Hur kunde de ens få tillstånd?

Ibland läser man saker i tidningen som är roande, ibland läser man saker som får en att taga sig för pannan. I dagens DN står det om en orienteringsklubb som fått tillstånd att ordna en ganska stor tävling i Tyresta nationalpark. Inte så förvånande har stora skador uppstått i parken. Det är däremot förvånande att de t.o.m. sågat av träd, så här står det i DN.

Thomas Allander höjde på ögonbrynen redan när arrangemanget rullade in med hundratals bilar parkerade på ängen, hög musik ur högtalarna och snabbmatsstånd. Efteråt kunde han konstatera att stora delar av orienteringsstigarna mot mål hade breddats med såg, för att man lättare skulle ta sig fram. Till och med små träd har kapats. Kvar satt gamla snitslar och lappar, som varit till för att hjälpa de yngre orienteringsklasserna att hitta runt.

Orienteringsklubben hade alltså kapat träd med såg inne i en nationalpark! Man undrar vad de tänkt med. Blir man oförmögen att tänka när man idrottar eller sköter en klubb? De hade tydligen inte ens städat efter sig.

För några år sedan stod det med stora rubriker om orienteringsdöden. Det var tydligen en mystisk bakterie som tog död på hårt tränande orienterare och ett antal hårt tränade personer bara föll ned döda. Verkar vara mycket problem med denna sport. Till slut får tävlingsledaren i Järla IF, Fredrik Brandhorst uttala sig om det inträffade, han säger så här i DN.

Jag är olycklig över det som har hänt. Vi har en stor ideell stab när vi anordnar tävling. Någon har agerat i oförstånd i skogen, säger han.

All respekt för naturen. Fy, fy, fy, på oss. Men jag känner, wow, att göra en polisanmälan av det här. Jag tycker att det är sneda proportioner.

Har de en utvecklingsstörd person som tävlingsledare på Järla IF? Han kan ju inte ens prata rent. Att ”någon” har agerat i oförstånd är det minsta man kan säga, flera stycken måste ju vara inblandade i detta, Brandhorst kanske har svårt med pluralis och singularis också. ”All respekt för naturen” säger Brandhorst lite slentrianmässigt, detta var en nationalpark ni skövlade, bara så du vet Brandhorst. Annars får väl barn i årskurs tre lära sig vad som gäller i naturen, t.ex. detta med att bryta kvistar och så, här har man gått fram med motorsåg.

Det sista Brandhorst säger kan måhända vara svårt att tyda, ”fy, fy, fy, på oss” kan med lite god vilja tolkas som att han erkänner att de gjort fel, det är i så fall bra. Vad nästa mening innebär ställer också till en del semantiska problem. ”Men jag känner, wow” borde innebära något häftigt. Alltså ”wow vad häftigt att göra en polisanmälan av detta”. Sedan säger han att det är sneda proportioner, vilket motsäger föregående påstående. Ja, ja, detta var sista gången de ivrigt skubbande orienterarna blev insläppta i en nationalpark i alla fall, det kan vi nog lugnt utgå från. Jag undrar fortfarande hur de i första läget kunde få tillstånd till att bedriva en stortävling i en nationalpark dock.

Länk DN

Men varför ställer ni i media inte de naturliga följdfrågorna?

Jag känner inte Patrik Ehn personligen så jag vet inte vad han står för. Ehn är ju anklagad för att vara nazist samtidigt som han ställer upp i kyrkovalet för SD. I en artikel på SvD tas frågan om Ehns eventuella nazism upp eftersom han varit medlem i Nordiska rikspartiet. Det skall sägas direkt att normalt omöjliggör ett tidigare medlemskap i Nordiska rikspartiet ett medlemskap i SD, men man har väl gjort bedömningen att det faktiskt var över 20 år sedan Ehn var medlem där. Dessutom har han varit aktiv medlem i Centerpartiet innan han blev medlem i SD.

Varför var det ingen som intresserade sig för Ehns tidigare medlemskap i Nordiska rikspartiet när han var aktiv medlem i Centern? Ingen journalist kom med besvärliga frågor, ingen journalist grävde i hans förflutna, inte ens Anna-Lena Lodenius gjorde några uttalanden då. 

