Utanförskapets karta blev bortglömd

Folkpartiet gjorde innan de själva hamnade i regeringsställning politik av att antalet utanförskapsområden ökade i Sverige [länk DN 2006]. Folkpartiet hade förvisso rätt. År 1990 hade Sverige 3 (tre) utanförskapsområden med de kriterier Folkpartiet tillsammans med SCB satte upp som kriterier på ett sådant område. Kriterierna var och är att färre än 60 procent av de i arbetsför ålder hade ett arbete, samt att andelen av grundskolans elever som lämnade skolan med fullständiga betyg låg under 70 och/eller att färre än 70 procent inte röstade i det senaste kommunalvalet.

 

Från 1990 till 2006 ökade antalet sådana områden från 3 till 156 stycken. Detta är ju en högst oroande utveckling och Folkpartiet med de övriga Allianspartierna gjorde stor sak av att den socialdemokratiska politiken hade misslyckats med utvecklingen i dessa områden [länk DN 2005]. Folkpartiet menade att med en liberal politik skulle man komma tillrätta med problemet.

 

Tyvärr så slutade Folkpartiet av outgrundliga orsaker att uppdatera utanförskapets karta när de själva blev ansvariga för den förda politiken. Kartan har alltså inte uppdaterats sedan 2006, inte av Folkpartiet i alla fall. Däremot har Tino Sanandaji fått i uppdrag att uppdatera kartan av stiftelsen Den Nya Välfärden, samt att då använda exakt samma kriterier som Folkpartiet och SCB en gång gjorde. Uppdraget innebar att Sanandaji uppdaterade utanförskapets karta från 2006 till 2012, också med hjälp av SCB.

 

Vad visar då resultaten av Sanandajis undersökning, lyckades Folkpartiet vända trenden med sin liberala politik? Det här visar den nya rapporten:

 

Slutsatsen är att utanförskapet, enligt Folkpartiets definition, fortsatte att expandera mellan 2006 och 2012. År 2006 klassades alltså 156 av Sveriges omkring 4 800 bostadsområden som utanförskapsområden. År 2012 hade antalet utanförskapsområden ökat till 186 stycken.

 

Av Sveriges befolkning levde 5,4 procent i utanförskapsområden år 2006. Andelen hade ökat till 5,9 procent år 2012. I absoluta tal handlade det om omkring 488 000 personer år 2006 och omkring 566 000 personer år 2012.

 

Förvärvsfrekvensen i utanförskapsområdena för personer i arbetsför ålder var 50,7 procent år 2006. Motsvarande siffra för andra bostadsområden i Sverige var 78,3 procent. Mellan år 2006 och 2012 ökade förvärvsfrekvensen för boende utanför utanförskapsområdena med 0,5 procentenheter. I utanförskapsområdena, däremot, sjönk förvärvsfrekvensen under samma period med 0,6 procentenheter.

 

Tyvärr lyckades inte folkpartiet med övriga Allianspartier vända trenden de heller. Antalet utanförskapsområden har ökat. Förvärvsfrekvensen har minskat i utanförskapsområden, medan den ökat utanför dessa. Samma sak med skolresultaten som visar på en liknande utveckling. I utanförskapsområdena ökade andelen elever utan kompletta slutbetyg från årskurs 9, medan den minskade utanför dessa områden. Inte heller Alliansens liberala politik har alltså inte rått på den trista utvecklingen i vårt land gällande utanförskapsområden.

 

Ordförande för Den Nya Välfärden, Patrik Engellau drar i introduktionen till undersökningen denna slutsats.

Partiet [FP, min anm.] var uppenbarligen övermodigt när det ”garanterade” att vända trenden. Det finns ingen anledning att tro att Folkpartiet inte haft goda ambitioner. Det borde mana inte bara Folkpartiet, utan även andra partier, till eftertanke. Dagens invandringspolitik verkar inte fungera hur kompetenta och välvilliga de politiker än må vara som hanterar den.

