfänga. Verkligt ofint vore att gnugga eurofilernas nosar i den lilla stinkande hög de lagt på den europeiska mattan. Så det ska jag inte göra. Jag säger bara att det var upplyftande att höra Lord Lawson säga ”vad var det jag sa”. Och tänk hur jobbigt det måste vara för eurokramarna, som hade fel. Jättefel. Helt fel. Alla fels moder. Fel, fel, FEL!

Hakelius brister något i ödmjuk finkänslighet men visst hade både han och undertecknad helt rätt. Jag tycker dock att Hakelius missar det väsentligaste. Svenska folket hade rätt. Alldeles rätt. Rätt, rätt, RÄTT! Ty de röstade faktiskt "nej" till medlemskap i valutaunionen.  


Våra högt ärade politiker gjorde sitt bästa för att övertyga oss stackars väljare om valutaunionens förträfflighet. De hade ett koppel namnkunniga ekonomer vid sin sida. Det gick så långt att när valresultatet skrek ut sitt bistra resultat från skärmarna blev liberalen Leijonborg så frustrerad att han inför rullande kameror påstod att svenska folket måste utbildas i kunskap om EU. Men både Leijonborg, ekonomerna och den övriga politiska nomenklaturan hade fel. Jättefel. Helt fel. Alla fels moder. Fel, fel, FEL!


GLAD MIDSOMMAR ALLA!

Anhöriginvandringen är inte problemet

Den senaste tiden har det uppmärksammats att somaliska barn till föräldrar som fått asyl i Sverige skall kunna anhöriginvandra hit. Många av de anhöriga kommer att anlända till Växjö, som enligt uppgifter från det moderata kommunalrådet Bo Frank har stora svårigheter att både härbärgera och finansiera de som väntas anlända till kommunen. Bakgrunden är nya regler som gör det möjligt att genom DNA-test avgöra vilka som är släkt med en förmodad mamma. Vid positivt resultat av testet skall uppehållstillstånd erhållas. 


Frågor som uppstår är var detta DNA-test skall genomföras, i Somalia eller Sverige. Frågan vad som händer vid negativa testresultat är också intressant, om nu testen genomförs i vårt land. 


Regeringen avser både en tillfällig lagändring för att fler skall kunna söka uppehållstillstånd med reglerna för anhöriginvandring samt 300 mnkr till de kommuner som tar emot de nyanlända. Bo Frank verkar ändå inte helt lugnad av regeringen frikostiga bidrag. Så här säger han till SVT.

Det är moraliskt helt förkastligt att staten lämpar över kostnaderna på kommunen [...] 

Nu har vi att göra med en väldigt stor invandring av personer med extremt dålig utbildningsbakgrund och som blir beroende av socialbidrag under lång tid och det få kommunen betala [...] 

För Växjös del kanske det handlar om 50-60 miljoner kronor om året och nu talar vi bara om kostnader för socialtjänst. Det kostar ju också pengar för skola och sjukvård och liknande.

Självklart blir det en kostnad för samhället med mottagandet av dessa anhöriga. Det är ändå så att barn till personer som erhållit asyl måste få uppehållstillstånd p.g.a. anhörigregler. Det vore ju orimligt att föräldrar som flytt hals över huvud inte fick leva med sina omyndiga barn i det land dit de flytt. Anhörigreglerna måste ju gälla barn och maka, något annat vore orimligt. Däremot skall de inte gälla några andra släktingar. 


Problemet är inte anhöriginvandringen utan hela vår immigrationspolitik och de grunder denna vilar på. Från början var det politiskt förföljda personer som fick asyl i vårt land. Den första vågen av sådana var efter Allendes fall, och militärkuppen iscensatt av Pinochet. Man kan säga vad man vill om första vågens chilenska flyktingar, - de var uppenbarligen både socialister och kanske kommunister, som många påpekar i dag. Detta faktum kan ju inte påverka vår flyktingpolitik. De var utan tvivel politiska flyktingar som förföljdes p.g.a. deras politiska uppfattning. Dessutom stod det utom allt tvivel att de riskerade nackskott (i bästa fall) om de fångades av Pinochets styrkor. 


Trots att Sverige tog emot en förhållandevis stor andel av första vågens chilenska flyktingar var det en politik jag kunde ställa upp på och t.o.m. aktivt sympatisera med. De var politiska flyktingar i ordets egentliga bemärkelse. Det går självklart att hitta många fler sådana exempel på vettiga avvägningar i asylpolitiken. Tyvärr går det i dag att hitta ännu fler exempel på en vettlös och ologisk immigrationspolitik (vi talar här inte längre om flyktingpolitik). 


