En koloss på lerfötter

Under det gamla Sovjetväldet nämndes ofta det Sovjetiska imperiet med benämningen ”en koloss på lerfötter”. Denna benämning visade sig stämma när muren föll och Sovjetimperiet imploderade. Nu håller Europa på att bygga ännu en ”koloss på lerfötter”. Det märkliga är att samma liberaler som tidigare pekade ut det gamla Sovjet som just denna koloss med sina defekta fötter, nu är de ivrigaste förespråkarna för ett EU med Turkiet som medlem. Alltså ett EU som väl nästan måste ses som en ännu större koloss med ännu ”lerigare” fötter. 

DN låter Turkiets utrikesminister publicera sig på Opinionssidorna, detta med en lång artikel utan kommentarer. Att en utländsk minister tillåts publicera sig på tidningen utan att DN ger egna kommentarer är tämligen ovanligt. Det är också märkligt att en utländsk minister från ett muslimskt land får publicera sig med en omfattande artikel på opinionssidorna, men ett inhemskt parti, som alla vet kommer att ta en plats i riksdagen nästa år (SD), inte ens får genmäle i samma tidning. 

I själva sakfrågan så är enligt mitt förmenande ett Turkiskt medlemskap uteslutet så länge vi ger asyl till turkiska flyktingar. Att ett land blir medlem i EU där vi samtidigt ger asyl till invånarna för politiskt förföljelse är fullständigt uteslutet enligt all logik i världen. Enbart mängden av personer vi redan gett asyl för politisk förföljelse borde vara ett hinder för medlemskap ganska lång tid framöver. Att denna fråga aldrig diskuteras i svensk press är en mycket märklig omständighet.

Till sist måste vi nämna att när nya länder med svagare ekonomier tas upp i EU:s gemenskap så blir notan för medlemskapet dyrare för länder som Sverige. Hela tiden höjs medlemsavgiften och de mer etablerade medlemsländerna får betala ”kalaset”. Vi säger därför ”NEJ” till Turkiskt medlemskap och EU. Vi ber också den turkiska utrikesministern om ursäkt för att vår befolkning inte alls är lika ”progressiv” som han tyckt tro. Däremot är våra politiska ledare lika ”visionära” som DavutoGlu tror, tyvärr.

Länk DN

Socialdemokratiskt utspel inför kyrkovalet

Jag hade inte tänkt skriva något om kyrkovalet, mitt intresse är något begränsat inför just detta val och jag är själv inte ens röstberättigad. Men en artikel och en uppmaning från debattredaktören i en socialdemokratisk tidning får mig att åtminstone skriva en liten artikel. Det är redaktören Serkan Köse som i tidningen går till storms mot ”främlingsfientligheten”. Så här skriver han.

Som muslim är jag inte röstberättigad, men tycker att det är viktigt att socialdemokraterna ställer upp i valet. För det handlar om att stödja en öppen och demokratisk folkkyrka som är tillgänglig för alla som vill.

Aha...alla som vill, men det gäller inte de hemska Sverigedemokraterna då. Vidare i artikeln så står det.

Vi menar att ett högt valdeltagande är viktigt för kampen mot främlingsfientliga krafter som vill flytta fram sina positioner och använda kyrkopolitiken för att piska upp en islamofobi. De må kalla sig Sverigedemokrater. De må gömmasig bakom blommorna i sina partisymboler. Vi får aldrig glömma vad Sverigedemokraterna står för, speciellt nu när de gör allt de kan för att framstå som ett rumsrent parti.

De är helt fixerade vid att bevisa att det mångkulturella samhället är något fult som ska bekämpas.

Det hela är nästan lite poetiskt skrivet. Vi läser som förväntat att SD vill ”piska upp en islamofobi”. Nu har jag aldrig hört någon kritik mot enskilda muslimer eller mot religionsfriheten från SD, utan enbart kritik mot politisk islam som vill påverka det civila samhället. Detta måste vara tillåtet och t.o.m. rumsrent i ett demokratiskt samhälle. Sedan kommer den värsta kritiken mot politisk islam inte längre från SD, utan från enskilda debattörer som Gudmundsson och ”Jihad i Malmö”. Dessa debattörer är inte Sverigedemokrater, ”Jihad i Malmö” var KD-medlem sist jag kollade. Vad Sverigedemokraterna står för kan alla läsa i den offentliga valplattformen och det är väl bra om folk lägger det på minnet, där kan jag hålla med Köse. De nuvarande riksdagspartierna gör allt de kan för att SD inte skall framstå som rumsrent. Det är ju så mycket makt och pengar på spel, ja och så den politiska korrektheten som måste vårdas dessutom.

