Ännu ett kontraproduktivt beslut, nu angående Syriska flyktingar

Stolt meddelar Migrationsverket att man nu beslutar ge alla flyktingar från Syrien permanent uppehållstillstånd i stället för det tillfälliga uppehållstillstånd som de vanligtvis utfärdad för syrienflyktingar fram till i dag. Motiveringen är att läget i Syrien blivit betydligt värre sista tiden. Frågan är om situationen verkligen blivit värre eller om Migrationsverket låtit sig påverkas av all den medieexponering Syrien fått i samband med den misstänka kemgasattacken. Dessutom säger Malek Laesker, vice ordförande för Syriska arabiska kulturföreningen till DN, att det enbart är vissa områden som är hårt drabbade av inbördeskriget. SvD verkar ha publicerat exakt samma artikel. Beslutet att ge alla syrier permanent uppehållstillstånd måste ses som i det närmast vansinnigt i ljuset av dessa uppgifter.

DN/SvD deklarerar stolt att Sverige är först i Europa med att ge permanent uppehållstillstånd till syriska flyktingar. Detta innebär att övriga nationer i EU har gjort en annan bedömning än det svenska Migrationsverket, som med största säkerhet har tagit sitt beslut efter politiska signaler från regeringen. Migrationsverket är en myndighet som lyder under regeringen och beslut av denna dignitet tar de självklart inte på egen hand, det vore ytterst naivt att tro något sådant.

Sverige sänder självklart ut signaler till Syrien med detta beslut. Signalen är att det just är Sverige som borde vara målet för flyktingar. Detta genom att först av alla europeiska länder gå ut med ett beslut av denna typ. Hur regeringen har tänkt torde vara höljt i dunkel. Vill man skapa kaos innan man ändå förlorar nästa års val? Vad uppnår man i så fall med det? Vill man skapa en omöjlig situation för den kommande socialdemokratiska regeringen medan man i lugn och ro kan ändra sin politik i opposition?

Att situationen för de kommuner som tar emot flyktingar redan är alarmerande står utom allt tvivel. S, M och C har protesterat mot flyktingmottagningen hos regeringen i dessa kommuner: Alvesta, Borlänge, Falköping, Flen, Katrineholm, Köping, Lindesberg, Ludvika, Nässjö och Trollhättan. Detta eftersom de inte förmår ta emot fler immigranter i dessa kommuner. Väl att märka, dessa kommuner tar emot en bråkdel av de som förorterna till våra storstäder tar emot. Vi måste ställa oss frågan, vad exakt är det regeringen inte förstår? Har ansvariga politiker en blind fläck där de fullständigt saknar verklighetsförankring? Vi börjar närma oss en punkt där riksdagen och regeringen för en politik som mer hör hemma i en verklighetsfrämmande skräckroman av Franz Kafka. Låt mig påminna om en sak. Ni i regering och riksdag har ansvar mot de väljare som valt er och tillika ett förvaltningsansvar för landet ni är valda i. VAKNA FÖR HELVETE!

Självklart skall vi hjälpa människor som lever under mycket svåra och riskfyllda omständigheter. Vi skall hjälpa dem på plats eller i närområdet, med allt vad som behövs. Meningen är nämligen att de efter kriget skall återvända och bygga upp sitt land igen. Syrien kan med rätt politik självklart blomstra och bli ett drägligt land att leva i igen. En nation som på sikt inte behöver vara sämre än Sverige när det gäller livskvalitet. Men då gäller det att de med störst resurser inte drar till en annan kontinent permanent. I själva verket signalerar Migrationsverkets beslut att man gett upp allt hopp om Syrien. En omänsklig inställning.