Vi anar att Engellau är något på spåren i sina avslutande ord. Om nu befintliga och kommande makthavare inte vill lyssna på ett visst riksdagsparti, kanske de kan lyssna på Engellau och Den Nya Välfärden. Dagens politik har i alla fall bevisligen misslyckats.

Folket mot etablissemanget – det har aldrig varit tydligare

Det var en spännande valvaka i går där SD och FI fick samma utfall i den första Valu-undersökningen som presenterades kl. 21:00. Både FI och SD erhöll enligt denna undersökning 7,0 % av rösterna. SVT med Pontus Matsson var på SD:s valvaka och noterade god stämning, men inte översvallande. De flesta och mesta reportagen kom från FI, där jublet inte visste några gränser, samt också från övriga partier självklart.

Lite senare på kvällen kom så de riktigt räknade rösterna (förutom utlandsrösterna) där fick SD hela 9,8 % av rösterna (nu 9,7 %) medan FI halkat ned en bra bit och låg på 5,2 % (nu 5,3 %). Jublet och entusiasmen visste inga gränser på SD:s valvaka. Dock hade Pontus Mattson med flera redan dragit vidare. SD var inte intressant längre när partiet erövrade sina första två mandat i EU-parlamentet. Den fadäsen hade nog de flesta kunnat leva med, om det inte vore för alla andra ”fadäser” denna kväll.

På SVT:s valvaka pratade man om FI:s fantastiska framgångar, medan man var djupt oroad över högerpopulismens framfart, både i Sverige och ute i Europa. Att FI lyfts fram av medierna och speciellt SvD, nämndes bara en gång i förbifarten av en kommentator. 

Till kommentatorspanel hade man verkligen ansträngt sig för att uppfylla sitt Public Service-uppdrag. Man hade städslat förmågor som America Zavala vars titel flimrade förbi enligt ”dramatiker och vänsteraktivist”. Andra personer som fick kommentera denna kväll var Gudrun Schyman, Karin Pettersson och Mona Sahlin samt den inte helt välbalanserade  Alexandra Pascalidou. För att komplettera församlingen fick Jonas Sjöstedt också kommentera högerpopulismens framfart, de övriga kunde ju ha missat något. Här tyckte man det kunde räckt, men icke. SVT toppade hela anrättningen med en representant för "Rättviseförmedlingen" Seher Yilmaz. Någon orättvisare panel kan man knappt tänka sig, det kanske var därför Rättviseförmedlingen också fick komma.  

Ja, en djupt skakad Gudmundson släpptes fram med darrande stämma. Därmed ansåg tydligen SVT att man uppfyllde opartiskheten.

Övriga medier har följt ungefär samma spår som SVT. Skillnaden är att SVT är en del av licensfinansierad Public Service, eller allmännyttan på svenska. Denna kväll bröt SVT mot objektivitetsprincipen och opartiskheten så grovt att jag själv föll i skratt. Vi förstår den djupa besvikelse det mediala och kulturella etablissemanget måste ha känt kl 23 när det visade sig att SD fick nästan dubbelt så många röster som det medialt boostade FI, detta trots alla oblyga ansträngningar från media.

Om vi får rikta oss direkt till SVT. Tack SVT för att ni denna kväll visade en sak tydligare än någonsin. Det är folket mot etablissemanget, det mediala, kulturella och politiska etablissemanget. Ni visade det med all önskvärd tydlighet. Tack ännu en gång. Ni visade också att numera tillhör V, MP och FI det lite mer hippa etablissemanget. Det har inte alltid varit så, men nu är det så. Det visade ni med skärpa och tydlighet vid er valvaka.

Dagens Media kommenterar Expressens något partiska bild med uttalanden från följande personer:

"Kreativt, Expressen!", twittrar TT Nyhetsbyråns kultur- och nöjeschef Mikael Forsell.

Aftonbladet-profilen Fredrik Virtanen är också positiv:

"Bra banderoll, Expressen", skriver han på Twitter.

Moderaternas chefsstrateg André Assarsson kommenterar också ettan på Twitter:

"Vilken förstasida!".

Vilket bekräftar det jag skrev ovan i denna artikel. Och om man varje dag kan hitta en mängd sådana bekräftelser så är det till slut inte så mycket att pratat om längre. Case Closed.  