Man kan använda massvis med argument mot den journalistik som nu används mot Ehn och de övriga det är frågan om. Sannolikt skulle man hitta hur många sådana här fall som helst om journalisterna grävde i de övriga partiernas kandidater. Men vi undrar bara hur en man som Barroso, EU-kommissionens ordförande inte blir ifrågasatt alls för sin tidigare historia som aktiv maoist. Gunnar Hökmark står t.o.m. i TV och säger att röstar man inte för Barroso så är man en gnällig bakåtsträvare, inte ett ord om hans tidigare maoistiska böjelser. Det var ungefär lika länge sedan Barroso var maoist som Ehn var med i Nordiska riksförbundet. Det som skiljer är att Barroso blev vald som EU-kommissionens ordförande, Ehn ställer enbart upp i ett svenskt kyrkoval som absolut ingen ger någon som helst betydelse.

Länk SvD

Dags att omsätta pratet i praktisk handling då, Hägglund

Hägglund höll ett bejublat tal i Almedalen i somras då han kritiserade delar av det politiska och kulturella etablissemanget. Samma etablissemang jag brukar kritisera så hårt på denna blogg förövrigt. Eftersom talet blev en sådan framgång så fattar den mest inskränkte partistrateg att detta är ett framgångsrecept. Det är med andra ord inte konstigt att Hägglund släpper en artikel i DN på exakt samma tema. Kruxet är väl närmast att kritisera detta kulturella och politiska etablissemang utan att alltför hårt kritisera sig själv eller de som man är i koalition med. Så här skriver Hägglund i sin artikel.

Sveriges radikala elit har kommit att bli den nya överheten. De som under flagg av att företräda minsta lilla påfunna rättviseanspråk har satt upp ett formidabelt minfält av ideologiska teorier, där konstruktioner, kategorier och förtryckarstrukturer ligger om vartannat. Den ena idén mer akademiskt tillskruvad än den andra och allt med udden ytterst riktad mot vanligt folks sätt att vara. Runt om i Sverige, i organisationer, medieredaktioner, politiska partier, talar de om för andra hur de skall leva sina liv.
Den som exempelvis råkar gilla tavlor som föreställer något bör till exempel göra avbön direkt; då har man nämligen nazistiska böjelser, har det meddelats från flera håll i sommarens kulturdebatt.

Att även universiteten i vårt land ägnar sig åt ”akademiskt tillskruvade ideologiska teorier” under vetenskaplig forskarflagg är väl också en regeringsfråga, alltså en fråga Hägglund kan agera praktiskt i. Medieredaktioner talar inte bara om för oss hur vi skall leva våra liv, de talar om för oss vad vi skall tycka, tänka och implicit även hur vi, i alla fall INTE skall rösta. Vidare i artikeln står det.

Alla politiska diktat serveras förstås i toleransens namn. Men man märker sällan tolerans för folks rätt att leva som folk gör mest även när det står i strid med de ideologiska modellerna. Det är ett perspektiv som är som bortblåst i svensk debatt.
Jag tycker mig se en växande klyfta mellan folk och etablissemang. Om jag har rätt så är det i grunden ett demokratiproblem. För om allmänheten upplever att den offentliga debatten envist kretsar kring perifera frågor, då vänder man den ju ryggen.

Man undrar nästan om Hägglund har plankat lite från denna blogg när man läser vissa stycken. Politiska diktat serveras i toleransens namn ja, men anmäler man en avvikande uppfattning är all tolerans som bortblåst, även den gode Lasch konstaterade detta med upphöjd förvåning. Det Hägglund ”tycker sig se” är för vissa andra en klyfta lika konkret och djup som Grand Canyon.

En sak vi faktiskt måste fundera kring är att Hägglund själv faktiskt sitter i regeringsställning. Allt tal om växande klyftor samt om ”sunt förnuft” kan ju omsättas i praktiskt politik, en politik där Hägglund är medansvarig. Låt mig ta ett exempel. En sak som dessa vanliga människor inte kan förstå och tycker är vansinnigt är att om våra förorter brinner, brandmän och poliser blir attackerade med stenar och att ungdomsgäng löper amok, ja då skall man plötsligt utreda POLISENS attityder. Vi vanliga människor, som Hägglund plötsligt talar för undrar om det inte är dessa ungdomsgäng som måhända har vissa attitydproblem, varför då utreda polisen? Det är dags att du Hägglund omsätter dessa kunskaper som du fått i praktisk politik och därmed vågar stå för dessa åsikter på ett rakryggat sätt.