Krigshets från liberalt håll när det gäller Syrien

Vi läser under veckan artikel efter artikel i svensk press (och speciellt DN) där det framgår att västmakter skall attackera Syrien för en påstådd kemgasattack som dödade kanske upp emot 1000 civila. Speciellt DN med dess chefredaktör Peter Wolodarski verkar påfallande positiv till en attack. I en ledare jämför han situationen med andra konflikter, på ett okritiskt sätt. Klart är att något hänt som dödat ett stort antal civila i Syrien. Det kan mycket väl vara någon slags militär kemisk gas som släppts ut av någon. Det kan också mycket väl vara Assadregimen som utfört en gasattack. Saken är den att ingen än så länge vet vem som utfört attacken. Vi vet inte ens vad som använts och hur. Även om det skulle visa sig att Assad utfört en attack så är det ren tur att t.ex. DN då får rätt. De tar för givet att en part utfört en attack utan att vänta på FN:s svar från undersökningar de utfört.

Att John Kerry går ut offentligt och anser det bevisat att Assad beordrat en gas-attack genom att som han själv påstår, tittat på youtube filmer är så oseriöst att t.o.m. Wolodarski borde ha reagerat. En militär expert på Kungliga krigsvetenskapsakademin anser dessutom att det i alla fall inte rör sig om Sarin, genom att ha tittat på samma filmer som Kerry. Det refereras också till ett uppsnappat telefonsamtal från en syrisk befälhavare. Detta samtal, som det presenteras i media, är tveksamt bevismaterial, minst sagt. Det påstås att det enbart är den syriska regimen som har tillgång till Sarin, vilket tidigare motbevisats av FN. Ja, nu vet vi ju inte ens vad man använt i det aktuella fallet. Frågetecknen klarnar kanske så småningom.

Som kuriosa kan vi nämna att inte ens CIA verkar vara lika övertygade som våra svenska medier och amerikanska politiker, enligt Russia Today. Brittiska parlamentet har i natt med alla tveksamheter angående gas-attacken, sagt nej till en militär intervention. DN går då genast ut med en artikel där de i braskande ordalag förklarar att USA minsann kommer att genomföra attacken ändå. Man har svårt att dölja glädjen inför detta faktum (som mycket väl kan visa sig stämma).  

Jag påstår inte att Assad är oskyldig till attacken som dödade ett stort antal oskyldiga. Det kan komma fram indicier/bevis som pekar åt det hållet. Jag påstår att än så länge vet vi i princip ingenting. Även om det skulle komma fram indicier som pekar på Assadregimen, så är de ställningstagande DN, Kerry och Obama gjort nu oansvariga och oseriösa. De orkade- ville inte vänta på bevis. Så ivriga var de att genomföra en intervention. Varför är de så ivriga? Tror de att det blir demokrati och fred om rebellerna vinner kriget? Det tror inte jag.

Jag är inte pacifist, jag anser att omvärlden ibland måste gå in militärt för att stoppa uppenbar slakt av civila. Jag anser att FN verkligen borde ha gått in i Rwanda 1994. Det var uppenbart att hutumilisen slaktade obeväpnade civila tutsier. Jämför situationen med Syrien och dagens rebeller. Det fanns i Rwanda ingen tvekan om vem som var ”god” och vem som definitivt var ond. Jämför med Syrien i dag. Vad gjorde FN och västvärlden i stort när folkmordet i Rwanda pågick som värst? Jo de drog tillbaka alla sina trupper från landet. Denna skamfläck i västvärldens historia kan inte göras ogjord genom att man genomför ogenomtänkta aktioner i dag, som Wolodarski tycks tro.

Förövrigt…
Undrar vi hur det går med utredningen av attacken mot den slöjbärande kvinnan som attackerades i Farsta. Hon blev nämligen attackerad en andra gång enligt SR, av flera män i sin hemkommun. Enligt uppgift ville männen då att hon skulle ta tillbaka sin anmälan. En mycket märklig uppgift om kvinnan blev attackerad första gången av en okänd man p.g.a. hennes tro.

Nu har ju prominenta politiker som Åsa Romsson och Veronica Palm demonstrerat i sympati med den slöjbärande kvinnan, så vi hoppas att inte media tappar allt intresse i frågan. Vi måste ju se till att gärningsmannen,… ähum, gärningsmännen lagförs och döms för gärningarna. Eller hur?              