Antirasismens rötter

Det går slentrian i det mesta här i livet, så även kritik mot polisens arbete. Går något snett, blir man störd, hörs det obehagliga oljud, är den givna reaktionen – polisen varför gör ni inte ert jobb? Vi har en skattefinansierad polis som skall beivra alla handlingar som bryter mot brottsbalken, i teorin. Vuxna människor brukar förstå att det ofta finns en skillnad mellan teori och praktik. Tyvärr kommer det nog alltid vara så, vi kommer aldrig få uppleva det perfekta samhället. I går höll Jimmie Åkessons ett torgmöte på Norrmalmstorg som kunde genomföras så att publiken hörde hela talet utan större problem (i alla fall från den plats jag stod på). Det var en hel del motdemonstranter, som ibland bröt mot lagen. Polisen ingrep, såvitt jag kunde bedöma, resolut och omedelbart.

De flesta motdemonstranter utstötte läten som i skrift kan beskrivas som ett långdraget ”bhuuuuuuu”. I grundskolan vill jag minnas att vi kallade detta för ”bu-rop”. Dessutom hade de påfallande unga demonstranterna vänligheten att vända ryggen mot talarstolen, vilket hade det goda med sig att man lätt kunde urskilja åhörare och tillresta demonstranter ifrån varandra. Alla politiska partier har rätt att hålla torgmöten och framföra sitt budskap. Tyvärr ingår det i de demokratiska reglerna att polisen kan- och skall inte ingripa mot människor som utstöter missnöjda läten eller vänder sin unga kropp åt ett visst håll. Var gränsen går till mötesstörning är väl flytande, men använder demonstranterna någon form av hjälpmedel i sina missnöjesyttringar är gränsen definitivt passerad. Sammantaget tycker jag att polisen skötte sin uppgift väl i går på Norrmalmstorg, tack för det.

Problemet ligger egentligen inte i motdemonstrationerna och polisens arbete, om det sker som i går. Problemet ligger i hur alla dessa politiskt ganska obevandrade unga människor har fått sin uppfattning om Sverigedemokraterna. Majoriteten av ungdomarna som demonstrerade i går har sannolikt mycket vaga uppfattningar om vad de olika partierna står för, men de vet att Sverigedemokraterna är hemska. Exakt hur har de bibringats denna ”kunskap”?

Här har självklart media ett mycket tungt ansvar. Medier och journalister pumpar ut sin propaganda att Sverigedemokrater är hemska och inte står för ”allas lika värde” samtidigt som de behandlar SD och dess medlemmar allt annat än lika. De gör det sannolikt i syfte att SD inte skall erhålla allt för många röster vid nästa val, eftersom en stor del av media och journalistkåren antingen är knuten direkt till politiska partier, eller i varje fall står för en helt annan politik. En bieffekt är dock att de inympar hat hos unga och många gånger väldigt formbara människor. I handling blir alltså effekten den rakt motsatta, mot det budskap media så intensivt pumpar ut. Det blir lite som Chang Frick beskrev i en utmärkt krönika. Klassen hade en temadag mot mobbning där grupparbete skulle genomföras. Ingen reflekterade över att Frick fick sitta själv i en alldeles egen grupp. Dessutom berömde läraren gruppernas presentationer, samtidigt som de i praktiken inte låtit Frick deltaga i någon grupp.

Detta för oss osökt till vad som händer i våra skolor i dag. Det trillar in rapporter från barn/ungdomar som upprört meddelar sina föräldrar att lärarna talat om för klassen att Sverigedemokraterna skall man inte rösta på, det är icke-demokratiskt parti, eller att skolan arrangerar ett skolval där SD inte finns som alternativ. Senast i raden kom det rapporter från Tyresö och kunskapsskolan där. I Skollagen står det tydligt i kap.1, 4§

Utbildningen ska också förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på.

I Läroplan för skolan grundskolan står det ännu tydligare på sid 9, nämligen så här.