Länk DN

Peter Althin - djävulens advokat

Stjärnadvokaten och förre riksdagsledamoten för KD Peter Althin, går i dag ut hårt mot utrikesminister Carl Bildt efter hans uttalande i går. Bildt sade då detta ” Den förra regeringen gjorde enorma insatser för att Ghezali skulle bli fri. Men jag ser väl inte riktigt det (scenariot) på horisonten för ögonblicket”. Så här säger Althin när reportern frågar honom om han inte har förståelse om svenska myndigheter tycker det är pinsamt att Ghezali nu åkt fast igen efter alla de ansträngningar som gjordes för att få honom fri förra gången.

Då ska man veta att Mehdi Ghezali aldrig delgavs någon misstanke förra gången heller. Det kostade säkert pengar att ta hem honom men inte heller när han kom till Sverige riktades det några misstankar mot honom.
Man kan ju tycka att han ska vara försiktig med att åka dit, men vi vet ju fortfarande inte vad hans syfte har varit. Innan man börjar känna efter så måste man ta reda på detta. Det är Utrikesdepartementets uppgift att få svar på dessa frågor, sen kan de tycka vad de vill.

Förra gången heller? Vet vi att Ghezali inte delgivits någon misstanke om brott denna gång? Han är definitivt misstänkt för att medverkat till att fångvaktare dödades i samband med en flykt t.ex. Att Sverige skulle utreda brott som skett i Afghanistan eller Pakistan är nästan löjligt. Vårt land har ingen som helst chans att få fram fakta, vittnen eller bevis från dessa oroliga områden, och det vet Althin mycket väl. Ghezali eller någon annan skulle kunna vara hur skyldiga som helst till vad som helst och Sverige skulle inte kunna fälla dem i alla fall.

Uttalandet om att ”man kan tycka han borde vara försiktig med att åka dit” måste vara århundradets understatement. Skulle han mot all förmodan vara oskyldig så är det brottsligt dumt att åka just till det området med just de färdvägarna utan papperen i ordning. Skulle UD och regeringen lägga ned samma energi och pengar en gång till skulle Sverige som nation framkalla gapskratt världen över, det skulle ge den svenska blåögdheten en helt annan dimension. Vidare säger Althin så här i SvD.

Det kan ge fel signaler att svenska myndigheter bryr sig mycket lite om svenska medborgare frihetsberövas i utlandet och det kan inte vara deras uppgift, tvärtom. Att bara säga att just nu jobbar vi inte så hårt som förra gången, det känns inte särskilt tillfredsställande. 

Althin missförstår med flit det Bildt sade (fast alla andra säkert förstod andemeningen) Bildt menade att man inte kommer att sätta igång samma apparat denna gång som förra gången. DET skulle nämligen ge helt fel signaler. Faktum är att regeringen och UD inte kommer att jobba på samma sätt och lägga ned samma energi som förra gången, så är det antingen Althin gillar det eller ej.

Annars är Althin en herre som brukar få sin vilja igenom. Leif G.W Persson sade en gång i programmet ”Efterlyst” att Althin är lite för skicklig som advokat, Persson menade att Althin fått flera skyldiga gärningsmän fria genom sin skicklighet som advokat, och då talar vi om väldigt grova brott. Det är tveksamt om man kan kritisera Althin för sin skicklighet i yrket, det är ju liksom meningen att advokater skall göra sitt bästa, men att han under många år också var riksdagsledamot för KD gav i alla fall en fadd smak i munnen. Det är dags att andra juridiska och politiska yrkesmän visar sin skicklighet och bjuder herr Althin lite hårdare motstånd. Det är utan tvekan en herre som är van att vinna och få sin vilja igenom, i alldeles för hög grad.