Avrivna slöjor och målade naglar

Under VM i Moskva målade Emma Tregaro sina naglar i olika färger, som en protest mot en lag Ryssland infört som enligt några uppgifter var direkt riktade mot homosexuella och enligt andra uppgifter handlade om propaganda för homosexualitet riktade mot barn. Vad som stämmer och hur lagen ser ut går inte att få klarhet i. Ingen direktöversättning av den ryska lagen har presenterats, vad jag vet, i svensk media. Detta innebär att Tregaros demonstration grundar sig på en lag som ingen riktigt vet hur den egentligen ser ut. Det svenska medieetablissemanget var oerhört snabba med att hylla Tregaro för sitt mod. Den som inte blev hyllad för sitt mod var guldmedaljören Abeba Aregawi som frankt deklarerade att hon inte kunde stödja Tregaros aktion p.g.a. sin religion. En del medier och journalister reagerade så hårt mot Aregawis uttalande att de tyckte att ”all glädje över guldet försvann”.

För det första så avslöjar vissa journalister, även sportjournalister, hur politiska de i verkligheten är och hur mycket de egentligen tar ställning. Betänk ”all glädje över ett svenskt guld försvann”. Detta gäller självklart långtifrån alla journalister.

För det andra så undrar vi vem som egentligen visade mod. Var det den som gick emot den korrekta uppfattningen eller den som blev hyllad av den svårt PK-drabbade journalistkåren? Det var ju knappast risk för att rysk polis skulle storma stadion för att en deltagare målat naglarna. Riktigt så dum är inte ens Putin, vilket alla vet om.

För det tredje så legitimerar man politiska ställningstaganden i dessa tävlingar, vilket var ett tydligt ställningstagande från svenska journalister. Det är trevligt om demonstrationerna går i linje med de egna uppfattningarna, men hur blir det den dag de inte gör det?

För det fjärde, hur skall man i framtiden agera när det hålls tävlingar i vissa asiatiska, afrikanska och sydamerikanska länder? Det finns en mängd nationer där Ryssland framstår som ett under av tolerans mot homosexuella. Blir det inte lite märkligt att demonstrationerna uteblir om man tävlar i dessa länder? För vi misstänker starkt (och i vissa extrema fall t.o.m. hoppas) att de kommer att utebli.

Med det sagt så skulle jag med största säkerhet rösta emot att de nämnda lagarna infördes i Sverige, hur de nu ser ut. Själva lagarna är inte den heta potatisen utan det är hur media hanterar det hela. Jag blir själv inte heller upprörd över att Tregaro målade naglarna. Låt oss vara ärliga, vem har brytt sig om hur idrottsstjärnorna målat sina naglar förut? Vem har ens lagt märke till det? Jag har t.o.m. en överslätande attityd mot att idrottsmän gör politiska ställningstaganden där de tangerar det tillåtna, bara de gör det av egen övertygelse. Jag vet ju hur svårt det är att hålla tyst när man tycker något. Men ansvarsfulla journalister och idrottsledare skall då självklart hålla en striktare linje. Dessutom har svenska idrottsmän - kvinnor inte utmärkt sig för någon djupare politisk analys, historiskt sett.

 

Slöjdemonstrationen

En kvinna i Farsta blev misshandlad enligt uppgift för att hon bar slöja. Om uppgifterna stämmer så är det ju helt oacceptabelt och gärningsmannen borde lagföras och dömas, kanske för grov misshandel till fängelse. Uppgifterna om vad som hänt har dock gått kraftigt isär och det har på nätet funnits ett virrvarr av olika uppgifter och spekulationer. Ingen förutom kvinnan själv vet vad som hänt och kvinnan själv har inte uttalat sig, det har däremot alla andra gjort. I detta läge går politiker och en del mediepersonligheter ut och demonstrerar mot diskrimineringen av dem som bär slöja. Vi vet inte vad som hänt och luften är full av spekulationer, men Veronica Palm och Åsa Romsson kan inte vänta med att själva dra på sig slöja som sympatiåtgärd. I själva verket vet vi inte ens hur vanligt det är med diskriminerande eller trakasserier mot de kvinnor som bär slöja, ingen undersökning har mig veterligen utförts.

Det märkliga är att politiker (mediepersonligheterna kan vi lämna därhän) inte väntar några dagar tills de vet vad som hänt. Hur reagerar dessa politiker i ett allvarligt krisläge med bristande information? Kommer de läsa sig till vad som troligen hänt på sociala medier och fatta beslut därefter?