Saklighet och allsidighetSkolan ska vara öppen för skilda uppfattningar och uppmuntra att de förs fram. Den ska framhålla betydelsen av personliga ställningstaganden och ge möjligheter till sådana. Undervisningen ska vara saklig och allsidig. Alla föräldrar ska med samma förtroende kunna skicka sina barn till skolan, förvissade om att barnen inte blir ensidigt påverkade till förmån för den ena eller andra åskådningen.

En del av de ungdomar som demonstrerade i går mot Åkesson hade kanske kommit fram till sin uppfattning alldeles på egen hand. En ganska försiktig gissning är nog att de flesta av ungdomarna inte fått en saklig och allsidig utbildning, att de inte fått ta del av skilda uppfattningar, att de inte beretts möjlighet till personliga ställningstagande. Blir man varse som förälder att informationen om de politiska partierna är vinklat skall man ovillkorligen anmäla detta till Skolinspektionen på följande webbfomulär:

http://www.skolinspektionen.se/sv/Anmalningar/Att-anmala-till-Skolinspektionen/gor-din-anmalan-har/

Låt oss göra ett inte alltför svårt tanketest för att i någon mån kompensera för skolans brister i sitt demokratiska uppdrag. I går under talet på Norrmalmstorg så måttade en av de tongivande motdemonstranterna (se bild) en spark mot en ung flicka som kanske vägde 45 kg och var av utländsk härkomst. Hon var uppenbart inte av svensk härkomst utan snarare av samma härkomst som den sparkande motdemonstranten. Jag såg hela händelseförloppet och det utspelade sig enligt följande. Motdemonstranten stod och skrek, viftade med armarna och såg mycket aggressiv ut. Flickan gick fram och mälde något, förmodligen yppade hon kritik mot motdemonstranten, som efter ett par hotfulla och aggressiva tillmälen måttade en spark mot flickans huvud. Sparken missade och demonstranten höll på att tappa balansen. Nu till skoluppgiften.

A.   Försökte demonstranten sparka flickan för att han trodde att hon var rasist eller för att hon kritiserade mannen?

B.    Om svaret blir det sistnämnda, att mannen blev arg för att flickan hade mage att kritisera honom, kan det innebära indicier på att hela rörelsen agerar under åtminstone delvis falsk flagg. Att det handlar mer om politiska åsikter än om ”allas lika värde”?

FI vänder svart till vitt och hat till kärlek.

Ja jag kan inte låta bli att skriva en blänkare om FI, detta på grund av den exempellösa skjuts media i allmänhet och SvD i synnerhet ger partiet. Det liberala och lättkonservativa SvD:s ambition är förmodligen att FI skall knapra procent från V och MP, för att underlätta för Alliansen i det kommande riksdagsvalet. På den vänstra kanten i svensk politik äger man tydligen inte tillräckligt med strategiskt tänkande för att räkna ut denna i grunden mycket enkla taktik. Machiavelli skulle rotera i sin grav. Självklart kan taktiken slå fel. FI kan få för mycket röster och komma över riksdagsspärren, då tillfaller ju deras röster plötsligt det rödgröna blocket. Vågar vi gissa på att chefredaktören på SvD därför har en ganska tuff granskning av partiet i sin byrålåda? Om FI ser ut att komma över riksdagsspärren kan det vara bra att ha en rejält tuff granskning av partiet, detta för att kunna balansera röstetalet strax under fyra procent. Alltmedan de rödgröna partistrategerna i princip fattar noll. Har de överhuvudtaget någon som tänker på den sidan? 

I dagens SvD pratar FI:s kandidat Soraya Post om kärlek, så här säger hon till SvD.

– Min övertygelse är att man måste ta debatten och möta hat med kärlek.

