Polisens agerande i Husby

De flesta av oss har säkert hört talas om kravallerna i Husby, västra Stockholm. En okänt men stort antal bilar har stuckits i brand, en skola och ett garage har brandskadats. När polis och brandkår anlänt har de mötts av stenkastande ungdomar. Våra tidningar har efter de sociala mediernas ankomst, balanserat mellan att kritisera polisen för att ha fällt mycket olämpliga kommentarer och ungdomarnas beteende. Tiden då allt ansvar för grova lagbrott kunde skyllas på olämpliga men förflugna kommentarer från ordningsmaktens sida verkar vara förbi. Alltför många kommentarer i de sociala medierna kan inte helt ignoreras från våra traditionella medier.

Från vänsterhåll talas det om kravallerna har sociala orsaker, fler poliser lär inte lösa problemen enligt dessa debattörer, som Ann-Margarethe Livh (V). Så här säger hon i SvD (betaltjänst).

Nedläggning av skolor och bibliotek, indragning av SL-kort för gymnasieelever, så gott som inga resurser för lokalt föreningsliv och lokal kultur. Listan kan göras hur lång som helst. Tänk tanken hur det skulle vara om vi haft dessa verksamheter kvar.[…]

Detta är sociala problem och kan bara lösas med sociala satsningar. Vi beklagar gårdagens våldsamma händelser i Husby. Det gör även de boende i Husby. Men frågan är nu hur vi går framåt. Det måste vi göra tillsammans med de boende i Husby. Inte mot dem, inte ovan deras huvuden, inte på låtsas. Listan ovan på utvecklingen i Järva är en dyster bild, och så länge den fortsätter är lösningen politisk – inte polisiär.

Självklart har kravallerna sociala orsaker, vi kan knappast tänka oss dessa kravaller i Djursholm. Att några bibliotek och lokal kultur skulle lösa dessa problem är dock mer än lovligt naivt. Beror på frånvaron av upplopp i Djursholm att ungdomarna där har tillgång till lokal kultur och bibliotek? Självklart inte. Vi får nog konstatera att den mångkulturella visionen har baksidor som nu börjar visa sig. Den immigrationspolitik vi för nu kostar pengar och en viss samhällig nedrustning följer av att pengarna inte räcker till. Att det också uppstår starkt segregerade områden där framtiden för många ser mörk ut, på riktigt, är också en följd av en ohållbar politik. ”Långsiktigt hållbar” verkar vara något av modeord i politiken, men denna politik är inte långsiktigt hållbar.

Vi har varken arbete eller bostäder som klarar av den immigration vi nu ägnar oss åt. Ungdomarna har gjort en riktig analys, många av dem kommer få det svårt i framtiden. Att de nu ägnar sig åt fullständigt kontraproduktiv verksamhet är nog ingen nyhet för de flesta.

DN konstaterar i en ledare att föreningen ”Megafonen” är långt ute i periferin vad gäller vårt gemensamma samhällskontrakt. Något annat är inte möjligt om man vill behålla ett minimum av trovärdighet. Självklart måste DN uppväga sitt ställningstagande från Megafonen med att även kritisera polisen. Så här skriver de.

Det är bedrövligt om polisen har använt sådant språkbruk. Har ordningsmakten ingenting lärt och ingenting förstått? Poliser som talar nedsättande om andra människor förstör inte enbart sitt eget rykte, utan hela kårens.

Självklart skall polisen varken ge uttryck för rasistiska tillmälen eller låta känslorna ta över i mycket pressade situationer. Kritiken är i sig befogad. Tyvärr har den inte ett dugg med kravallerna i Husby att göra. Ingen är så naiv så att han tror att upploppen hade stannat av eller att upploppet ens har accelererat för att enskild polisman verbalt gått över gränsen. Det är två helt olika problem vi talar om.

Prioriteringen är också märklig. Att bränna ner hela bilparker, skolor, garage, demolera ett helt affärscentrum, kasta sten på ordningsmakten och grov misshandel av tjänsteman jämställs i viss media av verbala övertramp hos enskilda polismän, övertramp som dessutom ännu inte är verifierade. Det är helt enkelt inte rätt att väga upp kravallerna med dessa verbala övertramp, övertramp som mycket väl kan belysas i enskilda artiklar och eventuellt beivras efter att kravallerna klingat av. Så här skriver DN om den skjutne 69 mannen som av vissa anges som orsak till upploppen (vilket jag betvivlar).

