LO:s uppgift är att tillvarata sina medlemmars intressen - Cwejman

Adam Cwejman publicerar sig i SvD och kritiserar LO:s senaste utspel om en behovsprövad arbetskraftsinvandring. Det han kritiserar är den typ av arbetskraftsinvandring vi hade från 1968 till 2006, då den var behovsstyrd. Det Cwejman verkar vara orolig för är att Socialdemokraterna skall nappa på LO:s förslag och därför nämner han SD frekvent i samband med LO:s förslag. Det blir en sorts ”guilt by association” i förskott om man så vill. Man får intrycket att Cwejman redan i förväg vill skrämma socialdemokraterna redan från att snegla på LO:s förslag. Så här skriver Cwejman i sin artikel.

Läser man rapporten blir det däremot tydligt att det man vill åstadkomma är minskad konkurrens för LO-anslutna i Sverige.

Ja, nu är Cwejman väldigt ung och kanske inte har hela fackföreningshistorien riktigt klar för sig. Men det är en fackförenings uppgift att värna sina medlemmars intressen, något de ibland glömt bort dessutom. Fackföreningsrörelsen vill normalt ha en hög lönenivå, det är deras uppgift. Andra aktörer vill ha en lägre lönenivå för att bevaka konkurrenskraften i landet, men det är i första hand inte fackföreningens uppgift. Inte ens facket vill ha en så hög lönenivå så att en massa arbeten slås ut självklart. Men att en fackförening välkomnar att arbetskraftsinvandrare konkurrerar ut dess medlemmar med betydligt lägre löner går knappast att föreställa sig i en normal värld. Det skulle ju vara lika vansinnigt som att svenska bönder skulle välkomna superbillig mjölk och vete från Frankrike.

Adam Cwejman

Cwejman pekar på att det förekommit missbruk av det generösa nuvarande svenska systemet. Han förordar naturligtvis att detta åtgärdas lagstiftningsvägen. Det är dock inte hela sanningen. Även undertecknad kunde redan vid reformens införande 2006 misstänka att systemet innehöll en hel del luckor som skulle komma att utnyttjas och missbrukas. Det kan då helt enkelt inte vara en nyhet med allt detta missbruk av systemet för alla de experter som sitter på regeringskansliet. Om rena amatörer kunde förutse missbruket måste helt enkelt experter, eller de som åtminstone skall gälla för att vara experter, kunnat förutse det omfattande missbruket som nu uppdagats. Det är helt enkelt obegripligt att missbrukat av de nya lagarna för arbetskraftsinvandring inte kunde förutses redan vid dess införande. Vidare i Cwejmans artikel.

Ett skäl som de, likt SD, inte anser håller. Men man behöver inte stödja reformen av arbetskraftsinvandringen av oro för svensk demografi, det räcker att man vill att svenska företag ska kunna söka arbetskraft utomlands och att denna arbetskraft ska ha en rimlig chans att göra rätt för sig i Sverige.

Om nu de framförda farhågorna om demografin inte stämmer (i alla fall inte att de går att avhjälpa genom immigration), så lär det inte spela någon roll om SD påtalar att de inte stämmer. Verkligheten förändras inte genom vad SD tar för ställning. Frågan är ju inte vad SD säger om demografi-problemet, utan om det är sant eller falskt. Vi kan konstatera att problemen skulle komma när förtiotals-generationen gick i pension. Nu har de huvudsakligen gått i pension och vi har över 400 000 arbetslösa T.o.m. upploppen i Husby har förklarats med ungdomsarbetslöshet. Cwejmans ivrighet att föra in SD i diskussionen blir nästan penibel.  

Exakt varför skall företag få söka arbetskraft utomlands om samma arbetskraft finns inom landets gränser? För företagen finns bara en orsak, att få ned arbetskraftskostnaden, alltså att ge de som immigrerar hit betydligt lägre löner än den inhemska arbetskraften. Det kan på kort sikt ge en ”win-win” situation för företagen och de som anställs. Men övriga samhället får ta problemen och de negativa konsekvenserna. Kvar i samhället går då arbetslösa som skall ha bidrag och som kanske hamnar i utanförskap. Många människor lider rent mentalt av arbetslösheten och känner sig icke behövda. Skattebetalarna får stå för arbetslöshetsbidragen och försörjningsstödet. För samhället, är det som ekonomen Tullberg visat, en dubbel vinst för samhället om en arbetslös inom landets gränser tar ett arbete än om en plats tillsätts med någon som kommer utifrån. Detta för att samhället inte behöver betala ut bidrag för den som inom landets gränser som erhåller ett arbete. Även företagen drabbas så småningom av en felaktig politik, men som det så ofta visat sig så saknar dagens kvartalskapitalism den långsiktighet som krävs för att räkna in detta i sina kalkyler. 