Kvinnan blev inte diskriminerad, hon blev misshandlad. Ingen har gett uttryck för en önskan att gärningsmannen skall åka fast och lagföras för brottet. Ingen har föreslagit att vi kanske skall skärpa straffen för oprovocerad misshandel. Ingen har föreslagit att vi kanske skall ha fler poliser på gator och torg för ökad trygghet, i stället har man i sympati dragit på sig ett huckle som enda åtgärd. Det duger inte för ansvarsfulla politiker. Man har inte ens tänkt på att kanske föreslå en undersökning för att utröna hur allvarligt problem det är med diskriminering av dem som öppet bär religiösa symboler. Anar vi här att det hela varit en jakt på politiska godhetspoäng?

Replik Sundberg "Psykologin i SD:s väljarbas"

Doktoranden Ralph Sundberg har skrivit en replik på mina kommentarer angående en artikel i Svensk Tidskrift om "Psykologin i SD:s väljarbas". Jag klipper in svaret här och kommenterar vissa stycken bara. svaret finns också i kommentarerna men jag tycker det kan vara värt att kommentera i artikelform, speciellt sedan jag själv faktiskt blivit refuserad av Svensk Tidskrift. Sundgrens replik är kursiverad. Jag vill också passa på att tacka Sundgren för hans svar, det uppskattas verkligen.


Hej Robsten!
Och tack för att du läste min kanske alltför långa artikel. Jag ska nu försöka att lite kort (inte alltid så lätt för mig, som du kanske såg) bemöta några av dina invändningar till vad jag skrev.

För det första är inte min slutsats att en stor del av befolkningen är genetiskt betingad att vara främlingsfientliga. För att specificera så vet vi med ganska god säkerhet att 30-50% av variationen i politiska attityder har en genetisk bas. Men denna bas dikterar inte enskilda attityder, utan allmänna intuitiva inställningar mer än något annat, och påverkas givetvis av miljö. Mina kommentarer rörande detta syftar enbart till att försöka förstå varför många ignorerar det psykologiska perspektivet på dessa frågor och är knappast en ’take home-point’. Forskningen på SDO och RWA är, för övrigt, rätt så tillförlitlig. Det har varit ett av de större forskningsfälten de senaste 15 åren, och rymmer ganska många tusen forskningsartiklar från hela världen.

Men, du har givetvis rätt att forskningens kvalitet är meningslös att diskutera om den inte appliceras på ett korrekt sätt. Vilket du påstår att jag inte gör. Jag tycker dock att du har missförstått en del av vad jag skrivit. Jag kan tänka mig att det har en del att göra med att du har listat ut att jag inte röstar på SD och att jag inte heller har några sympatier för partiet. Det är väl lika bra att vara öppen med det direkt om någon nu inte redan dragit den slutsatsen.

Jag betvivlar att 30 - 50 procent av politiska variationer har genetisk bas. Exakt hur har man bevisat det? Självklart får första barnet i en syskonskara speciella egenskaper (ofta) och vissa människor är mer självständiga, trygga etc etc. I viss mån påverkar det ju vilket parti man röstar på. Sannolikt påverkar 1000-tals olika orsaker hur man röstar, allt ifrån potträningen till intellektuell förmåga, men det är inte riktigt samma sak som du skriver. Vi har ju förresten konstaterat att män och kvinnor ofta röstar olika. För all del, det är en genetisk betingelse.

Jag påstår absolut att du applicerat detta på fel sätt. De 100-tals SD-medlemmar jag själv känner är ovanligt självständiga och har ofta svårt för auktoriteter. De har i själva verket struntat i vad hela medieeliten pådyvlat dem, vad grannar och arbetskamrater sagt. Det är just dessa människor som INTE tryckt på knappen i Millgrams test. Här vill jag nog påstå att jag har en fördel framför dig, eftersom jag känner så pass många SD-medlemmar och sympatisörer. Jag betvivlar att du kommer att förneka detta, då är nog din karriär i fara ;-)

Dina sympatier kan vi lämna därhän, jag är förvisso lika partisk som dig.