De knapphändiga uppgifterna från skotten i Husby tyder på att polisen bröt mot flera av dessa riktlinjer. Händelsen har redan anmälts till riksenheten för polismål i Malmö.  

Här lägger DN bränsle på en brasa utan att ha verifierade uppgifter. Vilka uppgifter har DN kommit över? Vem har uppgifterna kommit ifrån? Hur kan DN skriva att ”de knapphändiga uppgifterna tyder på att polisen bröt mot flera av dessa riktlinjer”? Att på detta sätt gå ut med fullständigt overifierade uppgifter som mest liknar rena rykten från starkt partiska personer är att svika sitt journalistiska uppdrag. Återigen är det ett sätt för ledarredaktionen att väga upp den kritik de trots allt riktat mot vänsterorganisationer. Det är ytterst osäkert om dödsskjutningen ens har något med upploppen att göra. Alla förstår nog att händelsen ligger nära till hands att använda som argument.

I en akut situation måste polisen återställa lag och ordning på svenskt territorium. Lagen och samhällets ordningsmakt skall åtlydas. När bilar och hus brinner är det försent både med dialog och med vänsters recept om fler lokaler för föreningsliv. När ungdomar satt eld på bilar är det inte vuxna polismäns uppgift att föra dialog med dem. De skall lagföras och föräldrarna skall betala vad som kan bevisas att deras barn förstört. Även den enklaste pedagogik förespråkar att barn och ungdomar måste lära sig var gränserna går. Det är inte att vara ”snäll” om vuxenvärlden abdikerar mot sitt gränssättande uppdrag. 

UPPDATERING:

Expo har också reagerat på upploppen runt Stockholm

Uppdrag Granskning granskar journalister

I kvällens Uppdrag Granskning behandlades hur media behandlat och behandlar integrationsfrågor. Vi fick se exempel på en gammal välkänd teknik där Martin Aagård hade vinklat uttalande av Per Brinkemo, som arbetar med invandrare och åtminstone har arbetat i Somalia med flyktingar. När Brinkemo hade polemiserat emot nationalistiska kommentatorer i vissa kommentarsfält hade Aaård lyckats få det till främlingsfientlighet genom att rycka ut citat helt ur sitt sammanhang. En numera mycket välkänd teknik.

När Brinkemo skrev rena fakta, som att en stor del av de nämnda 85 procent av den somaliska befolkningen som har för eller eftergymnasial utbildning, enbart har några veckors utbildning, fick Aagård detta till ett gravt utslag av främlingsfientlighet. Aagård fick dessutom ett påvisande av rena fakta det till att Brinkemo sprang Sverigedemokraternas ärenden. Man undrar om Aftonbladet och Aagård vill lagstifta bort SD och fängsla alla verkliga sympatisörer. Aftonbladet, med dess medarbetare som Aagård och Linderborg är en tidning som ter sig alltmer extrem och fundamentalistisk.    

Kvällens program innehöll också ett intressant avsnitt om Amun Abdullahi, som prövade sina vingar i Sverige som journalist. I princip (fritt översatt) sade hon att mycket av journalistiken handlar om att inte ge SD röster. På sin arbetsplats hade hon t.o.m. fräckheten att vilja intervjua Åkesson, men fick självklart nej av sina chefer. Hur skulle det se ut?

Man kan också undra om inte alla mångkulturalister vänder sig emot invandrare hårdare än mot SD medlemmar om de avslöjar för mycket med baksidorna av det mångkulturella samhället. Abdullahi råkade ganska illa ut enligt Uppdrag Granskning. Detta enbart för att hon konstaterade det som SÄPO redan konstaterat, att ungdomar värvas till Al-Shabab (och kanske för att hon ville intervjua Åkesson). Man undrar hur mycket äkta känslor mångkulturalisterna verkligen har för de människor som väljer att immigrera hit, när varma känslor så snabbt och på så tveksamma grunder byts i iskyla.

Journalisten på P1 Randi Mossige-Norheim intervjuades också. Hon gjorde ett program som gick ut på att alla uppgifter om att Al- Shabab värvade soldater i Sverige var falska (indirekt att Abdullahi var en lögnare). Förutom att i princip alla fakta i hennes program visade sig vara felaktiga, så gav hon ett mycket barnsligt och slingrande intryck. Hur hon vunnit alla sina journalistpriser är ofattbart när man såg kvällen program.