Många immigranter från det forna Jugoslavien var inte mer hotad eller utsatt än befolkningen i sin helhet. Vi kan ju inte flytta hela befolkningar för att undvika övergrepp och krigshandlingar. Det är omöjligt och dessutom hjälper vi till med etnisk rensning i sådana fall. Göran Persson försökte lösa detta problem med tillfälliga uppehållstillstånd för ett stort antal människor från det forna Jugoslavien. Meningen var att de skulle resa tillbaka till sitt hemland när det lugnat ned sig. Dagen innan återfärden för många som erhållit det tillfälliga uppehållstillståndet, så gick Bengt Westerberg ut i media och uppmanade återvändarna att inte infinna sig. Detta skamgrepp fick som följd att de allra flesta till slut fick stanna i vårt land, och att ännu ett verktyg blev obrukbart i vår flyktingpolitik. Westerbergs tilltag är sannolikt det skamligaste som hänt i vår inrikespolitik sedan 2a världskriget.


Vi kan självklart inte hjälpa människor ur fattigdom med folkomflyttningspolitik. Även om vi tog emot så många immigranter att vårt samhälle skulle gå under, föds det fler människor under fattiga förhållanden än vad vi då skulle ta emot. Dessutom så är det sannolikt att vi skulle ta emot de driftigaste människorna som har någon chans att hjälpa sina hemländer en liten bit på vägen till drägliga levnadsförhållanden. Som om inte dessa argument vore nog så tillkommer det faktum att för samma kostnad som vi hjälper en person i vårt land, kan vi hjälpa oerhört många fler i deras respektive hemländer. Om det nu är ren humanism det är frågan om, och inte enbart synas vara human (vilket vi systemkritiker ibland misstänker).


Skall vi ge människor asyl om deras nation hamnar i krig? Låt oss se, ett inte alltför orealistiskt scenario är att t.ex. Indien och Pakistan hamnar i en allvarligare konflikt. De är inte kända för att vara bästa grannar precis. I sådana fall skulle 1200 miljoner människor plus 174 miljoner människor genast, på ett bräde, vara berättigade till asyl. Siffrorna kan dessutom vara en smula gamla. Enda sättet att göra något meningsfullt, om man nu brinner för att göra en human insats, är att skicka styrkor från hela den västliga hemisfären för att stoppa konflikten. Då bryter man visserligen mot nationalistiska principer, men vill man vara human så kostar det på.  


Om vi i grunden hade en vettig, logisk och genomtänkt flykting- och immigrationspolitik, skulle det inte heller vara något problem med anhöriginvandringen. Växjö kommun skulle inte hamna under den ekonomiska bilan och sannolikt skulle fler, i dag överbelastade kommuner, villigt erbjuda sin hjälp. Nu har vi i stället spelat bort våra kort på att tävla om vem som är mest human eller ägnat oss åt ett strategiskt undvikande för att inte hamna i skottlinjen när rabiata vänsterjournalister med bristande verklighetsförankring avlossar sina hatiska semantiska salvor. Det är inte så ansvarsfulla partier eller politiker skall bedriva en långsiktigt hållbar politik för Sveriges befolkning. 


Länk SVT


Länk P4


Länk Regeringskansliet           

Det handlar om det politiska ansvaret Demirbag

Dilsa Demirbag-Sten och Johan Norberg går i en DN-artikel i polemik mot Paulina Neuding och Axess. Frågan gäller den immigrationspolitik Sverige för och har fört de sista decennierna, samt vissa problem i samband med denna immigration. Författarna går också till angrepp mot "borgligheten" som de påstår har svängt, åtminstone några grader, mot en mer immigrationskritisk riktning.


Både Axess och Neuding får självklart svara för sig själva, men några ställningstagande i artikeln förtjänar att synas lite närmare. Vad gäller borgerlighetens politiska glidning i immigrationsfrågan så är den stora omsvägningen när samma borglighet i början på 90-talet svängde till den generösa immigrationspolitik de för i dag. Så här skriver författarna i sin artikel.

Med människan, oavsett rötter, tillkommer problem som hanteras bäst genom mer öppenhet och större möjlighet till sociala resor, inte mindre.  

I grunden är detta säkert helt riktigt. Det är också så att immigrationens storlek har stor påverkan om det är möjligt att föra en politik där sociala resor blir möjliga. Sker det för få sociala resor kanske p.g.a. att det helt enkelt inte finns en arbetsmarknad dimensionerad för vår immigrationspolitik, är det i grunden ett politiskt ansvar att rätta till detta. Vidare i artikeln.

Flera av inläggen kan bara läsas som att invandringen inte är förknippad med problem, utan att invandringen är problemet.