Skammens vecka - slutrapport om upploppen

Då var det dags för en avrundning och slutrapport om de upplopp som skakat en del förorter tillhörande Stockholm. Det vi kan konstatera är att samhället och den omhuldade mångkulturella visionen lider av allvarliga problem och att dessa problem inte kan åtgärdas genom enkla åtgärder likt de främst vänstern förespråkar. Artiklar om öppna förskolor och fler fritidsgårdar har publicerats. I de sociala medierna har det talats om ökande klassklyftor som orsak till upploppen. Alliansen har talat om satsningar på skolan och lägre skatt för att anställa människor från förorten. Märk väl, detta är i mångt och mycket satsningar de redan gjort och som inte visat sig fungera.

Att öppna förskolor och fler fritidsgårdar på något sätt skulle lösa de problem som upploppen är ett symtom på är så naivt och dumt att vi inte vidare bemöter dessa argument. Vänsterns tal om ökande klassklyftor och att det delvis spelat in för uppkomsten av upploppen kan inte lika enkelt avfärdas. Att samma vänster sedan väljer att plocka politiska poäng genom att skylla alla problem på Alliansen kan vi lämna därhän. Samma naivitet uppvisar vänstern när den sedan påstår att de skall lösa problemen med mer bidrag och fler fritidsgårdar. Det är absolut ingen lösning på några problem och kan som mest mildra symtomen en liten stund. Det har också framförts synpunkter på att människorna från förorten har ”osynliggjorts”. Upploppen är ett sätt att synas. Vi kan enkelt konstateras att människorna från förorten, redan innan upploppen, fått betydligt mer uppmärksamhet än de som bor i Sveg och Robertsfors. En journalist bevisade t.o.m. detta genom att räkna antalet sökträffar på Google.

Det kanske värsta och mest improduktiva är när media och vissa politiker (ganska få denna gång) delvis skyller problemen på att polisen tar i för hårt. Exakt vad skulle alternativet vara? Att polisen villigt lät sig bombarderas med stenar? Att överhuvudtaget inte åka på dessa uppdrag? I själva verket kan en del av ungdomarna drivas av en längtan efter att se vad gränsen går, speciellt de med föräldrar som har svårt med gränssättning. Att låta polisen backa i sådana lägen är inget annat än förödande, för alla inblandade parter.

Vi ser också en allvarlig relativisering av de brott som många ungdomar gjort sig skyldig till. Om jag i dag går ned på Sergels torg och plötsligt kastar en tre kilos sten på en polis. Hur allvarligt kommer detta brott att betraktas som och vilket straff kan jag tänkas få? Exakt varför blir detta brott mildare om jag gör det nattetid i grupp med en fond av brinnande bilar i bakgrunden? Samma sak gäller mordbrand. I den rättvisaste av världar borde ju varje antänd bil rendera samma påföljd som om jag just nu går ner på parkeringen och tänder eld på grannens bil. Brott blir inte mindre allvarliga för att man gör dem i grupp till glada tjut och hurrarop.

När vänstern talar om klassklyftor, segregation och utanförskap så är det en konsekvens av vår slappa immigrationspolitik. Något de självklart aktar sig noga för att nämna, men som Jomshof och Åkesson var inne på i en artikel SvD. Vad trodde vänstern egentligen? Att alla skulle skaffa sig arbeten, lära sig svenska och smälta in i folkhemmet utan problem? Då med det bästa av sina respektive kulturer så att samhället liknad en basar med ett outtömligt utbud från världens alla hörn, där vi alla bara kunde plocka vad vi vill ha? Att kurvan över antalet lediga arbeten och bostäder snabbt skulle anpassas till strömmen av immigranter?