Den egoistiska arbetsimmigrationen

Med titeln ”Välfärdsturismen är en myt” publicerar GP en artikel där ekonomen Joakim Ruist i en doktorsavhandling påstår att vi varken har förlorat eller vunnit på arbetskraftsinvandringen. Enligt Ruist har varken skatteutgifterna eller de sociala utgifterna ökat sedan vi införde den fria rörligheten för arbetskraft. Enligt artikeln har denna invandring ”inte frestat på ekonomin ett dugg”.

Jag har inte tillgång till doktorsavhandlingen men att mäta de sociala utgifterna totalt sett verkar vara ett mycket konstigt sätt att undersöka utgifterna för en speciell grupp. Det måste vara mycket bättre att helt enkelt be att få uppgifterna från berörda myndigheter på hur mycket de betalar ut till de aktuella grupperna. 

Eftersom skatteinkomsterna inte ökat kan man förmoda att en viss undanträngningseffekt ligger vid handen. Alltså att arbetskraft utifrån tagit en del arbeten som annars skulle gått till inhemsk arbetskraft. De som bor fast i Sverige och därmed är arbetslösa erhåller ju A-kassa eller annat bidrag, vilket blir en kostnad för arbetskraftsinvandringen i de fall de inte får arbete p.g.a. undanträngningseffekten.

Dessutom har vi i dag enligt Ekonomifakta en arbetslöshet på 8,8, procent. Som ekonomen Jan Tullberg konstaterat blir det en dubbel positiv effekt om en arbetslös inom landet tar ett nytt arbete i stället för en immigrerad arbetskraft. Detta eftersom den arbetslöse inom landet har levt på bidrag, en kostnad som samhället slipper när han får ett arbete. Tar en arbetskraftsinvandrare samma nya arbete blir det bara plusposten genom skatteintäkter som staten gör i vinst. Detta behöver egentligen inte ekonomer som Tullberg påtala, det borde alla normalintelligenta människor förstå ändå.    

Vi kan också tänka oss att svensk ekonomi som det talas om, inte avläsbart påverkas av arbetsimmigrationen, beroende på vad och hur man mäter. Kadern av arbetslösa kan ju i alla fall lida men av arbetskraftsinvandringen, beroende på att de har svårare att få ett arbete. Detta är något som i alla fall artikeln inte tar upp, men som det står en SR-artikel om i dag. Sedan skall man också sätta in siffrorna i sitt sammanhang. Alltså inte bara läsa av den ekonomiska utvecklingen, utan också ta med i beräkningen vad vi kunde gjort I STÄLLET för att importera arbetskraft, som t.ex. att försöka få den allt större kadern av arbetskraft i arbete.

En annan effekt av arbetsimmigrationen kan bli pressade lönenivåer i landet. Något som sannolikt redan skett i Sverige inom t.ex. byggbranschen. Det behöver ju självklart inte innebära en sämre ekonomi för nationen Sverige, tvärtom innebär det vissa positiva effekter. Men snickarna kanske inte håller med Ruis om det saliggörande med dessa pressade lönenivåerna. Om regering och andra aktörer vill få ned en för hög lönenivå inom vissa branscher, så är arbetsimmigration sannolikt det sämsta verktyget för detta ändamål.      

Enda sättet det kan uppstå en ”win-win” situation är sannolikt om arbetsmigrationen sker mellan likvärdiga länder där migrationen går likvärdigt åt båda håll. Om Sverige saknar snickare och Polen golvläggare kan ett fruktbart utbyte ske. Alternativt att läkare tar sig från Polen till Sverige och ingenjörer den motsatta färdvägen. Om Sverige tar emot läkare från Polen men skickar iväg golvläggare uppstår på sikt en obalans som Polen förlorar på. En sådan arbetsmigration vi talar om här dör med tiden ut då det verkar vansinnigt att länderna inte själva täpper till kompetensluckorna.