Ja, invandringens storlek är det stora grundproblemet, det är inte bara ett integrationsproblem. Våra regeringar har öst in pengar i olika problemområden och raden av olika projekt som skall rätta till problemen kan göras hur lång som helst. Det har helt enkelt inte fungerat. Det vore välgörande och politiskt hederligt att börja diskutera immigrationens storlek, något som lyst med sin frånvaro i debatten. Vidare i artikeln.

Den här typen av generaliseringar brukar annars avvisas av liberaler. Vi håller inte alla män ansvariga för våld mot kvinnor och alla svenskar kan inte göras ansvariga för våld mot invandrare. Skuld går inte i arv och bärs inte kollektivt. Men av något skäl har det blivit legitimt att tala i kollektiva termer om invandrade personer.  

Här blandar författarna äpplen och päron. Självklart har enbart den person, svensk eller immigrant, som gör sig skyldig till ett brott skuld till detta. Ingen annan person kan göras ansvarig för andras brott. Möjligen undantaget unga människors föräldrar som ju också ha ett ansvar, men detta gäller pursvenska föräldrar precis som de av utländsk börd. Däremot måste ansvariga politiker självklart se de samhälleliga makroeffekterna av en viss politik. Brottslighet är en sådan makroeffekt som måste bedömas tillsammans med andra effekter, positiva som negativa. En allvarlig överrepresentation inom vissa grupper skvallrar ju om att något är fel. All politik handlar i viss mån om generaliseringar, det vore omöjligt att dra politiska och samhälleliga slutsatser utan en sådan generalisering. Vidare i artikeln.

BRÅ dokumenterade 2005 att 99,78 procent av utlandsfödda inte misstänkts för sexualbrott, medan 99,96 procent av dem som fötts i Sverige av svenska föräldrar inte misstänkts för det under samma period. Att då tala om det som ett invandrarproblem är en orimlig generalisering som inte ger några praktiska redskap att förstå och hantera problemet.

Fel! Bakom dessa siffror döljer sig ett stort antal brott med många brottsoffer som fått sina liv förstörda. Jag brukar inte ta upp frågan om överrepresentationen för vissa brottstyper av vissa grupper med utländsk härkomst, som läsare av denna blogg kan intyga. Nu tar dock artikelförfattarna själva upp frågan och då kan vi konstatera deras egna siffror pekar på en stor överrepresentation. Den allvarligaste statistiken gäller dock brott av en viss typ, som dessutom är av allvarlig art. Om ansvariga politiker inte reagerar och agerar mot denna överrepresentation bär de ett tungt ansvar. Vidare i artikeln. 

Neuding går längst i en artikel i Jerusalem Post (7/4 2012). Hon skriver om det högst reella hotet med antisemitism i Malmö men landar i att problemet är att staden har för många muslimer. Förklaringen söks inte i utanförskap eller i islamistiska idéers genomslag utan i demografiska förändringar:

Jag skulle själv inte uttryckt mig som Neuding gjorde i Jerusalem Post, men exakt vad är skillnaden mellan "islamistiska idéers genomslag" och "demografiska förändringar"? Det är ju samma sak (nåja) uttryckt med olika ord. Det förra är ju en direkt effekt av det senare. 


Det är märkligt att människor som sägs ha fått asyl i vårt land p.g.a. förtryck genast börjar förfölja andra grupper. Det rimmar illa med en vettig asylpolitik och åtminstone jag funderar på om stora delar av vissa grupper verkligen varit förföljda. Har de fått asyl på felaktiga grunder och börjar förfölja grupper i vårt land så är det ett gigantiskt misslyckande för vår asylpolitik. Hur stort misslyckande detta är förstår varken författarna eller våra styrande politiker. Till sist bemöter vi detta i artikeln.  

Är ”etniska svenskar” immuna mot antisemitism?

Självklart är inte svenskar immuna mot antisemitism. Men frågan är vilka det är som i praktiken förföljer den judiska gruppen i Malmö, är det etniska svenskar eller människor med utländsk börd med en främmande religion? Det är väl bara att undersöka saken och se hur det i verkligheten förhåller sig. Kan vi bota cancer borde det gå att undersöka detta förhållande. Skillnaden är ju ett "etniska svenskar" inte fått asyl i vårt land för att de sagt sig vara förföljda. Skulle det visa sig att "etniska svenskar" förföljer judar i Malmö så måste regeringen och samhället i övrigt åtgärda detta. Det är ju fullständigt oacceptabelt. Skulle det visa sig att förhållandet är så som Neuding säger så är det i grunden ett importerat problem. Då har asylsökande som sagt sig vara förföljda fått asyl, för att sedan förfölja en annan grupp så intensivt så de i sin tur, tvingats emigrerar från vårt land. Var och en kan nog bedöma hur vettig en sådan situation är och vilket ansvar våra politiker har för en sådan situation. 

Länk DN