Du kommenterar att jag har fel rörande SD:s koppling till vissa hemsidor, samt kopplingen ’skrivbordskrigare’ och SD. Vi har här olika idéer om vad som kan klassas som en koppling och hur mycket belägg det finns för detta. Just den aspekten är dock inte helt relevant för artikelns överordnade syfte. Vilket är att förstå varför SD inte gått bakåt trots att en rad skandaler presenterats.


Vi lämnar detta eftersom det då inte är väsentligt.

Fokus här ligger på att dessa händelser har presenterats som just skandaler, och det intressanta att förklara är således varför det inte har påverkar väljaropinionen speciellt mycket; inte att diskutera hur pass sanningsenliga medierna var eller om något bör räknas som en skandal eller inte. Tesen är att ’skandaler’ av denna magnitud borde ha haft större effekt än de hade. Och så vill jag förklara varför. Det var inte mer komplicerat än så. Andra har invänt att motståndskraften till skandaler har att göra med att SD helt enkelt har en så fantastiskt bra invandringspolitik. Jag kan inte köpa den förklaringen, eftersom den skulle innebära att andra partier som drabbats av skandaler aldrig fört en politik som människor tycker är viktig. Det är inte hållbart som argument.
  

Visst var det en skandal, det har ju t.o.m. Åkesson sagt. Men immigrationspolitiken har en oerhörd betydelse här, dels för att SD dedikerat är det enda parti som vill strama upp denna. Det HAR betydelse, jag har själv hört det från sympatisörer. De har helt enkelt inget annat parti att vända sig till, oavsett. Många människor kommer inte rösta på något annat parti än SD om övriga partier inte ändrar sin immigrationspolitik. Immigrationspolitiken är en helt avgörande fråga för kanske 10 procent av väljarna. Dessa kommer inte vika för skandaler som den med Almqvist (dock tolereras inte vad som helst).

Jag tror också att du kan finna andra partier som gått relativt skadelös ur skandaler. Även om motsatsen är det vanligaste. Ofta är nedgångarna ändå väldigt temporära. Långsiktiga nedgångar beror oftast på politiskt utarmning, se KD och C.  

Dessutom, framförallt, så påverkade en massa andra faktorer SD:s väljarstöd. Väldigt många (även utanför partiet) har påpekat att Åkessons hantering av händelsen gjorde att partiet i själva verket växte i slutet av skandalen.

Dessutom har förtroendet för medierna minskat, speciellt för de som sympatiserar med SD. Du kan helt enkelt inte bortse från denna tunga faktor. Bonnierkoncernens kampanj bet inte denna gång som tidigare kampanjer, också p.g.a detta. Till det, skall du lägga det Jan Guillou så ingående beskrivit i "Ordets makt och vanmakt" sid 233 och framåt, vilket Guillou påpekade efter Kungsgatanskandalen också, nämligen att Expressen gick på för hårt för länge och för rabiat. Guillou upplevde själv samma sak under IB-affären. Media framställde dem (Guillou och Bratt) som skurkar, men gick på alldeles för hårt så att sympatierna till slut vände. Samma sak hände här. Detta måste nu betraktas som ett välkänt fenomen.

Du påstår vidare att SD inte anser att svensk kultur är överlägsen andra kulturer. Vi får nog enas om att inte hålla med varandra om vilket budskap som sänds ut. Jag finner det dock ganska ologiskt att vilja bevara den med sådan kraft om den inte är något fantastiskt.


Vårt budskap är mycket tydligt, jag säger det här och nu. Vi jämför inte kulturers överlägsenhet, bara unika särart. Vi har rätt till vår kultur, precis på samma sätt som kurderna sin och samerna sin. Det är ingen "longitud" jämförelse, utan en "lattitud". Vi kanske tycker rent subjektivt att vår kultur är den bästa, men vi förstår och accepterar att kurderna tycker sin är bäst. Lite som fotboll. Vi begär inte att tyskarna skall hålla på Sverige i fortbollsVM.