Man kan också tänka sig att en nation tar emot arbetsmigration då det råder absolut arbetskraftbrist från en nation där det råder absolut arbetskraftsöverskott, men långsiktigt är inte ens det hållbart. Att Polen skulle utbilda arbetskraft som sedan arbetar och betalar skatt i Sverige skapar långsiktigt ohälsosamma obalanser. Situationen kommer inte heller inom överskådlig tid bli sådan för västliga nationer att det kommer uppstå absolut arbetskraftbrist. Ekonomierna ser helt enkelt inte ut så nuförtiden i norra Västeuropa. Sedan har vi konjunkturerna att tänka på. Skulle det otroliga ske att det uppstår absolut arbetskraftsbrist, lär denna brist försvinna vid nästa lågkonjunktur. Exakt vad gör vi av alla arbetskraftsinvandrare då? Man slås också av hur oerhört egoistisk denna arbetsimmigration ter sig. Ju mer man tittar på den, ju mer egoistisk ter den sig.

Det står i GP-artikeln att vi inte sett något av den oro för ”social turism” som Göran Persson lidit sådan smälek för att ha uttalat. På pendeltåget tog jag på måfå upp sista numret av Dagens Samhälle. Första uppslaget jag fick upp handlade om den lavinartade ökning av utländska tiggare som ju är ett resultat av den fria rörligheten vilken Persson uttryckte oro inför. Det står också att socialtjänsten inte har skyldighet att hjälpa dessa individer, men att trycket hela tiden ökar. Det ställs fler och fler krav på att dessa den fria rörlighetens vagabonder skall få ta del av vårt välfärdssystem. Jag kan inte se annat än att Göran Perssons oro var befogad och att GP har fel. 

UPPDATERING: 
En uppmärksam läsare har påtalat att nationalekonomen Joakim Ruist inte bara är nationalekonom, han är också miljöpartist och har suttit i Stenungsunds fullmäktige. Vad jag kan se från Stenungsund kommuns hemsida sitter han inte i fullmäktige i dag. Att en aktiv politiker skulle vara oberoende och objektiv är inte särskilt troligt. Ruists avhandling kan läsas här.   

Partiledardebatten – oroande tecken inför valet 2014

På söndagskvällen sände SVT den årliga partiledardebatten innan sommarkoman tar över vårt land. Det känns lite som sista drabbningen innan sommarlovet och det är sannolikt det som är vitsen med hela tillställningen. Jimmie Åkesson var mycket bra vid de tillfällen han kom till tals, men de övriga partiledarna hade en taktik att glida undan ämnen och diskussioner där Åkesson naturligt skulle kunna komma in, för att i stället fly till diskussioner där de visste att SD inte kom till sin rätt. Ibland liknande det ren mattflykt för att använda brottningstermer, som när Fridolin lyckades få diskussionen om immigration och integration till bostadspolitik. En snygg och elegant undanglidning, men kanske inte vad TV-tittarna vill se. Frågan är också varför man flyr immigrationsfrågan, om man nu menar att man har så bra svar.

Sanna Rayman, SvD menar att Sjöstedt och Åkesson var de som förmodligen vann mest på debatten. Det är möjligt att hon har rätt, men jag skulle vilja lägga till Björklund, som ofta är befriande fri från floskler och framstår som nästan lika ärlig som Åkesson, fast med helt andra åsikter naturligtvis. Dock verkar inte Björklunds debatteknik ge utslag i opinionen.     

En annan kommentator till debatten är The Viktor Report som gör en sansad bedömning (DN) av debatten. Viktor Barth-Kron lever på sitt namn och skulle sannolikt lida svår skada om han spårade ur i sina bedömningar, vilket han också noga aktar sig för.     

Så kommer vi då till det riktiga bottennappet. Bottennappen som initierade denna artikel rentav (den hade inte blivit skriven annars). SvD tar in en bedömning av en studierektor i retorik från Södertörns högskola, Fredrik Söderquist, som fäller denna kommentar redan i ingressen.

Sjöstedt har funnit sin balans. Reinfeldt ville visa sig som statsmannen. Lööf och Löfven var hetsigast. Fridolin var allra skickligast.

Fridolin var allra skickligast? Exakt hur visade det sig? Åkesson fick Fridolin att bli röd i ansiktet med frågan om ”ickevåldsförsvar”. I övrigt hamnade Fridolin ofta på mellanhand, vilket bekräftas av flera andra bedömare som Barth-Kron. Man kunde se detta som en ”random” artikel bland de övriga. Det allvarliga är dock att denna upphöjelse av MP ingår i ett sedan länge välkänt mönster där journalister och mer eller mindre självutnämnda experter gullar med just MP, och på så sätt ger dem en gräddfil i valrörelser. Jag vill mena att detta skett åtminstone i de två senaste valrörelserna.