Nu verkar det alldeles uppenbart att det mesta hatet står vänsterelement och diverse antirasister för. Mötesstörningar och våldsaktioner börjar bli legio från den kanten. I dag leder de även hatligan på nätet vågar jag nog påstå. FI själv stoltserar med sådana kärleksfulla personer som Tiina Roos, som när det begav sig slog ned meningsmotståndare inom partiet på öppen gata. Vi har en rad kärleksyttringar som hyllandet av SCUM – manifestet samt talrika planer på vad de skall göra med män när de väl får makten, inga av dem låter frestande för de som råkar vara född till man. Dessutom har vi ju själva Schymans uttalande att svenska män inte är bättre än talibaner, eller hur orden föll. Listan kan göras lång, men detta kongressuppträdande från 2005, som kanske inte andas direkt kärlek, kan vi inte undanhålla publicum. 

Det är populärt för media och journalister att gräva i SD:s sp kallade "rötter" är någon som sett minsta tecken på att media gjort en ansats att gräva i FI:s betydligt färskare rötter? 

Vidare skriver Post så här i sin artikel.

- De andra partierna har inte bemött grodorna, de har låtit SD uttrycka sig rasistiskt utan att säga emot.

Media och politiker har inte gjort annat än fokuserat på SD:s grodor. De har letat efter dem med elektronmikroskåp. Däremot har man tydligen glömt bort alla FI:s talrika praktgrodor inför detta val. Vi får väl se hur bra FI går i de två kommande valen. I vilket fall har vi aldrig sett maken till medieexponering av ett litet parti, tryggt parkerat utanför riksdagens portar. Det är en medial hype som nästa borde få chefredaktörerna att i hemlighet rodna. Det oblyga sätt de för fram FI på tyder på att de inte ens tänker låtsas spela efter några demokratiska eller pressetiska regler längre. Media och journalister skall i hyfsade demokratier spegla opinionen, inte driva egen opinionsbildning. Var gränserna går kan många gånger vara svårt att avgöra och det finns självklart många gråzoner. I fallet FI (och för allt i världen MP) inför valen detta år, har man tydligen kastat alla betänkligheter över bord. Var är reaktionerna från våra annars så aktiva statsvetare? Var är reaktionerna från mediegranskarna? Det är Nu ni skall reagera, inte i något boksläpp om tre år som knappt någon läser. 

Vad är det för fel på folk som röstar på SD?

Plötsligt länkades en artikel från Barometern lite varstans på sociala medier. När jag läste den förstod jag varför. Det Malin Wollin säger i en intervju om programserien ”Våga fråga” fick t.o.m. en luttrad person som undertecknad att tappa hakan. Våga fråga är en intervjuserie med partiföreträdare inför valet och Wollin är programledare för serien. Redan i ingressen får vi veta detta om Wollin.

– Jag är journalist men jag tror att jag har glömt hur man håller sig neutral.   

När man läser hela artikeln får man nog hålla med Wollin på den punkten. Det bör väl tilläggas i rättvisans namn att Wollin i dagens mediala klimat inte är ensam om denna förargliga egenhet.

Men, det skall bli ännu bättre. I slutet av artikeln kan häpna läsare ta del av denna kärleksförklaring från Wollin. 

Vad var roligast? 
 

– Det är ingen hemlighet att jag är lite småkär i Gustav Fridolin från miljöpartiet, så det var roligt att intervjua honom.

Det är förvisso ingen hemlighet att ganska många journalister är lite småkära i Fridolin, ovanligt är att de erkänner det så här öppet och nästan koketterar med det. Självklart blev intervjun sådär småmysig som vi sett en del andra tätatäter från journalister med just Fridolin. Därefter intervjuade Wollin Julia Kronlid från SD, det blev nog en något mindre småmysig tillställning. Det här läser vi i artikeln.

Och vad var svårast? 
 

– Jag är väldigt nöjd med alla intervjuerna utom den med Sverigedemokraternas Julia Kronlid. Det programmet kommer att vara plumpen i protokollet. Jag klarade faktiskt inte av det riktigt, är ju helt emot deras syn på invandring. Det är så svårt att hantera Sverigedemokraterna, hur man än gör känns det fel. Låter man dem inte komma till tals blir det fel, låter man dem komma till tals blir det fel, för då låter man dem föra ut sitt budskap. Och hur man än gör verkar de inte ta någon skada, de får ändå röster. Jag vet att vi lever i en demokrati och att de röstats fram på demokratiskt vis men vad är det med folk som röstar på dem? Någon gång måste vi sätta ner foten. 