I en annan artikel i SvD så argumenterar tidningen för sin namnpublicering på ett omständigt och överdrivet sätt. Räcker det inte med att konstatera att det inte tjänar något till att hemlighålla namnen när massvis med bloggar redan nämnt namnen och i princip alla redan känner till dessa?

Länk SvD Althin

Länk SvD namnpubliceringen

Än en gång får UD rycka in

Än en gång får svenska UD rycka in för personer som de svenska myndigheterna redan med stor möda fått frisläppta. Det rör sig om Mehdi Ghezali som suttit på Guantanamo samt om Safia Benauda, dotter till Helena Benauda som är ordförande i Svenska Muslimers Råd, och hennes man Munir Awad. UD har enligt SvD reagerat på att Benaudas blott tvåårige pojke hålls fängslad.

Nu hålls tvååringen med all sannolikhet inte fängslad utan de pakistanska myndigheterna anser väl på goda grunder att är man bara två år gammal så klarar man inte riktigt av att resa hem själv. Dessutom är det väl oklart var man skulle skicka tvååringen, mamman sitter ju som sagt fängslad. Så här står det i SvD.

Händelserna måste vara en mardröm för svenska myndigheter. Tre personer som de under stor möda tidigare sett till att få fria från utlandet har rest rakt in i världens farligaste område, förknippat med terror. Och blivit gripna.  

Mardrömmen är värre än så. Det förhåller sig nog så att väldigt få personer tror att dessa personer är oskyldiga. Att två gånger gripas för terrorism på två helt olika platser vid två vitt skilda tidpunkter är ett fullständigt unikt sammanträffande och bara riktigt blåögda, naiva svenskar från den kulturella och politiska eliten tror på ren otur. Dessutom så greps Ghezali i Afghanistan förra gången, han har aldrig kunnat redogöra för vad han sysslade med vid gripandet. Paret Benauda greps i Somalia och kände inte varandra för två år sedan vid förra gripandet. Plötsligt så har paret Benauda lärt känna Ghezali som blev rikskändis just för sin fångenskap på Guantanamo. Efter det så grips de igen på en plats där absolut inga turister rör sig, misstänkta för terrorism utan riktiga resehandlingar.

Det är inte bara för de svenska myndigheterna som detta torde vara en mardröm, även för media som utmålat samtliga gripna som oskyldiga tidigare borde detta vara en mardröm. Dock verkar tidningar och övriga media glömt bort detta, en del tidningar ställer sig t.o.m. tvekande till hur dessa individer lyckats med konststycket att bli gripna igen. Det förhåller sig som så att de flesta svenskar inte ens är i närheten att bli gripna en enda gång för terrorism. Skulle man vara oskyldig och lyckas två gånger med detta är det ett konststycke utan dess like.

Om UD reagerar på att Benaudas tvååring hålls kvar i fängelse så reagerar väl de flesta andra sunda människor på hur mamman kunde ta med sig sin dotter på denna märkliga resa. Är hon förövrigt en lämplig och ansvarstagande mor till sitt barn?  I SvD står det så här.

Nu, ett och ett halvt år senare, är de åter fängslade. Enligt Ekot-redaktionen misstänker poliser att Safia Benaouda var med för att gruppen skulle undvika att bli stoppad av polisen. 

Men hur träffades trion? Och varför tog de ännu en gång risken att åka in i ett stridsområde?
Av allt att döma beror det på att Mehdi Ghezahlis långa fångenskap på Gauntánamo gett honom ett slags hjältestatus i vissa kretsar. I de sammanhangen träffades de tre, efter Ghezalis återkomst till Sverige 2004.

Så smart, man låter en ung kvinna med ett tvåårigt barn följa med för att undvika alla misstankar. Klurigheten känner tydligen inga gränser hos vissa grupper. Vi vet dock inget om hur tankarna rört sig i huvudet på dessa människor, det är en ren spekulation. Däremot är det en högst adekvat fråga hur och varför dessa människor träffades och lärde känna varandra. Det är faktiskt i ytterst få grupper (förutom i den svenska kultureliten) som Ghezali har en ”hjältestatus”. Jag själv känner t.ex. ingen som pratat om Ghezali i lyriska ordalag. Sedan att ”ta risken att åka in i ett stridsområde” är mycket snällt uttryckt. Som alla förstår finns det inget svar på den frågan, inget svar som inte är väldigt otrevligt i alla fall.