Wetterstrand blev under hela hennes partiledarskap aldrig utsatt för samma granskning som övriga partiledare. Det var rent penibelt att läsa artiklarna efter partiledardebatten (Agenda) den 17 maj 2009 när Wetterstrand börjat svamla osammanhängande i frågan om skolan. Det stod inte ord om detta bottennapp i tidningarna efteråt [2009 17 maj DN, SvD]. Björklund ryckte in som räddaren i nöden när t.o.m. en icke miljöpartist som undertecknad började bli generad. Och så har det fortsatt.

Detta är allvarligt eftersom delar av väljarkåren är ganska lättpåverkad av etablerad media, låt oss sanningen i vitögat. Det torde strida mot alla demokratiska principer att MP får kanske tre, fyra extra mandat för att en liten klick mer eller mindre verklighetsfrånvända journalister ger ett parti, som de råkar gilla, en gräddfil i valrörelse efter valrörelse. Och nu ger alltså en retorikexpert från den, ähumm… beryktade Södertörns högskola Fridolin högsta betyg. Fridolin är sannolikt en betydligt bättre retoriker än vad Wetterstrand någonsin var, i sina bästa stunder och när han kommer rätt i debatten, vilket inte skedde i går. Wetterstrand red på journalisternas ohämmade välvilja, vilket inte ens Fridolin skall behöva göra, han är faktiskt skickligare än så.

Det är förvånande att inte fler reagerar på MP:s mediala gräddfil (som dock inte är överväldigande efter denna debatt, om man undantar Söderquists artikel). Även socialdemokrater och vänsterpartister borde reagera lite mer än vad de gör. Att de skulle vara nöjda med att släppa väljare till MP tror jag inte på, även om de hellre släpper dessa väljare till MP än SD. Det torde dock inte röra sig om samma skara väljare så frågan är obsolet. I vilket fall blir det mediala gullandet med MP omöjligt om fler reagerar på det. Reaktionerna måste ju också komma från de partier som riskerar tappa väljare till MP, inte bara från det medialt observanta SD. Att SvD släpper denna artikel av Söderquist som mot all sans och vett utnämner Fridolin till debattens stora vinnare är ett oroande tecken inför den kommande valrörelsen 2014. Är det planerat att gullandet med MP skall fortsätta även till det kommande valet 2014?  

Nu passar det att åsidosätta det kommunala självstyret

Lars Rådén M går ut i SvD och påstår att just i frågan om de ensamkommande barnen så är det riktigt och rätt att åsidosätta det kommunala självstyret. Denna artikel kommer alltså när regeringen tillsammans med MP kommit överrens om att tvinga alla kommuner att ta emot ensamkommande barn. Att den är skriven av ett kommunalråd från Solna ger känslan av ett beställningsverk från moderpartiet, att skapa acceptans bland de egna åtminstone. 

Man kan i och för sig förstå synpunkten att samtliga kommuner skall dela på bördan av dessa ensamkommande barn, om man nu tycker att hela denna folkomflyttningspolitik är vettig. Gör man inte det blir åsidosättandet av det kommunala självstyret obegripligt och ett statligt övergrepp. Har man åsikten att barn skall vara med sin familj för att bygga upp hemlandet och inte växa upp i en helt annan kultur där arbetslöshet och utanförskap möjligen väntar så blir regeringens senaste beslut som att hälla salt i såret. Vad finns logiken att flytta delar av en ungdomsgeneration i ett annat avlägset land hit till Sverige? Det är en absurd politik. Vi har ju t.o.m. skickat ned svenska soldater till Afghanistan för att göra det säkert där nere. Misslyckades både vår egen och alla andras mission fullständigt? Hade det varit säkrare och bättre innan USA invaderade Afghanistan? Det kom nämligen inga ensamkommande barn innan invasionen. Hur många ensamkommande tar förresten USA emot?     

Så här säger Rådén i SvD.

Inom andra politikområden skulle det framstå som underligt ifall en kommun skulle besluta att avstå från att delta. Det är exempelvis inte valfritt att ta hand om barn med särskilda behov i skolan eller äldre med missbruksproblem. I Sverige tar vi gemensamt ansvar för de som är i behov av stöd. Ensamkommande flyktingbarn och ungdomar ska inte utgöra ett undantag från detta.