Jasså Wollin klarade inte av intervjun för att hon är emot SD:s syn på invandring. Vi undrar hur hon klarar av en intervju med moderaterna om hon är emot deras skattepolitik eller välfärdspolitik. 

Ja, om man inte låter ett av folket invalt riksdagsparti ”komma till tals” så uppfattar nog många ”att det blir lite fel”. Att SD får föra ut sitt budskap på samma villkor som andra partier behöver inte vara fel, även om det känns fel för journalisten Wollin. Om folk inte gillar SD:s budskap kan de nämligen rösta på ett annat parti. Detta kallas demokrati och eleverna i svenska grundskolor börjar redan i mellanstadiet att lära sig hur det fungerar. 

Ja, trots att Wollin och en del andra journalister säger att SD är dumma så envisas en del människor med att rösta på dem. Detta kan nog uppfattas som en brist i demokratin för en del media. Men den lilla haken är att alla människor tror inte riktigt på vad Wollin och hennes kolleger skriver. Det kan också vara så enkelt att många människor helt enkelt inte håller med Wollin och hennes kompisar, precis som att alla inte tycker att Fridolin är urgullig.

Det känns betryggande att Wollin ändå vet att vi lever i en demokrati, jag undrade faktiskt lite angående det. Wollin undrar vad det är för fel på folk som röstar på SD. Tja de kanske bor på fel ställe, inte på Södermalm. De kanske upplever att Sverige tagit fel väg i en del politiska frågor. De kanske undrar varför inte vi kan ha samma immigrationspolitik som Finland, Danmark, Island eller t.o.m. Kanada eller Australien. Svaren är kanske lika många som det finns SD-röster. 

Till sist håller jag faktiskt med Wollin, det är verkligen dags att sätta ned foten, mot oseriös journalistik. Visserligen är detta ett program som bara skall sändas Familjeliv.se (får vi hoppas) men intervjun med Wollin är mycket talande för hur djupt media och journalistiken sjunkit i vårt land. Detta mina damer och herrar är under all kritik. Hur kan man ha dessa diktaturfasoner som Wollin ger uttryck för, när man uppenbart gått igenom journalistutbildning och kallar sig journalist? Det är som om läkare skulle bete sig som slaktare. Wollin är ju som alla förstår något av ett skräckexempel, men tendenserna återfinns på andra håll, speciellt inom kulturjournalistiken. Ja, det är verkligen dags att på allvar sätta ned foten mot sådana direkt antidemokratiska tendenser som Wollin ger uttryck för. 

Är det dags för Vänsterpartiet att byta ut den röda nejlikan mot en röd vuvuzela?

Jimmie Åkesson försöker hålla att tal på Götaplatsen i Göteborg. Talet får ställas in på grund av att en massa vänstersympatisörer stör ut hela mötet med trummor och trumpeter samt en massa annat otyg. Dessutom kastar de ägg och flaskor fyllda med sand (försök till misshandel). Allt detta inför en valrörelse när samhället försöker få alla att rösta, samt påtalar hur viktigt det är med demokrati och yttrandefrihet (speciellt den i östra delen av Europa). Hur man än ser på saken, från Moderaterna till höger och Vänsterpartiet till vänster, så är detta en attack mot våra demokratiska rättigheter. Det går intellektuell inte att se det på annat sätt. Det är väl ingen från dessa partier som är så dum så att de inte tror att detta till slut drabbar dem själva? Det är bara en tidsfråga innan moderater eller kristdemokrater drabbas av dessa vänsterelement, som många gånger aldrig haft ett stadigt arbete och påfallande ofta kommer från den bortskämda övre medelklassen. Är det DÅ ni skall reagera? Så trovärdigt!