Länk SvD

Den kritikerrosade boken ”Världens lyckligaste folk”

Det har varit ytterst roande att läsa de olika recensionerna av Lena Sundströms bok ”Världens lyckligaste folk”. De stora tidningsdrakarna och SVT beskriver boken som ”kritikerrosad” och som en ” nära nog fulländat reportage”. Andra skribenter, företrädesvis bosatta i landsorten ger ett helt annat betyg av boken. Det skall sägas att även recensenter i de stora rikstidningarna kommit med allvarliga invändningar av boken.

Håkan Arvidsson på SvD beskriver boken i dessa ordalag. Länk

Lena Sundströms bok är ett nära nog fulländat reportage. Det är upplysande, kunnigt och välskrivet. Boken tecknar också mycket välinformerat Dansk Folkepartis väg till makt och inflytande.

Boken är inträngande, genomarbetad och nyanserad, helt enkelt lysande.

Andra tidningar, där man får förmoda att kulturjournalisterna inte är bosatta på söder i Stockholm och är fast medlem av vår kulturelit (som inte missar en chans att föra fram sin politiska agenda och verklighetsbeskrivning) är betydligt mer ljumma i sina omdömen om Sundströms bok. Så här beskriver Thomas Nydahl Sundströms bok. Länk

Det finns en särskild krets journalister och debattörer som tror att de enkla budskapen också fungerar som beskrivning av verkligheten. Vårt grannland Danmark har i ökad utsträckning drabbats av detta slags journalistik. Men om man verkligen vill förstå den danska samtiden finns det sedan länge en omfattande litteratur – utgiven i Danmark – som handlar om nationen, kulturen, invandringen, integrationen, islamismen och annat.

Hur kan man berätta om ett lands samtida verklighet utan att åberopa de viktigaste debattörernas verk?

Det räcker inte att bo några månader i Köpenhamns centrum för bli "expert" på Danmark. Det är så Sundström framställer sig själv. Hon kan allt på förhand och behöver bara få sina kunskaper bekräftade av taxichaufförer och lite bläddrande i Politiken. Problemet är att det kommer ut en osedvanligt stor samling förutfattade meningar av det. Det som ska se ut som kunskap är i själva verket dammiga vanföreställningar.

På en enda punkt har Sundström rätt. Hon säger att vi genom att granska Danmark kan förstå framtidens Sverige. Det är nämligen så, att man med skärpta sociala klyftor och motsättningar också får ett politiskt klimat som präglas av det. Man kunde gå ett steg längre och säga, att som det ser ut i dagens Storbritannien, så kommer det att se ut både i Danmark och Sverige om tio år

Om man kan göra journalistisk karriär med Lena Sundströms metoder så säger det dessvärre mer om Sverige och vår journalistik än det säger om henne som person. Uppenbarligen är hennes infantila och synnerligen vulgära och propagandistiskt färgade prosa efterlängtad.

Ord och inga visor av Nydahl i sin recension, det är som om Arvidsson och Nydahl  inte läst samma bok. Klart är att Sundström inte läst de verk som Nydahl tar upp, enligt Nydahl oerhört viktiga verk för att förstå Danmark i grunden. Att Sundström fått sina på förhand klara uppfattningar bekräftade är det nog ingen som tvivlar på. Har hon ändrat en enda ståndpunkt efter sin omtalade resa?  Omprövat ett enda ställningstagande? Jag såg programmet om Sundströms resa på TV4, det var evighetslånga filmsekvenser när Sundström kokade The och suckade djupt, gick omkring och tittade sig misstänksamt och deprimerat omkring. Vad lärde hon sig av allt detta?

Andra recensioner som inte är så snälla mot Sundström och hennes bok är av Dilsa Demirbag-Sten i Aftonbladet. Länk

Samt av Tomas Polvall i NT.se. Länk

Det är väl så att den kulturelit bosatt huvudsakligen på Södermalm i Stockholm inte lever i samma verklighet som 95 procent av den övriga befolkningen. De har en annan världsbild och en annan politisk agenda. Tyvärr har denna relativt sett lilla klick stora möjligheter att föra ut sitt budskap.