Rörande den auktoritära personligheten så erkänner jag att jag inte varit speciellt tydlig, och just det som du slår ner på är en aspekt av RWA som diskuterats i över 20 år. Auktoriteten, vem är det? Jag har inte riktigt plats för att gå in och vända ut och in på resonemanget här så tyvärr får jag hänvisa till Altemeyers bok där mycket plats ägnas åt att reda ut just den fråga du tar upp. Samtidigt erkänner jag att just delen ’underkastelse för auktoriteter’ är den svagaste delen av min analys. Men, RWA är ett tredelat koncept och jag tycker ändå att det fungerar som modell för analys i detta fall.

Jag hoppas något av ovanstående hjälpt till att klargöra vad jag var ute efter i det jag skrev.

Ok, skall inte upprepa mig då jag svarat på detta ovan. Till sist.

Med vänlig hälsning
//Ralph Sundberg

PS Rörande Arnstads klassificering av SD som neofascistiskt vill jag även påpeka att meningen lyder ’möjligtvis klassificeras som’. Med den formuleringen ville jag signalera att jag är tveksam till Arnstads analys och klassifikation av SD som neofascistiskt.

Tja...jag anser nog Arnstad vara den mest ovetenskapliga, oseriösa som någonsin gett sig ut för att vara något annat. Jag såg honom på publicistklubben (avsnittet kanske finns kvar på nätet). Hans ögon lyste av oförställt hat och han spottade ur sig hat verbalt (där kan du tala om hat). Gör en balanserad vetenskapsman så? Inger det förtroende?

Tack ännu en gång Sundberg för din replik.

När svaret ligger för nära

En doktorand, Ralph Sundberg har skrivit en lång artikel i Svensk Tidsskrift där han försöker analysera Sverigedemokraternas stabila framgångar i opinionen. Tyvärr så utgår Sundberg från helt felaktiga antaganden och därmed blir hans slutsatser helt felaktiga också. Att hans slutsatser inte äger relevans är väl något som alla antirasister egentligen skall glädjas åt. Slutsatsen att en ganska stor del av befolkning genetiskt är främlingsfientliga stämmer inte. Detta eftersom SD inte är främlingsfientligt. Sundberg hänvisar till socialpsykologisk forskning. Den är dock inget värd om de antaganden Sundberg gjort är felaktiga från början. Det gör ju bara att han sätter in SD och dess väljare i fel fack från början. Då spelar det ingen roll hur tillförlitlig forskningen är (vilket vi heller inte vet något om).

Vi skall till skillnad från Sundberg hålla artikeln kort och endast ta upp väsentligheterna. Låt oss titta på de antaganden Sundberg bygger sin analys på. Så här skriver han.

Kopplingar mellan SD och främlingsfientliga hemsidor tydliggörs. 

Tydligörs, hur då? Det finns inga sådana kopplingar och inga bevis har lagts fram, bara påståenden. Jag vet detta förmodligen bättre än Sundberg. Vidare i texten.

Sambanden mellan hatiska skrivbordskrigare och SD tas fram i ljuset.

Fel. Jag har läst Bjurwalds skrivbordskrigare och jag är hyggligt med på nätet. Något samband finns inte i egentlig mening. Självklart påverkas alla av alla på internet, i någon mening. Men något samband som Sundberg insinuerar existerar inte. Vidare.

SD kan möjligtvis klassificeras som ett neofascistiskt parti, så som har gjorts av bland andra Henrik Arnstad i hans bok ’Älskade Fascism’.

Sundberg hänvisar till fejkhistorikern och den rabiata SD-hataren Arnstad, detta är mycket lågt och ovetenskapligt. Inga hänvisningar till partiprogrammet eller vad någon högt uppsatt partimedlem sagt. Sundberg slänger bara på ett epitet. Detta är så långt ifrån vetenskap man kan komma. SD är ett ekonomiskt mittenparti som vill ha en strikt immigrationspolitik, detta räcker tydligen för Sundberg. Vidare.

Ett vurmande för denna svenskhet som överlägsen kulturell princip.

Nej vår kultur är inte överlägsen, den är bara vår. Precis som kurderna inte ser sin kultur överlägsen (mig veterligen) men de vårdar den ändå, som sin kultur. Vidare.