Hur agerar (enligt egen utsago) vår demokratitörstande media dagen efter angreppet mot demokratin? Jo hela nyhetsmorgonen på SVT, samt våra två största morgontidningar nämner knappt angreppet på demokratin. I stället fyller de löpen med feta rubriker om att regissören Malik Bendjelloul avlidit. Samme man som gjorde den i och för sig roliga och anekdotiskt intressanta filmen ” Searching for Sugar Man”. För Bendjellouls anhöriga, kamrater och arbetskamrater är det självklart en tragedi att han avled alldeles för tidigt. Efter alla runor i media råder det väl ingen tvekan om att Bendjelloul var en mycket trevlig, varm och energisk person. Som sagt, en tragedi. Men trist nog var Bendjelloul faktiskt okänd för en majoritet av svenska folket, de hade ingen relation till honom. Många har inte ens sett Searching for Sugar Man. Reportrarna på SVT och tidningarna skall spegla samhället, inte uttrycka personliga känslor i första hand. Här skriver man knappt en rad om ett allvarligt angrepp på hela vår demokrati, för att det skedde mot ett parti många journalister personligen ogillar. Underkänt!

 

Ja, vi får inte glömma att det faktiskt är val snart (har de tänkt på vissa redaktioner). Tidningarna måste ju skriva om något politiskt. Så vad gör SvD då? Jo de skriver att FI förmodligen är näst störst på nätet, hur man nu mätt det. Det kan kanske stämma med de twitterflöden redaktionen på SvD har. I mitt twitterflöde ser jag knappt FI, och när jag gör det är det mest en massa människor som fullkomligt sågar FI och deras obefintliga politik på alla områden utom ett, och inte ens där är de seriösa.

Jag kan inte låta bli att dra paralleller till vad jag just läst av den gamla journalisten Ann-Marie Åsheden i ”Genomskåda medielogiken”. Media och journalister behöver en saga för att fånga läsarna. En saga behöver en bov och en hjälte. Hjälten skall gärna vara liten och slåss mot de stora (FI mot de stora partierna). Den lilla aktören skall vara god och slåss mot de onda (FI mot övriga, och SD som super-ond). Det behövs en tydlig konflikt (det kommande valet och kvinnofrågan). Man strör på med så mycket dramatik man förmår, gör allt så svart-vitt man kan. Och till slut skall självklart David vinna mot den hemska Goliat. Vilket i detta fall betyder att FI tar en plats i EU-parlamentet och att Schyman äntligen får sin försörjning genom riksdagsförvaltningens omsorg.

En stilla fråga bara till alla journalister. Exakt hur kan ett twitterflöde på en redaktion bli viktigare än ett generalangrepp på den upphöjda och omhuldade svenska demokratin?

Till slut. Jag deltog i en EU-debatt i går med samtliga partier närvarande. Flera partier och speciellt vänstern förfasade sig över, varnade för ”fascismens framgångar i Europa och här hemma”. Detta med en bifogad uppmaning – gå och rösta annars får de ännu större makt. Jag hade inte tid att svara just på denna anklagelse, då jag prioriterade andra viktigare frågor. I detta sammanhang hör det dock hemma med ett påpekande. Hälften av de utpekade partierna är sannolikt inte fascistiska alls, utan begreppet används för att plocka egna politiska poäng, vilket är ett oerhört hån mot den verkliga fascismens verkliga offer.

Till vänstern speciellt får vi väl säga, - sopa rent framför er egna skitiga dörr först, där vänstersympatisörer använder odemokratiska fascistmetoder för att tysta de som försöker utnyttja den demokratiska yttrandefriheten. Samtidigt som ni förfasar er över påstådda fascistpartiers framgångar ute i Europa, så har ni själva medlemmar och sympatisörer som använder exakt samma metoder för att tysta meningsmotståndare, som det spöke ni försöker framkalla. Detta enbart för att plocka era politiska poäng. Ser ni verkligen inte bjälken i det egna ögat? Det här är en strid ni helt enkelt inte kan vinna. Samhället kommer förr eller senare reagera på små amatörfascister som kräver, med vilka medel som helst, att vissa inte får föra fram sitt budskap. Avslutningsvis borde Vänsterpartiet byta ut sin röda nejlika mot en röd vuvuzela om de inte tar avstånd från direkt odemokratiska metoder.