När det gäller bevisningen av att det mångkulturella samhället inte är paradiset på jorden så är det väl inte SD som går in för den frågan, det är alla ungdomsgäng i Malmö, Göteborg och sist nu i Uppsala som gör de ansträngningarna.

Nyttig ändring av vårt perspektiv?

En vit man från Sydafrika har enligt SvD fått asyl i Kanada p.g.a. förföljelse för sin vita hudfärg. Man läser artikeln och upptäcker att man sitter med ett leende framför datorskärmen. Att Brandon Huntley fått asyl för att han blivit förföljd för sin bleka uppsyn och ”vita ras” ställer de invanda perspektiven på ända och man kan tänka sig att de politiskt korrekta känner ett visst obehag inför den beviljade asylen.

Nu har den beviljade asylansökan skapat reaktioner också, Sydafrikas regering (ANC) har protesterat vilt och kallar den beviljade asylen för ett utslag av rasism. Att en beviljad asyl kan vara ett utslag för rasism ger intressanta perspektiv, skulle man kunna tänka sig det omvända? Såhär står det i SvD om fallet.

Det har även visat sig att Huntley inte polisanmält något av angreppen som han talat om. Han har inte heller vänt sig till Sydafrikas regering med sitt fall. Nu vägrar han att diskutera det närmare. Han har sagt att han fruktar att hans familj, som bor kvar i Sydafrika, i så fall skulle råka ut för repressalier.  

I ärlighetens namn måste man ändå säga att Huntley inte borde fått asyl. Har man inte ens polisanmält de händelser man refererar till i sin asylansökan så borde det vara kört med asylrätten naturligtvis. Samma argument kan man dock använda för de asylsökande som varje år får asyl i vårt land naturligtvis. Hela historien ger en del intressanta perspektiv dock. Skulle även en förföljd Sverigedemokrat i Sverige kunna erhålla asyl i t.ex. Kanada? Skulle det hända så vore det ett slag i ansiktet på våra politiska makthavare i vårt eget land. Det skulle kanske vara ett nålstick i den svenska upplåsta demokratiska självgodheten som skulle få ballongen att spricka med en kraftig smäll.

Länk SvD

Ett fackförbund som verkligen lyckats

Vi har sett hur LO-förbund misslyckas att ta tillvara sina medlemmars intressen och i stället ägnar sig åt att förse sina företrädare med lukrativa styrelseposter. Ett fackförbund som verkligen lyckats tillvarata sina medlemmars intressen är Läkarförbundet. Uppdrag granskning tar i kvällen program upp hur Läkarförbundet lobbat för att minska antalet utbildningsplatser för läkare redan från 1990-talet och framåt till 2005. Alla institut och prognosmakare har varnat för läkarbrist, förutom läkarförbundet som trots att alla andra aktörer varnat för läkarbrist, i stället varnat för arbetslöshet för framtida läkare.

Nu visar det sig att SCB, högskoleverket och alla som gjort prognoser har haft rätt, läkarförbundet har hela tiden haft fel. Uppdrag granskning intervjuade läkarstuderande i Polen och på andra ställen utanför Sverige. Alla läkarstuderande som uttalade sig gav uttryck för samma envisa rykte, nämligen att läkarförbundet lobbat för att minska antalet utbildningsplatser och därigenom skapat den läkarbrist och det dyra och ineffektiva system med s.k. stafettläkare som vi har i dag. Uppdrag granskning visar också att läkarförbundet producerat ett stort antal debattartiklar och andra inlagor där de varnat för arbetslöshet bland läkare och propagerat för att skära ned antalet utbildningsplatser. En expert i programmet sade rent ut att någon brist på arbeten för svenskutbildade läkare aldrig någonsin existerat i vårt land.

Läkarförbundet har i sin policy att de skall verka för en god och human vård, de har uppenbarligen brutit mot sin egen policy som kanske aldrig varit en policy de följt till punkt och pricka. Man kan ändå förstå varför de framfört sin falska propaganda, de har velat höja lönerna för sina medlemmar, låt vara på ett mycket oetiskt sätt. Men att ansvariga politiker låtet sig påverkas av Läkarförbundet är obegripligt och fullständigt vansinnigt. Det är alltifrån regeringen Bildt och samtliga regeringar efter det som tydligen gått i samma uppenbara och obegripliga fälla.

Nu sitter vi här med ett stafettläkarsystem som är ungefär dubbelt så dyrt och mycket ineffektivare än ett vanligt system med fasta läkare. Vi skattebetalare betalar dubbla löner för kringflackande läkare som aldrig lär känna sina patienter och erbjuder en sämre vård än fasta läkare. Ansvaret vilar tungt på våra politiker som skall tillvarata våra intressen och se till att våra skattekronor används på absolut bästa sätt.