SD anser även att svensk kultur och svenskar är fantastiska fenomen.

Det här är enbart tröttsamt. Se mitt förra svar. Vi kan hitta hur många uppenbara fel som helst i texten. Sundberg lösning är två psykologiska begrepp som SDT (Social Dominance Theory) och RWA (Right-Wing Authoritarianism). Låt oss enbart titta på RWA för att inte göra en bok av artikeln.  Så här skriver Sundberg om RWA, som enligt honom styr SD-väljarna. 

Altemeyer lanserade teorin att vissa individer, både genom genetiskt arv, uppfostran och social miljö, var mer mottagliga och stöttande av auktoritära budskap än andra.[…]
Altemeyer sammanfattade den auktoritära personligheten som bestående av tre olika aspekter: underkastelse inför auktoriteter, en förkärlek till konventionalism, konformitet och ordning (ordning i allt från politiken till musik och kläder) samt auktoritär aggression. Den auktoritäre underkastar sig således gärna en auktoritet som hen erkänner som legitim, hyllar uniformitet, likriktning och ordning, samt stödjer våldsamma handlingar mot det som är avvikande från den konventionella roll som hyllas.

Mina damer och herrar, detta är en milstolpe. Detta är den sämsta, mest felaktiga analys jag någonsin läst. Det är exakt tvärtom mot vad Sundberg tror. I vårt samhälle är medieeliten och den politiska eliten som är auktoritet, hur kan Sundberg missa det? Det är SD:s medlemmar och väljare som brutit mot auktoriteten, brutit mot ”konformiteten” och ”likriktningen”. Förmodligen har Sundberg aldrig träffat en SD-medlem. Jag som känner hundratals vet att det är självständiga, ibland t.o.m. bångstyriga individer som inte låter sig styras av någon, fråga Åkesson. Däremot uppskattar SD-sympatisörer samhällsordning relativt mycket. Å andra sidan har många upplevt kaos i våra utanförskapsområden. Det kan få många vanliga människor att uppskatta en viss samhällsordning. Den som inte vågar bryta eller ens ifrågasätta auktoriteten är Sundberg själv. Han tar alla ”auktoriteternas” utsagor för sanna utan att ifrågasätta någonting. 

Ofta ligger sanningen, lösningen och svaret närmare än vad man tror. Doktorander kanske inte upptäcker att svaret ligger mitt framför näsan, ety den är begraven i en trave böcker. Många gamla SD-medlemmar må vara belästa (kanske förlästa) nationalister och filosofer, men för den vanliga SD-väljaren är frågan om en vansinnig immigrationspolitik så uppenbar att bara en doktorand med överdriven böjelse för auktoriteter kan missa den. 

Bland popliberaler & vänstertroll – politiska diskussioner på nätet

Nu när sajten Avpixlat ligger nere av en förmodad överbelastningsattack kan det vara läge att stilla fundera över de sociala interaktioner som sker på våra populära sociala forum, interaktioner som ju talrika gånger belysts i gammelmedia (så varför inte även här?). Först så skall det sägas att dessa politiska diskussioner varken skall underdrivas men heller inte överdrivas. En hel del människor har låtet sig övertygas av diverse bloggar som Avpixlat när de plötsligt sett igenom den så omsorgsfullt uppbyggda politiska korrektheten. Det är också så att många väljare läser väldigt lite på nätet. De går helt enkelt inte att nå via detta forum. Den stora betydelse dessa sajter ändå har bidrar också till att de utsatts för den förmodade överbelastningsattacken som just nu ligger för handen, en attack med mycket begränsad politisk betydelse som alla förstår. Den folkliga status dessa sajter har innebär också att diverse osanna anklagelser kommer från t.ex. Expo. Oftast innebär anklagelserna att Avpixlat skulle vara något partiorgan till SD, trots att övertygande bevis flera gånger lagts fram på motsatsen. Lögnerna måste ses som en ren politisk propagandakampanj.