Jämförelsen är helt felaktig. Barn med särskilda behov och människor med missbruksproblem står under kommunernas ansvar och det är just för dessa saker vi betalar kommunalskatt. Det var redan från början kommunernas angelägenheter och det är för dessa saker vi skapat kommunerna och skattesystemet. Detta gäller självklart inte barn (oftast unga vuxna) från andra sidan jordklotet. Det är Afghanska statens uppgift att ta hand om dessa ungdomar så gott de förmår. Det kan aldrig bli svenska kommuners uppgift att ge tandvård till kinesiska ungdomar eller sjukvård till Nepalesiska ungdomar, även om tanken skulle vara fin. 

Nu har alltså systemet havererat och det enda som återstår är statligt tvång för att kunna placera ut delar av Afghanistans ungdomsgeneration häruppe. En f.d. högt uppsatt sverigedemokrat har enligt tidningarna gått över till moderaterna, det är nämligen mer kvalité i moderaterna. De är dessutom mycket proffsigare enligt överlöparen. Jo det här verkar ju vara mycket proffsigt genomfört. Det är möjligt att det är mer kvalité i moderata människor och att de är lite mer värda än sverigedemokrater, men saknar de helt hjärna att tänka med? Tycker man att denna politik är tecken på kvalitet och proffsighet så skall man självklart ansluta sig till moderaterna, men frågan uppstår då varför man någonsin gick med i SD. 

Första maj – hur socialdemokratin förlorade sin själ

Även om vårens ankomst firats sedan hednisk tid så härstammar det lite mer moderna första majfirandet från en massaker i Chicago 1886 på arbetare som demonstrerade för 8 timmars arbetsdag. För att hedra minnet av de stupade arbetarna höll man en årlig demonstration som sedermera utvecklades till det första maj-firande vi ägnar oss åt i dag. Glansdagarna för både 1:a majfirandet och socialdemokratin har dock passerats och i vårt land ser vi en kraftig permanent nedgång för socialdemokratin. Hur kan det komma sig?

I en tid när alla de gamla kraven från arbetarrörelsen i princip har uppfyllts så har det socialdemokratiska partiet fullständigt misslyckats att hitta sin nya roll och något som ens kan liknas vid en politisk agenda. I dag har vi 8 timmars arbetsdag och utvecklingen har gått dithän att människor inom många yrkesgrupper gått ifrån 8 timmar för att i stället frivilligt arbeta övertid. I stället har diskussionen handlat om föräldraförsäkringens delning mellan man och kvinna, där socialdemokratin inte alls har en lika självklar roll som fordom i frågan om arbetsdagens längd. 

Vi har ett system som erbjuder sjukvård till alla medborgare, t.o.m. de som vistas olagligt i landet. Men frågan att ge sjukvård till de som vistas här olagligt äger inte samma självklarhet som att ge sjukvård år en underbetald och utsliten arbetarklass. Oavsett vad man anser i själva sakfrågan så blir man inte ett statsbärande parti i frågan om vård av illegala, men man blev det i frågan om sjukvård till alla. När Sverige genomgick sin definitiva urbanisering byggde socialdemokratin det så kallade miljonprojektet så att den nya arbetar och tjänstemannaklassen kunde få tak över huvudet. Nu står socialdemokratin helt handfallen inför bostadsbristen och de därmed förknippade infrastrukturproblemen, i gott sällskap med de borgerliga partierna får man säga. De gamla miljonprogrammen har förvandlats till ”utanförskapsområden” där det ena integrationsprojektet efter det andra misslyckats. Inget parti blir statsbärande på att skapa dessa segregerade områden och inte ens om man hittar ett integrationsprojekt som lyckas lite bättre än vanligt blir man statsbärande på detta. Tvärtom, de gamla socialdemokratiska väljarna i förorten röstar i allt mindre grad på socialdemokratin ju bättre de får det. En lyckad integration betyder för socialdemokratin med nödvändighet färre väljare. 