Här avslöjas en naivitet som måste ses som besvärande och som man nu skriver om i utländska medier. Att Maria Ferm (MP) i riksdagens plenisal med fuktig blick säger att hon i princip vill ha fri invandring och att all världens människor har rätt till vår välfärd är så verklighetsfrämmande att begreppet ”polsk riksdag” nu överträffas av begreppet ”svensk riksdag”. Man skäms, man skäms över att en naivitet som kanske passar en fyraåring förekommer på fullt allvar i Sveriges riksdag. Man skäms över att känslor vilka vanligtvis uttrycks av flickor i lägre tonåren tillåts blir verklig politik i vårt land. Man skäms över alla gånger man använt uttrycket ”polsk riksdag”. Vecka 21 var en skammens vecka, inte för alla brinnande bilar och alla stenar som kastades på brandmän, utan för den fruktansvärda samhällsfarliga naivitet som uppvisades i Sveriges riksdag. Det är denna naivitet hos människor vars enda intresse verkar vara att framstå som Florence Nightingale, som lagt grunden för de stenar som kastats mot poliser och brandmän. Käre vänsterpartister och miljöpartister, att förvalta en nation är inte samma sak som att medierna lyckas framställa en själv med snällhetens lysande gloria över huvudet i diverse artiklar. I själva verket kanske ett ansvarsfullt förvaltande innebär det rakt motsatta.     

Polisens agerande i Husby

De flesta av oss har säkert hört talas om kravallerna i Husby, västra Stockholm. En okänt men stort antal bilar har stuckits i brand, en skola och ett garage har brandskadats. När polis och brandkår anlänt har de mötts av stenkastande ungdomar. Våra tidningar har efter de sociala mediernas ankomst, balanserat mellan att kritisera polisen för att ha fällt mycket olämpliga kommentarer och ungdomarnas beteende. Tiden då allt ansvar för grova lagbrott kunde skyllas på olämpliga men förflugna kommentarer från ordningsmaktens sida verkar vara förbi. Alltför många kommentarer i de sociala medierna kan inte helt ignoreras från våra traditionella medier.

Från vänsterhåll talas det om kravallerna har sociala orsaker, fler poliser lär inte lösa problemen enligt dessa debattörer, som Ann-Margarethe Livh (V). Så här säger hon i SvD (betaltjänst).

Nedläggning av skolor och bibliotek, indragning av SL-kort för gymnasieelever, så gott som inga resurser för lokalt föreningsliv och lokal kultur. Listan kan göras hur lång som helst. Tänk tanken hur det skulle vara om vi haft dessa verksamheter kvar.[…]

Detta är sociala problem och kan bara lösas med sociala satsningar. Vi beklagar gårdagens våldsamma händelser i Husby. Det gör även de boende i Husby. Men frågan är nu hur vi går framåt. Det måste vi göra tillsammans med de boende i Husby. Inte mot dem, inte ovan deras huvuden, inte på låtsas. Listan ovan på utvecklingen i Järva är en dyster bild, och så länge den fortsätter är lösningen politisk – inte polisiär.

Självklart har kravallerna sociala orsaker, vi kan knappast tänka oss dessa kravaller i Djursholm. Att några bibliotek och lokal kultur skulle lösa dessa problem är dock mer än lovligt naivt. Beror på frånvaron av upplopp i Djursholm att ungdomarna där har tillgång till lokal kultur och bibliotek? Självklart inte. Vi får nog konstatera att den mångkulturella visionen har baksidor som nu börjar visa sig. Den immigrationspolitik vi för nu kostar pengar och en viss samhällig nedrustning följer av att pengarna inte räcker till. Att det också uppstår starkt segregerade områden där framtiden för många ser mörk ut, på riktigt, är också en följd av en ohållbar politik. ”Långsiktigt hållbar” verkar vara något av modeord i politiken, men denna politik är inte långsiktigt hållbar.

Vi har varken arbete eller bostäder som klarar av den immigration vi nu ägnar oss åt. Ungdomarna har gjort en riktig analys, många av dem kommer få det svårt i framtiden. Att de nu ägnar sig åt fullständigt kontraproduktiv verksamhet är nog ingen nyhet för de flesta.