Oavsett om politiska diskussioner sker på sajternas kommentarsfält, på Facebook eller på Twitter så sker den eventuella nyttan inte genom att man ”vinner” diskussionen eller påverkar den man diskuterar med. Detta händer i princip aldrig och en sådan inställning är i princip kontraproduktiv. Den eventuella nyttan handlar om att andra människor (man aldrig märker av) läser och tar intryck av debattören. Det handlar inte om att få sista ordet eller vara mest högljudd. Det handlar om att alltid argumentera sakligt, med respekt och aldrig hänge sig åt personangrepp. Det är inte för motdebattören man diskuterar, det är för den tysta publiken. En annan kontraproduktiv argumentationsmetod är att tvinga på människor sin åsikt. Detta fungerar i princip heller aldrig och skapar snarast en motreaktion. Stå för dina åsikter, argumentera för dem men låt människor slutligen tro på vad de vill. Återigen, det är inte för den aktuella motdebattören man argumenterar.  

SD:s väljare kommer från höger i huvudsak från konservativa skikt inom moderaterna och möjligtvis KD. En del centerpartister har också funnit för gott att lämna sitt gamla hembygdsparti. Från vänster är det i huvudsak gamla betongsossar och folkhemssossar som lämnat stugvärmen, eftersom de kliat sig i huvudet lite för länge inför dagens politik. Även en del klassiska vänsterpartister som undrat var solidariteten med arbetarklassen plötsligt tagit vägen, kan ta det avgörande steget. Många av dessa kan söka sig ut på nätet för att skapa sig en bild av läget och SD. Många finner andra vägar att söka sig fram politiskt. Vi som är insatta i den systemkritiska rörelsen står där och svarar på frågor, är ärliga och uppriktiga, utan att pådyvla någon någonting.
 
På sociala forum har det understundom skett att systemkritiker försökt skapa kontakt med ”popliberaler” med status som mediepersonligheter. Alltså liberaler som i grunden står för en liberal vision med en oansvarig immigrationspolitik, men som tagit avstånd från de mest uppenbara vansinnigheterna med den politiska korrektheten och mångkulturalismen. Dessa mediepersonligheter (som påfallande ofta är kvinnor) skriver understundom bra artiklar när de vågar angripa de helt uppenbara vansinnigheterna de sett mitt framför ögonen. De publicerar dessutom artiklarna med en noga uträknad frekvens så de inte skall komma alltför ofta. SD sympatisörer har väl, mycket på grund av att vara långvarigt utsvultna på erkännande från medieeliten, ibland försökt skapa någon slags samförståndsanda efter att någon bra artikel publicerats. Vilket inte har fungerat utan mötts med en mer eller mindre häftig reaktion, ibland obegripligt häftig.
  
Framförallt så har dessa popliberaler i grunden en annan samhällsvision, de är också livrädda för att brännmärkas av den politiska korrekthet de redan så smått irriterat. Att dessa popliberaler skulle lämna den bekväma stugvärmen, de ändå tillåts vara kvar i (om inte annat som alibi) för att uppträda hederligt och behandla alla människor som just människor, finns inte på kartan. Bara glöm det. Jag har själv följt en del av dessa popliberaler på twitter, så som jag följer en massa andra människor med olika politisk uppfattning och ibland (ändå sparsamt) interagerat med dem. Men när det är lättare att interagera med vänstertrollen än med de ängsliga popliberalerna, blir det skrattretande och gränsen för tålamodet har nåtts. Det är inte här vi skall skära våra lagrar, vilket vi vetat redan från början.

Så slutligen kommer vi till rena SD-medlemmar (ni andra kan sluta läsa här). Det finns ett inte obetydligt antal medlemmar som av slentrian oftast fortsätter att på t.ex. Facebook vara vän med uteslutna medlemmar som agerat ytterst partiskadligt. De kan t.ex. ha haft ett tätt informationsbyte med kvällstidningarna mot ekonomisk ersättning, tagit ut pengar från partiet utan att ha arbetat för dem och ägnat sig åt andra oegentligheter. Vitsen med att fortfarande ha kvar en kommunikation via nätet med dessa personer måste betecknas som ytterst tveksam. Om vi inte vill vara vänner med David Baas kanske vi skall fundera på om vi vill vara vänner med de han intensivt samarbetat med.