Socialdemokratin drev en gång igenom allmän folkpension, även om beslutet togs av en i princip enig riksdag 1913. Inför pensionssystemet reformering 1957 drev socialdemokratin igenom sin linje, även om folkomröstningens resultat diskuterades en hel del, då en samlad borgerlighet faktiskt hade majoritet i frågan. Hela frågan om införandet av ett pensionssystem utgör själva kännetecknet på ett statsbärande parti. Men inget parti blir statsbärande på att höja pensionsåldern och urholka pensionerna, även om det är nödvändigt med en reformering av kostnadsskäl. Inte heller blir man statsbärande på att förespråka massimmigration av demografiska skäl (för att få människor att jobba inom vården) när arbetslösheten når över 8 procent och de som immigrerar dessutom själva hamnar i arbetslöshet. 

När samhällsklasserna blev allt otydligare och den forna arbetarklassen fick betydligt mer än livets nödtorft hittade inte socialdemokratin sin nya roll eller sina nya frågor. Det fanns inga mer naturliga stora reformer att genomföra och dessutom började samhället på något sätt ”slå i taket” vad välfärd och skattetryck anbelangar. Den gamla vägen till att vara ett statsbärande parti var stängd. I stället fortsatte man med att hitta nya grupper att ”kämpa” för, som invandrare, kvinnor och HBT-personer. Med emfas stod socialdemokratiska företrädare och deklarerade sin avsky mot diskriminering av dessa och andra grupper. Skillnaden från fordom var att de socialdemokratiska ledarna som kämpade för arbetarklassen, kom från densamma och kände problematiken in i märgen. De behövde inte ens ta till några bombastiska överord. Den forna kampen har ersättas av en ”tycka synd om” politik, vilket inte alls är samma sak. Att kämpa för kvinnans jämställdhet är bra, men vem argumenterar man emot? Dessutom är det inget man blir ett statsbärande parti på. Speciellt inte när de svenska kvinnorna kanske ändå är de mest jämställda i världen, trots vissa orättvisor.

August "mäster" Palm

Stig-Björn Ljunggren skriver i Dagens Samhälle nr16 så här om det forna statsbärande partiet:

När partikongressen väljer en partiledare blir denne strax avsatt av partiets VU. När en ny partiledare ska skaffas fram finns den inte hämta bland partiets 100 riksdagsledamöter. Inte ens en ekonomisk-politisk talesperson kan de snyta fram ur den folkvalda församlingen. Och partikongressen sparkar glatt veteraner som Ylva Johansson och framtidsnamn som Anders Ygeman och installerar en person som får landets hela PK-maffia att gå i spinn.  

Förr var ordet ”valberedning” synonymt med ”arbetarrörelsen”. I dag är ”Socialdemokraterna” synonymt med ”valberedningshaveri”. Egentligen är problemet att partiet sedan lång tid tappat kunskapskompetensen bland sina förtroendevalda. 

Ljunggren är ju känd för att ta ut svängarna en smula, men här träffar han ändå ganska rätt. Hans beskrivning är ett porträtt av ett ideologiskt förvirrat parti som varken hittat sina väljare (eller så är de man hittat för få) eller sina kärnfrågor. Inför valrörelsen så gick socialdemokraterna till höger där de skulle vunnit väljare på att gå till vänster (välfärdens privatisering) och de gick till vänster där de skulle vunnit väljare på att gå till höger en smula (värdegrundsfrågor). Hur kan partiledningen och partistrateger bli så förvirrade? 

Svaren är många och svårfångade, men det mest uppenbara svaret (förutom den tappade kompassen) är att man likt de borgerliga partierna inte kan hantera konflikten mellan media och valmanskåren. Länge var det så att media och de stora tidningarna i hög grad styrde de väljarströmmar som inte redan var cementerade i ett parti. I dag är det inte så längre. Väldigt många människor röstar inte som landets chefredaktörer beordrar dem att göra. Många människor har upptäckt att de nödvändigtvis inte tycker likadant som de rabiata kulturskribenter vilka mest ägnar sig åt besinningslös propaganda i sina kulturkolumner. Om man ändå upptäckt diskrepansen mellan media och väljare så är det ändå inte säkert att man vågar trotsa en Wolodarski eller en Helin. Man är inte van att arbeta i medial motvind, man klarar det inte helt enkelt. Det socialdemokratin klarade av i början av 1900-talet, att arbeta i hård motvind mot en mäktig motståndare, är ännu en av de förmågor man förlorat någonstans på vägen. 

Ha en bra första maj!