DN konstaterar i en ledare att föreningen ”Megafonen” är långt ute i periferin vad gäller vårt gemensamma samhällskontrakt. Något annat är inte möjligt om man vill behålla ett minimum av trovärdighet. Självklart måste DN uppväga sitt ställningstagande från Megafonen med att även kritisera polisen. Så här skriver de.

Det är bedrövligt om polisen har använt sådant språkbruk. Har ordningsmakten ingenting lärt och ingenting förstått? Poliser som talar nedsättande om andra människor förstör inte enbart sitt eget rykte, utan hela kårens.

Självklart skall polisen varken ge uttryck för rasistiska tillmälen eller låta känslorna ta över i mycket pressade situationer. Kritiken är i sig befogad. Tyvärr har den inte ett dugg med kravallerna i Husby att göra. Ingen är så naiv så att han tror att upploppen hade stannat av eller att upploppet ens har accelererat för att enskild polisman verbalt gått över gränsen. Det är två helt olika problem vi talar om.

Prioriteringen är också märklig. Att bränna ner hela bilparker, skolor, garage, demolera ett helt affärscentrum, kasta sten på ordningsmakten och grov misshandel av tjänsteman jämställs i viss media av verbala övertramp hos enskilda polismän, övertramp som dessutom ännu inte är verifierade. Det är helt enkelt inte rätt att väga upp kravallerna med dessa verbala övertramp, övertramp som mycket väl kan belysas i enskilda artiklar och eventuellt beivras efter att kravallerna klingat av. Så här skriver DN om den skjutne 69 mannen som av vissa anges som orsak till upploppen (vilket jag betvivlar).

De knapphändiga uppgifterna från skotten i Husby tyder på att polisen bröt mot flera av dessa riktlinjer. Händelsen har redan anmälts till riksenheten för polismål i Malmö.  

Här lägger DN bränsle på en brasa utan att ha verifierade uppgifter. Vilka uppgifter har DN kommit över? Vem har uppgifterna kommit ifrån? Hur kan DN skriva att ”de knapphändiga uppgifterna tyder på att polisen bröt mot flera av dessa riktlinjer”? Att på detta sätt gå ut med fullständigt overifierade uppgifter som mest liknar rena rykten från starkt partiska personer är att svika sitt journalistiska uppdrag. Återigen är det ett sätt för ledarredaktionen att väga upp den kritik de trots allt riktat mot vänsterorganisationer. Det är ytterst osäkert om dödsskjutningen ens har något med upploppen att göra. Alla förstår nog att händelsen ligger nära till hands att använda som argument.

I en akut situation måste polisen återställa lag och ordning på svenskt territorium. Lagen och samhällets ordningsmakt skall åtlydas. När bilar och hus brinner är det försent både med dialog och med vänsters recept om fler lokaler för föreningsliv. När ungdomar satt eld på bilar är det inte vuxna polismäns uppgift att föra dialog med dem. De skall lagföras och föräldrarna skall betala vad som kan bevisas att deras barn förstört. Även den enklaste pedagogik förespråkar att barn och ungdomar måste lära sig var gränserna går. Det är inte att vara ”snäll” om vuxenvärlden abdikerar mot sitt gränssättande uppdrag. 

UPPDATERING:

Expo har också reagerat på upploppen runt Stockholm

Uppdrag Granskning granskar journalister

I kvällens Uppdrag Granskning behandlades hur media behandlat och behandlar integrationsfrågor. Vi fick se exempel på en gammal välkänd teknik där Martin Aagård hade vinklat uttalande av Per Brinkemo, som arbetar med invandrare och åtminstone har arbetat i Somalia med flyktingar. När Brinkemo hade polemiserat emot nationalistiska kommentatorer i vissa kommentarsfält hade Aaård lyckats få det till främlingsfientlighet genom att rycka ut citat helt ur sitt sammanhang. En numera mycket välkänd teknik.

När Brinkemo skrev rena fakta, som att en stor del av de nämnda 85 procent av den somaliska befolkningen som har för eller eftergymnasial utbildning, enbart har några veckors utbildning, fick Aagård detta till ett gravt utslag av främlingsfientlighet. Aagård fick dessutom ett påvisande av rena fakta det till att Brinkemo sprang Sverigedemokraternas ärenden. Man undrar om Aftonbladet och Aagård vill lagstifta bort SD och fängsla alla verkliga sympatisörer. Aftonbladet, med dess medarbetare som Aagård och Linderborg är en tidning som ter sig alltmer extrem och fundamentalistisk.    