Länk SVT Uppdrag granskning

Länk DN

Det brinner på grund av att vi alla styrt fel under lång tid

I en bra artikel på SvD av Anders Linder så beskrivs hur samhället och politikerna misslyckats med samhällsutvecklingen i våra ”nya” förorter. En politik där ”hårda tag” varit förbjudet och där gärningsmän av alla schatteringar från mordbrännare till våldsverkare strukits medhårs har omöjliggjort polisens arbete.  Det spelar ingen roll hur mycket ett ungdomsgäng brutit mot lagen så tar en polisman i lite för hårt har hela problembilden fokuserats på att polisen är rasistisk eller fördomsfull. Så här skriver Linder i artikeln.

Verklighetsflykt är annars en paradgren i svensk politik och en viktig förklaring till eländet.
Ett rosenrött tankespår följer linjen ”hårda tag löser inga problem”. 

Den ”verklighetsflykt” Linder beskriver går dock djupare än han vill tala om för oss. Det är en verklighetsflykt som började för länge sedan, redan när Palme tog över som statsminister under Vietnamnkriget började den verklighetsflykt som ger fullt utslag nu. Den främste förespråkare för denna typ av verklighetsflykt är förre partiledaren Bengt Westerberg med sin extrema och sanslösa ”snällism”.

Självklart är inte ”hårda tag” lösningen på alla problem, ja inte på något problem alls egentligen. Men den extrema hållning vi har i vårt samhälle där alla problem läggs på omvärlden och allt ansvar tas ifrån gärningsmannen är ett symtom på en märklig och smått pervers syn på ansvar och samhället. Skall man lösa ett komplext problem så krävs det naturligtvis en rad åtgärder på många olika plan, kanske t.o.m. en annan diskurs i hela samhället. Att enbart förespråka ”hårdare tag” är ingen lösning för att gå till roten på problemen i våra förorter, det är självklart. Men kan samhället inte ens stoppa pågående organiserad mordbrand som sker mitt framför ögonen på hela samhället har vi hamnat riktigt fel.

Det är dags att en gång för alla skrota den perversa ”snällism” som Westerberg stod för och alla de flummiga samhällsidéer som tagit över i det Socialdemokratiska partiet sedan lång tid tillbaka. Svensk lag gäller alla åldersgrupper alltid innanför nationens gränser. Eldar du upp bilar som fritidsnöje skall du sättas bakom lås och bom, hur svårt kan det vara att fatta detta?

Länk SvD

Är ”mindre bättre” även i vårt land?

I DN står det om problemen som uppstått i Tysk politik genom att de två stora partierna bildat koalition, nämligen CDU och SPD. Det står inte rent ut att det är ett demokratiskt problem när de två stora huvudaktörerna på den politiska arenan går ihop, men om man tolkar författaren går det inte att ta miste på budskapet. Så här står det i ingressen till artikeln.

Tyskland skulle må väl av ett valresultat som leder till upplösning av den stora koalitionen mellan CDU och SPD. Väljarna förtjänar en öppnare och rakare debatt.

En koalition hämmar en öppen och rak debatt och det är väljarna som är förlorarna på sådana här koalitioner. Klara politiska alternativ försvinner och väljarnas suveränitet på valdagen urholkas. I slutet på artikeln står det så här.

Huvudproblemet med den nuvarande stora koalitionen är inte sakpolitiskt utan att den skapar ett osunt politiskt klimat. När huvudmotståndarna regerar ihop läggs en död hand över den politiska debatten.

Ingen tvivlar på att det verkligen är just så, att när klara alternativ försvinner så skapas ett ”osunt politiskt klimat” och en ”död hand” läggs över den politiska debatten. I Sverige är de två huvudmotståndarna inte i koalition med varandra, inte ännu i alla fall. Ändå upplever många att ett ”osunt politiskt klimat” även råder i vårt land. De två huvudmotståndarna i Svensk politik har kommit överens om att vissa frågor inte skall debatteras och de har kommit överens i viktiga centrala frågor och därmed tagit ifrån väljarna valmöjlighet eller ens en chans till debatt. Samma effekt av att ”en död hand” lagts över debatten upplevs således i alla fall.

I kampen mot uppstickarpartier har dessutom de två blocken inga problem med att samarbeta, ja man kan t.o.m. godta varandras budgetar på kommunal nivå för att hålla uppstickare utanför. Dessutom mumlas det redan nu om hur man skall samarbeta för att undvika att det skapas utrymme för någon ”vågmästare”. Samma tendenser som finns i Tyskland finns även här.

Länk DN