Kvällens program innehöll också ett intressant avsnitt om Amun Abdullahi, som prövade sina vingar i Sverige som journalist. I princip (fritt översatt) sade hon att mycket av journalistiken handlar om att inte ge SD röster. På sin arbetsplats hade hon t.o.m. fräckheten att vilja intervjua Åkesson, men fick självklart nej av sina chefer. Hur skulle det se ut?

Man kan också undra om inte alla mångkulturalister vänder sig emot invandrare hårdare än mot SD medlemmar om de avslöjar för mycket med baksidorna av det mångkulturella samhället. Abdullahi råkade ganska illa ut enligt Uppdrag Granskning. Detta enbart för att hon konstaterade det som SÄPO redan konstaterat, att ungdomar värvas till Al-Shabab (och kanske för att hon ville intervjua Åkesson). Man undrar hur mycket äkta känslor mångkulturalisterna verkligen har för de människor som väljer att immigrera hit, när varma känslor så snabbt och på så tveksamma grunder byts i iskyla.

Journalisten på P1 Randi Mossige-Norheim intervjuades också. Hon gjorde ett program som gick ut på att alla uppgifter om att Al- Shabab värvade soldater i Sverige var falska (indirekt att Abdullahi var en lögnare). Förutom att i princip alla fakta i hennes program visade sig vara felaktiga, så gav hon ett mycket barnsligt och slingrande intryck. Hur hon vunnit alla sina journalistpriser är ofattbart när man såg kvällen program.

Den egoistiska arbetsimmigrationen

Med titeln ”Välfärdsturismen är en myt” publicerar GP en artikel där ekonomen Joakim Ruist i en doktorsavhandling påstår att vi varken har förlorat eller vunnit på arbetskraftsinvandringen. Enligt Ruist har varken skatteutgifterna eller de sociala utgifterna ökat sedan vi införde den fria rörligheten för arbetskraft. Enligt artikeln har denna invandring ”inte frestat på ekonomin ett dugg”.

Jag har inte tillgång till doktorsavhandlingen men att mäta de sociala utgifterna totalt sett verkar vara ett mycket konstigt sätt att undersöka utgifterna för en speciell grupp. Det måste vara mycket bättre att helt enkelt be att få uppgifterna från berörda myndigheter på hur mycket de betalar ut till de aktuella grupperna. 

Eftersom skatteinkomsterna inte ökat kan man förmoda att en viss undanträngningseffekt ligger vid handen. Alltså att arbetskraft utifrån tagit en del arbeten som annars skulle gått till inhemsk arbetskraft. De som bor fast i Sverige och därmed är arbetslösa erhåller ju A-kassa eller annat bidrag, vilket blir en kostnad för arbetskraftsinvandringen i de fall de inte får arbete p.g.a. undanträngningseffekten.

Dessutom har vi i dag enligt Ekonomifakta en arbetslöshet på 8,8, procent. Som ekonomen Jan Tullberg konstaterat blir det en dubbel positiv effekt om en arbetslös inom landet tar ett nytt arbete i stället för en immigrerad arbetskraft. Detta eftersom den arbetslöse inom landet har levt på bidrag, en kostnad som samhället slipper när han får ett arbete. Tar en arbetskraftsinvandrare samma nya arbete blir det bara plusposten genom skatteintäkter som staten gör i vinst. Detta behöver egentligen inte ekonomer som Tullberg påtala, det borde alla normalintelligenta människor förstå ändå.    

Vi kan också tänka oss att svensk ekonomi som det talas om, inte avläsbart påverkas av arbetsimmigrationen, beroende på vad och hur man mäter. Kadern av arbetslösa kan ju i alla fall lida men av arbetskraftsinvandringen, beroende på att de har svårare att få ett arbete. Detta är något som i alla fall artikeln inte tar upp, men som det står en SR-artikel om i dag. Sedan skall man också sätta in siffrorna i sitt sammanhang. Alltså inte bara läsa av den ekonomiska utvecklingen, utan också ta med i beräkningen vad vi kunde gjort I STÄLLET för att importera arbetskraft, som t.ex. att försöka få den allt större kadern av arbetskraft i arbete.

En annan effekt av arbetsimmigrationen kan bli pressade lönenivåer i landet. Något som sannolikt redan skett i Sverige inom t.ex. byggbranschen. Det behöver ju självklart inte innebära en sämre ekonomi för nationen Sverige, tvärtom innebär det vissa positiva effekter. Men snickarna kanske inte håller med Ruis om det saliggörande med dessa pressade lönenivåerna. Om regering och andra aktörer vill få ned en för hög lönenivå inom vissa branscher, så är arbetsimmigration sannolikt det sämsta verktyget för detta ändamål.      

Enda sättet det kan uppstå en ”win-win” situation är sannolikt om arbetsmigrationen sker mellan likvärdiga länder där migrationen går likvärdigt åt båda håll. Om Sverige saknar snickare och Polen golvläggare kan ett fruktbart utbyte ske. Alternativt att läkare tar sig från Polen till Sverige och ingenjörer den motsatta färdvägen. Om Sverige tar emot läkare från Polen men skickar iväg golvläggare uppstår på sikt en obalans som Polen förlorar på. En sådan arbetsmigration vi talar om här dör med tiden ut då det verkar vansinnigt att länderna inte själva täpper till kompetensluckorna.

Man kan också tänka sig att en nation tar emot arbetsmigration då det råder absolut arbetskraftbrist från en nation där det råder absolut arbetskraftsöverskott, men långsiktigt är inte ens det hållbart. Att Polen skulle utbilda arbetskraft som sedan arbetar och betalar skatt i Sverige skapar långsiktigt ohälsosamma obalanser. Situationen kommer inte heller inom överskådlig tid bli sådan för västliga nationer att det kommer uppstå absolut arbetskraftbrist. Ekonomierna ser helt enkelt inte ut så nuförtiden i norra Västeuropa. Sedan har vi konjunkturerna att tänka på. Skulle det otroliga ske att det uppstår absolut arbetskraftsbrist, lär denna brist försvinna vid nästa lågkonjunktur. Exakt vad gör vi av alla arbetskraftsinvandrare då? Man slås också av hur oerhört egoistisk denna arbetsimmigration ter sig. Ju mer man tittar på den, ju mer egoistisk ter den sig.

Det står i GP-artikeln att vi inte sett något av den oro för ”social turism” som Göran Persson lidit sådan smälek för att ha uttalat. På pendeltåget tog jag på måfå upp sista numret av Dagens Samhälle. Första uppslaget jag fick upp handlade om den lavinartade ökning av utländska tiggare som ju är ett resultat av den fria rörligheten vilken Persson uttryckte oro inför. Det står också att socialtjänsten inte har skyldighet att hjälpa dessa individer, men att trycket hela tiden ökar. Det ställs fler och fler krav på att dessa den fria rörlighetens vagabonder skall få ta del av vårt välfärdssystem. Jag kan inte se annat än att Göran Perssons oro var befogad och att GP har fel. 

UPPDATERING: 
En uppmärksam läsare har påtalat att nationalekonomen Joakim Ruist inte bara är nationalekonom, han är också miljöpartist och har suttit i Stenungsunds fullmäktige. Vad jag kan se från Stenungsund kommuns hemsida sitter han inte i fullmäktige i dag. Att en aktiv politiker skulle vara oberoende och objektiv är inte särskilt troligt. Ruists avhandling kan läsas här.   

Partiledardebatten – oroande tecken inför valet 2014

På söndagskvällen sände SVT den årliga partiledardebatten innan sommarkoman tar över vårt land. Det känns lite som sista drabbningen innan sommarlovet och det är sannolikt det som är vitsen med hela tillställningen. Jimmie Åkesson var mycket bra vid de tillfällen han kom till tals, men de övriga partiledarna hade en taktik att glida undan ämnen och diskussioner där Åkesson naturligt skulle kunna komma in, för att i stället fly till diskussioner där de visste att SD inte kom till sin rätt. Ibland liknande det ren mattflykt för att använda brottningstermer, som när Fridolin lyckades få diskussionen om immigration och integration till bostadspolitik. En snygg och elegant undanglidning, men kanske inte vad TV-tittarna vill se. Frågan är också varför man flyr immigrationsfrågan, om man nu menar att man har så bra svar.

Sanna Rayman, SvD menar att Sjöstedt och Åkesson var de som förmodligen vann mest på debatten. Det är möjligt att hon har rätt, men jag skulle vilja lägga till Björklund, som ofta är befriande fri från floskler och framstår som nästan lika ärlig som Åkesson, fast med helt andra åsikter naturligtvis. Dock verkar inte Björklunds debatteknik ge utslag i opinionen.     

En annan kommentator till debatten är The Viktor Report som gör en sansad bedömning (DN) av debatten. Viktor Barth-Kron lever på sitt namn och skulle sannolikt lida svår skada om han spårade ur i sina bedömningar, vilket han också noga aktar sig för.     

Så kommer vi då till det riktiga bottennappet. Bottennappen som initierade denna artikel rentav (den hade inte blivit skriven annars). SvD tar in en bedömning av en studierektor i retorik från Södertörns högskola, Fredrik Söderquist, som fäller denna kommentar redan i ingressen.

Sjöstedt har funnit sin balans. Reinfeldt ville visa sig som statsmannen. Lööf och Löfven var hetsigast. Fridolin var allra skickligast.

Fridolin var allra skickligast? Exakt hur visade det sig? Åkesson fick Fridolin att bli röd i ansiktet med frågan om ”ickevåldsförsvar”. I övrigt hamnade Fridolin ofta på mellanhand, vilket bekräftas av flera andra bedömare som Barth-Kron. Man kunde se detta som en ”random” artikel bland de övriga. Det allvarliga är dock att denna upphöjelse av MP ingår i ett sedan länge välkänt mönster där journalister och mer eller mindre självutnämnda experter gullar med just MP, och på så sätt ger dem en gräddfil i valrörelser. Jag vill mena att detta skett åtminstone i de två senaste valrörelserna.

Wetterstrand blev under hela hennes partiledarskap aldrig utsatt för samma granskning som övriga partiledare. Det var rent penibelt att läsa artiklarna efter partiledardebatten (Agenda) den 17 maj 2009 när Wetterstrand börjat svamla osammanhängande i frågan om skolan. Det stod inte ord om detta bottennapp i tidningarna efteråt [2009 17 maj DN, SvD]. Björklund ryckte in som räddaren i nöden när t.o.m. en icke miljöpartist som undertecknad började bli generad. Och så har det fortsatt.

Detta är allvarligt eftersom delar av väljarkåren är ganska lättpåverkad av etablerad media, låt oss sanningen i vitögat. Det torde strida mot alla demokratiska principer att MP får kanske tre, fyra extra mandat för att en liten klick mer eller mindre verklighetsfrånvända journalister ger ett parti, som de råkar gilla, en gräddfil i valrörelse efter valrörelse. Och nu ger alltså en retorikexpert från den, ähumm… beryktade Södertörns högskola Fridolin högsta betyg. Fridolin är sannolikt en betydligt bättre retoriker än vad Wetterstrand någonsin var, i sina bästa stunder och när han kommer rätt i debatten, vilket inte skedde i går. Wetterstrand red på journalisternas ohämmade välvilja, vilket inte ens Fridolin skall behöva göra, han är faktiskt skickligare än så.

Det är förvånande att inte fler reagerar på MP:s mediala gräddfil (som dock inte är överväldigande efter denna debatt, om man undantar Söderquists artikel). Även socialdemokrater och vänsterpartister borde reagera lite mer än vad de gör. Att de skulle vara nöjda med att släppa väljare till MP tror jag inte på, även om de hellre släpper dessa väljare till MP än SD. Det torde dock inte röra sig om samma skara väljare så frågan är obsolet. I vilket fall blir det mediala gullandet med MP omöjligt om fler reagerar på det. Reaktionerna måste ju också komma från de partier som riskerar tappa väljare till MP, inte bara från det medialt observanta SD. Att SvD släpper denna artikel av Söderquist som mot all sans och vett utnämner Fridolin till debattens stora vinnare är ett oroande tecken inför den kommande valrörelsen 2014. Är det planerat att gullandet med MP skall fortsätta även till det kommande valet 2014?